Skrattet och den brandskadade skogen lindrade deras stress

Skrattet Och Den Brandskadade Skogen Lindrade Deras Stress

I sagans värld kan skogen antingen framstå som en tillflyktsort eller en kuslig, hotfull och farlig plats. I alla tider har den varit spelplats för konst, mytologi och fantasi. För glasblåsaren Jennie Olofsson och fotografen Karl Melander blev en brandskadad skog en både inspirerande och läkande plats, där de kunde närma sig, utforska och bearbeta ett såväl yttre som inre mörker.

Text: Maria Molin / Foto: Karl Melander och Maria Molin

Under våren har ett rum i Körsbärsgårdens konsthall i Sundre på Gotland förvandlats till en skogsglänta i Underlandet – utställningen Svart skog. Här hänger upp- och nedvända träd längs väggarna och bildar en oval cirkel. Golvet är täckt av krossat svart glas, som en spegelbild av nattens stjärnbeströdda himmel. Det luktar brandrök och det krasar under skorna när du rör dig i det långsmala rummet. Mitt i gläntan står ett bord med bruksglas och skulpturala objekt – en organisk och barock dukning för fest. Som gäst stiger du rakt in i konsten, upplever verken med alla sinnen och sveps med i drömmens oförutsägbara och skeva verklighet.

En kylslagen men solig dag i maj slår vi oss ner runt ett liknande bord, men med kaffekoppar istället för svarta vinglas, i Jennie Olofssons glasstudio Big Pink i Norrlanda. Efter den omfattande skogbranden i Hälsingland den torra sommaren 2018 åkte hon till den eldhärjade platsen tillsammans med fotografen Karl Melander.
– Då hade jag haft den svarta glasmassan i förvar i ett halvår. Den stod och väntade på mig här i studion och jag visste att jag skulle jobba med den på ett eller annat sätt, säger hon.

När Jennie och hennes sambo Peder köpte Norrlanda bygdegård för fem år sedan hände det mycket samtidigt i tillvaron, och stresspåslaget blev till slut övermäktigt och ledde till utmattning. Samtidigt som hon skulle axla ansvaret för en traditionstyngd byggnad och göra en omfattande renovering, skulle hon bygga upp sin egen firma där hon gjort affärsverksamhet av sin passion. Allt började snurra för fort och hon hann inte med att bearbeta framgången.
– Hur håller du kvar ditt hjärta i den karusellen? Utan passionen blir det ju ingenting. Man gör inte kulturarbete för pengarnas skull, men samtidigt behöver man pengar för att kunna fortsätta, säger hon.
– Det var som att jag plötsligt fick en stor palett och blandade alla färger samtidigt. Det blev svart. Jag var tvungen att försöka göra någonting av den där svärtan för att komma ut i ljuset igen. Jag insåg att jag måste våga titta på mörkret inom mig för att få det ur mig.

Bränd skog i Hälsingland.
Glasblåsaren Jennie Olofsson utforskar en utbränd skog i Hälsingland. Foto: Karl Melander

Det var då hon fick idén att resa till byn Kårböle i Hälsingland, att uppsöka en utbränd plats som en spegling av en inre.
– Istället för att söka hjälp hos en psykolog ville jag försöka lösa det kreativt. Det är inte alltid bra att vara själv i en sådan process, så jag tänkte: Jag ringer en vän!

– En tidigare utbränd vän, replikerar Karl Melander lakoniskt.

– Ja, du tog med dig dina egna erfarenheter in i projektet. Du är en känslig person, men också väldigt glad och rolig, säger hon först vänd mot honom, och tillägger sedan:
– Främst ringde jag honom för att han är en fantastisk fotograf!

Olika processer, temperaturer och verktyg, men både fotografi och glasblåseri handlar om att lyckas fixera ögonblicket. Karl har oftast ett rörligt motiv och Jennie ett rörligt material, som ska frysas i rätt sekund.
– Jag kände att det var dags att påbörja projektet, men hur? Jag behövde ta ett steg bort ifrån mig själv och sätta mig i ett större perspektiv. Miljöförstörelse, klimatkris och skogsbrand blev den yttre ramen till den inre resan, säger hon och Karl fortsätter:
– Som nyhetsjournalist var jag nyfiken på att se hur platsen såg ut i verkligheten. Jag hade ingen aning om vad besöket skulle utmynna i och tänkte att det blir väl vad det blir. Det var helt förutsättningslöst.

– Det är inte så att hela skogen brinner, man får leta upp de brandskadade partierna. På vissa ställen var det bränt nerifrån marken till en viss nivå, medan andra platser var helt svarta, berättar han.

De reste dit i september, två veckor efter att branden var helt släckt, och stannade i tre dagar. Andra dagen åkte de till räddningstjänsten och brandmännen visade dem på en karta hur de skulle köra för att hitta svedd skog.
– På vägen dit diskuterade vi om vi skulle ha en plan, men var överens om att det för en gångs skull var befriande att inte ha kontroll och låta spontaniteten styra, säger Jennie. 

Hon växte upp i skogens närhet. Skogen har alltid varit viktig, vacker, trygg och lugn för henne, precis som glas och kreativitet. Då livet ställdes på sin spets fick hon en känsla av att hon mentalt höll på att fastna i en, i vanliga fall, älskad plats – en skogsglänta där plötsligt alla träd stod upp- och ned. När mörkret sänkte sig i hennes inre, förvandlades även skogen till en dyster plats.

I skogen i Hälsingland strövade de omkring och kände in atmosfären. Under båtresan till fastlandet hade Jennie blivit sjuk och gick runt i en feberdimma bland de sotiga träden. De pratade inte så mycket med varandra, det var i tystnad som de fann inspirationen. De kände båda två att den knäpptysta skogen skärpte sinnena. Bilderna togs i gryningen och skymningstimmen, då inga andra människor rörde sig i skogen och skogsmaskinerna teg.
– Det var en stark upplevelse som jag tog med mig därifrån. Alla djur hade flytt i branden och det kändes så fel, för skogen är ju aldrig tyst och ödslig – inte ens på natten, säger Jennie och tillägger:
– Men vi fick också hopp och tröst när vi pratade med brandmännen. De berättade att de flesta träd kan klara sig, eftersom de tål extrem hetta. Om rötterna inte brunnit kan barken bli hel igen inom ett decennium. Det ser man på Torsburgen här på Gotland, ett område som är helt grönt i dag.

– Barken fungerar som ett skydd och ytterkanten kan brinna av utan att skada trädet. Det var en häftig kunskap att få ta del av, säger Karl.

Jennie Olofsson installerar utställningen Svart skog på Körsbärsgården.
Jennie Olofsson installerar utställningen Svart skog på Körsbärsgården. Foto: Karl Melander

Förra våren började Jennie Olofsson smälta sin svarta glasmassa. Under tre månader lade hon om produktionen och gjorde sina vanligtvis transparenta bruksglas i svart istället.
– Att arbeta med svart glas är som att ha ögonbindel, man får svindel och det gäller att lita på sitt hantverkskunnande, menar hon.

I sitt undersökande arbete har hon underkastat sig den svarta glasmassan och låtit den styra. I vanliga fall handlar konsthantverket snarast om det motsatta – att bemästra materialet. På samma sätt förlorar man kontrollen när man inte längre ser färgen på den dryck man dricker.

Stilleben, Svart skog.
Stilleben, Svart skog. Foto: Karl Melander

De iscensatta motiven på Karl Melanders fotografier har de komponerat tillsammans. En kombination av bilder från den utbrända skogen och stilleben med svart glas. Symboliken i Barockens vanitasmotiv handlar om förgänglighet och livets sköra tråd, här gestaltat i avgjutningar av kroppsdelar av djurkadaver, som blivit skulpturer i skört material. Karl har utmanat sig själv genom att experimentera med ett för honom nytt bildspråk.  
– Jag är inspirerad av renässansmålningarna i Florens. Det finns så mycket symbolik i dem och jag är intresserad av tekniken, hur de växer fram, och kunskapen och tålamodet i arbetsprocessen. Mina bilder är nästan handmålade i Photoshop, säger han, som annars främst fotograferar dokumentärt inom nyhetsmedia.

”Att fotografera det svarta glaset med alla sina reflexer visade sig vara lika svårt som att fånga en människas själ”. Citatet står i väggtexten intill utställningsrummet på Körsbärsgården.
– Vi pratade om färgklickar. Det svarta skulle vara övergripande och massivt, men det skulle samtidigt finnas någon form av ljusglimt i bilden – som gryningsljuset i den brända skogen, säger Jennie och berättar att de gått mycket på känsla.
– Det får man inte riktigt lov att säga i konstvärlden i dag. Allting ska ha en anledning, allting ska mätas, allting ska ha en skriftlig beskrivning – men det är inte alltid det bästa som kommer ur det.

Hon ville avlägsna sig från alla krav och därför inte ha en tydlig och utstakad plan med konstprojektet.
– Vi stöttar varandra i den tankebanan. Det ska vara roligt också! Men sedan får man ju prestationsångest ändå när man vet att man är någonting på spåret. Då gäller det att ro iland projektet och inte dröja kvar i drömmen.

De har arbetat i tystnad, i ateljén liksom i skogen. Det är skrattet som då och då brutit den.
– Om man är inne i det sorgsna, ledsna och stressade kan man inte titta på arbetet på ett nyktert sätt. Då måste man kanske skratta lite för att balansera upp det och få distans till det, säger Jennie.

De tittar på varandra och brister ut i skratt.

Utställningen Svart skog visas på Körsbärsgården i Sundre på Gotland fram till den 27 september 2020.

Maria Molin

Maria Molin är frilansjournalist, bosatt i Visby. Hon skriver personporträtt och reportage för olika tidningar, som Tecknaren och Horisont, med fokus på kultur, i synnerhet konst, litteratur, bild och form. Hon driver också den egna sajten Kulturöjn, där hon porträtterar gotländska kulturpersonligheter.