Därför vill fler och fler lära sig överleva ute i naturen

Därför Vill Fler Och Fler Lära Sig överleva Ute I Naturen

Fler och fler väljer att förkovra sig inom bushcraft, ett begrepp som kan översättas till läran om att leva i harmoni med vildmarken. I centrum för ideologin står kunskper om eld, vatten och skydd, varav eldkunskap är den mest centrala. 

– Statistiskt sett skulle vi alla kunna hamna i en situation där bushcraftkunskaper blir livsavgörande, säger Jonas Landosi som är expert på området.

Foto: Lotta Silfverbrand

Vi har såväl tändare som tändstickor och tändstål till hands. Men idag ska vi göra upp eld helt utan moderna hjälpmedel, närmare bestämt enligt bågdrillstekniken. Det vi har att förlita oss till är en kniv, en träbräda med en liten grop i, en borr i form av en träpinne, en benbit från ett rådjursbäcken, en spänstig gren och ett snöre. 

– Man kan behöva lite tålamod också, säger Jonas medan han lindar snöret ett varv runt pinnen och placerar pinnens ena ände i gropen på brädbiten. 

För att få drillpinnen att rotera riktigt snabbt lindar Jonas bågsträngen, alltså snöret, ett varv runt pinnen. Sen ”sågar” han så att friktion uppstår och kolpulver bildas och börja glöda. 

Han lägger tryck på pinnens övre, spetsigare, ände med hjälp av benbiten. Sen ”sågar” han på, och snart uppstår friktion i gropen. Efter knappt en minut börjar det ryka uppmuntrande. 

– Friktionen gör att ett kolpulver bildas, och värmen från friktionen får kolet att börja glöda, säger han. 

När Jonas lyfter bort pinnen ligger mycket riktigt en glödande liten kolhög i ett jack han skurit upp intill gropen. 

En brädbit, en drillpinne, en spänstig gren, ett snöre, en benbit från ett rådjurs bäcken samt en skvätt tålamod är vad som behövs för att skapa glöd enligt bågdrillstekniken. För att tillverka verktygen underlättar det att ha en kniv och en yxa.

Han puffar ner kolet på en barkbit. Där får det ligga och glöda en stund innan han flyttar över den rykande klumpen till ett ”fågelbo”, ett litet paket av tände bestående av torrt gräs och innerbark, som han förberett tidigare. Han blåser varsamt mera liv i glöden och efter någon minut flammar elden upp i det lilla paketet av gräs. 

Han placerar det brinnande tändet i eldstaden, lägger på en knippe torrt granris och blåser försiktigt på härden för att tillföra mer syre. 

– Det gäller att vara väl förberedd om man ska lyckas. Nummer ett är att samla ihop det man behöver, som torra träämnen till bågdrillsetet, tände och tillräckligt med bränsle för att få fart på elden då det väl är dags, säger han. 

Några av baskunskaperna inom bushcraft är Eld: hur man tänder en eld och underhåller den på ett säkert vis, Vatten: hur man hittar, renar och hanterar vatten, samt Skydd: hur man skyddar sig mot väder och vind med hjälp av kläder och konstruktioner. Fler exempel är Spårning, Navigation och Växtkännedom.

Innan han lägger på den första större vedbiten på elden så ”fransar” han upp den lite på ena sidan med hjälp av en kniv. 

 – Det gör jag för att veden ska få en större kontaktyta för syre. Annars kan vedstycket kväva elden istället för att sätta fart på den.

Han förklarar också att för att elden ska brinna bra så måste samspelet mellan syre, värme och bränsle synka. Om det råder obalans mellan dessa tre får man en icke ideal förbränning. Det går alltså att elda med fuktigt bränsle men då krävs mer syre och värme för att elden skall sluta ryka onödigt mycket.

Efter en stund börjar elden ta fart. Lågorna äter upp den disiga och fuktiga luften och värmen sprider sig behagligt.

Jonas anser att näver är ett av de allra bästa materialen att använda som tände. Det är fukttåligt, tar lätt eld och brinner relativt länge. Man ska alltid sträva alltid efter att hitta så torrt material som möjligt när man samlar tände och bränsle, säger han

Helt otippat fiskar Jonas upp en tampong ur byxfickan. 

– Av naturliga material tycker jag att näver är det allra bästa att använda som tände, men tamponger brinner också väldigt bra, och har man inte torr näver till hands så är en tampong ett bra alternativ. De är små, vattentätt förpackade och praktiska att bära med sig. Och det är inget fel att göra det enkelt för sig, säger Jonas och vecklar ut tampongen. Han ruggar upp den lite och tänder på för att demonstrera. 

Och visst brinner den. Alldeles utomordentligt till och med.

Vi befinner oss i Riddarhyttan, närmare bestämt hemma hos Jonas och Therese Landolsi på Lienshyttans Herrgård, som utgör basen för Jonas Vildmark, ett bushcraftcenter som paret driver tillsammans. Hit vallfärdar människor för att skaffa sig kunskaper om bushcraft, överlevnad och jakt, tre företeelser som enligt Jonas går hand i hand. 

Elden har haft en central roll i människors liv sedan urminnes tider. Nu, liksom förr, är vi beroende av den för vår överlevnad. Elden ger oss inte bara värme och möjlighet att laga mat. Den för oss också samman i gemenskap. Av dessa anledningar har elden en central roll inom bushcraft. 

 – Bushcraft handlar om att lära sig att bli street-smart i naturen, att lära sig läsa den och föra sig i den på ett hållbart sätt, med lagom mycket medhavd utrustning. Det är kunskaper som står i centrum, inte prylar. Vad gäller jakt så är det ett naturligt inslag i bushcraft. Har man goda kunskaper om jakt och jaktetik så kan man på ett mer hållbart vis ta tillvara på viltet, inte minst skinnberedningen.

Han förklarar att överlevnad är en förlängning till bushcraft.  

– Överlevnad handlar mer om psykologi, som fysiska gränser och gruppdynamik i en extrem situation där något gått allvarligt fel. Till skillnad från bushcraft, då man själv valt att vara i en spartansk miljö.

Jonas berättar att själva ordet buschcraft delvis har sina rötter i det australiensiska språket och beskriver urinvånarnas rustika liv i bushen. Kunskaperna som ingår i begreppet bushcraft kommer till stor del från urbefolkningar världen över. 

Elddon för olika tändtekniker i den ordning de uppfanns: Från vänster: Bågdrill/friktionseld (från den tid då vi levde i grottor), slagstå/tändståll av kolhaltigt stål (från Järnåldern), tändare (föregångaren till vår dags tändare uppfanns i Tyskland år 1823), tändstickor (första svavelstickan uppfanns i England år 1827), ceriumstav/eldstål (uppfanns i Österike år 1903)

– Det handlar om kunskaper som många av oss har tappar bort i takt med sammhällets utveckling, men som är väldigt värdefulla att bevara av olika anledningar, inte minst för kommande generationers skull. 

Som begrepp är bushcraft relativt nytt för oss svenskar.

– Utomlands är det vedertaget sedan länge men här hemma började den stora massan prata om bushcraft först för 3-4 år sedan. Och det ligger i tiden. Människor känner behov av att varva ner, komma bort från stressen och konsumtionen i det moderna samhället. Frilufsande i traditionell bemärkelse har varit populärt länge, men har på senare år blivit mer pryl- och prestationsinriktat. Nu vill människor ta det mera lugnt och tänka mer hållbart. De vill lära sig saker istället för att samla på sig en massa dyra prylar.

Vissa prylar vill man ändå ha med sig för att kunna göra det bekvämt för sig i skogen. 

– Utöver funktionella kläder kan en yxa, en kniv och en såg vara väldigt bra att ha till hands, säger Jonas.

Familjen Landolsi spenderar mycket tid i skogen, och barnen är nästan alltid med. Här ser vi Therese, parets yngsta dotter Lidia och Jonas över en värmande kopp kokkaffe.

Ämnen som ingår i bushcraft

Eld – eldens historia, olika tändtekniker och uppbyggnader.
Vatten – hur man finner och hanterar vatten.
Skydd – att skydda dig mot väta, vind och kyla med hjälp av kläder och enklare konstruktioner.
Spårning – att kunna se skiftningar i naturen skapade av människa eller djur.
Navigering – att kunna läsa naturens, kartans och kompassens guidande tecken.
Jakt – att förstå viltets samklang med naturen. Viltvård och förvaltning via olika metoder.
Fiske – kunskap vårt vattenlevande vilt och olika metoder att skörda ett fiskbestånd.
Växter – användbara och ätbara växter och träd.
Eggverktyg – till exempel kniv, yxa och såg.
Slöjd –  i material som trä, läder, textil, järn, horn och ben.

Personruta

Therese och Jonas Landolsi

Ålder: Therese 38 år, Jonas 43 år

Verksamhet: Driver Jonas Vildmarks Bushcraftcenter i Riddarhyttan

Bor: Riddarhyttan, Skinnskattebergs kommun, Västmanland

Familj: Tre döttrar på 1, 4 och 7 år

På Gång: Förbereder inför nästa års kursverksamhet i Bushcraft, Överlevnad och Jägarexamen.

Drömmer om: Att bushcrafttrenden fortsätter att öka, så att fler människor får uppleva hur tillfredställande det är att utöka sina kunskaper om naturen, sig själva och miljön.

– Det (bushcraft) handlar om kunskaper som många av oss har tappar bort i takt med sammhällets utveckling, men som är väldigt värdefulla att bevara av olika anledningar, inte minst för kommande generationers skull.