Björn Natthiko Lindeblad: ”Jag kan ha fel”

Björn Natthiko Lindeblad: ”Jag Kan Ha Fel”

Visst längtar vi alla efter de där mötena när vi lodar i djupa vatten, de där mötena som det är någon mening med? Mitt möte för några år sedan med buddhisten Björn Natthiko Lindeblad var ett sådant möte. Han, den framgångsrike affärsmannen som övergav allt, gav bort allt, vågade allt, blev skogsmunk i Thailand och levde med munkkåpa och meditation i sjutton år. Och vågade det inte alla vågar, att möta sig själv.

Foto: Lena Brorson Alminger

I Halland är himlen högre och blåare, i Halland lever man längre och här bor han, Björn Natthiko Lindeblad, längst ned på en lantlig gata, några andetag från havet och med två blommande magnolior utanför köksfönstret.  Det mintgröna huset, de blommande träden och den gamla vattenpumpen är som en reflektion av paradisiskt Nangijala och minsann om inte Björn och hans fru Elisabeth berättar om en ickevåldsmetod att för få bort mördarsniglar – utan att döda dem!  Vi dricker grönt te som Björn fått av en abbot i England, vi äter Elisabeths rawfoodkakor och börjar tala om livet, munkarna och att vi alla kan ha fel. Björns sätt att tala är det första som slår en; det är harmoniskt, poetiskt och de välformade orden bryts som i glasprismor och dansar färgglatt runt, runt i rummet. Skapar sinnesro.

Björn Natthiko Lindeblad
Hemma hos Björn och frun Elisabeth i Halland blommar magnoliaträden och trädgården påminner om Astrid Lindgrens Nangijala.

– Jag har alltid varit en morgonmänniska gått upp tidigt, berättar han, och som barn kunde jag strosa omkring i min ensamhet och vänta på att min bror skulle vakna så att vi kunde leka.  En morgon hände något, jag var åtta år och satt och tittade ut genom fönstret när allt plötsligt stannade upp. Idag, från mitt vuxna perspektiv, skulle jag säga att tiden upphörde, att allt skimrade och att den livslånga känslan av separation försvann, jag kände mig hemma på den här planeten. Det var en stor enhetsupplevelse.

Detta får mig att tänka på en sak som ofta slår mig, det att vi alla verkar födas med en mission, något inombords som är redo att skapa.  Många berättar nämligen att det var redan i barndomen som det fanns en längtan. Längtan efter att måla eller skriva. Att skapa kläder eller utforska stjärnhimlen. Som om vi redan från början är ämnade. Drygt tjugo år efter händelsen vid fönstret skulle Björn komma att lämna allt, sin lysande affärskarriär, alla sina ägodelar, sitt hem, sina vänner och sina föräldrar för att bli skogsmunk i Thailand, finna sig själv och lära sig leva i visdom, tålamod och medkänsla.

Björn Natthiko Lindeblad
Björn var 30 år när han lade de få ägodelar han hade kvar i en ryggsäck och for iväg till Thailand.

Det enkla klosterlivet

– Jag hade aldrig träffat någon som kunnat tydliggöra kristendomen för mig och en gång när jag som barn fick en bok om karate av pappa fanns det något i den som fångade mig. Jag såg mästare som lugnt satt och mediterade och jag såg raka, fina zen-krattade gångar, jag lockades av buddhismen.

Björn var 30 år när han lade de få ägodelar han hade kvar i en ryggsäck och for iväg till Thailand. Längtan var stor till något bortanför vårt västerländska kretslopp. I början var klosterlivet svårt, det var svårt att koncentrera sig, svårt med det egna inre oupphörliga pratet och bruset.

– Men jag valde att stanna, att inte ge upp och drygt ett år senare ordinerades jag till fullvärdig munk. Min mamma var med då och överlämnade munkkåpan och jag fick namnet Natthiko som betyder Den som växer i visdom.

– Min mamma och pappa har betytt mycket för mig, de har alltid stöttat mig och under åren som kom skickade jag säkert hundratals med kassettband hem till dem i Sverige där jag berättade för dem om livet i klostret och om mina tankar. Buddha poängterade hur viktiga de karmiska banden med föräldrarna är, vi har en livshistoria med dem, de har tagit hand om oss och vi skall hedra dem.

Björn levde både som skogsmunk och eremit, först i Thailand och sedan i flera andra länder. Han bodde på kloster och i hyddor och levde ett mycket enkelt liv utan pengar, ägodelar och – hår!  Munkarna sov på tunna bastmattor direkt på golvet, åt mat en gång om dagen och de var helt beroende av andra människors välvilja när de varje dag fick vandra till byn med sina allmose-skålar för att ta emot mat. Övrig tid var det andliga studier, arbete och meditation som gällde, både sittande och gående. Vandring är en viktig del av munklivet och på Buddhas tid vandrade man nio månader om året.

– Dagens höjdpunkt var när vi på eftermiddagen drack te med abboten och vice abboten som jag båda kände stor tillit till. En gång i veckan mediterade vi hela natten och då var även byborna med. Vid ett sådant tillfälle började abboten sitt föredrag med att säga att vi den natten skulle få ett magiskt mantra. Det han sa förändrade mig!

En vanlig dag på klostret . Foto Pixabay, Hans Braxmeier

Jag kan ha fel

Det magiska mantrat munkarna fick denna natt var, att i livets alla konflikter och svårigheter tänka, jag kan ha fel! Allt handlar om hur vi människor förhåller oss till våra egna tankar. Munkarnas kontemplativa träning lär dem att inte tro på allt de tänker. Det känns att det vilar något oerhört här som är förlösande, tänker jag som bär på ett evigt brus med livsfunderingar, trädgårdsidéer, surdegsprojekt och träningsrundor kryddade med lite oro och rädsla för allt som kan gå fel. Jag begriper att det gäller att tona ned, sänka volymen och inse: Jag kan ha fel, detta enkla mantra som rymmer en hel världsfred.

– Vi vill så gärna ha rätt, vi identifierar oss med våra tankar och den som inte tror som vi har fel, det är så vi tänker, förklarar Björn, allt handlar istället om hur vi förhåller oss till våra tankar. Men det handlar inte om passivitet, man kan bli arg, man kan strida och alla levande varelser måste skydda sig, men ilskan får inte ta oss i besittning, vi skall inte identifiera oss med den, inte svepas med.

Inte ta oss i besittning! Vem har inte varit fångad i sina orostankar i vargtimman? Vem har inte varit helt övertygad om sin egen ofelbarhet? Vem har inte kämpat för det man tror är det enda rätta? Vem?

– Om vi fastnar i våra tankar förlorar vi vår intelligens, säger han, vi lever helt utifrån vårt ego. Vi tror att framtiden skrämmer oss, men det är ju våra tankar om framtiden som är skrämmande. Om vi har det svårt eller känner smärta måste vi förhålla oss till det svåra och vara närvarande i nuet. Vi lägger ofta till psykiskt motstånd och undrar hur länge det skall hålla på, vi tycker att det är orättvist och vi står inte ut. Att släppa taget om detta motstånd är en viktig del av vår andliga träning.

Istället för mindfulness

Han berättar om hur han alltid ogillat modeuttrycket mindfulness som är så modernt och som det skrivs och talas så mycket om.

– Jag har invändningar mot det, säger han, när man är riktigt mindful är sinnet tomt, inte fullt! Man är närvarande i sig själv. Mindfulness har blivit en vara av ett tretusen år gammalt begrepp som ryckts ur sitt sammanhang. Till och med militärer i USA utbildar sig i mindfulness, men avsikten måste stöttas av etik och målet vara att bli en bättre och mer ansvarstagande människa. På arbetsplatser känner sig anställda ofta pressade och stressade, ja de kan ha orimliga krav på sig och får gå kurser i mindfulness för att klara av allt. De skall lära sig att känna mindfulness och sedan ändå fortsätta med samma, kamp och press, som om problemet ligger hos dem när det ligger i en omöjlig arbetssituation.  

Han har därför skapat ett annat ord som han tycker mycket bättre om: varsevarande!  Att bli varse det som sker utan att värdera det, att allt får vara precis så som det är oavsett om det smärtar eller stormar. Att vila ut i det och veta att ingenting varar för evigt. Buddhismen vilar i insikten om alltings förgänglighet, även tankarna, som kan oroa oss och trasa sönder vårt nu.

Stenar som balanserar på varandra
’Varsevarande’ är Björn Natthiko Lineblads egna bidrag till svenska språket. Ordet beskriver tillståndet att vara medveten om det som sker och samtidigt kunna vila i att inget varar för evigt. Foto Pixabay Michaela

Tillbaka till livet i byxor

 Även om hans avsikt från början var att leva som munk resten av livet blev det inte så.

– Jag satt en dag på mitt vackra rum i ett kloster i Schweiz med utsikt över de fantastiska Alperna när jag fick en ingivelse, något inifrån sa till mig att det var dags att lämna klosterlivet. 

Han hade djupa samtal med seniormunkarna, lyssnade inåt och ett halvår senare lämnade han tillbaka sin munkkåpa och for tillbaka till det omedgörliga höstmörkret i Sverige. Han hade mycket att förlora; som munk undervisade han i flera länder, hade ett globalt närverk och en trygg och omfamnande klostergemenskap.  Alla förändringar är smärtsamma och dessa steg tillbaka till hemlandet, till ett liv i byxor som han själv säger, var mödosamma.

– Jag hade hållit kontakten med några av mina närmaste vänner i Sverige och de mötte mig, höll en välkomstfest och lät mig bo hos dem. Munklivet är designat för att släppa kontrollen och nu kom jag hem till ett land som hade så mycket kontroll. Ekonomisk kontroll, social kontroll, familjekontroll, hälsokontroll och all möjlig kontroll. Jag var ur fas helt enkelt, hängde löst i samhället, hade inget jobb, kunde inte hantera pengar och hade dessutom en svår blodsjukdom.

Efter drygt ett år mötte han henne! Elisabeth, ljusbärarinnan i hans liv, hon som står för skönheten och läkningen. Plötsligt fanns hon bara där. Nedstigen, som om det var meningen det också. De stora och avgörande besluten i Björns liv verkar ha varit snabba och intuitiva. Tillit utan skräpig osäkerhet. Att lämna allt det trygga och bli munk.  Att plötsligt lämna munklivet efter sjutton år och åka hem igen. Att möta sitt livs kärlek och inte tveka. Vad tog han då med sig från munklivet in i det rationella och rika Sverige?

– Jag är mindre stressad nu och är naturligtvis medveten om att jag alltid kan ha fel. Det excentriska klosterlivet gav mig också social träning, att lära mig att komma överens med människor och jag är mer förlåtande och öppensinnad. Jag är inte upplyst, det finns fortfarande en viss förvirring hos mig i mitt sätt att förhålla mig till världen, men det handlar inte om vad vi gör – utan varför.