Del 8: Anders Sundelin, 71 – En röst från en riskgrupp

Del 8: Anders Sundelin, 71 – En Röst Från En Riskgrupp

Före lunch på torsdagen skickar han in ett reportage till redaktören. En ny fas börjar, med nya frustrationer. Dagarna fylls med böcker och musik; litteratur av Albert Camus och Tove Ditlevsen varvas med toner av John Coltrane och Säkert. Följ Anders Sundelins dagboksanteckningar från ännu en vecka i pandemins tidevarv.

Måndag 11/5. Tvättstugan på morgonen, har annat att ordna, kommer igång med artikeln först efter tio. Två zoomade seminarier på Södertörn under eftermiddagen. Egentligen borde jag inte hålla på så här. Jag borde ta tre dagar avskalade allt annat, bara skriva, få det klart, undan, bort. Det är som det är. Jag skriver långsamt men sitter länge. Önskar att jag skrev lika lätt och snabbt som P-r: ”Blunda och skriv och gå vidare” som han skrev till mig på försättsbladet till någon av sina böcker. Å andra sidan har jag Å-e som sitter i månader med en novell. Jag stryker mer än jag skriver, som han säger. Seminarierna handlar om ”Pesten”, för ge inspiration till reportagen studenterna ska skriva. Alla verkar ha läst, tagit den till sig. Parallellerna blir så tydliga, nästan övertydliga, till den tid som nu är. När jag läste den första gången, för kanske tjugofem år sedan, tänkte jag bara på den som en allegori om kampen mot nazismen eller en totalitär stat vilken som helst; nu nämner ingen detta, nu är det Coronapandemin och allting verkar stämma, till och med de dagliga nyhetsbulletinerna. Alla drabbas, ingen kommer undan, den är en kollektiv historia där allt är nu, utan minne och utan framtid. Liknelsen med en väntsal slår an. Monotonin. Vi pratar om medlidandet som doktor Rieux avfärdar: medlidande hjälper ingen. Ändå, mot slutet, talar Tarrou om den väg man måste välja för att få frid. Medkänslans väg. Kanske ändå medkänslan håller lågan levande för ”Pesten” är en roman om det oundvikliga i att kämpa mot döden, att inte underkasta sig. Likgiltigheten måste hållas stången även om man helst av allt vill glömma döden. Kanske, funderar vi, är de personer som står i förgrunden olika delar av författarens personlighet, motsatser som står i strid med varandra, hela tiden förhandlar med varandra. För varje uppfattning finns en motsatt uppfattning. På så sätt är ”Pesten” också en stridsskrift för tolerans och förståelse av hur svårt det är att ställas inför döden. Inte så konstigt att Camus, som var motståndsman under Nazitysklands ockupation av Frankrike, kom att bryta med kommunismen där ju bara en uppfattning får råda. Och så uppmärksammar vi hur bra Camus skriver, vilka klara meningar han mejslar fram, hur sinnlig han är i skildringen av miljön: alla dofter, ljud, den lätta brisen från havet som återkommer romanen igenom. Jag skriver sedan rent dagboken, skickar till A-a, omedelbart svar. Vilken tjej. Från auktionsfirman ett mejl om att de skickat mina uppgifter till den kund som lämnat in tavlan med signaturen J Bauer.

26 670 smittade, 3 256 döda.

I Albert Camus ”Pesten” finns nästan övertydliga paralleller till vår tid. United Press International / Public Domain

Tisdag 12/5. Momsdeklaration. Jämnt skägg. Lite annat att stå i innan jag kan börja skriva. Skriver. Det är inte mycket att säga om det. Hur gör man? Stephen King fick frågan. One word after the other. Aristoteles: Människor. Handling. En promenad i vårkylan på eftermiddagen: lägger momsdeklarationen på lådan, tar ut pengar ur bankautomaten, lämnar in mitt armbandsur till urmakaren. Tre handlingar som inte kräver några överväganden. Det gör däremot besöket på Monkey Beach Video som vi upptäckte häromdagen och där vi lagt undan tre DVD. (Han tar bara kontanter.) 21 kvadratmeter med 10 000 filmer, en smal gång mellan staplarna som slår i taket, ägaren Micke längst in, i skuggorna. Vi pratar Robert Altman – han hittar ”Countdown” från 1968 – och John Sayles – han har tyvärr inte ”Lone star” –  och en kund tittar in, stannar på tröskeln trots regnet som börjat falla, i cykelhjälm och anorak, frågar efter ”Once upon a time in Hollywood” som, får vi veta, kommer och går och han kan lägga undan den: titta in eller ring. Öppet måndag till lördag, söndag hälsar han på morsan i Jakan. K och jag äter hennes kycklinggryta från igår, uppfriskad med färska champinjoner, röd paprika. Underbart. En flaska Gascone till det. Hon har hittat en tysk serie, ”Deutschland 83” som verkar lovande. Endast tillsammans kan vi bromsa smittan, sa Karin Tegmark Wisell på presskonferensen i dag.

27 272 smittade, 3 313 döda.

Hittar en videobutik på söder, 10 000 filmer på 21 kvadratmeter. Foto:Foto av Lucas Pezeta /Pexels

Onsdag 13/5. Skriver fram till lunch, synopsseminarier efter lunch. Som de flesta journaliststudenter underskattar de researchen, hur mycket man än tjatar, begriper inte hur mycket arbete det ligger bakom varje bra reportage. Några har kommit längre än andra, självklart, men jag är rädd för att resultatet på flera håll blir för ytligt, osäkert. Jag hoppas att jag har fel. K går hem till M-a framåt kvällen, här blir det ABC-kväll: Anders. Bacon. Coltrane. Bläddrar i ett nummer av TLS och där hittar jag en artikel om Tove Ditlevsen. Tove Ditlevsen! För ett år sedan sökte N-as, I-sa och jag upp hennes barndomskvarter i Köpenhamn, hittade gården, huset där hon varit barn. Nu har Penguin gett ut hennes självbiografiska böcker – Barn. Ungdom. Gift – i en volym: The Copenhagen Trilogy. Den har tydligen väckt uppmärksamhet. Hon jämförs med Elena Ferrante; recensenten – som är lyrisk – tycker att danskan är litterärt intressantare. Jag vet inte det. Jag tycker att hon är intressantare på alla sätt och vis. Läste bara första delen av kvartetten, blev inte sugen på resten: Pippi Långstrump i ny förklädnad. Tove Ditlevsen är sårigare, går djupare, överraskar hela tiden. ABCD-kväll. N-as ringer på kvällen och jag lovar att vara med på kursavslutningen på Sörängen 31 maj, på distans. Vi pratar också om annat, svårare saker.

27 909 smittade, 3 460 döda.

Sista delen i Tove Ditlevsens självbiografiska triologi, en trilogi som överraskar.

Torsdag 14/5. A-a fyller 31, jag messar på morgonen: ”Stort grattis på 31-årsdagen!”. Hon svarar: ”Trodde först att det var till någon annan som är 31! Men kom på att det var jag.” När är man sin ålder? Jag inbillar mig alltid att jag är minst en generation yngre. Ska lämna artikeln före lunch, lämnar fyra minuter före lunch. 19 349 tecken (inklusive blanksteg). A-a har bokat bord på Urban Deli. Det blir bara vi tre, M-a vill inte sitta inomhus, på krog. A-a vill äta ostron, K en Caesarsallad, jag tar en japansk råbiff. Öl för A-a och mig, plus en cava för henne, ett glas vitt för K (som först skyggar som det plikttrogna arbetsbi hon är). Trevligt har vi. A-a har fått en cykel av O-a. Hon har aldrig tyckt om att cykla. Hon öppnar presenten från oss, en vit vas/kanna i keramik från hantverkskollektivet 125 kvadrat, och strålar. Hon har fått ett påhugg hela månaden ut, hela juni. Bra betalt. A-s B ringer på eftermiddagen, strålande glad, både över artikeln och att vi har hittat tillbaka till varandra; det är fyra år sedan sist. Vi går igenom texten, sida för sida, rad för rad. Jag ger mig på alla punkter. Han är uppmärksam som en örn: Visst ska det väl vara ett ”t” i namnet? Jag tror inte att vi ska namnge honom. Önskelistan? Det blir förvirrande där, jag förstår inte riktigt. Slutet är inte riktigt bra. Och så vidare. Redaktören har alltid rätt. Oroliga redaktörer är de bästa, säger K. Publicering framemot nästa helg. På kvällen en volym med Tove Ditlevsens kåserier, ”En sibyllas bekännelser”. Jäklar vad hon går ut hårt: ”För några år sedan beslöt jag mig för att gå under.” Kommer att tänka på Mai Zetterlings memoarer. Hon väjde heller inte för mörkret, koketterade aldrig med det. Pratar med H-n, min käre gamle granne: två operationer skjutna på framtiden. Han målar och tecknar, spelar pingis och långa gitarrslingor med J-e.

28 582 smittade, 3 529 döda.

A-a fyller 31 år och blir firad över en middag på Urban Deli. Foto: Annie Spratt / Unsplash

Fredag 15/5. A-s har meddelat att de aldrig kommer att släppa igenom mina långa stycken när artikeln ska ut på nätet. Därför bäst att han själv göra radbrytningarna, annars risk för att de massakrerar min text. (Det är inte hans ordval.) Jag ska få se hans förslag. När bestämdes det att inga stycken får vara längre än fem rader och att det ska vara en blankrad mellan varje stycke? Vem bestämde det? När blev formen viktigare än innehållet, fick formgivarna makten över redaktörerna? Vilka är de? Det är ett verktyg som sätter blankraderna, säger K när jag rasar omkring. Ett verktyg!? Vem håller i verktyget? Gud? A-s skickar sitt förslag. Han säger att jag måste ge mig. Jag gör några korrigeringar. Jag ska göra mitt bästa, säger A-s. Se till att det blir som det är tänkt i den tryckta upplagan i alla fall, säger jag. Jag skiter i nätet. Inte undra på att tidningarnas upplagor sjunker när läsarna behandlas som barn. På dagens presskonferens – där tittarna inte behandlas som barn – får vi veta att fortfarande dör ungefär 70 personer om dagen i Covid-19, att sjukvården fortfarande arbetar under extremt hård belastning och att många äldre, friska alls inte mår bra: det finns gamla som låser in sig, inte vågar gå ut. K går ut för att träffa L-e, som har sina problem, medan jag lagar en fiskgryta från Menton som fanns redan i den första av Anna Bergströms fina kokböcker: gul lök, fänkål och potatis, salt och timjan, en burk hela tomater, vatten och en buljongtärning som får koka sakta i 20-25 minuter, sedan pressad vitlök och saften från en halv apelsin, till sist – sedan K kommit hem med andan i halsen – i med gösen. Utsökt.

29 207 smittade, 3 646 avlidna.

På kvällen serveras fisksoppa med bland annat fänkål och tomater. Foto: Anurag Arora / Unsplash

Lördag 16/5 – söndag 17/5. Jimmie Åkesson klagar i en intervju på att Sverige kom igång för sent – ”väldigt senfärdig i början” – kan man vara senfärdig i slutet? – och misstag har gjorts och det har präglat hela hanteringen och själv har han sagt att det är bättre att ta det säkra före det osäkra och hellre göra för mycket än för lite. Tänk om man hade en kompis som Jimmie Åkesson: Alltid gnälla. Alltid skylla på andra. Alltid tala i floskler. Aldrig vara glad. Bara lyssna på hårdrock. Första lediga helgen på länge. Vad gör jag då? Jag går ner i källaren och hämtar de fyra kassarna med vinylskivor, börjar sortera. Här finns de alla: Dylans och Stones första. Them. Bluesplattorna. Coltrane. Fria Proteatern. Alla Kjell Höglunds. Blå Tåget. Povel Ramel och Taube. Vi tittar in på Pet Sounds och visst, de tar gärna emot, allt utom klassiskt och dansband. Köper en CD med Säkert, en med Guy Clark. Står i köket i dagarna två och rengör skivorna med mikrofiberduk, tvål och vatten, en torr handduk. Det går långsamt. Några skivor sparar jag. Söndagsmiddag på Harvest. Det börjar bli en tradition.

30 143 smittade, 3 679 döda.

Det har blivit dags att sortera gamla LP-skivor. Pet Sounds tar gärna emot allt utom klassiker och dansband. Foto: Privat

Anders Sundelin

Anders Sundelin är reporter och författare.