Svenska ikoner: Borgarnas bästa barn

Svenska Ikoner: Borgarnas Bästa Barn

Året är 1991. De är unga, välutbildade och fyllda av självförtroende. De har nått kanslihuset med rekordfart. De vill förändra Sverige, ja, helst hela världen – och de vill göra det nu. Thomas Sjöberg träffade högervågens söner och döttrar i början på 90-talet och pratade ambitioner, uppväxt och framtid.

Foto: Mats Holmström / CC BY 2.5 DK

Varje fredag samlas de till gemensam lunch i Rosenbad, anförda av ”åldermannen” Lars Christiansson, pressekreterare hos statsministern. Alla utom Christiansson är nybörjare i kansli- och departementskorridorerna och det har utfärdats en stående order om närvaro vid fredagslunchen.

En efter en får de redogöra för veckan som gått, om det hänt något särskilt som kan vara av gemensamt intresse. Budkavlen går runt bordet och sedan läggs taktiken upp inför kommande arbetsvecka.

Med några få undantag är det en rätt fjunig församling. En och annan skulle säkert avfärda dessa brinnande själar som ett slags regeringens ”kindergarten” eller ”kanslihusyuppisar”. Men det vore att göra det alltför lätt för sig. Av de nya informationssekreterarna, är de flesta visserligen födda på 60-talet och i regel under 30 år, men de är både politiskt och filosofiskt brådmogna och har en mycket bestämd uppfattning om hur det gamla landet har vanskötts och hur det nya ska ledas.

Informationssekreterarna har gott sällskap av en icke föraktlig del av de politiskt sakkunniga. I den mycket betydelsefulla statsrådsberedningen och de fyra regeringspartiernas samordningskanslier sitter unga män som i vissa fall ännu inte fått ordentlig skäggväxt eller ens växt i sina ytterrockar, men som beträffande politisk och akademisk erfarenhet och i vissa fall språklig mognad vida överglänser både sina egna generationskamrater och den äldre stammen departementstjänstemän.

Abab-vakter och opolitiska medarbetare i kanslihuset som varit med på den socialdemokratiska regeringens tid kan vittna om ett helt annat drag i korridorerna, ett nytt och spänstigare spring, en annan sorts otålighet, en ambition att snabbt vilja förändra. Till och med på helger lyser statsministerns lampa av flit i Rosenbad, något som noterats på listan över nya rutiner.

– Vår generation är ett tecken på regeringens vilja till förändring, säger Birgit Friggebos 27-åriga informationssekreterare Lotta Edholm.

Lotta Edholm i Almedalen år 2013. Foto: Poltikerveckan Almedalen / CC BY-SA

Under mottot ”We’re gonna make Sweden great again” har så denna nya generation tågat in i sina tjänsterum, hängt de snyggt skurna kavajerna på galgar, kavlat upp skjortärmarna, lagt fötterna på bordet, beställt fram utredningar, propositioner och motioner, ställt om sina telefoner och tryckt upp signerade idolporträtt av sig själva och sina ministrar. Kort sagt – gjutit nytt liv i de trista betongskvarteren i gamla Klara.

– Nu blåser det nya vindar. Sossarna har tappat initiativet, nu kan vi styra skutan åt rätt håll. Det känns jättespännande att vara med i den processen, säger 23-åriga Cecilia Bystedt hos biträdande finansminister Bo Lundgren.

De har vänt blickarna utåt mot övriga världen. Det är en resvan generation, några av dem kallar sig ”Europa-federalister” och vill öppna alla gränser. De har talat bland radikala studenter i Budapest, de har rest i Sven Hedins fotspår över Himalaya, besökt gerillan i Afghanistan och hamnat i ryska bombanfall, de har studerat i USA och Kanada. De har knappt hunnit gå ut skolan förrän de otåligt har sökt ÄVENTYRET.

De är självsäkra, professionella och till synes världsvana. De talar om regeringsarbetet och den statliga förvaltningen som redan luttrade och ärrade veteraner: på fredagseftermiddagarna ”stannar det offentliga Sverige”; ”Jag ska bara kolla på Pers (näringsminister Westerberg, Cafés anm) schema också, så att han inte hittat på nåt”; ”Dagtid jobbar jag, även om alla timmar inte är inbokade är det alltid en massa papper och skit som ska skrivas på”; ”Är det inte lättare att gå ut och ta en pilsner?” etc har det hetat när jag velat stämma träff för en intervju. En vill ha arbetsprover och kolla med sin chef först (”vi ska verka, inte synas”), en annan ville ha siffror på tidningens upplaga.

Det har gått oerhört snabbt för dem. Vid en ålder och i en tid då många står utan jobb, hankar sig fram på vikariat eller fortfarande studerar tillhör dessa killar och tjejer regeringens innersta krets. De är rösten utåt, mot massmedier och allmänhet, de är ministerns ”öra, öga och förlängda arm” som flera av dem uttrycker det.

Som kollektiv betraktat tillhör den nya kanslihusgenerationen en intellektuell medelklass med en uttalat nyliberal samhällssyn. Villa i något stillsamt område är ett genomgående drag från uppväxten, även om några också bott i flerfamiljshus. Men då har det inte varit ett Tensta eller ett Rosengård, utan till exempel Slottsstaden i Malmö, ett hyreshusområde för övre medelklass och överklass där 32-årige Tomas Gür, informationssekreterare hos näringsminister Per Westerberg, växte upp. Eller så har det varit en typisk förortsuppväxt i kedjehus, en ”mycket borgerlig kultur” i vilken justitieminister Gun Hellsviks informationssekreterare, 30-årige Per Zetterquist, formades. Pernilla Klein, 26 år och sakkunnig hos Anne Wibble, kommer från Danderyd, en ”villa i ett tjänstemannasamhälle” för en bildad medelklass.

Föräldrarna har ofta gjort lysande karriär inom offentlig förvaltning eller media. De är byrådirektörer, journalister, politiker, jurister, författare, lärare. Undantag finns, som elektriker, dataprogrammerare, sekreterare och sjuksköterska. 24-årige Anders Borg, sakkunnig hos Carl Bildt, framhåller med stolthet sina rötter i arbetarklassen (”farfar var spårvagnskonduktör”).

Atmosfären i hemmet har varit medveten och aktiv. Föräldrarna har varit engagerade i skolan och annat föreningsliv. De har diskuterat med sina barn, som på så sätt fått ett slags brådmoget politiskt intresse.

Skolarbetet har ofta genomförts med strålande resultat, även om det ibland har varit ”skittråkigt” eller ”jättetrist”. Genomgående femmor, eller strax under, i slutbetyg är inte ovanligt. Förtroendeuppdrag som elevrådsordförande eller i SECO finns med i bilden här och där och medlemskap i någon politisk ungdomsorganisation är snarare regel än undantag. Lärarna har ofta varit trevliga och kompetenta, vilket fått flera av de nya makthavarna att se på sin skoltid som en privilegierad tillvaro. De har främst gått samhällsvetenskaplig linje, ”politikerlinjen, för dem som inte vet vad de vill bli”, som Lotta Edholm säger.

Just kombinationen skolarbete-politisk aktivitet gav dem ett försprång gentemot klasskamraterna. Sven-Otto Littorin, 25 år och sakkunnig hos biträdande finansminister Bo Lundgren, talar om de ”synergieffekter” som hans engagemang i först Moderat skolungdom, MSU, senare Moderata ungdomsförbundet, MUF, fick på studierna, särskilt samhällskunskapen: ”Jag lärde mig läsa in saker på kort tid och komma ihåg det.” John Ahlmark, 25-årig informationssekreterare hos biträdande socialminister Bo Könberg, säger att han blev vuxen de sista åren i skolan: ”Det känns som om det inte hänt nåt med mig sen dess.”

Lotta Skingsley (née Bystedt) år 2017. Foto: Bengt Oberger / CC BY-SA

Efter gymnasiet, som gärna kompletterades med ett år vid college eller high-school i USA eller Kanada, har denna kanslihusets ”Brat Pack”-generation antingen studerat vidare på universitet eller högskola, fortsatt i den politiska hierarkin eller någon närstående organisation, anställts på tidning som hungrig och lovande ledarskribent eller helt enkelt inte hunnit så värst långt i livet innan ministern kallade.

Det politiska engagemanget i tonåren fostrade dem till kompetenta debattörer. De blev snabbt ungdomspolitiska fullblod som lärde sig tala som man talar i riksdagen eller partihögkvarteren.

– Man förväntades klara av att resa, skriva pressmeddelanden, hålla föredrag, träffa journalister. Det handlade om planering, disciplin, att hålla tungan i styr. Det var en mycket bra skola. Jag växte personligen och lärde mig mina begränsningar, säger Cecilia Bystedt, som var både skolinformatör och riksordförande i MUF innan hon började på SAF:s Radio City, varifrån hon rekryterades direkt av Bo Lundgren själv.

Ibland var det enskilda sakfrågor som förde in dem i politiken, till exempel frågan om betygen eller flyktingpolitiken. 20-åriga Lo Bäckström, politiskt sakkunnig hos Carl Bildt, gick med i MSU i nian. Hon hade blivit ”nyfiken på löntagarfonderna” och arbetade sedan i MSU:s distriktsstyrelse, inom MUF under senaste valrörelsen som skolinformatör och sitter nu med i dess styrelse.

”Vad gör man när man är 30? Sitter i FN eller på parkbänken?” – Cecilia Bystedt, 23 år, finansdepartementet.

Jessica Berggren, 21 år och biträdande informationssekreterare hos biträdande miljöminister Görel Thurdin, följde som liten med sin pappa, centerordförande i norrländska Själevad, på hans möten. Första sakfrågan blev kärnkraftsomröstningen. Jessica var då bara tio år, men propagerade redan för nej-linjen. Jämnårige Otto Giesenfeld, sakkunnig i statsrådsberedningen, engagerades även han av politiken under kärnkraftsomröstningen och gick senare också i demonstrationståg mot löntagarfonderna. Han var rent allmänt för marknadsekonomi och någon form av individualistisk grundfilosofi, och mot socialism.

Andra har haft en mer pragmatisk syn på sitt politiska engagemang. Anders Borg läste moderaternas partimotioner redan som 15-åring för att ”försöka komma fram till en åsikt utifrån vad partiet tyckte var rätt”.

Pernilla Klein är 26 år och en av Anne Wibbles sakkunniga, Pappa heter Ernst och var tidigare Expressens utrikeschef. Nu är han chefredaktör för Östgöta Correspondanten. Mamma Helena, också journalist, arbetar på Bonniers. Det som hände ute i världen påverkade därför även familjelivet.

– 1982 tog jag reda på alla partiernas ståndpunkter. Jag tyckte att det vore kul att göra något, att sluta mig till likasinnade.

Pernilla valde Folkpartiets ungdomsförbund, FPU, för sitt allmänna samhällsengagemang, i synnerhet för flyktingar och mot främlingsfientlighet.

Naturligtvis sökte de flesta av dem in på universitet och högskola. Föräldrarna var bildade, nu skulle avkommorna också bli det: statskunskap, psykologi, svenska, ekonomisk historia, nationalekonomi, internationell ekonomi, juridik, filosofi.

Per Zetterquist hos justitieministern tog sin jur kand i Uppsala.

– En yrkesutbildning, men ganska generell. Jag behövde vid knappa 20 inte låsa mig för livet.

Pernilla Klein hos Anne Wibble ville inte kasta bort sin femma i slutbetyg från gymnasiet på universitetets låga intagningspoäng. Hon valde därför Handelshögskolan i Stockholm.

– Där var de engagerande och intelligenta. Det var status att vara intresserad av studierna. Man fick plugga utan att skämmas.

Anders Borg hos Carl Bildt läste totalt 135-140 poäng i Uppsala, där han var kårordförande och ordförande i Heimdal, ”landets äldsta och största borgerliga studentförening”. Han sökte forskarutbildningen i statskunskap. Tanken var att skriva en avhandling.

– Jag vill inte se mig som fil kand, utan som doktor.

Om tre år är Anders Borg 26 år, ”en lagom ålder att börja doktorera”. Längre än en mandatperiod vill han inte sitta i Rosenbad.

Det säger sig självt att den nya generationen kanslihuskarriärister inte hunnit pröva på särskilt långa, sammanhängande perioder av så kallat ”riktigt” förvärvsarbete. Lo Bäckström hos Carl Bildt extraarbetar var femte helg i en tvättstuga. 22-årige Mattias Anjou, också han sakkunnig hos Carl Bildt, har varit vårdare på ett hem för personer med utvecklingsstörning, men i övrigt har han skrivit ledare och kolumner i Barometern i Kalmar.

Den tio år äldre Thomas Gür hos Per Westerberg hade bland annat hunnit med att sitta spärrvakt (då han passade på att läsa Hegel och Schopenhauer), arbeta på riksradions turkiska redaktion, tjänstgöra som pressofficer vid FN-bataljonen i Libanon, vikariera på Dagens Nyheter, arbeta på försvarsstabens informationsavdelning och vara biträdande informationsdirektör på byggföretaget SIAB, innan han rekryterades till näringsdepartementet.

”Vi accepterar inte att någon sätter sig på oss bara för att vi är yngre.” Lotta Edholm, 27-år, kulturdepartementet.

John Ahlmark delar sin pappa Pers patos för flyktingar och antirasism. John arbetade en tid som plit på Kronobergshäktet i Stockholm, där han fick bekräftat vad han redan hört om personalens syn på asylsökande. Han skrev senare en debattartikel om det i Svenska Dagbladet.

Andra har varit anställda av organisationer av politiskt opinionsbildande karaktär. Per Zetterquist kom till SAF:s informationsavdelning efter ett vikariat på TT:s börsredaktion.

– Jag lärde mig ta ansvar, inte vara rädd och fatta beslut utan att se vare sig till höger eller vänster. En bra första riktig arbetslivserfarenhet.

På SAF arbetade Per bland annat med annonsserien ”Samtal med SAF”, efter amerikansk förebild, för att ge de redan frälsta eldunderstöd i debatten.

– En briljant idé som slog väl ut, tycker han. Efter SAF kom Per till Skattebetalarnas förening som region- och marknadschef. Chefen, Björn Tarras-Wahlberg, var han redan bekant med (”han hade försökt anställa mig en gång tidigare”) och här fick han syssla med opinionsbildning och medlemsfrågor (”jag visste på öret vad varje medlem kostade”).

Sven-Otto Littorin har arbetat som ledarskribent (SvD), precis som Mattias Anjou (Barometern), Anders Borg (SvD), John Ahlmark (Upsala Nya Tidning & DN) samt Anne Wibbles 31-åriga informationssekreterare Margareta Bosved (Expressen). Men Littorin har också varit knuten till konsultföretaget Ecofin och de moderat- och näringslivsanknutna Näringslivets Ekonomifakta och Timbro. Han har bland annat skrivit analyserande rapporter om riskkapitalbolag, gränsskydd, framtidens skola och bryggeribranschen.

– Hade man en bra idé var det bara att skriva. Det fanns bara två förbjudna områden – förhållandet kyrka-stat och press-stödet. Annars var det bara bra om man kunde ge partiet en känga, säger Littorin om tiden under Mats Svegfors på SvD.

Anders Borg gick direkt efter universitetsstudierna i Uppsala till en fast anställning på SvD:s ledarredaktion och skulle just påbörja en jämförande studie av engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes och franske 1700-talsförfattaren Jean Jacques Rousseau när Carl Bildts statssekreterare Peter Egardt ringde och erbjöd jobb i statsrådsberedningen.

För det är så det har gått till. En inventering av tänkbara förmågor, ett telefonsamtal, en kort förfrågan och ett snabbt svar. Sven-Otto Littorin befann sig tillsammans med flickvän, kompisen Anders Borg och dennes flickvän i en stuga på västkusten en helg i oktober. De satt och pratade om det faktum att varken de själva eller någon bekant fått någon propå om arbete i den nya administrationen, då Bo Lundgren plötsligt ringde och undrade om Littorin ville arbeta som sakkunnig hos honom.

Både Borg och den andre kamraten, Anders Hultin (nu sakkunnig på utbildningsdepartementet) fick vänta ytterligare någon tid innan också de fick ”sina ”samtal.

”Man får bara en chans. Om tre år är man för gammal” – Sven-Otto Littorin, 25 år, finansdepartementet.

Jessica Berggren satt och pluggade till en tenta när Görel Thurdin ringde. ”Hej”, sade den nya ministern, ”jag vet att det kommer lite hastigt, men vill du komma hit och arbeta som informationssekreterare?”. Jessica, som gått journalisthögskolan och arbetat på Örnsköldsviks Allehanda och Radio Kronoberg i Växjö, var redan bekant med Thurdin. Pappan hade efterträtt henne som lokal centerordförande och Thurdin hade läst dotterns journalistiska alster.

Jessica Berggren blev lite ställd och fick lov att konsultera sin gamla samhällskunskapsbok från gymnasiet för att repetera vad en informationssekreterare på ett departement kunde tänkas ha för arbetsuppgifter, innan hon tackade ja.

Cecilia Bystedt satt och läste en söndag när Bo Lundgren ringde. John Ahlmark fick jobbet hos Bo Könberg samtidigt som han var tillfällig informationssekreterare hos Anne Wibble. Pernilla Klein, som arbetat med Bengt Westerberg både i folkpartiets riksdagskansli och under valrörelsen, gick in till Anne Wibble och sade frankt: ”Om du blir finansminster, vill jag gärna arbeta hos dig:” Det fick hon.

Visst är de unga och oerfarna för sin uppgift, medlemmarna i denna systemskiftets ”Class of – 92”. Men är det ett faktum att beklaga? Eller finns det rent av en poäng i att anställa en hel kontingent färskingar? Det beror på vilket sätt man väljer att se på saken. Rent allmänt kan man ju alltid säga att det i en regeringsadministration naturligtvis bör sitta kompetent och moget folk, som sett ett och annat av det vardagliga livet utanför organisationsvärlden, som skapat sig egna referensramar och en hälsosam distans till partipropagandan.

Men systemet är nu en gång sådant att vi får lov att stå ut med våra politiska broilers, vare sig det sitter sossar eller moderater vid makten. Det är ett faktum att regeringen med nuvarande lönesystem haft svårt att rekrytera mer erfarna medarbetare. Borgerligheten har ju inte, som Lotta Edholm påpekar, sossarnas vittförgrenade Rörelse att falla tillbaka på. Den som av någon anledning får avsked i morgon får vackert söka jobb i stenhård konkurrens någon annanstans. Den risken är det få äldre som vågar ta – om det inte vankas en skyhög månadslön eller ett oemotståndligt fallskärmsavtal.

Tjänstgöringen i kanslihuset får här ses som en bra skola, med gynnsamma förutsättningar för återväxten inom borgerligheten.

– Vi har fått jobbet i egenskap av unga moderater, för att stå på tillväxt för framtiden. Det har sagts flera gånger att vi ska se det här som ett slags stipendieverksamhet, säger Mattias Anjour, som tillsammans med jämnåriga Lo Bäckström och Otto Giesenfeld skrivit på för sex månader för att besvara brev ställda till statsministern – allt från privatpersoner till Yassir Arafat och Gro Harlem Brundtland.

Sakkunnige Anders Borg tycker att det är ett sundhetstecken att de ”vågar släppa in nytt folk”. Det kan, medger han visserligen, vara en brist att så många är oerfarna. De flesta är dessutom utpräglade ”generalister” som plötsligt ska börja ”syssla med detaljfrågor”.

– Men å andra sidan har generalister en förmåga att sätta in små beslut i större sammanhang.

Lotta Edholm, som från och med i höst sitter i riksdagen tillsammans med sin sambo och partivän, 42-årige Lars Leijonborg, säger att hon tillhör en ”kaxig generation”.

– Vi accepterar inte att någon sätter sig på oss bara för att vi är yngre.

Men visst fanns det också inslag av osäkerhet i de egna leden: Vad innebär egentligen jobbet? Är jag för okunnig? Pallar jag med det? Är det ett slitgöra? är frågor de själva ställt sig. Men de har fått lugnande besked av sina chefer, som satsat på ungt folk som är beredda att jobba hårt. Skatteminister Bo Lundgren sade till sin informationssekreterare Cecilia Bystedt att de bristande ekonomiska kunskaperna väl kompenserades av hennes intelligens. Och Görel Thurdin lyckades skingra Jessica Berggrens tvivel.

– Om jag inte gjort min journalistpraktik på radion i Växjö, hade jag aldrig tagit jobbet. Där slängdes jag, precis som här, ut i något totalt okänt. Jag lärde mig att det går bara man vill. Man ger järnet och ser var man hamnar. Så känner jag nu också.

Vad vill de genomföra då, dessa våra yngsta makthavare? Vilka är deras mål och visioner för den borgerliga politiken? Svaren känns igen från ”Ny start för Sverige” – programmet och regeringsdeklarationen. Ökad tillväxt. Lägre skattetryck. Minskat bidragsberoende. Öppnare gränser. Effektivare offentlig sektor. Fler utbildningsplatser. Avbyråkratisering. Hårdare tag och klarare signaler inom kriminalvården. Omprövning av arbetsskadeförsäkringen.

– Men det dröjer åtminstone tre år innan svenskarna kan se en ljusning. Under tiden kan vi ge folket något för att visa att det faktiskt skett ett regimskifte: att en gång för alla bryta radio- och TV-monopolet och att liberalisera alkoholpolitiken så att vi kan gå på krogen. Ny demokratis nisch, att göra Sverige roligare, är faktiskt en politisk fråga, men partierna har inte vågat ta i den för det anses inte seriöst, säger Mattias Anjou.

Ja, de har alla nappat på möjligheten att följa regeringsarbetet inifrån, en ovärderlig erfarenhet och merit för vidare karriär. ”Man får bara en chans. Om tre år är man för gammal”, som 25-årige Sven-Otto Littorin säger. Och den två år yngre Cecilia Bystedt frågar sig lite skämtsamt:

– Vad gör man när man är 30? Sitter i FN eller på parkbänken?

———

Thomas Sjöberg är frilansjournalist i Stockholm. Han har 20 poäng i statskunskap och oregelbunden månadslön.

Fakta

NAMN: Thomas Gür, 32 år.

YRKE: Informationssekreterare på näringsdepartementet.

LÖN: 29 000 kr (”lägre än jag hade SIAB”).

EGENHETER: Uttrycker sig omsorgsfullt, har läst men förkastat Hegel medan Schopenhauer fortfarande får beröm. kan sin Clausewitz (tysk militärteoretiker). Avskyr uttryck som ”äh, det var bara nåt jag sa” – livet är nämligen för kort för att man ska tillåta sig vara inkonsekvent.

BAKGRUND: Född i Sparta i Turkiet, uppvuxen där och i Malmö. Föräldrarna lärare. Medlem i moderaternas invandrarpolitiska råd.

UNIVERSITETSSTUDIER: ekon hist, nat ekon. Spärrvakt, journ Riksradion, Värnplikts-Nytt, DN, stabsred Libanon, red försvarsstaben, bitr infodir SIAB. ”Mina föräldrar kommer från en intellektuell medelklass, statsmaktens upplysta representanter i folkmörkret. De deltog i den påbjudna ståndscirkulationen, som skapade en oerhört elitistisk stadsintelligentia. Jag tycker att svensk invandrarpolitik är åt helvete fel. Vi måste integrera och assimilera den andra generationens invandrare så att de blir fullvärdiga medborgare. Jag vill också vara med och avreglera Sverige. göra landet mer europeiskt. Det finns absurda och oacceptabla förbud och restriktioner, t ex att få rösta men inte köpa en flaska vin när man är 18.”

NAMN: Per Zetterquist, 30 år.

YRKE: Informationssekreterare på justitiedepartementet.

LÖN: ”Åh, det är en sak mellan mig och förvaltningskontoret (26 000 kr, Cafés anmärkning).”

EGENHETER: Anser sig vara aningen ”förgubbad”. Har ett ålderdomligt och spränglärt språkbruk. Ställer med en sällsynt noggrannhet sakerna tillrätta på skrivbordet, från vilket han med fuktat finger avlägsnar dammkorn.

BAKGRUND: Född i Luleå, uppvuxen i Haninge. Pappa domare i Handens tingsrätt, mamma tjänsteman på statskontoret. Jur kand i Uppsala, IHR, 1 års studier i USA. TT:s börsred, pressekr SAF, markn. chef Skattebet Fören. Blev medlem i moderaterna i höstas. ”Våra fredagsluncher är heliga. Då talar vi strategi – hur budgetproppen ska presenteras, till exempel. Övrig tid är operativ. Jag tolkar valresultatet som ett klart mandat för moderat politik. Mest angeläget är kriminalvårdspolitiken, att vinna gatorna åter åt vanligt folk. Vi måste satsa hårt på brottsoffren, men där bör hjälpen avinstitutionaliseras och främst komma via små frivilliga organisation, med den enskildes bästa för ögonen. Jag vill också ha snabbare påföljder för ungdomar – jourdomstolar, veckoslutsfängelser, samhällstjänst med mera.”

NAMN: Lotta Edholm, 27 år.

YRKE: Informationssekreterare på kulturdepartementet.

LÖN: 16 500 kr.

EGENHETER: Tycker politik är ”fasansfullt kul”. Umgås mest med FPU-folk. Är Europafederalist och otålig. Enda jobbet utanför politiken var ett halvår på kabeltevebolaget Västerås Vision.

BAKGRUND: Född i Västerås. Pappas annonschef, mamma journalist. Utbildn. sekr, v ordf samt ordf FPU, politisk sekr riksorg. Universitetsstudier: psykologi 70 p, läser svenska. ”Mina föräldrar var oerhört aktivaoch de visade mig att det går att förändra saker. Hela välfärden hänger på att vi effektiviserar den offentliga sektorn, så att människor som redan har det svårt inte drabbas. Annars klarar vi aldrig vården och pensionerna. Det är ett hårdnande klimat för dem som har det svårt – de handikappade, senildementa, missbrukarna och deras barn. Jag hade egentligen tänkt ta en fil kand, men så ringde Birgit Friggebod samma kväll som regeringsdeklarationen avlades. Jag har skrivit artiklar och haft kontakter med pressen. Jag visste inget om bostadsbidrag och räntor, men då får man ta reda på det. Det känns som om man är med och skriver historia.”

NAMN: Anders E Borg, 24 år.

YRKE: Politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen. Ansvarar för samordningen mellan social-, civil, kultur/invandrar- och utbildningsdepartementen.

LÖN: 18 500 kr (”direkt oanständigt hög, jag hade 12 000 på SvD”).

EGENHETER: Läser och citerar gärna Gunnar Ekelöf, Tocqueville, Rousseau, Platon, Locke, Porty. Har porträtt av Buchanan, von Hayek och Burke på tjänsterummet. Klär sig i duffel och basker. Tänker, skriver och talar stort.

BAKGRUND: Född och uppvuxen i Norrköping. Pappa systemerare på sjukhus, mamma sekreterare på fritidsförvaltningen. MSU, MUF. Universitetsstudier: filosofi, ekon hist, statskunsk, nat ekon. Ledarskrib SvD. ”Jag har en oerhört passionerad inställning till samhällsfrågor. På universitetet upptäckte jag den klassiska liberalismen, likhet inför lagen och så vidare. Det gjorde att jag fortsatte med politik, men på ett mer vetenskapligt och filosofiskt sätt. Jag tänker inte göra karriär i ett kanslihus. Jag ska tillbaka till tidningsvärlden och doktorsavhandlingen. Ska man verkligen förstå ett samhälle, krävs det djupa och seriösa studier. Jag vill vara akademiker tills jag fyllt 30.”

Anders Borg i början av sin politiska karriär. Foto: Faksimil /Café

NAMN: Otto Giesenfeld, 21 år.

YRKE: Politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen. Besvarar brev till Carl Bildt.

LÖN: 8 250 kr för 75 procent arbetstid (motsvarar en heltidslön på 11 000 kr).

BAKGRUND: Uppväxt i Bromma. Mamma bildlärare, pappa elektriker. MSU:s rikskommitté, Fria moderata studentförbundet. Studerar vid Tekniska högskolan i Stockholm. Arbetat på Timbros utredningsavdelning. ”Att jag arbetar här är egentligen konstigt. Om det ska vara politik, ska det vara på Timbro eller på en tidning. Angelägnast på lång sikt är att få ned skattetrycket. På kort sikt är det till exempel avbyråkratiseringar, mycket på den kommunala sidan. Annars ömmar jag mest för flyktingar och invandrare. De har det svårast, med tanke på det mottagande de får. Det är svårt för dem att komma in på arbetsmarknaden. Och fackets makt med sin stenhårda lika-lön-för-alla-politik är ett svårt slag mot invandrarna. En arbetsgivare tar ju hellre en svensk än en som inte kan språket, om han ändå måste betala lika mycket. Här lär man sig hur olika människor fungerar. Man ser många livsöden i breven.

Denna artikel publicerades först i Café 1991.