Del 3: Anders Sundelin, 71 – En röst från en riskgrupp

Del 3: Anders Sundelin, 71 – En Röst Från En Riskgrupp

Vårtecken börjar poppa upp överallt medan jobb fortsätter att anpassas till det digitala. Slutet av veckan erbjuder en paus från ’coronavardagen’. Läs tredje delen av Anders Sundelins dagbok här.

Måndag 6/4. Skriver rent förra veckans dagbok, K läser och godkänner, stryker ett par vinflaskor. Inget arbete med boken i dag, tar itu med artikeln. Hittar ett par ingångar, tidigare fall, beställer två böcker på Bokbörsen eftersom jag inte kan gå på KB. Några personer att kontakta. Missar presskonferensen. Vi tar en promenad längs Hammarbyhamnen medan molnen skingras, solen tränger fram, tillbaka via Skanstull, skiljs åt vid Blekingegatan. K ska hem till M-a, en stunds balkongsamvaro. Stämt möte med H-e S. på Harvest. Två öl på bordet. Han sitter med handskarna på, berättar att verksamheten pågår som vanligt: gripanden, hämtningar, förhör. Flaskor med handsprit har ställs fram, instruktioner om att torka av bilarna invändigt efter varje körning. Det är allt. Han berättar om fallet han nu arbetar med, en historia om förbjuden kärlek, blodshämnd, misshandel och utpressning och flykt: en tragedi i tre akter med öppet slut. Om personen jag ska skriva om har han flera saker att säga: omdömesgill, karriärmedveten. Skjuter aldrig från höften. Läser alltid sista sidan. På Aktuellt talar intensivvårdsläkaren Karin Hildebrand om hur de möter fler unga än de väntat sig, utan riskfaktorer, utan andra sjukdomar, som drabbats hårt av covid-19. De är rädda för att själva bli sjuka, att inte räcka till, att dö. De kommer att ställas inför svåra etiska situationer. Hon säger: ”Jag känner stolthet över att få vara en del av sjukvården.” Hon ber oss att undvika onödiga sociala kontakter, för att de ska kunna räcka till. 

7 206 smittade, 477 döda. 

Vissa verksamheter, som brottsbekämpning, rullar på ungefär som vanligt, bortsett instruktioner om att torka av bilarna invändigt efter varje körning Foto: Unsplash

Tisdag 7/4. På radion hör vi att Boris Johnson, som lades in på ett sjukhus i söndags, har flyttats till intensiven. För en månad sedan hade han skakat hand med patienter och personal på ett sjukhus. Han tänkte fortsätta skaka hand. Han var inte rädd. Dumt, naturligtvis. Vi är alla dumma, då och då. Jag mötte H-s L. utanför KB för en månad sedan, strax innan allt bröt ut. ”Du är inte rädd för att gå hit?” sa han. ”Nej, någon gång ska man ju dö”, sa jag. Jag har inte varit på KB sedan dess. Vi får hoppas att Boris Johnson snart är på benen. Fryser mitt abonnemang på World Class. Tar itu med artikeln, tar telefonen. Den förste säger att han ingenting har att säga. ”Hur fick du tag i mitt nummer?” Den andre svarar inte. Den tredje har en telefonsvarare. Jag talar in ett meddelande. Den fjärde svarar inte. Jag skriver ett brev till en femte, ett riktigt brev med frimärke. Googlar en stund. Börjar om. K har kommit tillbaka från frissan. Snyggt. Fortfarande inga svar. Jo, en sekreterare svarar. ”Tala med pressavdelningen.” Jag får en mejladress, skickar ett mejl. Misströstar. Jag har för lite att ta av, alltför få uppslagsändar, instängd. Ägnar mig åt boken en stund. Jag borde ägna mig åt artikeln. Jag borde bokföra. Jag skriver en faktura. Det var ett tag sedan sist. På presskonferensen gör journalisterna sitt bästa för att dra fram konflikter i ljuset, efterlyser mer tydlighet. ”Jag tycker vi har varit tydliga. Armlängds avstånd varierar inte så mycket”, säger Tegnell. Han säger: ”Så kan det mycket väl vara.” ”Om du tittar på kurvan vi visade.” ”Det vet vi inte.” Tillbaka från eftermiddagspromenaden ett missat samtal från en av dem jag sökt. Javisst kan hon svara på frågor, nu direkt. K går på gymmet. Jag pratar med P-r som sitter ensam hemma med en bit lax som han hittat i kylskåpet, förkyld. P-a har flytt till landet. Ringer henne, gratulerar på födelsedagen. N-s ringer. Allt lugnt. Barnen på förskolan. De har skrivit en lista på saker att göra. I dag har de målat om vardagsrummet. Gör en sallad på bacon, avokado och tomater m.m. Korkar upp en flaska georgiskt vin. Det är ju tisdag. Ser två avsnitt av ”Kalifat”. Nja. Mitt intresse för idioter är begränsat. 

7 693 smittade, 591 döda. 

Anders Sundelin hittar användbart material från Kungliga Bibliotekets digitala dagstidningsbas som är gratis – om än överbelastad. Foto: Fredrik Andersson/Flickr, CC BY

Onsdag 8/4. John Prine är död, smittad av coronaviruset. 73 år. Var han inte äldre? Jag har följt honom i decennier: en trubadur som fick oss att skratta och att gråta, med ett hjärta av guld. ”Far from me” är en novell på 3 minuter och 38 sekunder. ”Summer’s end” kom fortare än han ville. Det är femtio år mellan sångerna. KB har släppt den digitala dagstidningsbasen fri. Tack för det. Söker och hittar en del, antecknar. Bryter för lunch. Efter lunch kommer jag inte in igen: för hög belastning på nätet. Försöker igen och igen och igen och … Ser presskonferensen för att lugna ner mig. Man får hoppas att mediatränarna blir av med jobbet efter det här. Kunderna kan titta på klipp med Tegnell. K tar en promenad med en vän. Jag tar Bondegatan österut, uppför backen, försöker föreställa mig den kåkstad som en gång fanns här. Viker av före Barnängen, upp Duvnäsgatan och passerar Gruvbacken där Bosse Janssons mamma var föreståndare för en Konsumbutik. På Folkungatan möts jag av solen. Handskar men ingen mössa, duffeln öppen. Värme. Behöver ingenting handla. Whisky, sudoku och några sidor i Tore Rems ”Knut Hamsun och resan till Hitler”. Försökte man inte på 70-talet få Hamsun till ett offer för sina föreställningar, alltså oansvarig för sina handlingar? Efter middagen tittar K vidare på ”Kalifat”, jag läser om Hamsuns resa, bläddrar bland Orwells brev och dagböcker våren 1940. Medan Orwell sätter potatis och försöker hitta rätt tidpunkt för ärtorna och rovorna grubblar han över kriget. Han vet att Hitler kommer att komma. Han har ju läst ”Mein Kampf”, recenserat den. Allt står där. Först Sovjetunionen, sedan Storbritannien. Nu var Ryssland lättare att muta än England så tidsplanen fick kastas om. Han skulle skjuta Hitler om han fick honom inom skotthåll, men kan inte känna någon personlig antipati mot mannen. Se på hans ansikte! Det är ”ansiktet hos en man som lider av oacceptabla oförrätter”. Han är martyren, offret, den osjälviske hjälten. Om han dödade en mus skulle han få det att se ut som en drake. Hälften av alla filmer handlar om sånt. Och min protagonist? Hur ser han på sig själv? Vad känner jag inför honom? 

8 419 smittade, 687 döda. 

I George Orwells dagböcker och brev från 1940 kan man läsa om hans grubblerier kring kriget som onekligen var påväg mot Storbritannien. Foto: Branch of the National Union of Journalists (BNUJ). / Public domain

Torsdag 9/4. Skärtorsdag. Kommer in i dagstidningsbasen och kan arbeta några timmar. K sitter i redaktionsmöte och tar sedan itu med sitt. J-e ringer. Han funderar på att ta sig in till stan på sin nya begagnade tävlingscykel. Pendeltåg åker han inte. Vi pratar om döden som smugit in på äldreboendena, om Tegnell, John Prine. Jag tänker på A-i som jag träffade i Tensta för femton år sedan, följde på jobbet som städare under några dagar. Han hade två jobb. Sedan blev han av med båda, började hänga på caféet i centrum. De bodde jag vet inte hur många män i en tvårummare. Sist jag ringde hade abonnemanget upphört. Vid tolv går vi ut, fyra butiker. Sedan vi flyttade hit har vi tagit ett steg tillbaka från moderniteten. Både dyrare och billigare. Bättre. Efter en sen lunch hämtar jag hyrbilen. Vi smyger ut ur stan efter en tur till Systemet. På Medborgarplatsen, på uteserveringarna, ser det ut som om viruset var obekant. På motorvägen rullar trafiken som en söndagsmorgon. På radion manar man stockholmarna att inte ge sig av. I Strömstad ligger gränshandeln nere, längs hela den svensk-norska gränsen. Kommer fram medan det fortfarande är ljust, packar ut och in, packar upp, ställer in. Jag är tacksam för att få vara här, att K har tagit mig hit.  

9 141 smittade, 793 döda. 

Bastubad på landet. Det blir tre omgångar, tre dopp. Kylan kommer blixtsnabbt. Foto: Privat

Fredag 10/4. Långfredag. Sol över viken. Vindstilla. Två änder strax ovan vattenytan, på väg ut mot öppnare vatten. Hammarslag någonstans ifrån, barnröster. Frukost utan morgontidning. Fått en mejl från PG A. Det var länge sedan. Visst minns jag honom, vad tror han: ett datasnille som gick på en av mina skrivkurser och sedan gjorde vad alla sagt var omöjligt: att föra över mina gamla filer, med alla möjliga program, utgångna disketter, till en CD-skiva. Nu vill han skicka den kopia han sparade, helst som ett dokument. Han kan bli sjuk, inlagd, inte komma tillbaka. Han har läst min dagbok; man får gissa friskt, lite som en stockholmsk schablon på folk i kulturvärlden. Det är som det är. Vi tar vägen upp mot byn, viker av in i skogen. Blåsippor i backarna, tussilago längs dikeskanterna. Stormen i förra veckan har tagit flera tallar, rivit upp dem med rötterna. Vi lyckas identifiera talgoxe, bofink, koltrast. K-s och M-a sitter i solen, med var sin drink. Hon arbetar inom omsorgen, några har smittats. Han har tvättat händerna så att han fått utslag. Dottern har permitterat från jobbet i Stockholm, flyttat hem igen, tills stormen blåst förbi. Vi får med oss en bit medvurst på vildsvin. ”Den bits.” N-as har ringt. Jag ringer. Han sitter med elevernas Stockholmsbesök. Snabbt lägger vi ett schema. Så underbart med människor som sätter lösningarna före problemen. Alla kan göra det enkla krångligt; konstnärens uppgift är att göra det krångliga enkelt, som Thelonius Monk sa. Tar itu med dagens rätt, boeuf bourguignon. Receptet från 70-talet. Cattelin. Dit tyckte mamma om att gå. Två timmar ska den puttra. Middag alltså inte före nio? Säger K. Det stämmer. Det blir bra. Också därför älskar jag henne. Vi värmer upp bastun. Läser en stund. K lägger in ännu en laddning ved. Till sist kan vi gå ner. Det blir tre omgångar, tre dopp. Kylan kommer blixtsnabbt. Grytan är den bästa jag lagat. Avslutar kvällen med två avsnitt av ”Erkännandet”.  

9 685 smittade, 870 döda. 

Blåsippor och tussilagos – våren är äntligen på ingång. Foto: Pixabay

Lördag 11/4. Drömmer om min bror. Vi är på Ulvön. Han ligger i vattnet, snorklar, fortfarande en pojke. Jag ska berätta för honom om hur jag själv dök här, strök längs botten, på jakt efter vrakdelar. Vaknar. Påskafton. Läser en stund efter frukost: om kalla kriget och författarna på båda sidor, med början i spanska inbördeskriget som var rena författarstämman. Orwell kom annandag jul 1936, då hade Arthur Koestler varit där i tre månader, Stephen Spender kom i januari 1937, Martha Gellhorn i mars, Hemingway några dagar senare. De tre första kom dit som kommunister och skulle åka hem som anti-kommunister, Gellhorn rapporterade vad hon såg och hon såg längre än andra, den femte – Hemingway – ville inte stå för vad han sett. En tur genom skogen. Vi hör en bäck porla, ser ännu fler tussilagor, några vitsippor. Öl och hårdbrödmackor med medvursten vi fick i går. Den bits. Jag läser högt ur Grönköpings Veckoblad, till exempel: ”ANSIKTSIGENKÄNNING är sedan länge s.m.s. vardagsmat å härvarande postkontor. Hr postm. P. Brundander uppger, att det var länge sedan det kom in någon besökare som han inte kände igen till utseendet.” Påskhälsningar. Ringer L-s. Upptaget. Messar en påskhälsning. Påskmiddag med tre sorters sill och potatis, ägghalvor med löjrom, skagenröra, inkokt lax, sparris, öl och nubbe. Så mycket bättre blir det inte. K står för underhållningen med en tragisk historia från trakten. En oroande rapport från Thailand om att I-r A. lagts in på sjukhus. Han har inte mått bra den senaste tiden, mår inte bra. Ser de avslutande fyra delarna av ”Erkännandet”. 

10 151 smittade, 887 döda.  

Anders Sundelin är tacksam över att på spendera påskhelgen med bastubad och skogspromenader. Foto: Privat

Söndag 12/4. Om påskdagen finns inte mycket att rapportera. Det hade blåst upp under natten, vinden höll i sig hela dagen. En ensam skogspromenad. Middag på rester från gårdagen. Ingen bastu på grund av den hårda vinden. Vi läste hela kvällen. 

10 483 smittade, 899 döda.  

Anders Sundelin

Anders Sundelin är reporter och författare.