Alla hundägares mardröm

Alla Hundägares Mardröm


Det händer flera hundägare varje år. Det där fruktansvärda som inte får ske – att hunden springer ut på isen och den brister.

Foto: Lotta Modin

Här träffar vi en av dem, vi kan kalla henne Emma. Hon pratar inte gärna om olyckan men gör det nu för att det kanske kan hjälpa andra hundägare som har varit i samma eller liknande situation.

Hit, men inte längre.

Förra vårvintern var Emma på promenad i skogen med sin border collie Mitzi, 3,5 år och en kompis hund, den 3-åriga mopsen Polka. Just den här dagen bestämde sig Emma för att vika av från stigen och gå in i skogen. Det var fint väder, hundarna sprang omkring lösa, som de var vana vid, lekte och utforskade och Emma njöt.


– Vi kom fram till en liten bergsknalle. Hundarna sprang före mig. Precis när jag klättrat ner såg jag att vi kommit fram till en liten sjö där halva var istäckt och den andra halvan öppen. Och hundarna var en bra bit ut på isen, berättar Emma.

I samma sekund som Emma började kalla in hundarna brast isen och båda hundarna föll i varsin vak. Hon började förstås genast leta efter livbojar, en båt, en lång pinne – vad som helst som hon skulle kunna använda för att rädda dem. Men hittade inget.

– Då fick jag panik. Jag skrek på hjälp hela tiden, tänkte att nån som var ute och gick skulle höra mig. Men det var det inte. Hundarna krafsade på vakarnas kanter men kunde inte ta sig upp, de fick inget grepp med sina tassar. Emma ursäktar sig för att gå och hämta snytpapper och fortsätter:

– Att höra deras ylande, deras dödsgråt, det var så hemskt att ingen som inte har hört det kan föreställa sig det.

En bit bort runt sjön såg Emma någon sorts vindskydd. Hon sprang dit.

– Det fanns inget där, inte ens en livboj. Då fick jag riktig panik, alltså dunderdunderpanik, suckar Emma och torkar ögonen.

Hon sprang tillbaka samtidigt som hon ringde sin man, som satt i bilen med deras barn, och skrek i panik att hundarna höll på att drunkna och att han måste skaffa hjälp. Problemet var inte bara att hon inte riktigt visste var hon var någonstans, dessutom trodde hennes man att hon skojade: det här hände den första april. Då ringde hon till Polkas husse som genast insåg allvaret och ringde 112. Samtidigt tyckte Emmas barn att det var konstigt att mamma skulle skrika ”De kommer dö! De kommer dö!” som ett aprilskämt. Även Emmas man insett att det var allvar och var på väg för att leta efter dem.

– Jag kom på att isen var tunnare mot det öppna vattnet och att hundarna kanske skulle kunna krossa den och simma i land. Så jag sprang tillbaka till vindskyddet och det öppna vattnet och försökte locka hundarna till mig.

Men det gick inte att få dem att vända, de fortsatte att kämpa åt det håll de kom från.

Emma sprang tillbaka igen. Polkas husse ringde:

– Var är ni, vi hittar er inte!

Hundarna grät hela tiden och Emma skrek så högt som hon aldrig har skrikit. Vid det här laget hade det gått omkring 15 minuter.

– Jag vet att man inte ska gå ut på isen men jag kunde bara inte stå på land och titta på medan de drunknade, jag var tvungen att göra nåt, berättar Emma och stryker sig över ansiktet.

Hanhundar är extra svåra att dra upp ur vakar eftersom deras penis fastnar mot iskanten.

Hon slet av sig jackan och slängde mobilen på land så att hjälpen åtminstone skulle kunna höra ringsignalerna. Och så ålade hon sig ut på isen.

– Naturligtvis gick jag igenom men på nåt sätt tog jag mig ut till Mitzi som var närmast. Det var så tungt. Och så fruktansvärt hårt att inte nå till Polka.
Emma brister i gråt igen och upprepar:

– Att jag kom fram till Mitzi först var för att hon var närmast, inte för att hon var min hund, berättar hon.

Som tur var hade Mitzi sele på sig som Emma tog tag i och försökte dra upp henne på isen. Men det gick inte, det var för tungt och Mitzi åkte i igen, flera gånger.

– Sen fick jag på nåt sätt superkrafter och slängde upp henne på isen inåt land. Jag vet inte hur det gick till, säger Emma och skakar på huvudet. Då började Mitzi gå tillbaka ut till Polka! Hon ville ju till sin kompis. Men Emma hade tränat kommandot STOPP intensivt med Mitzi och lyckades få henne att stanna.

Efter det insåg Emma att hon måste försöka ta sig upp. Men hon kom ingen vart.

– Det fanns ju inget att ta tag i, inget att greppa, jag försökte gräva med naglarna men det gick inte. Jag vet inte hur jag lyckades men till sist fick jag upp ett ben på isen och kunde på nåt sätt rulla in till land med Mitzi, med Polkas skrik i öronen.

När de väl var på land tänkte Emma att hon måste i sjön igen och ta upp Polka.

– Men jag orkade inte. Jag letade igen efter nåt som kunde hjälpa mig men till slut var det bara att inse faktum – jag kunde inte göra nåt.
Emma tog på sig jackan och slutade skrika på hjälp.

– Jag tänkte att Polka inte skulle dö med mina panikskrik i öronen så istället började jag prata med henne. Sa hur fin och duktig hon var. Hon försvann under ytan längre och längre stunder. Till slut kom hon inte upp igen.


En stund efter det kom hjälpen. Eftersom de vet när samtalet till 112 kom in vet de att Polka låg i vattnet i ungefär 30-40 minuter. Emma och Mitzi togs om hand av ambulanspersonalen. Polkas husse stannade kvar och väntade på dykaren som tog upp Polka. Återupplivningsförsök gjordes både på plats och senare hos veterinären. Men det var för sent.

Om du är osäker på isen och/eller hunden: Ha den kopplad vid strandkanten och kasta aldrig ut något som den kan tänkas springa efter.

Efteråt fick Emma svår ångest och ältade händelsen. En liten tröst var att en av Polkas småmattar sa att: ”Det var tur att Polka var med just dig och Mitzi eftersom hon älskade att vara med er”. Någon månad senare gick hon till sjön med Mitzi som dock vägrade att gå fram till den.


– Jag ville förstå, förstå vad det var som hände. Kunde jag ha gjort mera? Jag insåg att jag inte kunde ha gjort varken mer eller på annat sätt. Det är snarare ett under att jag räddade en hund och inte drunknade själv, säger Emma och klappar Mitzi som hela tiden har legat vid hennes fötter.

Första hjälpen vid drunkningsolyckor:

Om hunden är nedkyld

Först och främst ska du torka hunden torr, massera gärna under tiden. Uppvärmningen ska ske långsamt och kan ta över ett dygn. När hunden är pigg är det bra att den får röra på sig. Man ska inte linda in en kall, blöt hund i filtar eftersom filtarna förvandlas till nedkylande omslag och alltså får motsatt effekt.

Gör så här om hunden är nedkyld, medvetslös och inte andas

Sänkt kroppstemperatur minskar ämnesomsättningen vilket betyder att hundens behov av syre minskar. Därför kan nedkylning skydda hunden vid drunkningstillbud i kallt vatten. Det betyder att du inte ska ge upp även om hunden inte andas eller inte har puls. Fortsätt återupplivning tills hunden har normal kroppstemperatur.

  1. Börja alltid återupplivningsförsök direkt på olycksplatsen. Åk sedan genast till veterinär.
  2. Lyft hunden i bakbenen eller lägg/håll den med huvudet lägre än kroppen så att vattnet i lungorna kan rinna ut.
  3. Dra ut tungan och ta bort slem och annat från mun och svalg.
  4. Ge konstgjord andning om hunden inte andas. Det finns två sätt:
    1. Kompressioner: Lägg hunden på dess högra sida, tryck med båda händerna formade till en trekant på bröstkorgen och pressa ihop den. Slå inte på bröstkorgen utan tryck lugnt och bestämt ihop den. Du bör höra om luften kommer ut ur mun/näsborrar. Titta på bröstkorgen om den vidgas och hunden andas in själv. Fortsätt tills den andas själv.
    2. Mun-mot-nos-metoden: Håll ihop munnen och blås i nosen. Om bröstkorgen inte vidgar sig blåser du hårdare. På valpar och små hundar ska man inte hålla för munnen. Tumregeln är 6-8 inblås per minut på stor hund, 12-20 inblås per minut på liten hund.
  5. Ge hjärtmassage om hunden inte har puls.

Gå inte ut på isen själv! Om den inte höll för hunden håller den antagligen inte för dig.

Alla namn är fingerade. Hunden och platserna har inget med texten att göra.
Reportaget har varit publicerat i Härliga Hund.

Källa: agria.se, veterinarbutiken.se