Del 1: Anders Sundelin, 71 – En röst från en riskgrupp

Del 1: Anders Sundelin, 71 – En Röst Från En Riskgrupp

Hur upplever en person i riskgruppen den rådande pandemin? Följ Anders Sundelins dagboksanteckningar under en vecka när ingenting är som vanligt.

Foto ovan: Harry Brewer / Unsplash

Måndag 23 mars. Tvättstugan från tidig morgon. Frukost. På radion det senaste om viruset. Förmiddagen vid skrivbordet, förutom räderna till tvättstugan. På Riksarkivet väntar 73 volymer som jag inte kommer åt. Läser igenom papperen jag hittills samlat på mig. Det går långsamt. Brev, protokoll, upprop etc. Noterar namnen: hittills 180 sidor med namn, yrke, ort, organisation, sidhänvisningar. Odet Tzur i örsnäckorna. K, som arbetar hemma sedan tio dagar, vill inte ha musik under arbetet. A-s B. ringer med en idé om ett jobb. Ett personporträtt. Förr gjorde vi flera tillsammans: jag som reporter, han som redaktör. En underbar tid. ”Kanske du kan göra intervjuerna på telefon?” ”Du vet”, säger jag, ”det blir så mycket sämre på telefon.” Jag är reporter. En reporter går hemifrån. H-g svarar på mitt mejl: Ingen fara med henne, fullt upp med jobb, värre för L-s som brukar ha flera spelningar i veckan. Noll fram till sommaren. Igår hade han sagt: ”Tycker du att jag ska söka jobb på Ica?” Lunch: omelett med permesan, bladspenat, tomater, tabasco. En tupplur på eftermiddagen. Några dikter av Heine innan jag somnar. ”Den som ej i sitt liv dårskap begick/ hörde aldrig till de kloka.” Vi promenerar till Stureplan: Rönnells, Hedengrens. ”Sämsta dagen någonsin”, säger N-s på Hedengrens. Hittar bland annat en Simenon jag inte läst, ”Appeasing Hitler” jag läst om. Whisky+sudoku före maten. Middag på rester från i lördags. Delar på en flaska vin. Ringer H-n och gratulerar på födelsedagen. Han skulle ha ställt ut sina nya jazzteckningar på Fasching under mars. Ser ett avsnitt av ”Our boys” innan vi kryper till kojs. 

2 016 smittade, 33 döda. 

Bokaffären Hedengrens upplever ”de sämsta dagarna någonsin” Foto: Renee Fisher / Unsplash

Tisdag 24/3. Frukost den vanliga: färskpressad juice på grapefrukt, apelsin och ingefära, yoghurt med vindruvor och müsli, ett löskokt ägg, kaffe med mjölk. Harvar vidare vid skrivbordet hela morgonen, förmiddagen, dagen. Charles Lloyd och Lucinda Williams, Laura Marling i öronen. Varför lyssnar jag mest på kvinnor? Missar presskonferensen med Tegnell, en man med en lyckad kombination av tyngd och lätthet. Läser Eric Wärenstams ”Fascismen och nazismen i Sverige” från 1972, också en man med både tyngd och lätthet. Är det hans ton jag ska försöka hitta? Först efter fyra kommer vi ut: Vitabergsparken, Folkungagatan, Nytorgsgatan. Kliver in hos kurderna för att köpa ägg och nötter. ”Du får inte vara ute”, ropar C-o. ”Jag får gå ut med hunden. Men jag har ingen hund.” Med det låtar han sig nöja. Vår i luften. Pratar en stund med N-s som är i Åre med familjen. För fem år sedan bröt han ryggen i en skidbacke. Nu lär han sig åka igen, sittande. ”Det är svårt”, säger han. ”Men det går.” Whisky+sudoko. Kvällshimmel med starka stråk av lila innan mörkret faller över oss. På Aktuellt ingenting om att sex av de döda är svensk-somalier, däremot på Kulturnyheterna. Rapparen Cherie talar klokt om det i en intervju, Per Brinkemo skrev lika klokt i en artikel i Kvartal. Lugnt och sansat. Innan jag släcker hinner jag lessna på den nya novellsamlingen jag läser. För enahanda, för många ord, för mycket förklaringar. Lite vill jag jobba själv. 

2 272 smittade, 36 döda. 

Onsdag 25/3. Vaknar vid halv fem, hör tidningen slå i golvet, svårt att somna om. Duschar, äter frukost, läser morgontidningen; vid skrivbordet strax efter nio. Första pärmen avklarad, nu nästa medan ångesten lurar. Kommer jag att kunna använda det här? Finns det något att ta tag i? Människor och handling. Det är vad jag behöver. E-a har fixat till hemsidan. Jag skriver lite nytt. C-e G. ringer från Österlen. Påskrundan, där han brukar kamma in en bra inkomst, ställs antagligen in. Han går till ateljén varje dag, arbetar med fyra saker samtidigt, en runda till havet. K lagar lunch. Fortsätter med mina papper. Sedvanliga tuppluren. Slår in en bok till H-a: ”Farbrorn med det röda äpplet” (som jag läste för hennes pappa). Hon fyller fem på söndag. Lägger paketet på lådan och smiter sedan in på Harvest strax efter öppningsdags. En öl, två öl med C-e F. Vi bestämmer oss för att äta: köttbullar för honom, hamburgare för mig. Nej, jag vet. Jag borde inte sitta här. Vi pratar jazz, Strindberg, missbruk, skrivande … C-e med överraskande infallsvinklar. Han är en terapeut på fältet, hjälper bland annat socialsekreterare som misslyckats trots de bästa intentioner. Han undrar om jag inte ska hänga med någon gång. Det kan bli en annan historia än Janne Josefssons. Vi tar en tredje öl. Hemma igen säger K att hon trivs med våra dagar tillsammans. Rutiner skapar vanor som skapar beteenden. 

2 510 smittade. 58 döda. 

Anders Sundelin vid köksbordet med kaffet i hand
Anders Sundelin vid matbordet. Foto: Privat

Torsdag 26/3. The same old story: dusch, frukost, skrivbordet, lunch, ytterligare en timme eller två vid skrivbordet. ”Just i det dagliga arbetet låg tryggheten.” (Albert Camus, ”Pesten”) Följer K till ett möte på Regeringsgatan, lämnar henne där, tillbaka längs Strömmen, över Riksbron, Västerlånggatan fram. Tömt på turister. Stängda butiker, restauranger som vädjar med lockpriser. Bara de gamla skyltarna och infattningarna i trä och metall vittnar om den gamla stad som en gång fanns. Folk längs planket vid Slussen begapar den fula bro som kommit hela vägen från Kina. Ett mess från A-a: ”Hej pappa! Uppdatering från presskonferensen vid två – det är jättedåligt läge och jättemånga blir sjuka nu och smittspridningen är total. Du får inte gå på krogen. Du är gammal rökare samt riskgrupp. Håll dig inne, A-a”. Kvart över fyra träffar jag A-n på Harvest. Vi pratar förlag och ljudboksmarknad, jublet kring Annika Norlins debut, boken jag arbetar med. Jag surrar en stund om identitetspolitik som en i grunden fascistisk idé. Lika barn leka bäst. Apartheid. Han tvekar. Det hinner bli två öl innan vi är klara. Han är den fjärde förläggaren i mitt liv; den förste blev snabbt otålig, den andra generositeten förkroppsligad, den tredje pratade mest själv (men inte om sig själv) – utan dem, deras tro på mig, hade jag inte suttit här med denne unge skarpe man. Svarar på A-a:s mess när jag kommer hem: ”Aj då. Jag kom just tillbaka från krogen. Nu ska jag hålla mig inne. Lovar.” Lagar en toscansk bönsoppa till middag. Delar en flaska vin. Skickar ett mess till O-e W. som vi befarar sitter fast i Spanien. Han har kommit hem. ”Jag promenerar, tittar på tv-serier, läser och dricker ett par glas vin till maten. Men har inga sociala kontakter. Hur har ni det?” Vi har det bra.  

2 806 smittade, 66 döda. 

Fredag 27/3. Tar tag i breven min protagonist skrivit. De fyller redan en pärm. Det tredje avsänt från Berlin den 4 maj 1938, slutar: ”Här jobba vi för fullt. På 1 maj var vi på rikskulturkammarens sammankomst, sågo Hitler, hörde Goebbels, det var trevligt.” Lunch på den uppvärmda bönsoppan, med parmesan och färsk timjan. Gott. Ser presskonferensen med Löfven etc. Föredömligt koncisa inlägg från samtliga, Johan Carlson roligast att lyssna på och beskåda. Han har inga problem med att tänka högt, formulera sig allteftersom. Det har Löfven. Fast han klarar det. Hatten av. Denna tillit till medborgarna är rörande, tilliten också till kunskapen. Den ömsesidiga tilliten. Förmyndarsverige? Någon? ”Från och med detta ögonblick kan man säga att pesten blev något som angick oss alla.” (Albert Camus, ”Pesten”) Vi bestämmer oss, till sist, för att storhandla. Jag skjuter i det längsta på sådana beslut. Vankelmod är min arvedel. Fiskbutiken, Systembolaget, Rot. Coop. Kurderna. Puh! En underbar middag på röding med västerbottenkräm, sparris, körsbärstomater. Öppnar en andra flaska vin till osten. Jag säger till K att med henne har jag aldrig tråkigt.  

3 046 smittade, 92 döda. 

Bokomslag till "La peste" av Albert Camus
Anders Sundelin skickar utdrag ur Pesten till sina elever som inspiration.

Lördag 28/3. Sovmorgon. Läser en stund. Plussar på frukosten med en toast. Det är ju lördag. Vår morgontidning fortsätter att ösa på med nyheter från framtiden. ”Med andra ord, vi återgick till vår fångenskap, vi hänvisades till det förflutna, och även om några av oss frestades att leva i framtiden, avstod de snart därifrån, åtminstone i den mån det var dem möjligt, ty de fick känna på svedan av de sår fantasien till slut tillfogar dem som förlitar sig på den.” (Albert Camus, ”Pesten”) Skriver en stund. Slötittar på några intervjuer med Van Morrison som finns på hans hemsida. Riktigt underhållande. Fråga: ”Vad är den mest falska myten om dig?” Svar: ”Att jag är grinig.” (Stort skratt.) Till veckan skulle jag ha åkt till Sörängen för två dagars undervisning. Nu på distans. Diskussion om tekniken. Jag avskyr diskussioner om tekniken. Har alltid kört akustiskt. Jag ska försöka få eleverna hemifrån att dokumentera pandemin, skicka med något reportage av Kadhammar och ett utdrag ur ”Pesten” som inspiration. Promenad ner till Slussen, längs Stadsgårdskajen, upp längs Folkungagatan. En prisbelönt krog ger bort chicken nuggets till arbetslösa varje dag mellan tretton och tre. Vi överväger en öl på Harvest. Avstår. K lagar middag, jag dricker whisky och löser sudoku. Lyckas förmå henne att lyssna på Dylans nya, sjutton minuter lång, med texten framför oss: ”Wolfman, oh Wolfman, oh Wolfman, howl/ Rub-a-dub-dub, it’s a murder most foul”. K kapitulerar. Ser de två sista avsnitten av ”Our boys”. Riktigt bra. 

3 447 smittade, 102 döda.  

Anders Sundelin vid sin jobbhörna.
En stund vid skrivbordet innan det ofrånkomliga: städning. Foto: Privat

Söndag 29 mars. Sovmorgon. Sommartid. Wolodarski larmar vidare. En stund vid skrivbordet före det ofrånkomliga: städning – vilket jag tycker är tråkigast i världen näst sockerdricka. Den var lång att leva men kort att berätta om, som det står i ”Röde orm”. K iväg på ett träningspass, jag röjer bland mina papper. Skickar ett mejl till A-a på Gazzine: ”Jag har funderat på att imorgon bitti skicka dig en dagbok om en vecka under pandemin. Intresserad?” Svar direkt: ”Det är en alldeles strålande idé tycker jag!” Ringer G-r. På landet. Antagligen smittad av Corona sedan elva dagar. Dyster. Har naturligtvis egna idéer om hur smittan ska bekämpas. Prickar in varje avvikande dödsfall med emfas. Jag lyssnar. Gratulerar H-a på födelsedagen. Vi skulle ha varit där på kalas. En annan gång. Hon har fått glitterslime. Tänka sig. Lagar middag. Ser Aktuellt och Agenda som haft svårt att få folk till studion, svårt att lämna Stockholmsperspektivet. K ser ”Dokument utifrån”, jag läser Wärenstam. Sov gott. 

3 700 smittade, 110 döda. 

Anders Sundelin

Anders Sundelin är reporter och författare.