Carl Tham: Ministern som väckte känslor

Carl Tham: Ministern Som Väckte Känslor

Carl Tham är den enda ministern som suttit i både en borgerlig och socialdemokratisk regering. Ett byte som fick många på högerkanten att se rött. Hos andra framkallade han känslor av skräck, med sin obönhörliga logik och briljans. Läs Thomas Sjöbergs djupgående porträtt av en politiker som aldrig förväntat sig folkets kärlek.

Foto: Tage Olsin / CC BY-SA

Klockan var kvart i åtta på morgonen. Carl Tham anlände som vanligt den här årstiden till utbildningsdepartementet per cykel. Hälsade med ett fast handslag. Han är inte särskilt lång, snarare kortvuxen, men spenslig och rask och en sådan som säger ”Tjena!”. En snabb genomgång av dagens aktiviteter med pressekreteraren Anki Gundhäll Wood och assistenten Monica Torhult Berndt. Det var bråttom, bråttom. 

Carl Tham och Anki Gundhäll Wood tog hissen fem våningar ned. Det regnade ute nu och Carl Tham höll paraplyet med ett bestämt grepp. Han använde det som ett slags taktpinne. Det var egentligen inte hans, utan tillhörde någon som glömt det hemma hos honom i våningen på Östermalm. Han siktade på dörröppningsknappen ut till vakten med paraplyspetsen och lyckades på första försöket. Han hade gjort det förr. 

Raska steg de få kvarteren till Läkaresällskapets hus på Klara Östra Kyrkogata. Han skulle invigningstala på symposiet ”Better health for whom?”, arrangerat av avdelningen för internationell och social medicin vid Karolinska Institutet. Egentligen skulle han samtidigt delta i regeringens sedvanliga torsdagsmöte och allmänna beredning och Carl Tham prioriterar ALLTID regeringsarbetet. Men han hade fått frisedel av socialminister Ingela Thalén. Det var hans eget uttryck. Frisedel. 

Anki Gundhäll Wood hade tagit med sig en Hagenfeldt-kasse fylld med kopior av Thams tal som hon skulle dela ut till dem som eventuellt var intresserade. Hon har ibland svårt att hinna med i svängarna när hon är ute med sin chef. Några dagar senare glömde hon sin mobiltelefon och fick springa upp på departementet igen, medan utbildningsministern försvann bort till ännu ett föredrag. 

Hon känner sig ofta som ett vandrande pucko, anförtrodde hon. Carl Tham är lite grand som gamle kungen, intresserad av att lära sig allt som kommer i hans väg. Men hon hade uppenbarligen fallit Tham på läppen. Hon är vanligtvis frilansjournalist med inriktning på bl a utbildningsfrågor och Carl Tham hade värvat henne efter en intervju hon gjort med honom. 

”Såg du DN i dag?”, frågade hon halvspringande bredvid Tham. ”De skriver om CSN-korten.” 

Regeringen hade, på Thams förslag, beslutat att staten inte längre ska subventionera universitets- och högskolestudenternas tågresor med 65 miljoner kronor om året. Nu hade SJ, under hotet att tappa hälften av de 220 miljoner som studenterna reser för varje år, tecknat ett avtal med studentkårerna om att ge 30 procents rabatt. Det var precis vad Carl Tham förutspått när han kom med idén. Det var en liten, men viktig, symbolfråga i dessa spartider som hade kunnat kosta mer politiskt än den smakat ekonomiskt. Men populism är heller inget utmärkande drag hos Tham. 

”Studenterna gillar uppenbarligen att resa”, konstaterade han och klagade lite på unga människors dåliga kunskaper om Sveriges geografi, ja till och med om gatorna i Stockholm, nuförtiden. Vi stannade upp framför tians port på Klara Östra. 

”Det är väl här?”, sa Tham. 

Salen där symposiet skulle hållas var fylld av läkare och biståndsarbetare från olika hälsoinstitut och utvecklingsorganisationer runt om i världen. Carl Tham kände flera av deltagarna, bland andra sin efterträdare som Sida-chef, Bo Göransson, Lisbeth Palme och Lincoln Chen från Harward Center for Population and Developement, av många, inte minst Tham, ansedd som världens främste expert på u-landshälsa. 

Bengt Höjer från arrangerande avdelningen på KI hälsa alla, speciellt Carl Tham, välkomna. Han är en driven retoriker och fick genast publiken med sig. Men det var nog inte alla som hängde med i den snubblande, lite förnäma engelska som Carl Tham pressade genom näsan när han drog en anekdot om Churchill. Ingen skrattade åt historiens punchline. 

Efter talet snabbt vidare till nästa programpunkt. Göran Sterky kom fram för att tacka och prata en stund, men Carl Tham hade inte tid. 

Carl Tham fick många att känna sig dumma i hans närvaro på grund av hans brinnande intellekt. Foto: Wikipedia Commons

”Jag har regeringsmöte”, förklarade han. Han hade faktiskt ingen aning om vem Sterky var. 

Rask promenad Drottninggatan söderut till Riksdagshuset. Vilka stora beslut skulle fattas den här dagen? Carl Tham var hemlighetsfull. 

”Det blir inte offentligt förrän efteråt.” 

Vi bestämde träff igen i banksalen i riksdagshuset, efter lunch. En reporter från BBC skulle intervjua Carl Tham klockan kvart i ett. Sedan skulle han iväg till Globen Hotell för en ombudsmannakonferens. 

Intervjun med BBC hade arrangerats med kort varsel. Reporterns uppdrag var att fråga någon minister, vem som helst, om vilka slutsatser regeringen dragit av svenska folkets alltmer negativa inställning till EU-medlemsskapet. Carl Tham hade fått ta det. Reportern hade förstås ingen aning om vem han var, men det var en kunskapsbrist han delar med många svenskar. Aftonbladet hade dagen innan haft en artikel om våra okända statsråd – Jörgen Andersson, Anna Hedborg, Lena Hjelm-Wallén, Sten Heckscher, Ylva Johansson och så Carl Tham – och 15-åriga Carolin Nilsson hade pekat på fotografiet av utbildningsministern och sagt: ”Det här är någon banksnubbe, men jag vet inte vem.” 

I alla fall så avfärdade Carl Tham svenskarnas missnöje med dels att man inte kunde lita på opinionsundersökningar eftersom de svänger ganska snabbt, dels folkets omoget stora förhoppningar om snabba förbättringar, dels att debatten mest handlat om storleken på jordgubbar vilket gjort bilden av EU minst sagt konstig. 

Reportern, David Shukman, var nybliven EU-korrespondent stationerad i Bryssel och lite nervös, men han fick en strid ström uttömmande svar. Mest imponerades han av Thams engelska. Vilket ordförråd! 

Efteråt sprang Carl Tham in på handikapptoaletten innan ännu en skyndsam promenad tillbaka till departementet. Han bad sin pressekreterare att ta hand om Margot Wallströms portfölj, som hon glömt vid regeringslunchen, och vi bestämde möte utanför Rosenbad klockan två. Anki Gundhäll Wood bar på en överbliven ost- och skinkmacka som varken Carl Tham eller någon annan ville ha. Hon brukade springa ned och handla smörgåsar åt sin chef på ett kondis mitt emot departementet. Hon tipsade mig om att vid tillfälle fråga honom om vad han ansåg om maten på regeringens luncher. 

Efter lite sedvanligt strul med beställningen av statsrådsbilen – Anki berättade att de var ökända för det – bar det av mot Johanneshov i den mörkblå Saaben. Isaksson körde, en äldre kille som verkade ha varit med länge. Det var trångt i bilen, någon limousin var det inte att tala om. 

Carl Tham utnyttjade friskt mobiltelefonen. 

”Hej Louise, har du anknytning 1841? Jag blev lite vilseledd av Anki. Kameler dricker vatten är en roman av Erik Beckman, kan du vaska fram den från stadsbiblioteket? Har du något kort där? Säg att du ringer för mig och fråga om du får låna den för en dag. Eller Nobelbiblioteket, de brukar vara hjälpsamma. Tack. Kameler dricker vatten!” 

Vid Slussen stannade Isaksson för rött ljus. En bilist gjorde honom uppmärksam på att han glömt slå av ena körriktningsvisaren. Jag sa att det var så rånarna brukade göra i Miami mot troskyldiga turister. Carl Tham mindes appropå det en händelse i Johannesburg, när han var Sida-chef. Det var samma vår som Mandela släpptes ut ur fängelset och Tham hade fått en väldigt levande illustration till den sydafrikanska polisens brutalitet mot de svarta. 

”Vi kom åkande i en skåpbil, det var en svart kille som körde och vi skulle titta oss omkring i Soweto och besöka ett nytt bostadsområde. Plötsligt stod det några killar på vägen med rutiga skjortor och såg allmänt otrevliga ut. Vi trodde att det var någon sorts vägarbetare. Men alla var beväpnade med alla möjliga vapen och det var alltså poliser, civilklädda helt och hållet, inga identifieringar. De stod där med sådana här avsågade hagelgevär. Jävla läskigt. Killen som anförde dem såg ut som en parodi på en sådan där…han hade basebollmössa, magen vällde fram, pistolen hängde så här. Han snackade med chauffören och var otroligt arrogant, och så stod han hela tiden och petade naglarna med en stor kniv. Jag sa att vi hade tillstånd. Och det var inte helt osant, faktiskt, för den minister som vi talat med hade i den nya andan sagt att det var bra att vi såg oss omkring. Ja, då släppte de igenom oss. Killen som körde och de andra som var med sa att de likaväl hade kunnat hålla kvar dem i tio timmar och om någon försökt fly hade de skjutit ned honom och sagt att han försökt sticka kniven i poliserna. Det var en upplevelse.” 

På Globen Hotell skulle Carl Tham, Sten Heckscher, Anna Lindh och Anders Sundström grillas av sosseombudsmän från hela landet på temat ”Tillväxt, näringspolitik och utbildning”. Det här var deras årliga chans att ställa sina statsråd mot väggen. Vad hade de egentligen gjort för nytta? Journalister var portförbjudna för att deltagarna skulle kunna vara helt öppenhjärtiga. En av frågorna var om Carl Tham fortfarande var beredd att slåss för att öka bidragsdelen i studiemedlen, en hjärtefråga för honom under tiden som kårordförande på 60-talet. Det ville han, men staten har inte råd, blev svaret. Hans största bedrift som statsråd, om han fick frågan om 20 år? Att han ökat jämställdheten inom högskolan, svarade Tham. 

Det verkade som om han sluppit lindrigt undan. Han kom i alla fall obekymrad ut ur föreläsningssalen och fick en röd ros av partifunktionärerna och den höll han i under hela färden tillbaka till departementet. Anki Gundhäll Wood hade någon rapport hon ville att han skulle läsa, men han orkade inte. 

”Jag måste ta igen mig, det har varit ett jävla spring idag”, sa han och upptäckte att han satt sig på en mobiltelefon som låg och drällde i baksätet. 

”Vems är det här? Är det min? Jag tror att min ligger kvar hemma. Jag har ju inte varit någon särskild stans.” 

Han slog numret till sin sekreterare. 

”Hej, det är Carl. Ligger det ett papper på mitt bord om Islam-konferensen? Och det här med Astra i morgon – blir det av eller inte?” 

Klockan var bara halv fyra när Isaksson släppte av oss på Vattugatan. Klockan fyra skulle Tham delta i en konferens med alla hölgskolerektorer, som bjudits in till departementet. 

”Jaha, vi har ju en halvtimme på oss. Otroligt!” 

Där fick jag lämna honom. 

Senare på kvällen var det middag i Södra Teaterns festvåning på Mosebacke. 

Det hade varit en helt vanlig dag i Carl Thams liv. 

Anki Gundhäll Wood hade utlovat två timmar för min intervju. Men Tham hade max en timme, sa han. Det var mitt i semestertider och över departementet vilade en påtaglig stiltje. Carl Thams uppgift i sommarregeringen den här veckan var att ansvara även för utrikesdepartementet och kulturdepartementet. Han hade precis kommit tillbaka efter två veckor i Sydfrankrike hos en god vän som har hus där. Han doftade Azzaro-cologne, men det var bara någon ”jävla tvål” han köpt i Frankrike, sa han. 

Thams tjänsterum är överraskande litet och han klagade över det. 

– Alla mina kollegor har dubbelt så stora rum med sammanträdesbord och allting. Det här är hopplöst, man har ingenstans att sammanträda. 

Han hade i alla fall låtit konka ut de stora mahognymöbler som Per Unckel använt och låtit köpa in mindre och lättare fåtöljer. Jetson-stolen av Bruhno Matson hade han behållit. Och så hade han lånat lite tavlor från Nationalmuseum, bl a en av Göteborgskoloristen Ragnar Sandberg som han är väldigt förtjust i. 

Jag hade förberett mig bland annat genom att läsa hans bok När tiden vänder, där han ger en oerhört initierad skildring av de stora, historiska politiska sammanhangen. Där är han den spränglärde, men aningen uddlöse, akademikern och historielärarsonen. Det är först när han går holmgång med nyliberalerna och angriper nedmonteringen av välfärdsstaten som han blir ideologen, agitatorn, den oförtröttlige socialisten med en till synes äkta indignation över världens orättvisor. 

Därmed inte sagt att han skulle ha en naturlig plats i en arbetarrörelse som av tradition haft ett starkt komplex gentemot riktigt bildat folk – inte minst om kommit från ett borgerligt parti. 

Hur ser du på din plats och din roll i arbetarrörelsen? 

– Först och främst så är det ju ovanligt i svensk politik att en person som haft en ledande ställning i ett parti byter till ett annat parti. Det har skett tidigare, fast i motsatt riktning. Det fanns en socialdemokratisk riksdagsman som blev högerman så småningom, även riksdagsman. På den borgerliga sidan finns ju – kanske inte så mycket i folkpartiet som bland moderaterna, lustigt nog – en sorts oerhörd ilska över det , som man märker i Svenska Dagbladet och de här tidningarna. Dom har en aggression mot mig. Och, inga jämförelser i övrigt, men lite granna som med Olof Palme, en renegat som egentligen borde tillhöra oss, med det släktnamnet. Partibytet framställs i en del borgerliga tidningar, framför allt moderattidningar, som särskilt betänkligt och egendomligt och tvivelaktigt på alla sätt och vis. 

Men det är ju ändå 12 år sedan. 

– Jo, visst, visst, men ändå… Det hänger kvar, och jag blev själv förvånad, måste jag medge, att det dammades av så rejält i samband med den här ministerutnämningen. Det hade jag inte riktigt väntat mig, faktiskt. Men jag själv har inte reflekterat i de termerna . Jag har ju sagt några gånger, och det är väl inte riktigt sant naturligtvis, men som jag uppfattar i stora delar sant, att mina politiska åsikter har i stort sätt varit desamma, alltså grundvärderingarna. Sen utvecklas man ju på många olika sätt, lyckligtvis. Jag har sökt samma grundvärderingar inom socialdemokratin som jag länge tyckte mig finna i folkpartiet, men som folkpartiet sen gick ifrån. 

– Jag uppfattade det inte som att jag hade en särskild plats i arbetarrörelsen eller att jag måste gå igenom någon sorts gesällprov eller så. Jag tyckte på något sätt att i en demokrati så måste människor kunna ta självständig ställning till politiken. Det gäller alla, även de som har haft politiska uppdrag. 

Men du är ingen rörelsemänniska. 

– Nej, inte inom arbetarrörelsen naturligtvis. Jag har ju ingen sådan bakgrund alls. Däremot så jobbade jag ju länge i den folkpartistiska rörelsen. Jag måste säga att jag har upplevt en väldigt positiv stämmning mot mig, i partiet alltså. Jag har aldrig upplevt att någon har… 

Retat dig? 

– Tja, kanske skämtsamt, men det har jag gjort själv också. I tal och så där så brukar jag ibland skoja och tala om att jag har ju en viss erfarenhet av de borgerliga partierna och det tycker folk är… Men jag har aldrig känt någon illvilja. Jag har ju sett att det har varit en del insändare här och var, men jag har känt mig mottagen med stor värme. 

Arbetslösa byggjobbare, t ex, har du träffat sådana? 

– Jag har inte tyckt att det känts…. men jag menar, de är ju överhuvudtaget arga på regeringen. 

Jo, i och för sig, men här kommer då en snobb från Östermalm som har bytt parti… 

– Nej, inte alls, det har jag inte upplevt, inte alls. Dessutom är jag inte någon snobb. 

Men de kanske ser det så, med din bildningsnivå och ditt namn. 

– Nej, nej, nej, inget sådant alls. Utan tvärtom. När jag talade på första maj, så måste jag medge att jag var en aning nervös. Jag är ju en van talare, men det var första gången som jag höll ett första maj-möte. 

Hur kändes det? 

– Det var ju en dålig första maj för partiet. Jag var orolig för att det allmänt dåliga läget för partiet skulle leda till någon slags fiasko, men det blev det inte alls. Det var hyggligt med folk. Arrangörerna sa att det var något mindre än det brukar vara, men inte mycket mindre. 

Jag läste en siffra i någon tidning att det bara var ett hundratal i själva tåget? 

– Det var två tåg. Så det var trehundra totalt. Flera av mina kollegor som har varit med på jag vet inte hur många möten, de hade ju femtio pers bara. Så det var absolut inte riktat mot mig, det kände jag. Och på mötet så var det bra, det kom ganska mycket folk, och stämningen var god. Jag fick många applåder, vilket faktiskt förvånade mig lite. 

Jag har läst ditt tal. Du skrev det helt själv, men du har vanligtvis en talskrivare? 

– Jag skriver alltid mina tal själv. Men jag har fått en medarbetare nu som ska hjälpa mig att ta fram underlag. Det har varit väldigt jobbigt under vintern, för jag har inte haft någon som kunnat hjälpa mig alls egentligen, och då har det inneburit att jag hållit de flesta tal utan manus. Det är jag i och för sig ganska van vid, men ibland är det en fördel att ha ett skrivet tal, inte för att man nödvändigtvis behöver hålla sig till det, men för att man kan dela ut det efteråt och lättare få lite publicitet. 

– Talet till första maj hade jag skrivit ihop ordenligt, för att jag ville hamra in vissa saker. Men sedan när jag talar så beror det lite på. Jag känner ganska väl vad som går in i en politisk publik. Och om man upptäckt att något tema rör publiken, kan man gå vidare med det en stund. 

Man ska inte släppa ett vinnande koncept? 

– Exakt. Och jag märkte att jag fick applåder på några ställen som jag inte alls väntat mig. Jag hade byggt upp ordentligt för regeringens momssänkningar, men inte ett ljud, va. Däremot, till min stora förvåning, så fick jag en rejäl applåd när jag kom in på det här med jämnställdhet. Det här var ju ingen akademisk publik, men jag sa att jämnställdhet inom det akademiska livet inte är en teoretisk fråga, det gäller hela samhället. Ja, och så utvecklade jag det lite. Och det blev jätteapplåd! 

Så jämställdheten var en större hit än momssänkningen, åtminstone i Skövde? 

– Absolut. 

Wilhelm Richard Sebastian Tham var fil dr, historiker och läroboksförfattare. Han skrev bland annat Från forntid till nutid, som alla som tog studentexamen enligt gamla modellen måste kunna utantill för att inte köra i historia. Han hade också varit chef för Norstedts skolboksförlag och arbetat på Sveriges Radio. Han gifte sig med Margareta Thunström, adjunkt i svenska och lärare vid Franska skolan i Stockholm, och tillsammans fick de tre söner. 

Äldste sonen Carl Richard Wilhelm blev med dr, docent vid Karolinska institutet och överläkare vid universitetssjukhuset i Linköping. Han gifte sig med Ulla Gustavii och fick tre barn. 

Yngste sonen Carl Lennart Wilhelm tog en fil kand och blev så småningom förlagsredaktör på västkusten. Han gifte sig med gamle porrkungen Berth Miltons hustrus styvsyster, narkossköterskan Gudrun Borg, och fick också han tre barn. 

Mellansonen Carl Gustaf Wilhelm tog sin fil kand i Stockholm och blev partisekreterare i folkpartiet, energiminister, chef för Statens energiverk, generaldirektör för SIDA och så småningom utbildningsminister i den nuvarande socialdemokratiska regeringen. Han gifte sig två gånger men fick aldrig några barn. 

Carl Tham engagerade sig på 60-talet i studentpolitiken genom Studentradikala partiet och fick tidigt ett aktivt intresse för u-landsfrågor av liberalen Björn Beckman. En del blev sossar, som Jan O Karlsson och Mats Hellström, en del blev liberaler, som Gabriel Romanus och Carl Tham. 

Tham hade inget direkt politiskt medvetande med sig hemifrån, där det var adel men ingen överklass, snarare en akademiskt borgerlig miljö, närmast liberal – ”Men inte heller det särskilt genomtänkt”, som gode vännen Anders Claeson säger. 

– Jag tror att det var rätt mycket slump och Romanus övertalningsförmåga som gjorde att Tham blev liberal, säger Olle Wästberg. 

Carl Tham var en utpräglad bok- och litteraturmänniska, men med ett starkt engagemang för de missgynnade, som han valde att säga. Inte svaga eller utsatta, utan just missgynnade. Det hade alltid funnits en radikal tradition i den akademiska världen. Att det var äkta vara, och inte bara en chick jargong, märkte åtminstone hans närmaste vänner. Man går ju inte emot sin sociala omgivning helt smärtfritt. Tham hade ändå varit först marsalk och sedan övermarsalk på kåren, och han hade gift sig i Riddarhuset i frack. 

Studentpolitiken politiserades så småningom i mera partipolitisk mening och de som tillhörde den lite flytande gruppen, som Tham och Anders Claeson, tyckte att det var lagom radikalt att bli liberaler; redan det var ett stort steg på den tiden. De kom ganska snart in i gänget kring Per Ahlmark och Ola Ullsten. 

– Det var en ganska radikal liberalism som propagerade, delvis i opposition mot Bertil Ohlin, för att det bästa för Sverige skulle vara en koalition mellan sossar och folkpartister. Det fanns ingredienser i den socialliberala synen som var klart välfärdsbetonade och inte alls var fientlig mot socialdemokratisk politik, även om man i riksdagen bedrev opposition, säger Anders Claeson. 

Carl Tham lämnade studierna och fick olika uppdrag inom partiet under såväl Bertil Ohlin som Sven Wedén och Gunnar Helén. 

– Han började på ganska obetydliga positioner med att skriva promemorior, som folk tyckte var jävligt intressanta. Under den första borgerliga regeringen satt han i samordningskansliet och pepprade folk med sina PM och alla läste dem och blev imponerade. De gällde allt, de var välformuelarade, korta och stenhårda. Han var en grå eminens och inte precis en kompromissernas mästare, berättar reportern Gunvor Hildén, som skrev i samma antologi, Många liberaler, om Tham 1966. 

Carl Tham, Ola Ullsten och Gabriel Romanus tillhörde folkpartiets vänsterkant, som hade lätt att samarbeta med sossarna. 

– För Calle har det hela tiden varit ett övergripande mål att få till stånd en samsyn mellan socialdemokraterna och folkpartiet, säger Olle Wästberg. Studentradikala partiet bestod ju av liberaler och sossar. Det var den miljön han tyckte var naturlig. Och han har upprätthållit en vänkrets bland sossar hela tiden. Jag tror att hans nuvarande ställning grundar sig på hans personliga vänskap med Ingvar Carlsson, som huvudsakligen härrör sig från energikommissionen där de satt tillsammans och som sedan utmynnade i Linje 2. Sedan delar de dessutom ett operaintresse. När Tham satt i regeringen kunde han inte sitta i operastyrelsen, då satt Carlsson där. När Carlsson satt i regering så såg han till att Tham fick efterträda honom. 

Carl Tham var den perfekte partiledarhjälpredan, intellektuell med stark briljans. Han kunde sätta sig vid skrivmaskinen och författa en av sina promemorior eller ett lysande tal på kort tid. Han var mer en administratör och tjänsteman än politiker. 

– Han var en demon. Otroligt påläst, styrd av sin hjärna. Han satte skräck i folk med sin obönhörliga logik. Folk upplevde sig som dumma i hans sällskap. Han spred skräck omkring sig, i synnerhet när han var partisekreterare var det många som var rädda för honom. Han var helt enkelt en jävel på att ha inflytande. Även om han inte hade makten själv, så lyckades han alltid övertyga folk om att hans råd var värda att följa. Det gäller nog också den här regeringen. Han sitter där och är inte så uppmärksammad med universitetsfrågor som kan verka vara lite trista, men jag ger mig fan på att han har åsikter om allting och påverkar de andra, säger Gunvor Hildén. 

Partikamraten Hans Lindblad beskriver i sin bok Jag var för snäll Tham som partisekreteraren som sedan blev ett slags ”statsråd över andra statsråd”. 

Gabriel Romanus minns de tidiga årens konferenser, ett hårt liv med långa föredrag och sena kvällar. 

– När vi skulle gå och kvarta och skiljdes åt, tog Calle och betade av en tegelsten om romerska rikets historia eller något sådant innan han släckte. Han hade en avundsvärd kapacitet som vi andra inte kunde leva upp till. 

En av de verkligt viktiga sakerna som Carl Tham gjorde, säger Romanus, var att tillsammans med Daniel Tarschys skriva boken Den nygamla vänstern ; en elegant och rolig avrättning av den s k nyvänstern. 

Boken ”Den nygamla vänstern” blev en vändpunkt i debatten om nyvänstern.

– Den blev ett slags vändpunkt i debatten om nyvänstern. Den tror jag han står för fortfarande. Just det här att vara emot både planhushållningen och den ohämmade marknadshushållningen. 

Tham och Tarschys lade för säkerhets skull in en brasklapp: ”Eftersom hela boken är kritisk är det lätt att få uppfattningen att vi ställer oss helt avvisande till alla vämstersocialistiska idéer. Så är naturligtvis inte fallet. Vi känner åsiktsgemenskap i en del frågor, och hyser respekt för den nya vänsterns debattskicklighet.” 

Du har ju sagt vid flera tillfällen tillfällen att du inte haft någon tanke på att vara aktiv socialdemokratisk politiker, och det var fortfarande din inställning när du blev tillfrågad av Ingvar Carlsson att bli utbildningsminister. Blev du förvånad? 

– Ja, det måste jag säga att jag blev. 

Varför blev du det? 

– Jag hade inte alls räknat med det. 

Tog det lång tid för dig att säga ja? 

– Njae. Faktum var att jag blev uppringd när jag var i Madrid på Världsbankens årsmöte. Ingvar och jag kom överens om att jag skulle återkomma när jag kom hem på söndagkvällen, så jag hade några dagar på mig att fundera på saken. 

Vet du om du fick första budet på den här posten eller om det var någon annan som tackade nej först? 

– Det vet jag ingenting om. 

Vilka var dina främsta skäl för att tacka ja? 

– Om man är politiskt intresserad – och det är jag ju – och blir tillfrågad att bli statsråd, så ska man ha otroligt starka skäl för att säga nej. 

Det är som en plikt? 

– Ja, lite grand är det ju nästan det. Jag visste ju att det inte bara är tufft arbetsmässigt, utan det kan ju också vara ett påfrestande arbete mentalt. Jag hade visserligen inte riktigt insett att det skulle vara så pass mycket illvilja i luften på den borgerliga Sidan som det faktiskt visade sig vara. Men det är en utmaning att få påverka ett viktigt område och att vara med och forma regeringspolitiken. Det kan man inte säga nej till om man har ett politiskt intresse. Det känns som en plikt. 

Vad hade du gjort om du inte blivit tillfrågad. Hade du fortsatt på Sida? 

– Ja, jag hade ju räknat med att forsätta på Sida fram till dess att min mandatperiod gick ut, alltså 1 juli i år, och jag hade tidigare sagt att jag ansåg att jag borde göra något annat. Då hade jag varit på SIDA i tio år, det tyckte jag var lagom. 

Var det inte så att den borgerliga regeringen försökte bli av med dig från Sida? De erbjöd dig en massa andra jobb? 

– Nej. Det är inte alls sant faktiskt. Det kan jag faktiskt alldeles sanningsenligt säga. De erbjöd mig aldrig något jobb. Aldrig någonsin. De erbjöd mig faktiskt en sak, som jag naturligtvis tackade ja till, men det visade sig att det var… 

Ambassadörsposten i Pjongjang…? 

– Nej, nej. De erbjöd mig att bli Sveriges kandidat som generaldirektör i UNICEF, efter Jim Grant, som jag kände personligen. Alla visste att han var väldigt sjuk, och att han skulle avgå. Nu avgick han inte, han dog. Regeringen erbjöd mig att bli Sveriges kandidat. Det var ju otroligt fint. Man frågar inte en person om ett sådant jobb om man inte tror att vederbörande har någon talang för det. Sen blev det emellertid inte så, det blev en nordisk överenskommelse att stödja den förlorande kandidaten i det finländska presidentvalet till den posten. Så att jag sprang över plankan där. Jag hade säkert inte haft någon chans i och för sig. 

– Däremot så hade den borgerliga regeringen säkert inte haft någonting emot att jag slutat, men de förslog aldrig någonting sådant. Det var sanningen bakom det. Det enda jag själv funderade på var att bli nordisk exekutivdirektör i Världsbanken, men så slog jag det ur hågen. 

Vad var dina drömmar med jobbet som utbildningsminister? 

– Jag kan inte säga att jag hade några drömmar. Jag tyckte att det skulle vara roligt att komma tillbaka och syssla med utbildningsfrågor. Jag tyckte att det skulle bli intressant att se vad man kunde göra för att medverka till den här mobiliseringen av utbildningsresurserna för att öka vår utbildning och kunnande i samhället. Men att jag hade några särskilda drömslott. Dessutom går det så fort sådant där. På bara några dagar så sitter man här. 

Kände du dig väldigt ringrostig? Du hade sysslat med biståndsfrågor så länge. 

– Ja, det gjorde jag verkligen. Det är klart att det hade varit bättre om jag hade varit inne i materian från början. 

Biståndsminister, var det aldrig aktuellt? 

– Nej. Det enda erbjudande jag fick var det här. 

Skulle du ha tackat ja till biståndsministerposten? 

– Som jag sade, jag hade inga…Dessutom så visste jag redan då att Pierre Schori skulle bli biståndsminister. Men jag hade aldrig föreställt mig att jag skulle bli det. Det enda som det hade ryktats om var om jag skulle bli kulturminister eller någon som kunde bli lite av varje. 

Tycker du att det är en nackdel att du inte är folkvald, eller spelar det ingen roll? 

– Jag tycker att det är en sak som statsministern måste avgöra. Han måste tänka på kompositionen av sin regering. Det är klart att det ger en annan politisk förankring om man är vald till riksdagsman, det är det inget tvivel om. Men jag hade ju aldrig drömt om att ställa upp som kandidat som riksdagsman i valet. 

Man kan ju tala om att vara folklig eller mindre folklig, och tycka om att stå bland massorna. Hur skulle du vilja beskriva dig själv? 

– Jag tycker om att vara ute och träffa människor. Jag älskar valrörelser. Det gör jag verkligen. Det är en underbar upplevelse av demokratin in action, även om det också är många nedslående saker. Det är någonting som händer när befolkningen närmar sig ett val. Många säger att jag inte är en folklig typ, och det kanske är sant. Jag vet inte riktigt vad det är, men det är väl en person som är lite mer bred och rund och som kanske har en annan bakgrund. Sedan är det en annan sak att alla tycker inte om mig. 

I valet 1982 var Carl Tham redan på väg ut. Den bild av folkpartiet som präglats under de borgerliga åren vid regeringsmakten var, berättar Olle Wästberg, i hög grad Thams skapelse. Han var också den som ansågs ha väckt löntagarfondsfrågan i sin senaste form, vilket ledde till en strid i folkpartiet. Carl Tham och Olle Wästberg hade kring 1980 skrivit två olika versioner om hur löntagarfondskonstruktionen borde se ut. Wästbergs förslag handlade mer om individuella vinstandelar, Thams om ett kollektivt system med ett starkt löntagarinflytande. Thams förslag förlorade. 

Efter 1979 års val hade också en ny partiprogramkommitté tillsatts, som Olle Wästberg var ordförande i, och den kom med sitt förslag i slutet av 1981. Det var mycket en marknadsekonomisk markering, och Carl Tham kritiserade offentligt programförslaget. Efter att Bengt Westerberg valts till partiledare, gick Tham ur partiet. Han sa själv att den direkta anledningen var att han tyckte att han stod kvar på samma ideologiska grund medan partiet vridits åt höger. 

– Tham låg jävligt illa till i folkpartiet. De gjorde honom ansvarig för valnederlaget 1982. De ansåg att han var Ullstens onda genius och att det var han snarare än Ullsten som var för vänstervriden. Han blev mer eller mindre utfryst. Han hade haft ett oerhört inflytande i folkpartiet under många år och nu var det alla hans fiender som gaddade ihop sig. De ville ha bort honom, helt enkelt. De tyckte att han drivit folkpartiet i armarna på sossarna redan under Heléns tid, berättar Gunvor Hildén. 

Hans Lindblad, gammal partiräv som suttit i försvarskommittén tillsammans med Tham, förklarar att det fanns en tendens hos Tham att inte lyssna på vad organisationen, partirörelsen, anser. 

– När han hade tänkt och tyckt färdigt om någonting så menade han att då borde alla följa med. 

Lindblad ger två exempel. 

Carl Tham var förbundssekreterare i ungdomsförbundet och vid det här tillfället gällde det frågan om hur gymnasieskolan skulle se ut. Tham hade skrivit ett förslag till hur han tyckte att ungdomsförbundet skulle ställa sig i frågan. 

– Men förbundsstyrelsen tyckte inte så, utan ändrade på…ja, hade en annan uppfattning. Och han blev förbannad. 

Tham var, säger Lindblad, också väldigt kritisk mot kärnkraften. Han hörde till dem som var mer kritiska än partiet, som rent allmänt haft i sitt program att man borde bygga ut kärnkraften, eftersom oljan var förskräcklig och man inte ville exploatera älvarna. 

Carl Tham
– När han hade tänkt och tyckt färdigt om någonting så menade han att då borde alla följa med, enligt Hans Lindblad. Foto: Public domain / Wikimedia

– Så kom han in i energikommissionen och började lära sig mer om kärnkraften. Då ändrade han plötsligt uppfattning och blev väldigt mycket mer positiv än folk i allmänhet. Och då förutsatte han att partiet skulle följa med. 

Hans Lindblad berättar att när Ola Ullsten var statsminister 1979 så ansåg han att det räckte med att partiet var i regeringsställning och att det inte skulle pratas så mycket ideologi. Ullstens strategi var att ligga lågt, för opinionssiffrorna var ganska hyfsa på våren. Carl Tham skrev i en PM att alla visste att partiet satt i regering, det hade man s a s gratis. Vad man skulle göra var istället att diskutera hur folkpartiet ville att samhället skulle se ut om ett antal år, alltså ideologiska, långsiktiga principiella uppfattningar. Men partiledningen sa nej till hans förslag och Tham var lojal och gick på Ullstens linje. 

– Sen gick valet inte bra och så fick man kritik efteråt: varför pratade man inte mer om partiet ? Och då var det stackars Tham, partiledarens rådgivare, som fick ta kritiken. Han som föreslagit en annan linje! Det var naturligtvis Ola som skulle tagit på sig det, men Carl blev syndabocken. Där var Ola lite ojuste som inte försvarade Tham. Det kände han nog ganska bittert. 

Steget ut ur folkpartiet är mot den här bakgrunden logiskt. Det håller Hans Lindblad med om. Vad han däremot inte kan förstå är att Carl Tham över till sossarna. Liberalismen är ju en grundläggande politisk åskådning, och den lämnar man väl inte bara för att partiledaren gått åt höger och sålt sig till marknadskrafterna. 

– För mig är han en ganska tragisk figur. Han har vänt hela sin världsbild på något vis, v ilket skulle innebära att både folkpartiet och sossarna har ändrat sig. Har de på något sätt bytt plats då? Men okay, jag kan acceptera även det, men har liberalismen och konservatismen också bytt plats i ett slags idémässig mening? 

Det fanns, säger Lindblad, ganska tidigt tecken på att Carl Tham var osäker i sin liberala övertygelse. Inte minst det här med löntagarfonderna. 

– LO ville att alla företag, även enmansföretag, på sikt skulle övertas av löntagarna och av facket. Vi ställde frågan: vad händer den dag då facket är den enda arbetsgivaren, måste inte de anställda bilda en ny fackförening? Det där svarade egentligen Carl aldrig på. Han visste att han gick betydligt längre än opinionen i partiet. 

Vilken var din huvudpoäng med att skriva boken När tiden vänder? 

– Det är ju en essä-bok, kan man säga, men det finns ett grundläggande huvudtema som jag har försökt tydliggöra, och det är att vi är inne i en epok som karaktäriseras av några väldigt djupgående förändringar och vad de betyder i framförallt ett internationellt perspektiv. Min verksamhet som Sida-chef gjorde det väldigt tydligt för mig att frågor som vi kanske betraktar som nationella har en internationell kraft – och motsatsen. Det är de politiska förändringarna med östblockets sönderfall, de ekonomiska förändringarna med globalisering av ekonomin och de enorma förändringarna som föds ur tillväxten av världsbefolkningen och påfrestningarna på miljön. Tittar jag på recensionsfloden, som ju har varit stor, så tycker jag att recensenterna har sett det här greppet, fast de har tagit upp lite olika perspektiv på det. 

Vilka var dina drivkrafter för att skriva boken? 

– Det var närmast ett inre tryck. Jag hade skrivit artiklar i många, många år och hade gått och tänkt på de här frågorna. Det var en personlig tillfredsställelse att försöka sammanfatta tankarna. När man skriver en sådan här bok så är man ju först och främst väldigt nöjd med att det finns ett förlag som vill ge ut den. 

Hur mycket har den sålt, vet du det? 

– Jag tror att det är knappt 2000 ex, och det är bra för en sådan här bok. 

Du får trettio kronor per bok, eller något sådant? 

– Ja, inte är det någon lönande affär, det kan jag tala om. Är det trettio kronor ens? 

Det var kanske inte din avsikt att tjäna pengar på den? 

– Nej, men det är klart att det hade inte gjort någonting om den hade sålt i 100.000 ex. Men det illustrerar en sak som jag tidigare har sysslat med ganska mycket, nämligen konstnärernas arbetsvillkor. Jag gjorde en statlig utredning om det för några år sedan som hette Konstnärens villkor eller något sådant, som just tog upp frågan om bl a författarnas inkomster. Och det som jag tog fram som en huvudfråga, och som nu faktiskt kommer att ge förändringar under regeringstiden här, är just royalty-beskattningen. En författare, en kompositör eller en tavelkonstnär måste vara väldigt framgångsrik för att komma upp i volymer så att det går att livnära sig. 

Ja, man måste i princip skriva Hamilton-böcker. 

– För all del, man kan vara en framgångrik seriös författare som Kerstin Ekman eller Pär Wästberg…..Jasså, ja, ja, du menar DEN Hamilton. Jag tänkte på Jan Guillou. Men, ja, ja..jo, det är klart att det kan jag inte undgå att notera. Det är intressant att Norstedts marknadsförde hans bok något alldeles kolossalt. 

Ja, det gjorde de. Jag var själv på presskonferensen. Fick bok och t-shirt, nubbe och sill… 

– Ett otroligt tryck. Och det är klart, att som anspråkslös författare så kan jag inte undgå att notera hur förlagen arbetar. De bestämmer sig för att vissa böcker ska de köra stenhårt, oavsett hur bra de är. Andra böcker ”förlägger” de. Jag är helt övertygad om att hade man bara gjort en bråkdel av en sådan marknadssatsning på min bok, så hade man kunnat sälja tusen exemplar till, särskilt efter det att jag blev statsråd. Det är ju inte så vanligt att statsråd har skrivit böcker. 

Det finns ett uttryck som lyder ”The media is the message”, klart tillämpligt i det här fallet har jag en känsla av. 

– Och den kom olyckligtvis ut precis samtidigt som min. Och så fick de ju hjälp av att det blev bråk med Staffan Burenstam-Linder. 

Det var naturligtvis mycket det som gjorde det. Du skulle ha bråkat med någon lite grand. 

– Ja, jag skulle ha gjort någon skandal. Men Norstedts har ju inte gjort någon dålig affär, för break-even för en sådan här bok ligger ju på omkring 1000 exemplar. 

Hur ser din inställning ut till välfärdssamhället, som anses vara på väg att monteras ner? 

– Jag anser inte att det är så. För att vidmakthålla själva välfärdsidén så är det nödvändigt för oss att göra besparingar, visserligen sådana besparingar som vi helst inte skulle vilja göra. Men om vi inte gjorde dem, då skulle välfärdssamhället bli nedmonterat av utvecklingens egen kraft. Jag menar att det är viktigare än någonsin att arbeta för de grundläggande idéer som finns bakom välfärdssamhället. De som tror att man kan möta samhällets förändringar på någon sorts marknadsbasis utan en stark statsmakt, tror jag har fullständigt fel. Och jag tror att det redan har visat sig. Och faktum är att den nyliberala ideologin är på tillbakagång. Den har ju tappat sin kraft, det är ju helt uppenbart. Självklart tvingas vi till betydande neddragningar på de sociala transfereringarna, men jag tror faktiskt att en del av de här strukturförändringarna kan vara riktiga. 

Är det svårt att försvara det här, tycker du? 

– Ja, det är klart att det finns många i partiet och bland partiets väljare som är besvikna på regeringen, och hade hoppats att vi skulle kunna undvika de här besparingarna, och jag förstår mycket väl att den som är arbetslös… Det är så här med besparingarna, de går inte att försvara var och en för sig. När Anders Sundström konfronteras med en arbetslös person, som säger: ”Tycker du inte att jag är värd…” Det är klart att det inte går att försvara. Sundström kan ju inte säga: ”Jo, det är precis lagom för dig. Du ska inte ha mer pengar.” Allt går bara att försvara som en helhet, nämligen för att minska budgetunderskottet. 

Maria Leissners prat om A-kasseersättningen, att man får inte vara för snäll mot de arbetslösa utan genomföra sänkt A-kasseersättning och kortare perioder. Man ska sätta press på dem att fixa jobb åt sig själva. 

– Det är en klassisk ståndpunkt som har rötter i 1800-talet, nämligen att de fattiga egentligen är fattiga för att de inte vill arbeta. Det var likadant i början på 1900-talet när man började införa blygsamma pensioner lite försiktigt, så var det klassiskt att säga: ” Ja, men vi får vara försiktiga här, för de här typerna vill egentligen bara smita undan”. Det är en klassisk urkonservativ ståndpunkt. 

Jag tror ändå inte det var hennes ståndpunkt, jag tror att hon menade att man hjälper dem att fastna i bidragsfällan. 

– Precis, men visa hur många av de arbetslösa som inte hellre vill ha ett jobb! Men hur långt ska man gå i kraven? Hur mycket ska man tvinga folk att flytta på sig? Hur gör man med en person som bor i ett brukssamhälle där inte huset går att sälja längre, för inga andra jobb finns, och som har sin familj, sina barn i skolan där, och som får ett jobb som ligger 40 mil därifrån. Och det finns ju krav. Man mister ju ersättning om man säger nej till jobb. Men det finns ju en sorts avvägning – hur mycket är rimligt? Om hon menar att vi i Sverige skulle haft en arbetslöshetspolitik som har låtit folk bara gå arbetslösa och hämta bidrag, så är det ju – ursäkta –  fullständigt åt helvete och vittnar bara om hennes okunnighet. 

Du har en hel del fiender, vet jag. 

– De säger gärna att jag inte tycker om dem, och att det beror på att jag inte tycker om folket. Och det byggs ju under. I medier är det ju så att när man väl har satt en bild, då är ju den bilden kvar, och den ligger i pressarkiven och förmedlas vidare i olika sammanhang. Men ibland så bryts det igenom. En gång så gjordes en intervju med mig av Kerstin Winterhed i DN, där hon försökte bryta igenom det här. Men annars upprepas ju även rena lögner som då blir eviga sanningar. Sådant får man leva med. 

Vilka tycker du är de eviga lögnerna om dig då, som återkommer år efter år? 

– Nu kommer jag inte på någon bara för att du frågar så där. Jo, en som ofta återkommer är att jag blev generaldirektör för att jag hade gått över till socialdemokratin. Det är verkligen en evig lögn, för det var inte alls så, utan jag fick ett erbjudande som alla statssekreterare när den borgerliga regeringen avgick 1982. Det var ju uppgörelsen, man skulle få någonting. I och för sig var det så att Ingvar Carlsson ansåg att jag var väl lämpad att bli generaldirektör för energiverket, eftersom jag hade sysslat med energifrågorna, och jag hade samarbetat nära med honom i linje 2 och även i hela kärnkraftsomröstningen. Men det var ju Palme som var statsminister då. Och jag var inte socialdemokrat, jag var fortfarande folkpartist. Och det var jag ända fram till hösten -83, då jag gick ur folkpartiet mycket diskret. Sedan gick jag inte in i socialdemokratin förrän -86. 

Carl Tham är inte den som alltid älskar dumskallar. Folk som är för tråkiga kan han möjligen visa en lätt arrogans, säger en av hans vänner på sitt diplomatiska sätt. 

Folkpartiets riksdagsgrupp älskade han t ex inte. Och vice versa. När debatterna blev för tröga så plockade Tham fram sarkasmerna, sitt avmätta, lite nasalt sågande tonfall. 

– Visserligen har hela folkpartiet ibland ansetts vara lite snorkigt, både Ola Ullsten och Bengt Westerberg har beskyllts för det och Bertil Ohlin ska vi inte tala om, men de låg i lä alla tre för Calle, säger den gode vännen. 

Det fanns även ett spänningsförhållande mellan riksdagen och kanslihuset. 1976 var Carl Tham, Carl Bildt och Gösta Gunnarsson från centern samordnare för sina respektive partier. Bildt hade ungefär samma åkomma som Tham. 

– De var två snorkputtar som retade gallfeber på många och eftersom de hade sina partiledares öra, så betydde det att de hade ganska mycket att säga till om. Detta triumvirat var fruktansvärt mäktigt, säger den gode vännen. 

Det finns, berättar Olle Wästberg, ett berömt tillfälle när Tham slutade som partisekreterare. Samma dag var han på riksdagsgruppssammanträde och en snäll folkpartist som hette Nils Hörberg talade. Så reste sig Carl upp och sa högt: ”Nu har jag inte längre betalt för att behöva lyssna på sådana som Nils Hörberg”. 

Janerik Larsson, SAF:s informationsdirektör, säger att på det här sättet är Carl Tham en sann demokrat; hans arrogans omfattar alla. Men det är inte riktigt sant. Bland gelikar sägs Tham hushålla med oförskämdheterna. En av landets mest erfarna politiska TV-reportar säger att Tham visserligen lyckas reta upp hälften av dem han träffar till vansinne, men resten tycker att han är det mest begåvade som någonsin funnits. Denna dubbelsidighet begränsar betydligt Thams svängrum som politiker. 

– Man kan inte släppa fram en sådan människa i t ex TV, för hälften av tittarna tycker att han är en typ. Det förvånar mig att Ingvar Carlsson inte förstår det, för varje gång Tham framträder så förlorar antagligen sossarna några väljare. Makthavarna tycker att han är jävligt begåvad men väljarna tycker att han är pest och plåga. 

Under tiden som Sida-chef lyckades Carl Tham vända en del av personalen och några av de externa konsulterna emot sig. Han och verksledningen anklagades öppet för att inte tillåta offentlig kritik. Det hela gick under benämningen ”Munkavledebatten” och justitiekanslern tog Tham ordentligt i örat för hans otillåtna försök att inskränka vissa tjänstemäns meddelarfrihet. 

En av de anställda säger idag att Carl Tham var bra på det intellektuella och kunde presentera analyser och visioner. Men i den mänskliga kontakten, som högste chef för personalen, så ansågs det allmänt att han brast ganska rejält. Han hälsade kort och opersonligt i korridorerna, som om han gick och tänkte större tankar, och såg egentligen bara sina närmast underlydande. 

Det finns förstås förklaringar. En lyder att Tham inte är en politiker i traditionell mening, som snabbt vill få en bild av hur folk tycker och tänker. Han går snarare in i frågorna engagerat och analystiskt och vill behärska allt själv, vilket gör honom blind för det som politiker i vanliga fall brukar vara pigga på, nämligen att bli populär i alla läger. 

– Han arbetar aldrig på sin egen popularitet. Han är brinnande för Saken. Sedan han kom in i regeringen har det blivit en sådan otrolig mängd saker, så att man undrar om han inte kommer att bli utbränd. Han engagerar sig för mycket i varje fråga. I politikerrollen ligger att man nästan måste vara ytlig. Jag tror inte att han vet hur man är när man är ytlig, säger en journalist som haft möjlighet att studera Carl Tham på nära håll. 

Ev av Thams närmaste vänner, Anders Claeson, säger att snorkigheten egentligen handlar om blyghet och osäkerhet när han inte rör sig bland likar. 

Skådespelaren Tomas Bolme satt i sossarnas mediegrupp under Carl Thams ordförandeskap. 

– Jag hör till det fåtal som tycker bra om Calle. Det är stimulerande att umgås med honom, men det är väl för att jag också är en arrogant jävel. 

Men Carl Tham är inte alltid försiktig ens när det gäller sina vänner. När Ove Rainer tvingades avgå som justitieminister i regeringen Palme efter sin uppmärksammade skatteplanering hösten 1983, så hörde Tham till dem som tog avstånd. Familjerna stod på varandras inbjudningslistor och annandag jul skulle Rainers ha glöggmottagning. Lena Rainer ringde till Carl Tham och undrade om han och hustrun Annika hade tänkt komma, men Tham svarade att de inte kunde. Samtidigt ville han framföra att han inte alls kunde förstå Ove Rainers förskräckliga handlande. 

Lena Rainer förvånades över fegheten att inte kunna säga en sådan sak direkt till föremålet för kritiken och både hon och Ove Rainer tog väldigt illa vid sig. 

I någon mån mildrades Lena Rainers besvikelse när Carl Tham senare kom på hennes mans begravning. 

Är det enbart din nasala stämma som gör att du blir ansedd som snorkig? 

– Det är säkert så när jag känner mig pressad i debatter. Då kan jag bita till. Jag har säkert sagt många dumheter på det sättet. Men sedan blir det sin egen myt. Och då spelar det nästan ingen roll vad jag säger, även om jag argumenterar aldrig så mjukt och försiktigt. Men helt utan grund är det väl inte. Jag medger att man ibland ska hålla inne med sådana repliker. 

Särskilt som minister, antar jag? 

– Ja, nu har jag försökt göra det också. Inte alltid framgångsrikt, men oftast. Man lär sig något ändå. Men det är klart att det är en frestelse ibland. Jag har alltid försökt undvika att göra det med folk som är i underläge, men de kan ju uppfatta att de är i underläge fast jag inte gör det. 

Hur reagerar du när du blir angripen? 

– När jag blir angripen i SvD:s ledare, tycker jag det är helt OK. Det jag har väldigt svårt för är anonyma Tysta Mari-grejor, som dessutom nästan alltid är lögn. Det tycker jag är väldigt svårt att klara av. Men man kan inte hålla på och gå i svaromål på sådant där, det är för småttigt. Hela den här skvallerspalten bygger på att man ska kunna ljuga om människor så att de ändå inte kan svara på det. 

Du har naturligtvis blivit utsatt rätt mycket för… 

– Tysta Mari har haft en hel kampanj mot mig sedan jag blev statsråd. Jag tycker att det är otillständigt. Jag reagerade mot det innan också. Det var så systematiskt. Nästan varje söndag var det någon jävla historia. 

Vad drar du för slutsatser? 

– Jag måste säga att jag tycker det är gåtfullt. 

Är det dina fiender som utnyttjar Tysta Mari? 

– Uppenbarligen . Men varför Tysta Mari trycker det är gåtfullt. Det var så mycket att det var uppseendeväckande. 

Har du anat vilka som legat bakom det? 

– Nej, jag har ingen uppfattning om det. Jag bara konstaterar att Tysta Mari ägnade sig åt att systematiskt tala illa om mig i fem, sex olika fall. De var i allmänhet helt poänglösa, men ändå fullständigt sjöd de av illvilja. Så det är klart att det måste vara någon som skriver det där som tycker jävligt illa om mig, det är uppenbart. 

Den 24 september 1977 gifte sig Carl Tham med Gabriel Romanus ex-hustru Annika Rudberg. Händelsen ansågs som ytterst delikat i partikretsen, och fortfarande gäller på vissa håll uppfattningen att Tham tog hustrun ifrån sin gode vän. Men Romanus själv såg inte Tham som äktenskapsförbrytare. Det är ju aldrig så att man kan komma mellan barken och trädet om det inte redan finns ett mellanrum, som han uttrycker det. 

Carl Tham hade inga egna barn, men fick nu som bonus tre styvdöttrar och en styvson i åldrarna 9-14 år. 

– Förändringen genomfördes utan att det skadade relationerna runtomkring. Calle och mina barn blev goda vänner och det säger ju en del om honom. I det fallet visade han en mycket påtaglig styrka, för han hade ingen svårighet att umgås med mig och försökte inte bli någon sorts pappa åt barnen. Men han blev en viktig person för dem. Jag har inte en tiondel så mycket bildning och kulturintresse som Calle och han tillförde något till deras liv som jag aldrig kunde ha gjort. Det var en ovanligt berikande skilsmässa för alla parter, säger Gabriel Romanus. 

Tham är, säger han, en mycket levnadsglad person och den han känner som lagar bäst mat, alla kategorier. 

– Han är mycket duktig på äppel- och jordgubbsflarn, bra på lammstek, sallader, terriner, patéer. En suverän kock och en mycket god uppskattare av Systembolagets produkter. Min fru säger likadant. Calle är proffs. Inget snack om det. Han har haft många legendariska fester genom åren. ”Julvärmningen” kallas de för. Det är folk från olika miljöer och bakgrunder och han ser till att alla har roligt ihop. 

Olle Wästberg var bjuden till Carl Thams 50-årskalas och han minns att barnen sjöng ”Nu är det slut på falukorven”. Det var bl a så de hade upplevt sin styvfars inträde i familjen. 

Carl Thams rykte säger att han har kvinnotycke; ”Han är hård på det området”, säger en av dem som känner honom. Thams pojkaktighet parad med ett gnistrande intellekt och intresse för teater och opera sägs vara några av förklaringarna. Olle Wästberg föreslår ”engagerad, trevlig och spirituell”. 

Det är allmänt känt i kretsen kring Tham att han numera bor ihop med en av avdelningscheferna på Sida, Carin Norberg på den tunga och viktiga byrån för samverkan med enskilda organisationer och katastrofbistånd. 

Alf T Samuelsson, tidigare statssekreterare åt förre biståndsminister Alf Svensson, hade månadsvisa samtal med myndighetscheferna för att gå igenom läget. Vid ett tillfälle hade han Carl Tham uppe hos sig på tjänsterummet. 

– Plötsligt kom det en blek tjänsteman in genom dörren utan att knacka och bad om ursäkt för att han störde. Och så talade han om att Sida brann! Vi blev ju lite spaka, både Carl och jag. Jag sa att han hemskt gärna fick låna min telefon och ringa. Så han ringde till sin närmaste medarbetare Carin Norberg och hon bekräftade att det brann. Hon var fortfarande inne i huset men korridorerna var rökfyllda. Det såg väldigt illa ut och brandkåren stod nedanför. Då sa Carl att det var bäst att hon sprang ner. Precis när han skulle lägga på luren, så tog han tillbaka den blixtsnabbt och tillade: ”Carin, Carin, kan du springa förbi och hämta en diskett som ligger på mitt skrivbord!” Det visa sig att han hade manuset till sin bok på disketten. Höjden av solidaritet och lojalitet mot chefen, att gå genom rökfyllda korridorer för att hämta disketten! Vi hade oerhört roligt åt det på departementet. 

Tysta Mari hade tidigare i år en notis om att Carl Tham besökt Umeå tillsammans med två kvinnliga medarbetare. Universitetets rektor, professor Sigbritt Franke-Wikberg, hade älskvärt tagit emot. På kvällen åkte Tham med sällskap till Holmsund och såg den omtalade uppsättningen av Carmen. Professorn hade förberett en teatersupé i sitt hem efteråt. Men i pausen skulle en beundrarinna till Tham ha rusat fram till honom och överhöljt ministern med sin uppskattning. Tysta Maris clou var att Tham skulle ha inställt supén och bett professor Franke-Wikberg att ta hand om hans departementssekreterare, för han hade plötsligt fått andra planer för kvällen. 

Tham reagerade blixtsnabbt så fort han läst Tysta Mari den söndagen. Han ringde upp DN:s chefredaktör Anders Mellbourn och krävde en dementi redan dagen därpå. Mellbourn fattade att tidningen tydligen gjort bort sig och efterkom Thams krav. 

Tysta Mari belades i fortsättningen med munkavle beträffande Tham, vilket gjorde att hon inte kunde skriva att han nu har tröttnat på att vara minister på grund av all kritik han fått, och därför gjort förfrågningar om att efterträda Ola Ullsten som ambassadör i Rom. Trots en ”bombsäker” källa förbjöd Mellbourn henne att publicera storyn, som enligt Carl Tham ändå inte är sann. 

Men Mari hävdar att tipset om Umeå-resan inte gick ut på att Tham skulle hoppat över skaklarna, utan att man tyckte att han var oartig som inte gick på supén efteråt. 

– Han är en sådan där som gör sig illa omtyckt överallt, tydligen. Varenda gång han är ute på någon resa är det någon som ringer och är förbannad. När han var på Sida fick jag sovra bland tipsen, annars hade det liknat förföljelse. De flesta tipsen nu kommer från den akademiska världen. Särbehandlingen av kvinnor är inte populär, förtäljer Mari. 

Just den fråga som Carl Tham blivit mest berömd för som utbildningsminister är jämställdhetspropositionens avsnitt om positiv särbehandling av kvinnor vid tillsättning av professurer. Det finns de som anser att den var ett bevis på hur litet Carl Tham egentligen åstadkommer som politiker. Att väcka en redan genomförd lag till liv är knappast något stordåd. 

Däremot så blev Susan Faludi mäkta imponerad. Författarinnan till bästsäljaren Backlash praktiserade på Expressen i somras och när Anki Gundhäll Wood berättade för henne att det fanns en manlig feminist i den här regeringen, så ville hon genast träffa Carl Tham. 

Frågan är bara hur aktiv Tham själv var på området som Sida-chef. När jobbet som chef för undervisningsbyrån skulle tillsättas, så stod striden mellan en man och en kvinna. Båda var mycket duktiga och kvalificerade inom sina områden, båda hade doktorerat. Mannen hade varit chef för ett av Sidas utlandskontor och ledningen hade goda erfarenheter av honom på en tung och utsatt position. Kvinnan hade varit sektionschef, mycket duktig och internationellt erkänd. Till slut var det mannens chefserfarenhet som avgjorde saken. 

– Jag lärde mig väldigt mycket av Carl Tham om frågor som rör jämställdhet mellan könen. Det är inte så att han vill befrämja sämre kompetens, utan det är ofta frågan om en annan slags kompetens, som är viktig att få fram. Men det ska inte till varje pris ska vara en kvinna, säger dåvarande personalchefen på Sida, Torwald Åkesson. 

Du är gift med Gabriel Romanus förra fru? 

– Ja, just det. 

Fortfarande? 

– Ja, jag vill inte gå in på mina privata angelägenheter. Absolut inte. 

Vilket förhållande har du till kvinnor? 

– Jag har sysslat med jämställdhetsfrågor i hela mitt politiska liv. Den första boken som jag medverkade i var Radikal familjepolitik, som folkpartiets ungdomsförbund gav ut 1964. Där pläderade vi unga liberaler kraftfullt för att man skulle avskaffa sambeskattningen av äkta makar och införa särbeskattning. Och så skulle man använda de ökade inkomster som man därigenom fick till ett rejält påslag på barnbidragen. Och det genomfördes 1970. 

Vad kommer detta engagemang ifrån? 

– Jag tror att det är väldigt mycket uppfostran hemifrån. Min mamma drev det här mycket. Hon var lärare i Franska skolan, och jag träffar fortfarande elever till henne – det var ju flickskola då – som berättar om hur hon talade om för dem hur viktigt det var att de skulle kämpa på. 

Hon måste ha varit rätt ensam om detta, för det var ju inte särskilt vanligt när du var ung, och inte ens när jag var ung. 

– Absolut inte. Men hon var en rätt ovanlig kvinna faktiskt. Och hon gjorde ett otroligt intryck på en del elever. Några tyckte väl att hon var hopplös, för hon var säkert rätt sträng. Men de som kunde ta det, gjorde hon intryck på. Och det var en självklarhet för mig. Det var aldrig något snack. Inför det här jobbet har jämnställdhetsfrågorna varit viktiga. Också på Sida ansträngde jag mig, framgångsrikt, för att det skulle bli fler kvinnliga chefer. Det är en otroligt viktig del i samhället, och det påverkar arbetsmiljön positivt. Men det är ju ingen enkel sak. 

Det är ju några av dina förslag som det har blivit väldigt mycket storm och kritik kring, jämställdhetspropositionen och CSN-kortet. Hur har du tagit det? Känner du dig missförstådd? 

– Inte alls. Jag tror att jag är förstådd. Min politik har varit tydlig, och det har folk uppfattat. Det är också därför som de som är emot förslagen har reagerat. Faktum är att jämställdhetsproppen har förändrat hela synsättet på frågan inom den akademiska världen. Ingenting är sig likt efter den. 

– CSN-kortet betraktar jag mer som en PR-kampanj från studenternas sida, men nu har ju det löst sig. De har fått rabatter. Det var precis vad jag sa hela tiden. Jag tycker att det var en väldigt intressant läxa. Det visa sig att tar man bort de statliga subventionerna på ett sådant här område så får de ändå rabatt! 

Och detta hade du räknat med? 

– Absolut! Jag kunde inte bevisa det, men jag var helt säker på att reseföretagen -SJ och flygbolagen – inte skulle ha råd att missa nästan 500.000 ressugna personer. 

Men om du hade vetat att SJ aldrig kommer att ge motsvarande subventioner, hade de 85 miljonerna rykt i alla fall? 

– Då hade man kanske fått överväga saken. Men det fanns inget skäl att tro det. Jag måste ju medge att studenterna drev det där ganska duktigt, och hade en kolossal kampanj. 

Kom de upp hit och stormade på departementet? 

– Nej, nej. Men så fort jag var ute på kårerna så var det ju alltid frågor kring det här. På det sättet var det ju en politisk kostnad som man naturligtvis kan diskutera om den var värd ansträngningen, för jag tvingades använda en orimlig del av min tid ute på kårerna för att förklara det här. Men den debatten tycker jag att jag klarade. För det som man försökte göra gällande, att det här var något oerhört socialt viktigt, det var ju faktiskt bara struntprat. Det konstruerades ju otroligt rörande fall med någon som studerade i Lund och bodde i Kiruna och skulle hem till mamma varje söndag. Det är klart att det fanns sådana fall, men det normala är ju att de inte åker hem så förbannat ofta, men däremot åka och hälsa på kompisar och allt möjligt annat.  

Egentligen är de här två frågorna, om man tittar på dem rent tekniskt, inga stora frågor. Jämställdhetsproppen var ju bara ett aktualiserande av en lag om positiv särbehandling som redan är genomförd. Med tanke på det var proppen inte så revolutionerande i just den delen. 

– Nej, just den delen är inte revolutionerande, men tillsammans blir det ju en viss impact, just genom att det blir sådan debatt om det. Hade folk bara svarat med en axelryckning, då hade det blivit en besvikelse. Jag hade kanske inte trott att folkpartiet skulle gå emot en lag som de själva hade infört. Det var en överraskning. 

Vilka slutsatser har du dragit? 

– Det var ju uppenbart att Margitta Edgren, som sysslar med jämnställdhetsfrågor och högre utbilning i folkpartiet, blev överkörd. Varför kan jag inte riktigt svara på. Jag tror möjligen att den nya partiordföranden till varje pris vill ha konfrontation med regeringen, även på det här området. Men för folkpartiet blev det ju till sist väldigt besvärande. Och det märktes ju också under slutdebatten, när riksdagen tog det här. Det visa ju sig att Edgren låg otroligt lågt. 

Tror du att det kan finnas ett samband med ditt avhopp från folkpartiet, att de på något sätt ville ge igen? 

– Kan vara. Det kan inte uteslutas. 

Har du fått någon indikation att så skulle vara fallet? 

– Nej. Däremot vet jag att det var en del inom folkpartiet som tyckte att det var tråkigt att partiet hamnade på den här linjen. Jag är rätt övertygad om att hade den gamla partiordföranden varit kvar så hade det inte blivit så. 

Carl Tham har främst två saker emot sig som trovärdig representant för arbetarrörelsen. För det första har han inte gått den rätta vägen och klistrat affischer, som det brukar heta. För det andra är det många som uppfattar honom som en intellektuell snobb, säger Peter Larsson, sekreterare i Stockholms arbetarekommun och en av dem som letade lämpliga namn när Ingvar Carlsson skulle sätta ihop sin regering. 

– Jag tror att Carl Tham tillför en hel del till rörelsen, men då måste han vara ute i den vanliga partimässiga debatten också. Jag tror säkert att han gör sina resor och är med på olika arrangemang, men även han måste anstränga sig och kompensera sina svaga sidor. Sedan tror jag att folk i allmänhet ska visa större ödmjukhet och ta till sig människor från andra håll. 

Peter Larsson vet att Carl Tham var hett eftertraktad för en av ministerposterna, frågan var bara vilken som passa honom bäst. Han hade varit som klippt och skuren som kulturminister och om Margot Wallström tackat ja till att bli utbildningsminister, som det sägs att hon erbjöds, så hade Tham antagligen efterträtt Birgit Friggebo. 

I det socialdemokratiska toppskiktet tillhör Carl Tham den krets där man känt varandra länge. Där betraktas han inte som främmande fågel. I partiledningen har det inte varit lika vanligt att man haft med folkpartister att göra. Och definitivt inte på gräsrotsnivå. Synen på Tham i arbetarrörelsen beror på vilket perspektiv man anlägger, säger utrikesministern och goda vännen Lena Hjelm-Wallén: om man ser till det han faktiskt gör som politiker eller om man bara ser honom som före detta folkpartist. 

– De som bara ser honom som det senare kan nog vara ganska tveksamma. De som lär känna honom och hans politiska idéer, som ju är genuint socialdemokratiska, så är nog alla positiva. I regeringskretsen tror jag inte att det finns några delade meningar. Hur det är i partistyrelsen kan jag inte säga, det är en stor grupp på 40 personer och jag kan inte gå i god för alla där. Den typen av diskussioner har vi inte haft. 

– I regeringen och verkställande utskottet tror jag att man välkomnat honom. Det är positivt när folk omvänder sig till oss, men Carl har också ett engagemang utöver det vanliga. 

– Ute bland fotfolket beror det också på om de känner honom eller inte. Jag hoppas att det är handlingarna som räknas och inte förutfattade meningar, men det kan man aldrig vara säker på. 

Antagligen var det ett genidrag av Ingvar Carlsson att göra Carl Tham till utbildningsminister. 

– Det är ju ett känsligt departement eftersom chefen ska möta folk som är kritiska och som har makt i både penna och mun. Det finns ju inte en professor som knäcker Carl Tham i en debatt, det klarar han ju briljant. Men också rolig och snabb i truten. En typisk folkpartist från 60-talet. De är så inihelvete begåvade. Men det är liksom inget mer, säger en person som följt Tham genom åren. 

Vad vill du egentligen uppnå? 

– Är man i min ålder så måste man då och då fundera på vad man ska göra sedan. Om jag skulle sluta som statsråd om några år så är jag knappt 60 och jag skulle inte vilja pensionera mig då, om jag fortfarande är frisk. Men det är inga fruktbara tankar. Man kan ju bli orolig för hur man ska tjäna pengar. Om jag skulle bli utsparkad som statsråd, Carlsson kanske tröttnar. 

Oroar du dig för ekonomin? 

– Nej, oroar mig gör jag inte, men har man inga egna inkomster eller förmögenhet, är det klart att man måste tänka lite på det. 

Du har ingen liten aktieportfölj? 

– Tyvärr inte. Det är mycket lätt för mig att redovisa mitt aktieinnehav. Det är lika med noll. Nej, nej, nej, jag oroar mig inte alls, jag säger bara att någon gång tänker jag på vad jag ska göra då. Men jag slår bort sådana tankar. Man får se, någonting kanske dyker upp. 

Skulle du orka med två mandatperioder? 

– Man måste vara en idiot om man tror att man kan planera åtta år som statsråd. Men några fallskärmar har jag inte som statsråd. Däremot har jag en pension som generaldirektör, eftersom jag har varit det i mer än tolv år. Och den kan man ju leva på, något så när. Men det är inte så att jag vill pensionera mig. 

Var hämtar du din styrka ifrån? 

– Jag cyklar. Även i motionssyfte. 

Gabriel Romanus säger att du alltid haft en avundsvärd kapacitet som få kunnat leva upp till, att du alltid plöjde en tjock bok innan du somnade. 

– Det där är överdrivet. Det där tillhör också mytbildningen, jag är inte så jävla intellektuell som folk tror. Jag läser New York Review of Books sedan 30 år, och det är väldigt bra, för då får man en air av att ha läst mycket böcker när man egentligen bara har läst recensionerna. Det är perfekt. 

Du har ett mastigt program och på kvällarna har du ändå ork att gå på teater. Men du kanske somnar? 

– Nä, det händer oerhört sällan. Gör jag det är det ett tecken på att föreställningen inte är bra. Du frågade förut vad som får mig att ticka och jag tror att det är just det som får mig att ticka. Om jag inte gick på teater och konserter, så tror jag att jag skulle… jag tror att det snarare bidrar. Jag ser det inte som någon förströelse, utan det är mer viktigt för mig. Jag får känslomässiga och intellektuella kickar av det. 

Favoritoperan? 

– Ja, se det beror alldeles på vilket humör jag är på. Om jag vill smälla av i sådant som är nästan otillåtet lättillgängligt och förföriskt, så är ju vissa Puccini-operor oslagbara. Men det är klart, egentligen är de inte mycket att ha. Men ska jag gå in på det som verkligen är grejen, så är det ju Wagner som gäller, både musikaliskt och teatraliskt. Ringen har få motsvarigheter. Och en riktig upplevelse, som jag hoppas kunna göra en gång till i mitt liv, är att gå på generalrepetitionen av framförallt Ringen i Bayreuth (Wagners hemstad, red:s anm). Det är en ofattbar upplevelse. Mästersådangarna är också mycket fin, särskilt andra akten. Lohnengrin och Parcifal har jag ganska svårt för. Hela den kristna mystiken tycker jag är ganska påfrestande, även om det är oerhört fin musik. Men Ringen är grejen! 

Har du abonnerad plats på Operan? 

– Nä, jag hinner inte. När jag satt i Opera-styrelsen behövde jag inga abonnemang, men sedan har jag haft förmånen att Opera-chefen har varit hygglig och fixat biljett. Jag hade abonnemang på konserthuset i många år, men det var så oerhört många föreställningar jag inte kunde gå på så det blev rätt dyrt det där. Nu försöker jag gå när jag kommer åt. 

– Om du frågar vad jag har för dröm att göra i livet efter detta, men som aldrig kommer att förverkligas, så är det att vara teaterrecensent och åka till Theater Tragedi i Berlin. Men det kommer aldrig att bli så. 

Thams kritiker menar att han mest av allt är intresserad av makt. En renegat, en Mitterrand, en renässansmänniska som gör som han tycker. Ernst Klein, tidigare utrikeschef på Expressen och nu chefredaktör för Östgöta Correspondenten, tillhörde det gäng som skrev i antologin Många liberaler på 60-talet. Han hävdade 1987 att Tham ofta använde sig av en fräck parafras på ATP-valets slogan: ”Gärna debatt, men först ett rejält beslut!”. Klein undrade om det någonsin var menat som ett skämt. 

Åsikterna om hur Sida skulle vara organiserat gick starkt isär mellan förra regeringen och Tham. Foto: Holger.Ellgaard / CC BY-SA

Det finns exempel på att Carl Tham utkämpat hårda slag för att behålla den totala makten. Åsikterna om hur Sida skulle vara organiserat gick starkt isär mellan förra regeringen och Tham. Dåvarande biståndsministern Alf Svensson beundrade Thams intellektuella framtoning, men när det gällde hur biståndet skulle hanteras och vilken funktion Sida skulle ha, blev det konfrontation. 

Carl Tham ansåg att hans myndighet måste ha en fortsatt stark självständighet, vilket regeringen ville ändra på. Alf Svensson tyckte att makten över Sida i högre grad skulle ligga hos utrikesdepartementet, dit biståndsorganet hör. Det var en ganska radikal skillnad. Tham hade vant sig att sköta Sida på det sätt han fann bäst under Lena Hjelm-Wallén. Nu hotade KDS-aren Svensson att vingklippa honom. 

I de tjugo programländerna fanns, förutom den svenska ambassaden, även en biståndsambassad som hanterades av Sida. När Alf Svensson ville slå ihop ambassaderna till ett enda ansikte utåt i respektive land, med den svenske ambassadören som chef, protesterade Carl Tham. Han försökte förhala hela processen, säger Svenssons statssekreterare Alf T Samuelsson. 

– Det var det medel han hade att ta till. Vi hade satt upp ett ganska pressat tidsschema som han hela tiden försökte förskjuta. Vi bestämde att integrationsprocessen skulle vara klar första juli 1994. Då blev jag uppvaktad av Tham som sa, ja, första juli, vi kan ju sikta på det, men det går inte. Då kollade jag med ambassarna, och de sa jodå, för sjutton, vi är klara, det är bara att trycka på knappen. Och så hade jag ett nytt samtal med Calle och då sa han, ja, det är nog riktigt att i en sju, åtta av de här länderna går det nog jättebra, men i Indien är det omöjligt och i Etiopien ska vi byta ambassadör så det går inte. Så där höll han på. 

I samband med omorganisationen utsåg regeringen en Sida-tjänsteman som ambassadör i Nicaragua. Det var absolut ingen självklarhet. Gången var den att UD skulle utse ambassadören och Sida andremannen. 

– Så när andremannen skulle utses så tyckte vi att det var vårt bord, annars skulle det bli för många Sida-iter. Men det tyckte inte Calle, utan han utsåg en tjänsteman inom Sida till andremansposten också. Då protesterade jag. Jag var i Afrika när jag fick höra det, och dikterade ett brev därifrån som skickades till Carl och det betecknades som ministerstyre och anmäldes till kontitutionsutskottet. Men de kom fram till att det inte var något ministerstyre, utan ett naturligt inslag i processen. Det blev aldrig några förhör. 

– Så du förstår att stämningen var lätt irriterad mellan mig och Carl. 

Allt det här gav upphov till en del rykten om att regeringen ville förkorta Thams mandatperiod utifrån de ideologiska skiljaktigheterna och att han blivit erbjuden än det ena, än det andra jobbet. Bl a skulle han skickas till Indien som amdassadör och då skulle regeringen få fritt fram att omomganisera Sida. 

– Det som var sant var att jag och Carl hade en diskussion vid två tillfällen 1993 om att han skulle kandidera till ett jobb på FN:s övergripande organ, UNDP, som då skulle byta chef. Han var intresserad och bad om betänketid men tackade nej. Vi pratade med Carl om Unicef-jobbet också. Vi ville att han skulle kandidera. Men han var inte intresserad. Han ville vara kvar på Sida. Han var ju inne på sitt sista sexåriga mandat som chef. Det var det sista sossarna beslutade om innan de slängde in handduken 1991. 

Henrik Toremark, en av förre skatteminister Bo Lundgrens medarbetare, porträtterade politikern Carl Tham för Timbros räkning efter valet förra året. Han menar att om Ernst Klein och andra kritiker har rätt, så kan man tolka Thams inträde i socialdemokratin som ett uttryck för hans vilja att ställa sig in hos makten. 

”Möjligen skulle man också kunna säga att Tham har känt ett behov av att bevisa och bekräfta att han, trots att han är en ’överlöpare’, numera är en ’riktig’ socialdemokrat”, skrev Toremark, som drog slutsatsen att Carl Tham gått från att vara vänsterradikal folkpartist till socialdemokratisk traditionalist. Som sosse har Tham ivrigt förespråkat de klassiska socialdemokratiska värderingarna i bistånds- och utrikespolitiken, med inslag av revolutionsromantik. Inrikespolitiskt har han uppträtt som en övertygad försvarare av välfärdsstaten och den sociala ingenjörskonsten. 

Toremark noterade hur litet Carl Thams värderingar har ändrats sedan början 70-talet. Det är inte Tham som förändrats, utan verkligheten. Och frågan är om inte även socialdemokratin är på väg att springa ifrån honom. Det talas allt mindre om den starka staten och allt mer om det personliga ansvaret i den offentliga verksamheten. 

När SSU:s dåvarande ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, intervjuades i Godmorgon världen strax efter valet -94, så nämnde han som partiets verkliga förnyare bl a Mona Sahlin, Anna Lindh och Margot Wallström – till och med förra kommunisten Ylva Johansson. Men han nämnde inte Carl Tham.