De små – och stora – tingens gudinna

De Små – Och Stora – Tingens Gudinna

Efter tjugo år av skönlitterär tystnad Arundhati Roy tillbaka. Denna gång tar hon oss med till en kyrkogård, och ger oss en bit av det moderna Indiens brutala historia. 

Foto: Mayank Austen Soofi

”Vänta, jag ska visa dig något”, säger hon och sträcker sig ivrigt mot handväskan. De finlemmade fingrarna utan vare sig ringar eller nagellack hittar en sliten plånbok och drar fram ett fotografi.

”Det här är min talisman, som jag tycker så mycket om.”

Den svartvita bilden visar två kvinnor i saris på varsin sida om en stenkista. Det är graven som pryder bokomslaget till Arundhati Roys nya roman Den yttersta lyckans ministerium

”Det är en okänd persons grav i en liten muslimsk helgedom i gamla Delhi.”

Hon stryker kärleksfullt med handen över bilden. 

”Massor av människor bor på kyrkogårdar i Indien. Det är ingen tragedi, utan en vacker plats. De två kvinnorna har sovit på varsin sida om den här graven i trettio år. Och de älskar varandra. Jag besöker dem ofta.” 

Det är här som den indiska författaren Arundhati Roys efterlängtade roman tar sin början. På en kyrkogård i Old Delhi. Vi får möta hijran Anjum, en muslimsk kvinna som från början var en man, eller snarare både och – en hermafrodit. Runt henne och på hennes märkliga pensionat på kyrkogården samlas utstötta människor med svindlande livsöden. 

Det är tjugo år sedan hon skrev den prisbelönta romanen De små tingens gud som över åtta miljoner människor kommit att älska. Nu har precis hennes andra roman släppts.

Trots att hon är jetleggad, ska dra igång en världsturné och har ett stort pressuppbåd väntande dagen därpå ger Arundhati Roy mig gott tid. Hon kryper upp i soffan i biblioteket på övervåningen på Hotel Covent Garden. I neongul sidenskjorta, grova haremsbyxor i linne, små beige mockaskor. Det lockiga håret gråspräckligt. På ena näsvingen en gnistrande sten. Ögonen kolbruna, livliga och skarpsynta.

Förväntningarna har varit enorma. Längtan lång. Många, framför allt hennes förläggare runt om i världen har tjatat, bönat och bett. Ja, hennes svenska förläggare Dorotea Bromberg har till och med erbjudit sig att komma till Delhi och städa och laga mat, bara Arundhati Roy skrev klart romanen som hon påbörjat för ett tiotal år sedan. Men hon har inte låtit sig stressas. Hon vill knappt ens gå med på att det har varit ett uttalat projekt, utan ett experiment för att se vad hon kunde göra med det hon hade inombords.

”Svårt att säga exakt hur det startar, det är nästan som att luften inuti min hjärna byter färg till fiktion.” 

Hon viftar lite med handen, det trådsmala guldarmbandet åker ner på underarmen. Värjer sig. För henne finns det ingen åtskillnad mellan när hon skriver och när hon inte gör det. Det är en del av ett varande. Inte ens hennes närmaste, visste att hon hade påbörjat en ny roman. 

”Det är som rök som tilltar, som jag lever med i varje sekund och som jag aldrig kan ta ledigt från. Det är först när röken tagit form och blivit till en slags karta som det övergår i disciplinerat arbete, och berättelsen fördjupas och får skuggor.” 

Hon tystnar, söker en verbal förklaring.

”Fiktion är som en karta över en stad med gator och alléer där karaktärer dyker upp. Det är inget som jag kan hitta på. Jag kan inte heller skriva långsammare eller fortare än människorna i boken tillåter.”

Kanske, gissar hon, började det när hon reste i Kashmir för många år sedan. Då hon skrev en kashmir-engelsk ordlista som sedan hamnade i boken. Men första gången hon avsiktligt skrev något var efter att hon varit vid observatoriet Jantar Mantar i Delhi. 

”Du vet, den stora platsen med alla demonstrerande människor där bebisen dök upp.”

Hon tittar på mig, lite uppfodrande i all sin mjuka vänlighet. Det är viktigt för henne att jag har läst boken ordentligt. Jag nickar. 

”Det var ett barn där på riktigt, mitt i all kaos, och ingen visste vems det var.” 

På frågan om varför hon valde en hirja som huvudperson svarar hon att Anjum valde sig själv. 

”Hon kom. Och jag undrar varför det framstår som så märkligt. Ingen skulle ifrågasätta om jag låtit en underrättelseagent berätta sin historia. För mig är hon inte i första hand en hijra. Hon är inte sin grupp, inte mer än att, Tilo (en annan kvinna i boken), skulle vara representant för alla kvinnor. Anjum är en individ, förvisso en märklig sådan. ”

Hon har ett nära förhållande till sina karaktärer. Hon pratar med dem varje dag. Och hon överraskade sin agent genom att insistera på att hon måste fråga dem vem som skulle få ge ut boken.

Anjum, Zainab, Tilo, Miss Jeben, Saddam Hussein, Musa, Garson Hobart med flera från boken bestämde att ett tyskt förlag skulle få anbudet. De hade skickat en man som var djupt intresserad av boken och dess frågor, helt utan Power Points och avancerade marknadsplaner, och endast halva det bud som de andra förlagen var villiga att betala. Men så blev det. 

Arundhati Roy föddes i Shillong i nordöstra Indien men växte upp tillsammans med en bror i en by i Kerala. Mamman, som var syrisk kristen och människorättsaktivist, startade en skola där efter att ha lämnat sin man som var hindu och ett fyllo. Arundhati Roy flyttade hemifrån redan när hon var 17 och bor sedan dess i Delhi. Hon är utbildad arkitekt. Hennes skrivande började med några filmmanus efter att hon blivit kär i en filmregissör, och därefter kom De små tingens Gud som hon tilldelades Man Booker-priset för. Hon har en lägenhet i New Delhi men hyr även, sedan många år tillbaka, ett rum i den gamla stadsdelen, Old Delhi. Det är där hon har merparten av sina vänner.

”Jag tillbringar mycket tid där, går runt och pratar med folk, bland annat med hijras. Det är inget konstigt. Det är inte så att jag är bland dessa människor – jag är en av dem.” 

Boken handlar om gränser; mellan nationer, de olika kasten, religioner, kön, sexualitet.

”I Indien är dessa ämnen mycket lättantändliga. De kan när som helst flamma upp.”

Därför är hon i London när boken kommer ut i Indien. Hon har inte tigit still under alla dessa år av skönlitterär tystnad. Tvärtom har hon stått på barrikaderna med pennan i högsta hugg. Som samhällsdebattör, politisk skribent och aktivist. Hon har engagerat sig i fredsfrågor, för ursprungsbefolkningen och de fattigas rättigheter, mot kärnvapen, kapitalism, miljöförstöring och kastsystemet. Hon har skrivit åtta fackböcker; politiska essäer och reportage. Hon har suttit fängslad, dömts till förakt mot domstol i Indien och lever under dödshot.

”Det är ett krig, där novellerna och essäerna är vapen. En roman däremot, den är vimsig, som poesi eller dans. Hela min kropp slappnar av när jag skriver fiktion. Men båda är lika viktiga, jag skulle inte kunna skriva fiktion utan att ha gjort allt det andra arbetet. ”

Två veckor innan vårt möte i London twittrade den indiske parlamentsledamoten Paresh Rawal att Arundhati Roy borde bindas på fronten av en militärjeep efter att falska rykten spridits om något hon skulle ha sagt om konflikten i Kashmir. Det blev uppror i alla sociala medier och tv-kanaler. 

”Det var förskräckligt när alla blev så upphetsade av Paresh Rawal. Men på ett sätt var det kanske ändå bra”, säger hon stilla där i soffan i London. 

”För allt det fula verkar ha hänt i förväg innan lanseringen.”  

Den yttersta lyckans ministerium finns hela hennes politiska engagemang. Det är en i alla avseenden stor och komplex berättelse om Indien. Men samtidigt säger hon:

”Om De små tingens gud handlade om en liten familj med ett brustet hjärta i dess center, så har ingen i denna bok en familj men alla har brustna hjärtan. De har drivits ut ur systemet och alla letar efter bitarna som kan laga deras hjärtan. ”

Hon har en sällsynt blick för detaljer, de ting hennes blick vilar på besjälas i kontakt med hennes penna. Det påminner om Gabriel Marcia Marquez 100 år av ensamhetoch Salman Rushdies Midnattsbarnen.  Men Arundhati Roy vill inte bekänna sig till den magiska realism dit många litteraturvetare och kritiker hänför hennes skrivande. 

”Men nej. Det är inte ett dugg magiskt.” 

Hon tar ett djupt andetag och återvänder till det vi inledde intervjun med. 

”Det är vardag i Indien. Folk bor på kyrkogårdarna. Och vet du, på ett sätt bor hela vår planet på en kyrkogård.”

(Artikeln har tidigare varit publicerad i Akademibokhandelns tidning LÄS)