Carola: ”Det är så stort, det är vi nu”

Carola: ”Det är Så Stort, Det är Vi Nu”

Sexton år gammal slog hon igenom som en blixt och har stått i strålkastarskenet sedan dess. Trettiofem år senare, lägger hon i nästa växel.  – The best is yet to come, säger Carola.  

Foto ovan: Rickard L. Eriksson, Live Nation / CC BY 3.0

Hon öppnar dörren och visar oss in genom köket, ut till den charmiga punschverandan med glasfönster som vetter ut över Mälarens strand. På det gedigna träbordet står ljusstakar av blandade storlekar och former och i taket hänger fasters gamla kristallkrona. 

– Jag älskar det här rummet! Här ute sitter vi gärna och myser och äter både middagar och långa helgfrukostar, berättar Carola.  

Hon är nyligen inflyttad till det stora, gula trähuset i Steninge slottspark. Erbjudandet om att hyra huset fick hon efter att hon hamnat bredvid ägaren Per Taube på en middag. 

– Jag hade längtat efter att få landa i en lantlig, vacker slottsmiljö som den här. Det är vackert och en riktigt själslig återhämtning att leva här, säger hon.  

Hon njuter av att för en gångs skull hyra. Att ha någon som klipper gräsmattan och en värd att kunna ringa om det blir fel på elen. Och fast hon innerst inne är en riktig countrygirl passar det henne bra att det bara är 25 minuter till Stockholm.  

Carola bor numera i närheten av Steninge slott och hon har längtat efter att få landa i en lantlig slottsmiljö. Foto: Brorson / CC BY SA 3.0

Slottsparken, där huset står, är öppen för allmänheten och Carola trivs med att hälsa på folk som går runt och strosar. Vid samma brygga som hon själv badar, har hon sett par förlova sig.  

Fast öppenheten är förstås inte helt problemfri för en megakändis som Carola. Hon har redan haft stalkers utanför fönstret. Ändå vägrar hon att vara rädd.  

– Jag kan inte mura in mig bara för att det finns en och annan knasboll. Jag har bott så men det blev ganska trist, säger hon och berättar att hon istället har garderat sig på olika sätt och hittat vägar för att skydda sig.  

Trots att hon stortrivs i huset var det inte det som var huvudorsaken till att hon hamnade i Steninge slottsby, utan den gigantiska träladan som bara ligger ett stenkast från huset, och som på Carolas initiativ förvandlats till eventlokal för konserter och tillställningar. Det är också i den hon i julas hade sin julshow, när hon för första gången på trettiofem år valt att inte åka på turné utan istället bjuda in till julkonsert hemma i slottsbyn. 

– Att sjunga in julen har blivit viktigt för mig och mitt sätt att ge till andra, och att få göra det på den här platsen känns magiskt! 

Var aldrig tveksam

Carola växte upp i Norsborg, i en vanlig medelklassfamilj, med mamma, pappa och storasyster. Hon beskriver sig som en tuff tjej som gillade att sjunga rock. Med sin barnatro som grund väcktes en nyfikenhet för kristendomen när hon som 12-åring såg Ben-Hur på bio. Strax efter började hon gå till kyrkan, åka på kristna läger, upptäcka gospel och hitta svar på existentiella frågor hon saknat tidigare.  

Trots att ingen annan i hennes familj var religiös kände hon sig aldrig tveksam över vilken väg hon själv ville gå. Att det var rätt fick hon bekräftat när hon som 14-åring konfirmerade sig och fick ett budskap från sin präst.  

– Han sa till mig att förbereda mig, att Gud hade en särskild plan för mig. Jag blev inte förvånad för jag hade själv länge gått med känslan att något skulle hända, säger hon  

Och hon skulle snart få veta vad. År 1981, när Carola var femton år gammal, anmälde hennes mamma henne till en talangtävling på Barnens dag, som hon vann. Vinsten ledde till att hon fick sjunga i Hylands hörna på tv och i Elvis-låten If I can dream fick svenska folket första gången möta henne och höra hennes röst. Skivbolagsdirektören Bert Karlsson såg framträdandet, ringde direkt in till tv-studion och ville signa henne innan någon annan hann före. Och resten är, som det heter, musikhistoria. 

Efter det vet inte Carola om något annat än att leva i offentlighetens ljus. Hon har sedan länge vant sig vid människors blickar, men hur det annars har påverkat henne kan hon egentligen bara gissa.  

Efter uppträdandet på Hylands Hörna som 15-åring blev hon Carola med hela svenska folket. Foto: Per Ingar Nilsen / CC BY-SA

– Det enda jag vet att mina vänner reagerat på är att jag hela tiden är på språng. Är vi ute på stan stannar jag sällan upp, jag förflyttar mig hela tiden. Det är helt omedvetet men säkert en strategi jag utvecklat. Stannar jag upp blir jag kvar, tidigare för att skriva autografer och nu för att ställa upp på selfies. Det är inte det att jag inte vill, men det går ju så mycket tid, skrattar hon. 

Jag ser fram emot att bli gammal, the best i yet to come, det tror jag faktiskt.

Om några få år firar hon ofattbara fyrtio år som artist. Att åldras i strålkastarskenet har hon inga problem med, tvärtom! Första gången hon insåg att hon inte kunde sminka sina ögonlock på samma sätt som när hon var yngre skrattade hon bara. Så länge hon slipper krämpor och värk så tar hon åldrandet med ro.  

– Jag ser fram emot att bli gammal, the best i yet to come, det tror jag faktiskt, säger hon med ett stort leende. 

Att åldern skulle påverka karriären tror hon inte heller, tvärtom ser hon fram emot att fortsätta utvecklas. Hon har många roliga idéer kvar att testa och fler plattor att göra.  

Jobbar på ett nytt sätt

Karriären har hittills gått både hit och dit och idag men idag kan hon se tillbaka på den och vara både stolt och nöjd. Men hon ser också att hon periodvis fått kämpa onödigt hårt för sitt utrymme och sin konstnärlighet. För idéer hon haft och låtar som varit viktiga för henne. Det fanns alltid de som hade starkare åsikter och mer erfarenhet än hon.  

Men någonstans mitt i livet valde hon att sätta stopp för att andra skulle bestämma och lämnade den erfarenheten bakom sig.  

– Efter Runars och min separation bestämde jag mig för att lägga en ny grund för mig själv och min framtid. Jag försökte rensa upp och förlåta. Och sedan dess har jag jobbat på ett nytt sätt, med öppnare ögon.  

Medan mörkret sänker sig över punschverandan och slottsparken lägger sig katten Busis till rätta i fåtöljen. Carola reser sig, tänder ljusen på bordet och dukar fram en nybakad äppelkaka. Nej, det är inte hon själv som bakat, tiden räcker aldrig till tyvärr. Eller om det kanske är så att hon väljer att göra annat av den? 

Sedan hennes föräldrar dog år 2004, båda två med bara ett halvårs mellanrum, upplever Carola att hon prioriterar sin tid på jorden på ett bättre sätt. Även när hon har mycket att göra är hon noga med att hinna njuta av livet.  

Plötsligt när jag ligger där och snusar hör jag någon oroligt fråga om jag är okej. Då är det min granne som sett mig ligga still på marken och trott att det hänt mig något.

Själv säger hon att hon har förmågan att uppskatta det enkla. Att stanna upp och förundras över himlavalvet som är så vackert, njuta av löven som faller från träden, kottarnas form, den fuktiga mossan som doftar. Att vara nära jorden tror hon är viktigt för att hämta kraft. Hon berättar att hon till och med skapat relationer så. 

– En gång gav jag mig ut för att springa, men mitt under löprundan fick jag ett infall att lägga mig på marken och lukta på mossan. Plötsligt när jag ligger där och snusar hör jag någon oroligt fråga om jag är okej. Då är det min granne som sett mig ligga still på marken och trott att det hänt mig något, säger Carola.  

Hon skrattar hjärtligt och berättar att blev början på en fin och varm relation mellan henne och grannen Elisabeth, som bakat äppelkakan åt henne idag.  

Carola har många i sitt liv att bry sig om och som bryr sig om henne. Det har varit värdefullt under åren som ensamstående halvtidsmamma åt Amadeus och vid adoptionen av Zoe. Efter skilsmässan med Runar fortsatte Carola att drömma om ett familjeliv och fler barn och länge hoppades hon också på att hitta den rätta. Men att vara offentlig gjorde det svårt och till slut gav hon upp och bestämde sig för att adoptera. Hon hade haft en stark relation till Sydafrika sedan lång tid tillbaka och därför blev det också det mest självklara landet att adoptera ifrån. 

Jag bröt inte ihop, utan blev nog mest chockad när de sa det.

Den själsliga resa som det innebar att göra en adoption tog lång tid, mycket längre än nio månader. Och när hon nästan var i mål var det nära att inte adoptionen blev av. Carola blir märkbart berörd när hon berättar hur tjänstemännen från kommunen plötsligt en dag meddelade henne att det skulle krävas ett mirakel för att de skulle hinna med de möten som krävdes för godkännande, innan den stundade semestern tätt följd av hennes fyrtiofemte födelsedag som skulle innebära att hon plötsligt skulle vara för gammal för att adoptera. 

– Jag bröt inte ihop, utan blev nog mest chockad när de sa det. Sedan gick jag in på toaletten och andades djupt innan jag gick tillbaka in och sa att om ni bara kan hitta en lucka så lovar jag att jag med kortast möjliga varsel få ihop det nätverk av människor som ni vill träffa. 

Någon vecka senare ringde de och sa: ”Nu har det hänt, miraklet!” 

Carola ler när hon berättar hur hon snabbt samlade ihop sina närmaste till ett nätverksmöte som blev bland det starkaste hon varit med om i hela sitt liv.  

– Min väninna Clarissa från Etiopien berättade om sina upplevelser som adopterad, min väninna Gita med sonen David adopterad från Indien, som jag är gudmor till, berättade om sina erfarenheter. Erik och Zenitha lovade att ta hand om Zoe om något skulle hända mig. Det var en sådan hyllning till adoptionen och hur viktig och fantastisk den är, berättar hon. 

”Det är vi nu”

Tjänstemännen från kommunen var mer än nöjda och Carola blev godkänd som adoptivmamma. I april 2012 åkte hon själv till Sydafrika för att hämta hem sin lilla dotter, som då levde på Door of Hope, ett barnhem för övergivna barn i Johannesburg. Hon var då nästan tre år och barnhemmet hade varit hennes hem sedan fem månaders ålder, då hon hittats undernärd och övergiven i kåkstaden.  

– Det var så stort, det är så stort. Det är vi nu. Vi har kanske inte samma färg på huden men vi har samma färg på blodet. Jag brukar säga till Zoe att jag inte är hennes magmamma utan att hon föddes ur mitt hjärta. 

Det var på håret att Carola hann bli godkänd som adoptivförälder innan hon fyllde 45 år. Frankie Fouganthin / CC BY-SA 4.0

Idag lever Carola med Zoe, 8 och Amadeus, 21 i huset i slottsparken.

Carola är uppsluppen och pratsam under hela samtalet. Men så ibland stannar hon liksom upp, blir tveksam till frågorna jag ställer och väljer då och då att avstå från att svara. För att det blir för personligt eller för att hon är rädd att svaret ska bli felvinklat.  

– Jag vet hur det kan bli, säger hon och förklarar hur hon har blivit missförstådd alltför många gånger genom åren för att vilja chansa. 

Dels älskar jag att fotografera men att skriva själv betyder också att jag äger min egen berättelse.

Hur hon framställts i media genom åren var också en av anledningarna till att hon startade sitt Instagramkonto 2013, strax efter att hon fått Zoe. 

– Dels älskar jag att fotografera men att skriva själv betyder också att jag äger min egen berättelse.  

Idag har kontot över 115 000 följare och har blivit en stor marknadsföringskanal för Carolas eget arbete. Redan innan pressen hunnit så mycket som nämna julshowen hade hon sålt ut flera föreställningar bara genom via Instagram.  

Till skillnad mot många kändisar använder sig Carola inte av sponsrade samarbeten på sitt konto. Inte för att hon egentligen är emot det, utan för att hon är noga med att kunna stå för det hon gör och att det är viktigt för henne att allt hon gör känns rätt och riktigt.  

 Som med julkonserterna i ladan till exempel. Att hon är stolt när hon visar upp den går inte att missta sig på. Den katedralliknande ladan är som gjord för henne och hon menar att det är en viktig milstolpe i den snart fyrtioåriga karriären att få landa just där. 

– Nu tar jag min plats. Här kan jag vara kreativ.  

Lokalen som rymmer tusen personer, är vackert dekorerad med handplockat vete och granris från traktens bönder. Men också full med springor som skvallrar om att det kan komma att bli kyligt till jul. Genomströmning av luft måste finnas där, annars riskerar den gamla ladan att rasa men Carola tröstar oss med att stora värmerör ska installeras för att värma upp ladan en del. 

– Dessutom informerar vi tydligt om att du som kommer på konserten ska ha ”kläder varmt från topp till tå, halsduk, vantar och mössa på”, säger hon med ett skratt. 

Hon har lagt ner mycket tid och pengar på att få till ladan som hon vill ha den. Projektledare, brandsäkerhet, parkeringar, allt kostar. Hur mycket det handlar om vet hon inte ens själv. Men hon tröstar sig med att det är en investering för framtiden.  

Tanken är att det med tiden ska växa till något mycket större, att konserter och upplevelser ska kunna erbjudas hela året om.  

– Jag drömmer om country- och gospel-festivaler, unplugd-konserter, fester. Det är en fantastisk lokal som går att använda till så mycket. Det behövs inte heller en massa teknik, det är fantastisk akustik och låter bra hur man än gör, säger hon. 

– Jag längtar och önskar att konserterna ska ge allt som bara musik, kärlek och gemenskap kan ge. Jag tror på det jag sjunger och att även att det lilla vi gör kan förändra välden. 

Ute i slottsparken har det hunnit bli becksvart när vi slutligen tackar för oss och börjar gå mot bilen. På trappan står Carola kvar och vi ser hur hon vinkar till oss i skenet från utebelysningen. Innan vi stänger bildörrarna hör vi henne ropa glatt: 

– God jul förresten! 

– God jul, svarar vi, fast det bara är november.  

Faktaruta 

Namn: Carola Häggkvist 

Ålder: 53 år 

Familj: Dottern Zoe, 9, sonen Amadeus, 22  

Bor: Steninge slottsby 

Till sist tänker Helén …

… att jag var lite orolig över att jag skulle bli starstruck av Carola. Hon var trots allt min största idol när jag var liten. Jag kan alla sångtexter från hennes första album och i källaren har jag fortfarande kvar min samlarpärm med över 1500 Carolabilder urklippta från skvallertidningarna på mammas frisörsalong. Därför var det skönt att upptäcka att hon var så himla vanlig. Jag menar, vem kan bli starstruck av någon som gillar att ligga på marken och lukta på mossa liksom? 

Helen Bjurberg

Jag har bakgrund som barnsjuksköterska, men arbetar sedan femton år tillbaka som frilansjournalist för några av landets största tidningar och magasin med uppdrag framförallt inom hälsa, inredning och porträtt.
Jag har också skrivit böckerna Livet enligt Dagny (Forum), om och med den nu 107-åriga bloggerskan Dagny Carlsson, Mitt liv och mina
hundar (Forum) med musikproducenten och Idoljurymedlemmen
Anders Bagge och Med livet som insats (Lind & Co) om youtubern Carl Démans svåra spelmissbruk.