Del 7: Anders Sundelin, 71 – En röst från en riskgrupp

Del 7: Anders Sundelin, 71 – En Röst Från En Riskgrupp

Anders Sundelins studenter har fått i uppgift att skildra det Sverige vi befinner oss i. Själv navigerar han den nya vardagen med hjälp av konst och litteratur, nära och kära, och en och annan middag på söderhaket Harvest.

Måndag 4/5. Jag går hemifrån tjugo i åtta, tar Nytorgsgatan norrut, sneddar över Katarina kyrkogård, vid Slussen in bland andra fotgängare, håller undan för cyklister, tar rygg på en kille med en ryggsäck med Försvarsmaktens emblem, genom Gamla stan och redan före Strömbron river jag av mig handskar och halsduk, knäpper upp koftan. Två minuter i halv nio stiger jag in på ögonkliniken, hänger upp kavaj och kofta, anmäler min ankomst. Jag är ensam i väntrummet, hör receptionisterna avboka ett par tre besök innan doktor Lenis ropar in mig, kontrollerar ögat, frågar om jag haft några besvär och så är det inte mer med det. Vid Skatteverkets kontor på Regeringsgatan stoppar jag min deklaration i en låda avsedd för den, tar en taxi från Stureplan. I Rönnells fönster ett anslag: VAR GLAD. Efter lunch föreläsning via Zoom. 21 studenter ska det vara. Jag vet inte om de är så många. De ska skriva ett reportage om det Sverige vi befinner oss i. Nu ska jag inspirera dem. Håhåjaja. Läs allt. Tala med alla. Försök formulera jobbet i en mening. Glöm inte detaljerna. Bygg scener. Försök att inte tråka ut läsarna. Dra in dem genom att utelämna saker. Någon ställer en fråga: Vad gör man när folk bara pratar och pratar och det inte är särskilt intressant? Den enkla svaret: lämna bandspelaren hemma. Jag har aldrig träffat dem förut, de har aldrig träffat mig. I klassrummet kan man låta meningar sjunka in, invänta en reaktion, använda sig av tystnaden. Här talar man in i en vägg som nästan omärkligt rör sig. Hela tiden ser man sig själv. K går och handlar, sedan gymmet. Jag går till Systemet för att köpa whisky, växlar några ord med D-d R. K kommer hem och trollar fram en ljuvlig gryta med strimlad fläskfilé, röd paprika och lök i en sås på rödvinsvinäger, tomatjuice, soja, vitlök, ingefära, majsena, svartpeppar. Till sängs tidigt.

22 721 smittade, 2 769 döda.

Utanför Rönnells Antikvariat. Foto: Privat

Tisdag 5/5. Efter frukost en promenad till Rapsgatan där J-n överlämnar ”Pesten” med en varm hälsning. Han har översatt. Vi växlar några ord om det sällsamma tillstånd vi befinner oss i, jag säger tack och vi säger vi ses. I januari fyllde han åttio. Nu översätter han ”Fallet”. En man lätt att beundra, att respektera, lätt att prata med. Vi knyts samman inte bara av vårt arbete, av Afghanistan, Bosse Janssons försvinnande, Y-a finns där alltid även om vi aldrig nämner hennes namn. Hon var min förläggare under en alltför kort tid, blev en kär vän som jag hade så mycket roligt med. Också hon tyckte om att dricka och skratta och prata om allt möjligt. På hemvägen köper jag två kanelbullar på Gunnarsons, erbjuder K den ena fast jag känner hennes svar. Jag bläddrar en stund i ”The world of Jimmy Breslin” och så har jag plötsligt första meningen i artikeln jag ska skriva. Sedan är det bara resten. Jag skriver en stipendieansökan och det ringer på dörren och där kommer J-y med en tavla K köpt, en överraskning: en av J-ys döda pianister. NINA. Så fint fångad. Hon är inte så lätt att tas med, säger J-y. Hur var det Tom Russel skrev? ”But darkest of the ravens was Nina Simone.” Dock alltid vid hans sida. Med posten ett vykort från Å-e: de har bott ensamma på herrgård vid Tiveden en natt, där Verner föddes. Eftermiddagen ägnar jag åt artikeln, ringer, läser. K går ut med A-a och D-s, jag stannar lydigt hemma med min whisky, sudoku, bläddrar i Claes Hylinger som alltid får mig på gott humör, återfinner en dikt av tältmakarens son Omar med vilken det är lätt att känna sig befryndad: ”Dricka Vin och vara glad: se där min levnadsregel/ Ge på båten otro och tro: se där min tro!/ Jag sade till tidens brud: ’Vad är din morgongåva?’/ Han sade: ’Ditt glada hjärta är min morgongåva’.” 

23 216 smittade, 2 854 döda.

Målning av Nina Simone
”But darkest of the ravens was Nina Simone.” skrev Tom Russel. Foto: Privat

Onsdag 6/5. Idémöte på Södertörn på förmiddagen, handledning på eftermiddagen. Aftonbladet ska spara 100 miljoner, 50 tjänster bort. Vi äter lunch och pratar om det. Fortsätter ringa runt för artikeln. Det var inte mycket jag hade att komma med, säger någon. Det är som en brottsutredning, säger jag. Små små bitar. Mördaren finns där någonstans. Bläddrar i JAZZ/Orkesterjournalen före tuppluren: vi jazzdiggare utgör en liten församling, tätt sammanhållen, tidningen ett församlingsblad. Hämtar tre paket på två utlämningsställen, passerar butiker med anslag som: Lokalen uthyres. Temporarily closed. 10% på alla varor: Hjälp oss att överleva. Härifrån dessa gator har jag inga minnen. På det sättet är jag som C-o och R-n, en flykting, med den väsentliga skillnaden att jag inte tvingats fly, kan återvända när som helst. I likhet med dem har jag min barndom någon annanstans. Det är väl därför jag ständigt fastnar för målningar med snö, stannar upp vid tavlor med by i snö, stad i snöfall, vintermörker. Jag fastnar för norrländska sommarbackar, landsvägar, sjöar. Nyss fastnade jag för en fiskebåt uppdragen på land, en brygga, sjöbodar, en ö på andra sidan vattnet, allt i milt blått ljus: Ulfön. Där några av barndomens somrar. A-a ringer på kvällen. Inga jobb sedan i förra veckan, glad ändå, fylld av tillförsikt, ett litet sparkapital. Hon berättar att L-s arbetar mellan sju och sjutton, iväg sex, hela första veckan i frysen. De skickar väl in nykomlingarna i frysen, säger hon. Han behövde hela helgen för att tina. 

23 918 smittade, 2 941 döda.

Jag fastnar för norrländska sommarbackar, landsvägar, sjöar. Foto: Piqsels

Torsdag 7/5. Drar mig upp ur en dröm: okänd plats, höstmörker, vi ska därifrån. Resväskan ligger öppen, packad och jag ska precis stänga den när jag upptäcker att plånboken är borta. Ingenstans. Passet? Passet har jag glömt hemma. Res du, säger jag till K. Jag kan inte resa. På förmiddagen ett långt telefonsamtal, ett kort. Andra förgäves. Handledning på eftermiddagen. Vid halv fem kommer jag ut, träffar C-e F på gatan, in tillsammans på Harvest. Vi tar in var sin öl som vi dricker långsamt innan vi beställer kalvköttbullar med gräddsås, potatismos, rårörda lingon, pressgurka. Underbart. Så ska det smaka. Han jobbar för fullt, ligger nere i Kalmar veckovis med husbilen på golfbanan, cyklar in till jobbet, handledning för personal som kämpar i tider som dessa. I Kalmar är man inte så noga med avstånden som i Stockholm. Han säger, också om dessa tider: Den ena metoden står mot den andra men vad är problemet. Det är där man måste börja. Han brukar säga: Okej, det är din lösning. Vad är då problemet? Börja alltid med problemet. På vägen ut hejar jag på S-n H, vi växlar några ord. Så då kommer man med i dagboken, säger han. Tavlan av oidentifierad konstnär har sänts till Bromma, kan hämtas där. Det kostar ytterligare femhundra kronor att få den hit.

24 623 smittade, 3 040 döda.

På resa i drömmen utan pass. Foto: Unsplash

Fredag 8/5. Mess från A-a på morgonen: ”grattis på åke-dagen”. Börjar skriva artikeln, visar första sidan för K som berömmer första meningen, ratar resten: Det där vet vi redan. Var är åklagarna? Börjar om från början. N-s ringer från bilen, har varit på skjutbanan och skjutit in ett nytt sikte. Vi pratar om allt möjligt, om teveserier bland annat. De ser ”Falsk identitet”, vi lessnade någonstans under tredje eller fjärde säsongen. Det blev för tokigt. Alla gillar vi ”Seinfeld”. Beställer en taxi för transport av tavlan: hellre betalar jag Taxi Stockholm än MTAB. Den anländer i taxi, i bakluckan, utan papper eller plast. Oidentifierad konstnär. J. Bauer -36. En man vid en kanot, sommarmorgon. Var ska vi ha den Anders? säger K när jag kommer upp och visar henne den. En namnsdagspresent, säger jag. Åh jag har glömt, säger hon. Äter lunch tillsammans, en omelett med bladspenat, bladpersilja och rädisor (från Italien). Tabasco. Skriver till auktionsfirman i Linköping och frågar om de vet något om konstnären, tavlan. K går till M-a, jag tar en promenad. Jag går helst ensam när jag inte går med K. Handlar. I Sverige har många fler dött i Covid-19 än i våra grannländer. Vad vet vi om sex månader? Om ett år? Kanske det kommer att visa sig att vi drabbats ungefär lika i Norden, bara det att vi haft lite roligare under tiden (trots allt). Skickar ett mess: ”Älskling! Köpt yoghurt o mjölk, choklad, apelsiner o ägg.” Läser en stund om mordet på Anna Lindh, så sorgligt alltihop, så meningslöst: mordet, offret, gärningsmannen, hennes make. Fortsätter med ”Pesten”, fastnar för en mening: ”Och Tarrou och Rieux och deras vänner kunde svara det ena eller andra, men slutsatsen var alltid den som de visste att den skulle vara: man måste kämpa på det ena eller andra sättet och inte falla på knä.” K har köpt yoghurt och mjölk, choklad, apelsiner och ägg. Tänkt vad ett ”t” kan betyda. Hon har köpt en namnsdagspresent, Patrick Radden Keefes ”Säg inget”. Den vill jag läsa. Vi öppnar en flaska champagne. Det är ju namnsdag.

25 265 smittade, 3 175 döda.

Var ska vi ha den Anders? säger K när jag kommer upp och visar henne den. Foto: Privat

Lördag 9/5. Lena Andersson, aldrig ointressant, alltid motsträvig, ibland svår att följa, skriver träffande om Sjöwall/Wahlöös ”samhällskritik”: mördaren är bättre än offren och allt är samhällets fel. Bäst, tycker jag, var de fyra fem första böckerna, sedan blev de allt tjockare och ointressantare, den sista oläslig. Kvar lever de på grund av karaktärerna och miljöskildringarna. Med hjälp av Sveriges dödbok hittar jag nio möjliga J Bauer. Auktionsfirman har svarat att de inte kan säga mer än att det var en privat inlämning och att de så vitt bekant inte haft flera verk av denne okända konstnär. Jag har berättat för K att en sommarmorgon när jag var barn, vid Bäckfjärden, kom en kanotist sakta glidande in mot klippan där mamma och jag stod. Han frågade om vägen. Hon bör ha varit drygt fyrtio, han var yngre. Hon förklarade, pekade. Han höll kvar kanoten en stund, sedan sköt han ut den med hjälp av paddeln, försvann bortåt viken. Hon stod kvar en stund och såg efter honom. Något hade uppstått mellan dem som jag inte förstod, inte glömde. Vi köper en present till A-a som fyller år på torsdag, handlar räkor och två ostar i Söderhallarna, tittar in hos kurderna där R-n står bakom disken, tillbaka efter en veckas karantän. Det var som semester, säger han. Vi langar in varorna, tar en eftermiddagsöl på Harvest. Jag fixar en räksallad medan vi lyssnar på Little Richard. Han dog i dag, 86 år gammal. ”Tutti Frutti” är väl inte bara den ultimata rocklåten, den var med och startade allt. Han hade skrivit och sjungit den på klubbarna i Georgia innan han till sist fick spela in den, med ny text. Den ursprungliga lär ha varit: ”Tutti Frutti, good booty/ if it don’t fit, don’t force it/ You can grease it, make it easy.” 

25 921 smittade, 3 220 döda.

Middag på Harvest. Foto: Privat

Söndag 10/5. Söndagen skrev jag, läste, förberedde morgondagens seminarier, gick inte ut förrän vid sex. Vi åt middag på Harvest, jag sårade henne genom att avfärda ännu en bok om metoo, bad om ursäkt och sedan hade vi trevligt hela kvällen.

26 322 smittade, 3 225 döda.

Anders Sundelin

Anders Sundelin är reporter och författare.