Del 6: Anders Sundelin, 71 – En röst från en riskgrupp

Del 6: Anders Sundelin, 71 – En Röst Från En Riskgrupp

Anders Sundelin fortsätter att dokumentera livet som författare och journalist i pandemins tid. Två stora svenska författare går bort denna vecka. En deadline närmar sig. Ännu en sommarkurs avbokas, men vill han kanske hålla i två kurser nästa sommar istället?

Måndag 27/4. P O Enquist är död. Han var lätt att beundra. Han tyckte om att bli beundrad. Han var läst. Han byggde ett författarskap som inte liknade någon annans. Han kallades P O, inte Enquist. Hans stil smittade gärna av sig på oss andra som skrev. Det såg ju så lätt ut, så förförande lätt. ”Historien i kort sammandrag låter så här:” börjar ”Legionärerna”. En bit in i boken: ”När de kom till Ystad var allting en svår förvirring.” Tredje kapitlet börjar: ”Till varje undersökning finns en utgångspunkt.” Stilen är torr, saklig. Ändå finns där något som är svårt sätta fingret på, ett personligt avtryck, någonting dolt. I förordet gör han klart för läsarna att han har gjort en undersökning av ett stycke svensk historia, ett infekterat ämne, baltutlämningen. Han har misslyckats, skriver författaren, att ge en objektiv bild och detta misslyckande beror på hans oförmåga, inte hans intention. Han kallar sin bok ”roman”. Ändå är alla personer, alla händelser, verkliga. Ingenting är påhittat, även om han inte anger källor och ibland tvingas till fiktiva initialer. Källmaterialet är ”omfattande”, skriver han. Varför han kallar sin bok ”roman” framgår inte. Även ett reportage kan ha inslag av fiktion, röra sig över osäker mark, misslyckas att ge en objektiv bild. Sist och slutligen är det reporterns blick på händelser och personer som avkunnas men denne får inte göra vad som helst med materialet. I romanen är författaren gud, i reportaget sätter verkligheten gränserna. Därför blir Enquists etikett på sin på många sätt fantastiska bok ett undanglidande, hans tal om ett ”misslyckande” kokett. Att han sedan gick rakt i en fälla riggad av ryssarna är en annan historia. För övrigt finns inte mycket att rapportera denna kylslagna aprilmåndag: Bokförde. Skrev en faktura. Pratade i telefon. Tog en promenad.

18 926 smittade, 2 274 döda.

P O Enquist
Det såg ju så lätt ut, så förförande lätt när P.O Enquist skrev. Foto: Hpschaefer / CC BY

Tisdag 28/4. Snöblandat regn. Kyla. April är den grymmaste månaden. Skriver. Leker på facebook: väljer det fjärde av sju omslag till böcker som betytt en del för mig, anmodad av J-e A. Valt Sivar Ahlruds ”Tunnelbanemysteriet” (läste dem alla), Jack Kerouacs ”On the road” (skrev min studentuppsats om den), Strindbergs ”Röda rummet” (och sedan läste jag nästan allt han skrev) och nu denna morgon Robert Byrons ”The road to Oxiania” (så skulle jag vilja skriva om Afghanistan). Tvillingdetektiverna rör upp minnen i tråden, ljuvlig nostalgi, och nu berättar C-a K att hennes mor hade varit gift med Sid Roland Rommerud och därför fick hans namn inte nämnas i hemmet – fadern avskydde honom – och att Ivar Ahlstedt, den andra halvan, var god vän till familjen, kom ut till dem på sin motorcykel, den ende vuxne som såg henne som barn. Och den historien har hon burit på i alla dessa år. Lunch på gårdagens rester och en tomatsallad. Bokför. Läser de sista sidorna i Thomas Petterssons bok om Skandiamannen och … vänta nu … jag börjar bläddra fram och tillbaka, leta efter den svaga punkten. Vapnet naturligtvis. Läser i Aftonbladet att Palmegruppen av allt att döma ägnat tid åt honom. Om detta pratar jag under nästan hela vår eftermiddagspromenad. Stackars K. Hon går på gymmet, whisky för mig, sudoku, en stunds läsning och sedan tar jag itu med en siciliansk caponata: aubergine, röd paprika, lök och vitlök, oregano, bladpersilja och färsk chili, tomater, oliver, äppelcidervinäger, salt och peppar. En vacker rätt om man inte steker den för hårt. Kapris har vi ingen, prövar med lite saltgurka. Det går. Det vita georgiska vinet som är bärnstensrött till det. H-g hör av sig med ett mejl, berättar att jag punkterade en av skrivarlivets myter för henne under en lunch genom att säga att jag aldrig haft skrivkramp. ”Jag hamrar på här borta”, skriver hon, ”igår fylldes jag av tacksamhet: detta snillrika system av tecken som i alla fall ibland lyckas fånga erfarenheten.” S-e ringde på förmiddagen: alla jobben utom ett försvann i en blinkning. Först ville han inte stiga upp, han steg upp, nu skriver han på två böcker. A-L har börjat arbeta inom sjukvården. Nyss hade hon en våning i Paris. Ropar in en fin blyertsteckning av Axel Nilsson på Auctionet. Det var han som skickades till Frankrike för att måla landskap och kom hem med en målning av sin rakborste. ”Man ser vad man behöver se”, som Ulla Olin skrev i dikten. Spikar en deadline med A-s B. 13 maj. Mitt val.

19 621 smittade, 2 355 döda.

Ingredients for pasta dish
På kvällen lagas det siciliansk caponata. Foto: Pixabay

Onsdag 29/4. Vaknar vid fem, ångestriden. Idiotiskt att spika 13 maj. Vad har jag? Strödda anteckningar, röster som säger ungefär samma sak, ingenting som luktar, hörs, känns. Jag vet ingenting om bakgrunden. Jag ska ringa till A-s och skjuta upp deadlinen. Jag stiger upp. Jag ringer inte A-s. Hela dagen fram till lunch vid skrivbordet. Lunch tillsammans med K som sliter med sitt: död och elände, elände och död. Fortsätter efter lunch, ringer några samtal, ett par napp, tillbringar en halvtimme med att försöka nå en arkivarie i Lidingö, en halvtimme med att hitta någon på Stockholms universitet. Ett mejl till en åklagare som gör mig medveten om att det är Valborg imorgon. Skriver en stipendieansökan. Betalar månadens räkningar. Får ett mejl från M-a på Lärarstiftelsen: sommarens kurs inställd. Där rök ytterligare tjugotusen. Promenad med K som svär över alla dessa kommunikatörer som bildat en mur runt aktörerna, strypt kommunikationen. Och ingenting vet de. Pratar på facetime med H-a som tackar för vykortet, med N-s som ser glad och stark och skäggig ut. De målar om huset utvändigt. De har rensat och slängt böcker, CD-skivor, DVD-kassetter. Jag är förstummad. Äter middag från Gossip, bengaliskt, och det är väldigt gott. Ropar in en målning av en okänd konstnär, otydlig signatur, året är 1936: en man vid en kanot, paddeln i handen som han håller fast kanoten med, sommarmorgon badande i ljus. 31 bud. Slår till i sista minuten. Det är något med målningen som slår an. Vem är konstnären? Ett mysterium. En historia? K tittar på mig när jag berättar, ler ett stilla leende som är lätt att tolka, en fråga: När ska vi bestämma vad vi ska göra med alla tavlorna bakom soffan? Mejl från M-a på Lärarstiftelsen som undrar om jag skulle kunna ta två kurser nästa sommar. Nästa sommar!?

20 302 smittade, 2 462 döda.

Närbild av penslar
Budar hem en målning som slår an. Men vem är konstnären? Foto: Pierre Bamin / Unsplash

Torsdag 30/4. Valborgsmässoafton. Vi arbetar som vanligt men siktar på en längre promenad framåt eftermiddagen, till Hedengrens, Rönnells. K sitter i möten, jag skriver dagbok, börjar med artikeln, ringer några samtal, ringer J-n M som tyvärr inte kan hjälpa mig. Vi pratar om annat i stället: om boken han är klar med, om Bosse Jansson. Har jag fått några tips? Nej. Trots ovanligt många mejl, brev och telefonsamtal, från sådana som kände Bosse och sådana som inte kände honom … inte en ledtråd. Jo, förresten, H-e S med sin snuthjärna pekade på en sten jag inte lyft på, har hjälpt mig med en kontakt. Vi pratar om Maj Sjöwall, som han kände och som dog häromdagen och som hade sin bestämda plats här nere på Harvest: Majs hörna. När han tar sig in till stan får det bli en öl på Harvest, för att se om Majs skylt sitter kvar. Det blir ingen längre promenad. Vi måste handla, vi måste planera, säger K och ser så där bestämd ut: rak rygg, blicken som fångar in mig. Hon känner sig ledsen idag. Vi gör vår inköpsrunda – R-n sjuk, hemma och hostar, med högt blodtryck, C-o ensam i butiken – vi kommer hem och packar in, byter om: hon i en roströd klänning från Stylein, jag i vitskjorta och grön slips med gula små prickar och jag gör iordning var sin draja, sedan en champinjonsallad. K tar fram den inkokta laxen från Elsa Hammarström, alla tillbehören. En liten chokladbakelse till efterrätt. Vi pratar om våra mödrar, båda sjuksköterskor, så lika de var, så olika. Jag var älskad, lämnades i fred, för vilket jag är evigt tacksam. 

21 092 smittade, 258 döda.

Mängder av brev
Trots ovanligt många mejl, brev och telefonsamtal, från sådana som kände Bosse och sådana som inte kände honom … inte en ledtråd. Foto: Andrys Stienstra/Pixabay

Fredag 1/5. Bokför nästan hela dagen, i hörlurarna Lucinda Williams senaste, Sara Bareilles som jag aldrig hört talas om, Swamp Dog, lite Marty Robbins för att avrunda. K tittar på serier, fortfarande dyster. Sedan går vi ut, i tilltagande regn, skyndar oss hem, blöta. Jag fortsätter att läsa om författarna i det kalla kriget. Om Isaak Babel som dömdes som spion, sköts som en hund i januari 1940. Av de 700 delegaterna på den sovjetiska författarkongressen 1934 kunde 50 av dem vara med tjugo år senare. Om Howard Fast som inte fick ”Spartacus” utgiven, gav ut den själv, sålde miljoner: kommunisten som kapitalist. Hur kunna låta bli att välja mellan dessa båda system? Vi äter en god middag, streamar sedan ”Knives out” som gick på bio i vintras. Jag somnar mot slutet och det är inte filmens fel.

21 520 smittade, 2 653 döda.

Regndroppar på gatan
Vi går ut i tilltagande regn, skyndar oss hem, blöta. Foto: Vlad Chetan/Pexels

Lördag 2/5. Inte mycket att berätta om mer än att jag kunde avsluta bokföringen, lämna deklarationen till i morgon bitti. Därefter en skön promenad längs Hammarbykajen, lyssnade en stund till ett litet jazzkapell – med Ove Gustavsson på bas – som avslutade med ”What a wonderful world”. Alla log. Vi pratade om sommaren trots att det är så svårt att tala om sommaren, om framtiden. Vi befinner oss i nuet, saknar både historia och framtid. Vi ser en film och reagerar på att människor står så nära varandra, tar i varandra. ”Utan minne och utan hopp inrättade de sig i nuet. Allt blev verkligen nutid för dem. Det måste sägas att pesten hade berövat alla förmågan till kärlek, till och med förmågan till vänskap. Ty kärleken kräver en aning framtid, och för oss fanns det för närvarande bara här och nu.” (Albert Camus, ”Pesten”) Vi går hem, K ringer till kusin L-a i Falun, frågar om deras uthyrningsstuga är ledig två veckor i juli. Den är ledig. Har läst ut första boken i Edna O´Briens ”The country girls trilogy”, börjat på nästa. Den första kom 1960, hon var tjugonio, boken förbjöds. En präst brände den offentligt i hennes hemstad. Den ansågs ”smutsig”. En ung fattig kvinnas erfarenheter, inklusive de trevande sexuella. Friskt skriven, fint skriven, raffinerat skriven. Den skulle jag kunna sätta i händerna på en ung aspirant, säga: Kolla hur hon gör! Det är sextio år sedan ”The country girls” kom. Hur många böcker som kommer ut i dag står sig om sextio år? Det kommer jag aldrig att få veta. 

22 082 smittade, 2 669 döda.

Bokomslag, två unga välklädda kvinnor
”The country girls trilogy” har stått sig i 60 år men när den kom ut förbjöds den och ansågs vara ”smutsig”.

Söndag 3/5. Vaknar tidigt, smyger upp. Läser i DN ett långt reportage om svensk-somalierna och döden i Covid-19. Äntligen. Ambitiöst. Håller tyvärr inte hela vägen. Fyller i deklarationsblanketten. K vaknar, ligger kvar och läser, äter frukost och går sedan på gymmet. Jag tar en promenad längs Stadsgårdskajen. Vi äter middag på Harvest. Majs hörna finns kvar. Där sitter nu T-y T. Vi nickar vänligt mot varandra. K och jag går hem. Ser Aktuellt och Agenda. Och så var det inte mer med det.

22 317 smittade, 2 679 döda.

Anders Sundelin

Anders Sundelin är reporter och författare.