Björn Axén – I hennes majestäts tysta tjänst

Björn Axén – I Hennes Majestäts Tysta Tjänst

Hovfrisören Björn Axén satte en stor ära i diskretion. Många var de som försökte få ur honom skvaller om drottning Silvia. Men han yppade aldrig ett ord om detta. Tystnad var en dygd i ett liv som färgats av den glittriga världens hemligheter. Och som i ett klassiskt drama var Björn Axén beredd att gå till den yttersta gränsen för att inte genera drottningen.

Text: Thomas Sjöberg och Gunnar Lindstedt

Hovfrisör Björn Axén gick nervöst omkring i sin smakfullt inredda lägenhet, en 350 kvadratmeter stor takvåning vid Bolinders Plan 2 i Stockholm. Han granskade sina praktfulla blomsteruppsättningar och ordnade med tallrikarna på buffébordet. Champagnen stod redan på kylning.

Björn Axén skulle fira sin 55-årsdag storslaget, han hade bjudit vänner, kunder och utvalda delar av kändis-Sverige. Han älskade att slösa gästfrihet över sina vänner; ingen kunde som han ordna fantastiska bjudningar och middagar. Hos Björn Axén fattades aldrig någonting. Han hade bestämt sig för att han i dag skulle bjuda mer överdådigt än någonsin.

I 17 år hade Björn Axén varit Hennes Majestät Drottningens personliga hovfrisör. Han hade själv blivit en celebritet och umgicks i de finaste kretsar. Björn Axén var alltid mån om att komma på bild i tidningarna och han såg till att sitta med i de rätta sällskapen.

Snart sorlade gästerna i hans våning. Bland de inbjudna fanns arbetskamrater som under årens lopp skingrats för vinden. Frisören Johan Hellström, som sedan mitten av 80-talet arbetat åt Björn Axén, träffade många kollegor han inte sett på åratal, och han slogs av hur storslagen denna fest var för att vara ett 55-årskalas. Sådant var typiskt för Björn Axén. Det ryktades till och med att drottningen skulle hedra med sin närvaro, kanske i sällskap med kungen.

Björn Axén sprang runt och kramade sina gäster.  Han var klädd i kostym. Vännerna lade märke till att han var ovanligt forcerad och stirrig. När en av hans före detta anställda, frisören Roger Morgan, anlände tog Björn Axén emot med ett glatt utrop: ”Här kommer min konkurrent!” skrattade han.

Roger Morgan hade sedan mitten av 70-talet en egen salong och de konkurrerade om de mest kända kunderna. Men trots konkurrensen om kändisarna hade Björn Axén och Roger Morgan förblivit vänner genom åren. Även Roger Morgan slogs av hur storslaget allt var, här fanns även folk som Björn Axén inte brukade bjuda, folk som snarare var hans fiender än vänner. Morgan tyckte också att Björn Axén såg sliten ut, ögonvitorna hade fått en gul nyans och han hade magrat. Björn Axén hade lagt en tydlig makeup och på nära håll kunde man se pancaken som skulle dölja den grå hudfärgen.

Gästerna kom och gick under hela kvällen. Prinsessan Christina, som var stamkund på Axéns Studio i NK-huset, anlände med Tosse Magnuson, men kungaparet lyste med sin frånvaro.

I salongen lystes ett porträtt av drottning Silvia upp av en välriktad spotlight och Björn Axen meddelade att det nu skulle ”släckas ned för drottningen”. Han dyrkade kungahuset och inte minst denna dag ville han inför sina gäster hedra drottningens skönhet och kungliga upphöjdhet.

När prinsessan Christina tackat för sig och gått blev bjudningen mer avslappnad. Festen förändrades och Björn Axén bytte till läderbyxor och skruvade upp musiken. Ur högtalarna dunkade nu discomusik på hög volym.

Tidigare under kvällen hade Björn Axén meddelat gästerna att han skulle bort på middag och att de därför måste gå. Kvar blev bara de närmaste vännerna. Det blev lite lugnt och Björn Axén gick in i sovrummet. Han satte sig på sängen och öppnade alla sina presenter.

Under hela sitt vuxna liv hade han levt i strålkastarljuset. Som en fjäril fladdrade han, snabbt, snabbt. Han älskade det vackra och ingenting fick störa den scenografi han byggt upp omkring sig. Han ville ge människorna en känsla av att leva i en bättre värld med ständig fest och glädje.

Ända till slutet upprätthöll Björn Axén bilden av sig själv som den perfekte och fullkomligt fläckfrie livsnjutaren. Hans 55-årskalas var en storslagen fest som vännerna aldrig skulle glömma. Kanske var det så Björn Axén ville bli ihågkommen. Under den senaste tiden hade han rest runt och besökt platser och vänner som betytt något för honom i livet.

När vännerna denna kväll tog farväl av Björn Axén var det många som utan att veta det gjorde det för alltid. Sten Hedman, mångårig vän sedan tiden på Damernas Värld, konstaterade när han gick att det antagligen var sista festen hos Björn Axén.

”Det här var som den sista måltiden”, sade han till sina vänner när de vandrade ut i vårnatten på Bolinders Plan.

Björn Axén i Thailand, ca 1990 Foto: Wikipedia

Tre månader senare, dagen före midsommarhelgen, hittades Björn Axel död i sitt eget badrum.

När Tore Axén, torsdagen den 15 juli, anlände till sin storebrors begravning i Kungsholms kyrka, möttes han av en sorgklädd folkmassa som vid en statsbegravning. Han gick in i kyrkan i trance, arm i arm med prästen Siw Fahlén. I kyrkan trängdes många kändisar, samma människor som några månader tidigare deltagit på Björn Axéns födelsedagsfest. Nu hade alla mörk klädsel och blombuketter. Först vid detta tillfälle förstod Tore Axén ur stor hans bror varit.

Tore Axén hade tillsammans med Vanja Befrits, en av Björns allra närmaste vänner, planerat begravningen i minsta detalj, allt efter Björn Axéns förmodade önskemål. Det blev röda och vita blommor, vit kista, inga tal under akten och en mottagning i lägenheten efteråt.

”Vi har samlats här i dag för att ta farväl av Björn Axén och överlämna honom i Guds händer”, sade Siv Fahlén och fortsatte att tala om 55-årsfesten.

”Vi kanske aldrig glömmer den dagen, den var ett slags avsked”, sade hon och utnämnde Björn Axén till den ”förnämste frisören i världen” som ”skapade mänskliga relationer” och gav ”omsorg åt dem som behövde det”.

I bänkraderna satt många äldre damer som kommit för att få en skymt av kändis-Sverige och samtidigt få gråta en skvätt.

”Nu när han är borta är det som om han tagit en del av solen med sig”, fortsatte komminister Fahlén och jämförde Björn Axén med Skaparen.

Pressfotograferna satt med sina teleobjektiv en trappa upp på orgelläktaren och lät sina kameror smattra när församlingen defilerade förbi kistan för en sista hälsning.

Golvet kring kistan pryddes av blomsterkransar med personliga hälsningar från vänner, som ”I mina händer finns du kvar” från frisörvännen Dan Sydh, och ”må du leva i ljuset och ditt ljus leva med oss” från Peter Hägelstam och Johan Hellström. Där fanns också hälsningar från företag, som ”En sista hälsning” från L’Oreal, ”Farväl Björn” från Romella, ”Tack Björn” från Femina samt ”Ett sista farväl” från Ekonomikonsult AB.

Men det var kungaparets hälsning alla letade efter. Buketten var dock inte den kaskad av blomsterprakt som många hade förväntat sig och den var svår att hitta. Kungaparet hade skickat en ytterst modest bukett av gula afrikanska maskrosor, gerberor och gula rosor.

Efteråt hölls mottagning i Björn Axéns lägenhet. Begravningsgästerna bjöds på torr sherry och kanapéer. Allt var lika utsökt vackert och oklanderligt som om Björn Axén själv organiserat mottagningen.

I trängseln fanns bland andra förre kabinettssekreteraren Sverker Åström, vars minnesartikel publicerats i både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Begravningsgästerna blev så många att Tore Axén fick stå och mota bort oönskade gäster, inte minst pressen. En del gäster uppfattade mottagningen som rena galapremiären.

”Jag höll på att kräkas på alla som var där och som nu skulle prata med arvtagaren Johan”, säger Eva Björnberg, som arbetade hos Axén i slutet av 80-talet.

På Expressens löpsedlar hade redan Björn Axéns arvtagare korats. Johan Hellström hade låtit sig intervjuas om testamentet i vilket Björn Axén utsett honom till sin efterträdare. Johan Hellström skulle överta salongen, våningen och ”fortsättningsvis ta hand om Hennes Majestät Drottningens frisyrer.”

Innehållet i testamentet väckte stor förvåning. Ingen förstod riktigt varför just 27-årige Johan Hellström, som för övrigt under senare år mest ägnat sig åt dans, nu skulle ärva hovfrisör Axén. Omständigheterna kring Björn Axéns död var också höljda i dunkel, hade han verkligen som vännerna påstod dött en naturlig död på grund av ett svagt hjärta?

Vanja Befrits var övertygad om att hennes vän inte hade tagit livet av sig. Hon ville se till att Björn Axéns minne hölls rent och obefläckat. Nu fick hon för sista gången vara Björn Axéns konferencier och introducera alla som höll minnestal, medan brodern Tore Axén gjorde sitta bästa för att se till att mottagningen förblev värdig och att prydnadsföremålen stod kvar

Axén Studios kreative direktör Peter Hägelstam höll ett minnestal och avslutade: ”Sorgen är vår, Björn är det inte synd om, han är redan i full gång och krusar änglahår.”

Att alltid vara snygg och i ordning hade Björn Axèn lärt sig av sin mamma Anna Brita. Hon var perfektionist men en tilltagande värk i lederna hindrade henne från att sköta sitt långa svarta hår som hon önskade. Därför fick Björn Axén redan som barn lära sig att kamma och rulla sin mammas hår. Mellan modern och äldste sonen utvecklades en alldeles speciell gemenskap.

Björn Axén föddes 1938, brodern Tore kom två år senare. De växte upp i ett HSB-hus i Lidköping, en liten mellansvensk stad vid Vänerns strand.

Medan mamma Anna Brita var hemma med barnen arbetade pappa John först som bokhållare och sedan som innehavare av Texaco-macken mitt på torget. Han öppnade också en sportaffär, första skyltningen var en ryggsäck. Pappa John såg bra ut, han sportade mycket och spelade tennis ännu som 80-åring. På vintersöndagarna tog han med sig sina söner på skidturer till Råbäck eller Kinnekulle.

I tonåren gjorde bröderna det pojkar brukar göra i den åldern – de gick på fester och jagade flickor. När de blev äldre gled dock Tore och Björn isär, de skaffade sina kompisar på var sitt håll.

Björn tyckte mycket om att teckna, fortfarande hänger hans tidiga alster i familjens sommarstuga i Brittsjö. När pappa John trappade ner på arbetstakten var det naturligt att det blev Tore, inte Björn, som tog över sportaffären. Björn trivdes inte i den miljön. Istället fick han lärlingsplats hos Kirre Anderberg, som drev stadens frisersalong på modet. Björn började med att lära sig tvätta hår och snart fick han klippa, under Kirre Anderbergs erfarna ledning.

Björn Axén kände snart att atmosfären i Lidköping inte passade honom. Den sociala kontrollen var stark och Björn Axén ville hellre leva i en storstad.  Människorna fick gärna rikta sina blickar mot honom, men de skulle inte kunna blicka in i honom.

Björn Axén var ovanligt begåvad och ägde dessutom en för yrket angenäm personlighet; alltid behaglig, alltid vänlig men aldrig någonsin påträngande.

I Stockholm började Björn Axén på Oscar Gustavssons faschionabla salong La Vouge vid Stureplan. Hit gick den tidens societet, bland andra grevinnan Estelle Bernadotte och andra inom den kungliga ätten.

Clipsen var ännu inte uppfunna, håret lades på luggnålar som plockades ur med en stor magnet, pagefrisyrerna lades på bomullsrullar och permanenten rullades på järnspolar.

Björn Axén var ovanligt begåvad och ägde dessutom en för yrket angenäm personlighet; alltid behaglig, alltid vänlig men aldrig någonsin påträngande. Han kom aldrig för sent till jobbet, han avhöll sig från vitlök och drack aldrig sprit före en arbetsdag.

Societetsdamerna blev snart förtjusta i honom. De gav rikligt med dricks och för pengarna köpte han en resa till Paris och fick plats hos den store Monsieur Alexandre, frisörernas mästare som brukade åka till Monte Carlo för att lägga festfrisyren på Grace av Monaco.

I Paris imponerades Björn Axén av den moderna kreativitet med vilken man visade kläder och frisyrer. Han tog med sig sina nya lärdomar hem till Stockholm och inledde en ny era i svenskt frisörsliv. Flera av de förnäma kunder han haft på La Vouge följde med honom när han öppnade egen salong, först på Nybrogatan och sedan i NK-huset.

Nu började de berömda Axén-visningarna där han använde modeller och koreografi och visade kläder på ett nytt sätt. De gamla mannekänguppvisningarna var passé. Istället skulle plaggen visas tillsammans med djärva frisyrer och ingå i en flashig show. Plötsligt började tidningarna göra stora reportage om hans visningar.

Plaggen visades ofta tillsammans med djärva frisyrer och ingå i en flashig show. Foto: Mildh Press

Att gå till Axéns salong var ”rätt”. Förnäma damer från Östermalm besökte salongen om mornarna för att kamma sig, medan chauffören väntade utanför med bilen.

På NK disponerade Axén en stor och ljus lokal med många speglar och tillgång till takterrassen. Där njöt kunderna av utsikten över Kungsträdgården, drack en kopp té och väntade på sin tur.

Björn Axén var oerhört mån om att skapa en klassisk stämning på sin salong. Förebilden var de stora modesalongerna nere i Europa. Tilltalsordet var ”Ni” och det hette ”Varsågod och sitt ner och vänta” och ”Tack för i dag Herr Axén.” De blåblodiga kunderna betalade dyra pengar och skulle bemötas med den etikett som deras bakgrund och ställning ansågs kräva.

Den speciella atmosfär som härskade på Axéns salong gick hem hos societetsdamerna. Kanske var det betryggande att bli omhändertagen ”in på bara skinnet” av en man som sällan använde sin manlighet. Dessutom gillade damerna att höra fräckisar och att skvallra om folk.

För den som inte var gay kunde atmosfären på salongen vara påfrestande. Ute på golvet var alla ”Herr” och ”Fru” med varandra, men i lunchrummet härskade en annan ordning.

”Det var som att gå i en studiecirkel om (mestadels) homosexuella”, säger frisören Eva Björnberg.

”Bakom kulisserna fanns knappast någon avslappnad mänsklighet. Där kunde språket vara grovt och vulgärt. En del satt i knät på varandra och pussades. Sedan gick frisörerna ut och tog hand om sina grevinnor.”

På salongen var förberedelserna inför ett besök på Drottningholm rigorösa. Axén rökte intensivt, han förbrukade två paket cigaretter om dagen.

Varje gång de skulle åka till Drottningholm spred sig en nervös stämning på Axéns salong. Ofta fick de åka dit på helgerna. Björn Axén ställde då in allt han planerat, vännerna fick endast veta att han skulle besöka ”huset”.

På salongen var förberedelserna inför ett besök på Drottningholm rigorösa. Axén rökte intensivt, han förbrukade två paket cigaretter om dagen. Alla borstar och spolar skulle göras rena. Drottningens egna handdukar och egen klippkappa med bokstäverna HKH lades fram nystrukna. Axéns detaljerade skisser med tänkbara frisyrer och diademalternativ togs fram. Sedan for hovfrisör Axén med följe ut till Drottningholm. Drottningen kom aldrig till salongen på NK, vilket däremot prinsessan Christina gjorde.

Första gången Björn Axén lade frisyren på Silvia Sommerlath (som hon då hette) var vid den stora Operaföreställningen dagen innan kungen och drottningen gifte sig 1976. Europas alla kungahus hade samlats till en magnifik släktmiddag.

Silvia Sommerlath hade blivit rekommenderad Björn Axén av prinsessan Christina. Drottningen Silvia behövde en hovfrisör som kunde göra utsökta håruppsättningar och det var något Björn Axén lärt sig av mästaren Alexandre i Paris.

Uppdraget som hovfrisör var helt i linje med Axéns storslagna planer. Han var det stora namnet i branschen, och han visste exakt vad diskretion innebar.

Så småningom blev Axéns studio Kunglig Hovleverantör. Många kom till Axéns salong just för denna titel.

Björn Axén fick naturligtvis lyssna till alla möjliga saker om kungaparets förehavanden. Till frisöryrket hör att man kommer väldigt nära sin kund med ofta sensuella beröringar och ögonkontakt via spegeln. Sverker Åström skrev i sin minnesartikel om Björn Axéns ”totala diskretion när det gällde hans kunder, höga som låga.” Han tillämpade en ”strängare sekretesskod än någonsin en UD-tjänsteman”. Att klara sig som hovfrisör under 16 år utan skandaler är naturligtvis en bragd. Minsta skvaller om drottningen skulle varit guld värt för en del tidningar. Björn Axén insåg detta men avvärjde med charm alla frågor.

”Ibland frestades han nog att berätta”, säger Vanja Befrits. ”Men han hade bestämt sig att till varje pris stå i Hennes Majestäts tjänst och då fick han underkasta sig en stenhård disciplin, för Björn var annars öppen, pratsam och kul.”

Han kunde berätta om egna upplevelser under resorna med drottningen. En gång hade han med tjutande sirener åkt poliseskort genom Paris. Hemma i lägenheten fanns också olika souvenirer som den kungliga uppvaktningen fått vid olika resor. Han vårdade dessa kristallvaser och prydnadsföremål extra ömt.

Sommaren 1984 blev 19-årige Johan Hellström uppringd från salongen högst upp i huset på Hamngatan: ”Herr Axén vill gärna träffa er”.

Johann Hellström var ung och lovande, han hade nyss blivit antagen vid Balettakademien i Stockholm, men han drömde också om att bli frisör och hade därför skickat in sina papper till Björn Axén.

”Jag var jättenervös inför besöket”, berättar han. ”Jag gick uppför en spiraltrappa och kom fram till en jättelik receptionsdisk. Det kändes nästan som att gå in i ett rymdskepp.”

Herr Axén tog emot honom på kontoret med sitt berömda Björn Axén-leende. Han gjorde klart att de hade 600 sökande och att han tänkte välja ut två av dem. Hur var Hellströms teckningsbetyg? Hade han velat bli frisör länge? Johan Hellström svarade att han redan som barn flätat frisyrer och klippt sina vänner.

Björn Axén var noga med sitt yttre, hela livet och ställde höga krav på sina anställda. Foto: Mildh press

”Nån dag efteråt ringde Björn Axén och sa att jag kunde börja. Samtidigt skulle jag gå på Balettakademien om kvällarna, men Björn gjorde klart att det inte gick för sig. Frisöryrket måste gälla till 100 procent och jobbet på salongen varade mellan nio och sex.”

Den som ville arbeta hos den bäste fick vara beredd att försaka. Frågor som ”Vad anser ni om facket?” och ”Är lunch viktigt för er?” ingick i urvalsproceduren. Tuggummi, träskor och jeans var uteslutet, istället förutsattes en perfekt makeup, yttre puts och inre stil. En plats i Axéns Creative team var hett eftertraktad; den som upptogs där kunde knappast komma längre på karriärstegen. Men för att komma dit var man tvungen att underkasta sig en sträng hierarki. Disciplinen på salongen kunde ibland uppfattas som närmast preussisk. Björn Axén prövade vad lärlingarna gick för. Den som klarade pressen, gavs alla chanser i världen.

Nyantagna elever videofilmades under arbetet, så att Axén skulle kunna bedöma deras teknik och uppträdande mot kunden. Om någon räckte honom en spole eller en hårnål på fel sätt, så kastade han den på golvet. Den olycklige eleven fick själv plocka upp utensilierna. Många var de medarbetare som hade en skräckblandad respekt för Björn Axén. De blev nervösa och kunde börja svettas när han gick förbi. Björn Axén älskade starka människor, han testade alla. Den som inte klarade prövningen, föraktade han.

”Han blev galen av lukten av rädsla”, säger Eva Björnberg. ”Då kunde han inte kontrollera sig, han slet fönen ur händerna på sin elev.”

Om någon räckte honom en spole eller en hårnål på fel sätt, så kastade han den på golvet. Den olycklige eleven fick själv plocka upp utensilierna.

Johan Hellström började ändå på Balettakademien, men dansade mellan sju och tio istället. Han uppträdde redan från början självständigt mot Björn Axén. Antagligen uppskattade Axén honom för det, tror Johan Hellström. Han ville inte ha någon som lismade.

Efter knappt ett år blev Johan Hellström återigen inkallad till ”Herr Axén”. Han ville nu att Hellström skulle bli hans personliga assistent.

”Han satte mig på hårda prov. Ibland kunde han säga att jag skulle göra en uppsättning på en kund, och så lämnade han mig där och gick på lunch. Det var oerhört frustrerande eftersom jag kände att jag inte klarade det själv.”

Björn Axén visste vilka han ville satsa på, men han hade svårt att ge direkt beröm. Halade gärna i berömmande ordalag om Johan Hellström inför andra, men till honom sa han sällan någonting.

Efter två år fick Johan Hellström sitt gesällbrev. Han begärde därefter tjänstledigt för att sköta dragshowen After Darks peruker, något Björn Axén gjort redan 1976. De fortsatte att umgås privat. Björn Axén ringde ibland till Johan Hellström och undrade om han ville komma på middag eller följa med på någon premiär.

”Jag tycker att jag skulle ha märkt om han var förälskad i mig, men visst tyckte han jättemycket om mig. Kanske såg han mig lite som en son, han var lite av en fadersgestalt också för mig.”

Björn Axén lyssnade på sin unge väns planer att starta egen salong, men från sommaren 1986 till våren 1992 dansade Johan Hellström på heltid. Vad han inte visste var att Björn Axén redan den 20 december 1985, d v s mindre än två år efter det att han blivit Axéns lärling, upprättat sitt testamente: ”Vid mitt frånfälle skall Johan Hellström övertaga min verksamhet. Jag anser att han har både kvalifikationer och ambitioner att kunna taga över mitt livsverk och driva det vidare. Han skall efter min bortgång eller, om jag på grund av sjukdom ej kan vara fullt kapabel att verka härför, utbildas på alla sätt för sitt värv både kreativt och administrativt.”

Kanske såg Björn Axén i sin 20-årige lärjunge ett hopp om en fortsättning på den livsgärning som han antagligen skulle få ge upp i förtid.

Björn Axén ville att Johan Hellström skulle ta över hans verksamhet. Foto: Mildh Press

En kväll i början av 1986 var Björn Axén hembjuden till sin vän och tidigare arbetskamrat Roger Morgan i dennes överdådigt möblerade Östermalmsvåning. De två kändisfrisörerna hade träffats hos Monsieur Alexandre och Roger Morgan hade arbetat hos Björn Axén under några år i början av 70-talet. De hade sedan fortsatt att hålla kontakten, torts att Roger Morgan tog med sig åtråvärda kunder som Margo Fallai och Kerstin Sandels när han öppnade egen salong.

Björn Axén var känd för sin matlagningskonst, nu skulle han själv bli bjuden på middag. Plötsligt frågade han sin vän:

”Har du testat dig?”

”Nej, det har jag inte”, svarade Roger Morgan.

Han reste sig och gick ut i köket för att göra i ordning laxen. Efter en stund kom Björn Axén efter och tog åter upp samtalet.

”Jag har testat mig. Du vet, jag har ju varit så mycket utomlands och levt rätt vilt…”

”Jaha”, svarade Roger Morgan. ”Hur gick det då?”

Björn Axeln dröjde med orden.

”Jo, det är ingen fara med mig.”

”Så skönt” Då är ju allt bra och du behöver inte bekymra dig.”

Björn Axén instämde, men Roger Morgan anade att vännen ändå vara orolig och gissade att han inte sagt sanningen.

För en hovfrisör som dyrkade skönheten skulle naturligtvis ett positivt HIV-test vara en katastrof av ett alldeles särskilt slag.

Björn Axén var estet ända ut i de välmanikyrerade fingerspetsarna. Pedant i sitt hem och perfektionist i sitt yrke, ja i allt han företog sig, vare sig det gällde att brodera små ljuvliga hårdekorationer eller sätta potatis ute på paret Befrits tomt på Djurgården. Han rakade sig så tätt med kniv att det inte syntes att han hade skäggväxt. Mustaschen vårdade han ömt, frisyren var exemplarisk, klädseln oklanderlig. Han kunde aldrig möta andra utan att ha gjort sig i ordning; att uppträda halvklädd var uteslutet. Vardagen var honom främmande och outhärdlig.

”Han var inte elitistisk när det gällde andra människor, däremot när det gällde honom själv”, säger Vanja Befrits. ”Att äta hos Björn var en upplevelse. Allt var vackert, gott, vällagat, uttänkt – det var en dröm. Vi kom dit klockan sju, han hade kommit hem från salongen kvart över sex och ändå var allt klart. Jag skulle inte klarat det på en månad! Det var färgstämt ned till sista lingonet. Vad är det som driver en människa till sånt?”

Björn Axén dolde aldrig sin sexuella läggning, men han ”trädde” aldrig ”fram” och höll hårt på sin integritet.

”Att vara gay är ofta skuldtyngt”, säger Sten Hedman. ”Björn höll garden ständigt uppe och släppte inte folk in på livet. Det blir lätt så när man lever ett dubbelliv.”

Björn Axéns position gjorde honom till en del av kändisvärlden och dess veckotidningar. Hon hade, berättar en tidigare anställd som sett honom öva framför spegeln, ett ”kameraleende” som kunde kopplas på när situationen så krävde. Samtidigt reste han till New York och gick på extrema klubbar som Manshaft och Andy nere i hamnområdet.

Men det fanns också andra sidor hos Björn Axén som den offentliga bilden inte avslöjade. Hemma kunde han slappna av. Eva Björnberg minns kvällarna på Bolinders plan, där Axén hade inrett utbildnings- och visningsrum. Under uppsättningskurserna blev han som en liten entusiastisk pojke. När han sedan slappnade av blev han mjukare i rösten.

”Då var han väldigt manligt attraktiv”, säger Eva Björnberg som vid sådana tillfällen kunde önska att Axén varit straight.

Björn Axén hade ingen egen familj. Han gav ibland intryck av att längta efter det. Isätllet för familj slösade han sina omsorger på vännerna. Berömda är de tusentals vykort han skickade så fort han reste utomlands. Det blev en institution i sig. Axén var så noga att han ibland förberedde vykorten redan hemma i Stockholm, maskinskrivna och med adresser.

Björn Axén var mycket förtjust i barn. Han kallade gärna lärjungarna på salongen för sina barn. Vanja Befrits, som numera är VD för SOS Barnbyar, intresserade honom för ett fadderskap åt en thailändsk flicka.

Men ändå hade Björn Axén svårt att sätta sig in i vad det innebar att leva med barn. Blöjor och barnskrik existerade inte i hans föreställningsvärld. När Eva Björnberg vid ett tillfälle kom in på salongen och ammade sin lilla dotter sade Axén: ”Va’ häftigt att ha nån som suger av en var fjärde timme”.

Björn Axén hade byggt upp en mytomspunnen bild av sig själv. Han var läromästaren och despoten bland frisörer. Han var en lysande stjärna i kändisvärlden och stod i Hennes Majestät Drottningens tjänst. Privat levde han alltmer ensam, plikterna tillät honom inte att komma ut ur sin glaskupa. Björn Axén visade aldrig sina känslor inför någon. ”Alla människor har sina skuggsidor, men Björn ville inte erkänna det”, konstaterar hans kreative medarbetare Peter Hägelstam. ”Han ville inte spräcka illusionen om sig själv”.

Ändå tycktes skuggan hinna ifatt honom. 80-talets glansdagar var över för Axéns salong som redan 1986 tvingades flytta från terrassvåningen högst upp i NK-huset ned till källarplanet. Därnere gick det inte att avgöra vilket väder det var ute. Axén hade också infört stämpelklocka, tvåskift och timlön på salongen. Det stämning som funnits högst upp i huset återfanns inte i källarplanet och många slutade.

Björn Axén hade aldrig låtit sitt konstnärskap skymmas av ekonomiska realiteter. Han kompromissade aldrig, om någon bank konstrade flyttade han helt enkelt sina konton.

Affärerna gick allt sämre. Eländet späddes på när skattemyndigheten i Stockholm påstod att salongen inte betalat skatter och avgifter på över en miljon kronor. Axén, som alltid varit noga att göra rätt för sig, konfronterade en medarbetare, NN. Denna försäkrade att allt var i sin ordning, pengarna hade betalats in. Men eftersom det saknades verifikationer, började Björn Axén ana oråd.

Det visade sig att NN under sommaren och ända fram till början av december systematiskt och alltid per telefon tagit ut varierande belopp, sammanlagt 1,8 miljoner kronor, från Axéns bolag. När banken hade velat få uttagen bekräftade hade NN ropat på en mansperson som påstått sig vara Björn Axén, vilket banken godtagit.

Pengarna försvann. Björn Axén hade ingen kontroll över det, men tvingades betala.

Axén inledde dock en rättslig process mot Första Sparbanken för att den gått med på uttagen. Han förlorade i både tings- och hovrätt. I maj 1993 avslog Högsta domstolen resning i målet. Axén tvingades betala rättegångskostnader på totalt 80 000 kronor.

Det var oerhört betungande för Björn Axén att försöka fylla hålen efter de ekonomiska bakslagen. De dåliga tiderna kom med rasande fart och omsättningen på Axéns salong rasade. Under hela 90-talet hade salongen gått med förlust och skattemyndigheterna tvingade fram en avbetalningsplan för skatteskulderna. Bankernas Upplysningscentral bedömde att risken var stor för att företaget hamnar på obestånd.

I ett försök att trappa ned verksamheten överlät Björn Axén 49 procent av aktierna till Peter Hägelstam, mot att han tog över en del av lånen, checkkrediten och vissa leverantörsskulder. Han lät också Peter Hägelstam sköta alltmer av den dagliga driften.

Den 15 januari 1992 gjorde Björn Axén två mycket detaljerade tillägg till sitt testamente. Han fördelade makten i salongen och preciserade vilka som skulle ärva hans lösöre.

Men trots sin allt sämre hälsa vägrade Björn Axén att dra sig tillbaka. Bekymren gjorde att han låg vaken om nätterna. Så fort han stannade upp kom ångesten över honom. Han ville fylla sin dag till det maximala och täppa igen sina svarta hål. På en resa i Thailand kollapsade han av vätskebrist. Många såg nu att han såg allt mer tärd ut.

”Han fladdrade runt på salongen allt mer speedad och nervös”, berättar Peter Hägelstam. ”Han klagade ständigt på sin värkande axel och var fruktansvärt stressad. Jag sa flera gånger till personalen: ”Innan klockan är ett i dag så har Björn fått hjärtslag. ””

Peter Hägelstam försökte få Björn Axén att varva ned men han svarade iskallt: ”Jag vill inte!”

Den sista tiden arbetade Björn Axén med frenetisk intensitet. Han reste med kungaparet på två statsbesök, Tyskland och Norge. Han jobbade 100-timmars-vecka för att hinna med sina åtaganden, bland annat en visning på PUB, och för att förbereda höstens statsbesök.

Björn Axén visste vad det var för fel på honom. Till de allra närmaste hade han sagt att han inte ville genera drottningen och att han därför skulle sköta det snyggt på egen hand.

Hans advokat och förtrogne sedan mitten av 60-talet, Ingemo Rydström, erbjöd sig att försöka få en plats åt honom på det berömda HIV-forskningsinstitutet Pasteur i Paris, men Axén svarade att han inte hade tid.

På slutet umgicks Björn Axén nästan dagligen med en god vän som var en av de få som Björn Axén slappnade av tillsammans med. De brukade sitta och titta på TV om kvällarna. Vännen minns hur de ringde varann. Det var korta samtal.

”Är du hungrig?”, kunde vännen fråga. ”Då köper jag nåt.”

Helgen före midsommar var Björn Axén och vännen upptagna med att planera vart de skulle åka med båten. Varje midsommar brukade de åka ut till någon ö i skärgården, där träffade de andra vänner och grillade och hade det skönt.

Ganska sent på tisdagkvällen ringde vännen till Björn Axén. Han undrade om Björn ville ha något speciellt inför helgen.

”Björn var trött och klagade över värk i axeln”, säger vännen. ”Han sa att han skulle ta ett bad. Jag lovade att handla maten inför helgen.”

Dagen därpå, onsdagen den 23 juni, dök Björn Axén aldrig upp till visningen på PUB. Det var deifnitivt inte likt honom, han missade aldrig sina engagemang.

Marianne Nilsson, som skötte salongens administration, blev orolig när ingen svarade i telefon. Hon visste att läkare den senaste tiden skrivit ut lugnande medicin för depression och livsleda. Marianne Nilsson hade egna nycklar till Axéns lägenhet, men när hon väl stod utanför dörren kunde hon konstatera att sjutillhållarlåset var låst inifrån. Hon ringde polisen, som i sin tur tillkallade en låssmed.

Dagen därpå, onsdagen den 23 juni, dök Björn Axén aldrig upp till visningen på PUB. Det var deifnitivt inte likt honom, han missade aldrig sina engagemang.

När polisman Mikael Ahlman och hans kollega från Norrmalms polisstation strax efter klockan tre torsdagen den 24 juni steg in i Björn Axéns lägenhet, stötte de på två dagars post innanför dörren. De skulle senare skriva i sin rapport att ”lägenheten som består av fyra rum och kök samt terrass, är mycket smakfullt möblerad och det rådde god till mycket god ordning på inventarierna.” De konstaterade att högra halvan av våningen används som arbetslokal, medan den vänstra inretts som privatbostad.

I köket påträffade de ett stort antal mediciner, bland annat 18 tabletter Valium, samt burkar med lugnande tabletter och sömnmedel.

Innanför köket ligger badrummet, oerhört flott, avlångt och klätt i brunt exklusivt kakel. En liten trappa leder upp till det inbyggda badkaret på vänster sida, en jacuzzi med förgyllda kranar. Där hittade polismännen Björn Axén. Badet var ännu fyllt med vatten och värmelamporna lyste. På en avlastningsbänk bredvid badkaret stod ett tomt dricksglas.

Inne i sovrummet hittade de på sängen en ring i vitguld med en vit sten och ett maskinskrivet meddelande.

Marianne Nilsson tog omedelbart kontakt med Tore Axén och advokat Eva Gottfridsson, ”enligt önskemål i brevet” som polisman Ahlman skrev i rapporten.

Den rättsmedicinska undersökningen visade att Björn Axén dog av drunkning i samband med tablettintag, han hade tagit bland annat Rohypnol. Självmord verkade troligare än olyckshändelse, omständigheterna tydde på det, men kunde inte konstateras. I lägenheten fanns också en packad väska inför helgen.

Till en god vän hade Axén sagt att han inte ville bli störd under kvällen och därefter hade han lagt sig i det heta bubbelbadet efter att ha tagit sömnmedel och en dubbel whisky.