25 år senare: Mikael överlevde Estoniakatastrofen

25 år Senare: Mikael överlevde Estoniakatastrofen

Mikael Öun hade varit i Estland med en hjälpsändning. Allt hade gått bra och kvällen den 27 september 1994 rullade han ombord på M/S Estonia för att åka hem. Helt ovetande om katastrofen som väntade.

25 år har gått sedan Estonias förlisning då 852 människor miste livet. Mikael Öun var en av de få som överlevde.

Vi träffas hemma i hans och hustrun Maritas villa söder om Stockholm. På soffbordet ligger en kompaktkamera av märket Olympus och en rostig filmkassett. Där finns också en hög med gamla tidningar och fotografier. Mikael plockar upp ett av dem.

– Där är jag och Tamara Alep som organiserade hjälpsändningen. Hon klarade sig tyvärr inte, säger han och lägger försiktigt ner bilden igen.
Lördagen den 24 september 1994 stod den lastbil han fått låna från sin arbetsplats Scania fullpackad och klar på Estline-terminalen i Stockholm. Innehållet bestod av en hjälpsändning till bland annat ett ungdomshem i Tallinn.

 – Vi körde runt med lastbilen och lämnade av saker på olika ställen i Estland. På tisdagen åkte vi tillbaka till Tallinn och då kändes det som att vi klarat av det ”farliga”.

Att det farliga inte ens hade börjat anade Mikael inte när färjan gled ut ur Tallinns hamn. Han såg fram emot en trevlig resa och åt en god middag med Tamara och ett gäng lastbilschaufförer i fartygsrestaurangen. Mätt och nöjd begav han sig sedan mot bastun medan Tamara gick och la sig. Vid det här laget hade vinden tilltagit och Mikael la märke till ljud han inte hört tidigare under kvällen.

– Jag noterade att vågorna slog och dunkade väldigt hårt mot skrovet.

Efter bastun gick Mikael till sin hytt. Trots att Estonia nu gungade betänkligt lyckades han somna.

– Men till slut kom det väl någon riktigt stor våg och sedan en till. Jag hörde dunsar och så ett brak. Då slutade fartyget att stampa och började mer rulla i sidled. Sedan fick det slagsida.

Mikael förstod att han måste lämna hytten. Han drog på sig jeans och tröja över pyjamasen och stoppade ner sin kamera i ena fickan. Den hade fallit ur väskan när fartyget började luta.

Korridoren var nästan tom men i den stora trappan en bit akterut såg Mikael människor desperat klänga sig fast i räckena. En kvinna stod och skrek utan att någon reagerade. Fartygets slagsida blev allt värre.

Till skillnad från många andra lyckades ta Mikael sig upp till livbåtsdäcket. Trots att dörren till nödutgången bara var ett par, tre meter bort fick han använda all sin kraft för att nå dit.

I efterhand har Mikael tänkt mycket på alla människor han passerade på väg ut ur fartyget. Foto: Pexels/Pixabay

– Det fanns ingen ledstång från trappan och fram till dörren. Med tanke på hur mycket Estonia lutade så var nog utrymningen väldigt svår för många.

I efterhand har Mikael tänkt mycket på alla de där människorna han passerade. De som blev kvar. Men just då stängde han av både dem och sina egna känslor. Han gick på autopilot.

– Hur man reagerar i en sådan situation är väldigt individuellt, en del får panik, andra blir apatiska. Själv blev jag väldigt fokuserad.

Ute på däck fick Mikael på sig en flytväst. Sedan väntade han.

– Inget mer hände under kanske tio minuter. Men så slocknade ljusen.

I mörkret kände Mikael hur det väldiga fartyget sakta vred sig och la sig på sidan. Aktern hade börjat sjunka en aning. Mikael bestämde sig för att klättra över relingen och ta sig mot fartygsbottnen.

I den tjutande stormen klamrade han sig fast i Estonias skrov så gott det gick. Men så skymtade han ett par fartygsljus och kom att tänka på kameran i fickan. Tre nödblixtar hann han trycka av innan en enorm våg slet honom med sig ner i det svarta, skummande vattnet.

– Jag tog några simtag och när jag kom upp till ytan hade jag sådan tur att två livflottar slog ihop mitt framför mig.

Mikael tog sig upp i den ena flotten och kunde urskilja några gestalter där inne. Plötsligt såg han ett bekant ansikte. Det tillhörde Christer Eklöf som han lärt känna i restaurangen tidigare på kvällen. Tillsammans drog de upp ytterligare ett par människor.

Flotten gungade och snurrade vilt. Mikael kände sig sjösjuk och lutade sig ut över kanten för att kräkas.

– Bakom oss såg jag Estonias fartygsbulb sticka upp som ett kyrktorn ur havet, det var väldigt spöklikt. Jag knackade Christer på axeln och pekade. ”Det är nog många som dör nu”, sa han. Vi hade på känn att många inte hunnit ut.

Mikael tystnar i några sekunder. Sedan fortsätter han berätta, sakligt och detaljrikt.

– Efter någon timme eller två hörde vi ljudet av helikoptrar. Men ingen kom till oss. Vi tänkte att de nog tog folk i vattnet först.

Det hårda vädret gjorde räddningsarbetet mycket svårt. Först i gryningen stannade en helikopter äntligen ovanför flotten. Mikael minns lättnaden när han förstod att han skulle bli räddad. Men han minns också den tryckta stämningen i helikoptern. Ingen sa något. Alla visste ju att Estonia sjunkit och sannolikt dragit med sig de allra flesta passagerare och besättningsmän i djupet.

Mikael och de andra släpptes av på fartyget M/S Silja Symphony en bit bort. Han försökte ringa hem till Marita men kom aldrig fram. Hon och deras tre små barn hade redan begett sig till Estlineterminalen i Stockholm, tillsammans med hundratals andra anhöriga. På den tv-skärm där namnen på räddade personer rullade dök Mikael aldrig upp.

– Men till slut lyckades jag få tag i min mamma. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det där samtalet. Hon frågade ”Är det verkligen du?”. Jag fick säga mitt personnummer för att hon skulle tro mig. Det var väldigt känslosamt.

Beskedet att Mikael var välbehållen nådde så småningom också Marita och barnen.

– Min lilla pojke Martin, fem år, sprang genom terminalen bland alla sörjande och ropade ”Pappa lever, pappa lever!”. Det blev ju en väldig kontrast, men kanske ändå att det var något slags tröst att en till hade klarat sig.

Dagen efter olycksnatten fick Mikael tillbringa i Helsingfors. Först på torsdagen flögs han hem till sin familj.

– Det var starkt och underbart att få träffa dem igen. Jag var hemma med dem i några dagar men sedan var det full fart med skola, dagis och arbete som vanligt. Jag började jobba redan på måndagen. Det var nog jättebra för mig att vara bland folk.

Sedan var det det där med Mikaels kompaktkamera. Väl hemma slog det honom att det kanske fanns bilder från Estonia på den ännu inte framkallade filmen. Det gjorde det.

– Men jag tyckte att de var så dåliga att de inte var något att ha…
Mikael drar fram de numera historiska bilderna ur högen på soffbordet. De är mörka och fläckiga, svårtydda. Men på två av dem skymtar en person, en estnisk man som Mikael inte ens såg när han tog bilderna.

– Han klarade sig också. Vi träffades en gång men han har mått ganska dåligt efter Estonia och velat bli lämnad ifred.

Den 6 november 1994 publicerades ett av Mikaels foton på Dagens Nyheters förstasida. Därefter kablades hans bilder snabbt ut över världen, de var inget mindre än en sensation.

– Jag fick betalt för dem och pengarna skänkte jag till ett barnhem i Estland.

Men det är inte bara bilderna som fått stort genomslag. Mikael har också varit generös med att berätta sin historia i radio, tv och tidningar. Själv tror han att det hjälpt honom att bearbeta sina upplevelser.

– Det var nog bra för mig att prata mycket om det redan tidigt. Estonia har inte ändrat mig som person. Jag har fortsatt att leva mitt liv och jag åker fortfarande båt om det behövs. Men jag åker inte på nöjeskryssningar.

Stefan Carneros hade jour natten då Estonia sjönk.

Helikopterpiloten Stefan om räddningsarbetet

Stefan Carneros, före detta helikopterpilot vid Marinflyget, hade jour natten då Estonia sjönk.

Vilken information fick du när larmet kom?

– Uppgifterna var först väldigt ofullständiga. Vi fick veta att ett fartyg vid namn Estonia hade slagsida och trodde i princip att vi skulle få flyga ut med en länspump. Väl på Berga stod det klart att det handlade om en stor passagerarfärja med 800 personer ombord som troligen slagit runt. Då ringde jag min fru och sa att jag inte visste när jag skulle komma hem.

Vad såg du när ni kom fram?

– Det stormade, ösregnade och var becksvart, så först såg vi ingenting. Färjan var borta och inga människor syntes till i vattnet. Men så såg vi några livflottar. Vi flög dit och tittade men eftersom de hade tak gick det inte att se uppifrån om det var någon i dem.

Vad gjorde ni då?
– Vi vinschade ner vår ytbärgare för att titta. Det var ett väldigt svårt och mödosamt arbete. Vågorna var nio meter höga och det blåste hårt. Vi hade dessutom gamla vinschar med kort vajer och dåliga strålkastare. Det blev enorma ryck i bärgaren och var farligt. Risken fanns att hela helikoptern skulle dras med av vattenmassorna. Men vi lyckades kontrollera tre flottar. Två var tomma men i den tredje fanns tre personer. Vi lyckades få upp en av dem, en ung estniska.

Vad hände sedan?

– Sedan orkade inte vinschen längre, den gick varken att köra upp eller ner. Någon radiokontakt med bärgaren hade vi inte så han visste inte vad som hänt. Vi flög i mörkret med honom hängande 25 meter under helikoptern till Silja Europa som gick som en liten jolle i vågorna. Det gick inte att landa så vi satte ner bärgaren längst upp på bryggvingen, kapade vajern och meddelade Silja Europa att de fått en extra passagerare. De fick skruva loss ett fönster för att kunna plocka in honom.

Vart tog ni vägen efter det?

– Vi lämnade av kvinnan på Huddinge Sjukhus och fick med oss ett sjukvårdsteam. Sedan hämtade vi en ny vinsch, mer bränsle och två ytbärgare på Berga och åkte ut igen. Då började det bli ljust och vågorna var mindre. Jag tror att vi bärgade tre döda, tyvärr inga fler levande. Något som jag minns och som gjorde starkt intryck på mig var en flicka i tonåren som låg på rygg och flöt i vattnet. Hon hade flytväst på sig och halvlångt blont hår. Hon såg så fridfull ut. Sådant där är svårt, särskilt när man själv har barn. Ändå var ju vi i cockpit rätt avskärmade. De som bärgar har det värst.

Detta hände:

Klockan 19.15. Estonia lämnar Tallinns hamn en kvart försenad. Man vet att ett lågtryck med ökande vindstyrka är att vänta under natten.

Klockan 00.55. Vakthavande matros rapporterar till bryggan att något är i olag i bogområdet. Han har hört en hård metallisk smäll från bogområdet samtidigt som han nästan kastats omkull av en kraftig, uppåtgående rörelse. Matrosen beordras att stanna kvar i området och undersöka orsaken till ljudet men hittar inget onormalt. Några minuter senare träffas bogvisiret av kraftiga sjöar som får låsanordningarna att brista.
Klockan 01.15. Visiret lossnar helt och stora vattenmassor forsar in på bildäck. Fartyget börjar kränga och får en markant slagsida.
Klockan 01.20. Alla fyra motorerna stannar en efter en.
Klockan 01.30. Fartyget har nu 80 graders slagsida och fortsätter att sjunka med aktern före.
Klockan 01.50. Estonia försvinner från havsytan.

Utrymningen

De flesta passagerarna befann sig i sina hytter strax före olyckan. I takt med att slagsidan ökade blev det allt svårare att ta sig ut eftersom bagage och möbler blockerade dörrarna. Slagsidan gjorde det också svårt att röra sig inuti fartyget och på öppet däck.

Cirka klockan 01.20 hördes en svag kvinnoröst ropa ”Alarm, alarm, det är alarm på fartyget” i högtalarsystemet. Några minuter senare utlöstes det allmänna livbåtslarmet.

Många som lyckats ta sig ut hade svårt att få på sig flytvästarna på rätt sätt. En del klättrade ut på fartygssidan när Estonia nästan låg helt på sidan. Folk började sköljas ner eller hoppa i vattnet. Att nå de tiotals livflottarna runt fartyget var svårt.

Källa: Haverikommissionens slutrapport för Ro-ro passagerarfärjans förlisning i Östersjön den 28 september 1994.

Reportaget har tidigare publicerats i Året Runt.