Det okända: Hästarna som bytte plats

Det Okända: Hästarna Som Bytte Plats

Hur är det möjligt att två hästar, som står i var sin spilta som skiljs åt av en hög vägg, varje natt byter plats med varandra? Och vem är det egentligen som dundrar från övervåningen? Följ med Clas Svahn till gården Kajlandstomten i Värmland där mycket märkliga saker händer.

Värmland bär på många fantastiska historier. Här lever ännu i dag traditioner som leder raka vägen ett eller ett par hundra år tillbaka i tiden. Ni som har läst mina tidigare böcker minns säkert Gotthard Nilsson i Peldeso som hade mött tomten som ung. Men inte långt ifrån Gotthards stuga ligger en annan gård, där jag en dag i slutet av 1970-talet fick höra talas om hur något minst lika märkligt pågick just då. Och även det skulle ha ett samband med tomtar.

Det var med spänning i kroppen och med en stor portion nyfikenhet väckt i våra sinnen som vi gav oss iväg, fotografen Stefan Svensson och jag, för att se vad som egentligen ägde rum på Kajlandstomten i det lilla gränssamhället Bogen i den värmländska Finnmarken. Vi hade läst om en serie märkliga händelser där hästar som låsts in för natten nästa morgon hade bytt plats och stod i den andres spilta när gårdens ägare slog upp dörren. En till synes omöjlig händelse eftersom spiltorna inte hade någon öppning mellan sig förutom varsin dörr som alltid hölls stängd.

Här bodde Jonas Guttke och Mary Rönning tillsammans med sina två barn Rose-Marie och Ann-Sofie. När familjen hade flyttat dit något år tidigare var allt frid och fröjd. Visserligen var det sex mil tur och retur till närmaste livsmedelsaffär, men tystnaden och lugnet vägde upp alla sådana problem. Några kilometer österut låg en liten fin skogssjö och hela landskapet hade en naturskönhet som överträffade familjens vildaste förväntningar.

Men lugnet skulle snart förbytas i något helt annat.

Själva kom vi fram till Bogen klockan 19 på kvällen och mörkret hade sänkt sig över samhället. När vi slog oss ned i köket började Jonas och Mary berätta om hur det som de hade trott skulle bli en lugn och lantlig idyll hade vänts till att bli en förbryllande gåta.

– Redan när vi kom hit började underliga saker att hända, berättade Jonas. I stort sett varje natt hörde vi smällar och steg från våningen ovanför oss. Det konstigaste var att ljudet alltid började först när vi legat till sängs några minuter och allt hade blivit tyst på gården. Aldrig innan dess.

– Så har det fortsatt varje kväll sedan den dagen. När ljudet är som värst låter det som om någon hoppar ned från en hög stol och slår hälarna i golvplankorna.

En natt när Jonas och Mary hade kommit hem sent och gått direkt i säng dröjde det som vanligt inte länge förrän dundret började. Smällarna blev allt hårdare för att till slut få hela taket att vibrera. Till slut, till de bådas stora förskräckelse, föll taklampans skärm ned i sängen.

– Då skrek jag ”Var tyst nu och gå och lägg dig!” till vad det nu var som höll på där uppe, berättade Mary. Och sekunden senare blev det knäpp tyst. Det knepet har fungerat fram tills nu.

Gården de bor på, Kajlandstomten, har anor flera hundra år tillbaka i tiden och talet om tomtar och annat småfolk har tillhört vardagen för dem som en gång bodde där före Jonas och Mary. För dem gällde det att hålla sig väl med ”de små”, annars kunde det sluta riktigt illa. I en av de många historier som gick om gården sas det att det en dag hade regnat rakt ned i en badbalja som stod ute på gården. Men himlen var klarblå och allt vatten föll i baljan och inget på gräsmattan runt omkring.

Värmland är ett landskap där spökena förefaller särskilt våldsamma. Foto: Unsplash

Finnmarken har fått sitt namn av de första finnarna som utvandrade hit på 1600-talet, och på den tiden låg gården lite längre ned mot sjön. Snart upptäckte invånarna att regn och smältvatten rann längs sluttningen ned mot huset och nästan dränkte det varje höst och vår. Till slut valde man att flytta hela gården lite längre upp till torrare marker. I dag ligger boningshuset högst uppe på en liten kulle bara några meter från landsvägen.

– När vi just hade börjat vänja oss vid alla ljud från övervåningen så började andra, ännu konstigare saker att inträffa, berättade Jonas. Då hade vi redan fått höra av folk i byn hur småfolk och tomtar hade för vana att hålla till i de här trakterna, men det fäste vi egentligen ingen större tilltro till. Åtminstone inte då…

Det som fick både Jonas och Mary att börja fundera över om det trots allt inte låg något i vad de gamla i byn hade att berätta var när deras hästar råkade ut för något som ingen av dem kunde förklara. De två hästarna stod i ett stall mindre än hundra meter från bostadshuset – en liten shetlandsponny vid namn Simba och walesponnyn Bläkny, i var sin spilta intill varandra. När vi vandrade nedför den lätt sluttande gårdsplanen fram till stallet, som var hopbyggt med en hölada, kunde vi efter att ha gått in i byggnaden snart konstatera att hästarna skiljdes åt av en två meter hög vägg av trä. Mitt på den satt det en dörr. Att de skulle kunna ta sig in till varandra utan hjälp var en omöjlighet. Ändå var det precis vad som hade hänt, och det upprepade gånger, två månader före vårt besök.

Bläkny, som var den större av dem, stod vanligen innerst medan Simba fick ta ytterbåset. På det viset hade de stått ända sedan de kom till gården.

– När vi vaknade en morgon hördes konstiga ljud från stallet, berättade Mary. Eftersom vi blev oroliga så rusade vi ned så fort vi kunde för att titta vad som stod på. Till vår stora förvåning kom fel häst emot oss när vi slog upp dörren. Regeln mellan båsen var snyggt och prydligt stängd precis som vi hade lämnat den dagen innan.

Under de två månaderna blev inget sig likt. Upp till fem gånger i veckan kunde de båda hästarna byta plats med varandra under natten. Tidigt på morgnarna hördes Bläknys stålskodda hovar slå mot stengolvet i ytterbåset.

– Vi gillrade fällor för att kunna se om någon tog sig genom dörren på natten, men inget hjälpte. Hästarna fortsatte att byta plats och fällorna såg precis ut som när vi lämnade dem, berättade Jonas.

Till slut bestämde sig Jonas och Mary för att spika igen stalldörren en natt för att få stopp på bytena.

– Men min mormor som känner till hur man behandlar tomtar och småfolk varnade oss. Spikar ni igen, sa hon, då går det illa för er alla. Men vi spikade igen ändå. Tio stycken stora spikar slog jag igenom brädan som jag satt över dörren, berättade Jonas.

Innan den natten var till ända exploderade husets vedpanna med en smäll och blev totalförstörd. Hästarna stod visserligen kvar på sina platser men trots det var det sista gången som Jonas vågade sig på att spika igen dörren i stallet.

Enligt folksägnen är det inte första gången som folket på Kajlandstomten har haft problem med sina hästar. Redan när stallet stod på den gamla gårdsplanen, närmare vattnet, ska ägaren ha kämpat en hopplös kamp mot småfolket. På kvällen bands hästarna prydligt fast på sina respektive platser innan mannen i huset gick och lade sig för natten. På morgonen hade de bytt plats och stod bundna lika prydligt i den andres spilta. Att det är tomtar som är framme tvivlar inte Mary och Jonas på. Två dagar efter det att hästarna bytt plats för första gången hittade Mary ett konstigt spår genom höet när hon skulle hämta mat åt hästarna. Spår som verkade gjorda av en liten och lätt person. Och den upptrampade stigen i höet har blivit allt tydligare: när vi kom till gården var den 20 centimeter bred. Vi kunde själva se hur den gick genom höet mot ena hörnet av ladan där den tog slut, rakt framför väggen. Någon väg ut fanns det inte.

Det är inte första gången som folket på Kajlandstomten haft problem med småfolket. Foto: Unsplash

För att försöka avslöja vad som låg bakom mysteriet bestämde vi oss för att sitta på vakt i stallet. En idé som kanske hade varit bättre om det inte hade varit sen höst med flera minusgrader och med tanke på att jag är starkt allergisk mot hästar. Innan vi satte oss med ryggen mot dörren som ledde in till hästarna gick vi in för att sätta upp en fjärrstyrd kamera med blixt i den ena spiltan. Vid minsta ljud skulle vi sedan kunna trycka på avtryckaren och ta en bild av det som utspelade sig på andra sidan väggen. Kanske skulle vi kunna få en tomte på bild!

Själva hoppade vi ned i varsina sovsäckar för att försöka hålla värmen, vilket inte visade sig särskilt lätt. Medan timmarna segade sig mot gryning hörde vi då och då hästarna röra sig i sina spiltor och med jämna mellanrum tog vi en bild. Men det var först flera timmar efter midnatt som vi for upp på fötter efter att ha hört märkliga ljud från gårdsplanen utanför. Spända gick vi och ställde oss utanför dörren in till stallet. En fuktig dimma som svept in hela slänten upp mot boningshuset gjorde det svårt att se. När ljudet kom närmare såg vi till sist en rörelse av något stort och mörkt i dimslöjorna och slutligen också konturerna av en stor älgtjur som vandrade förbi oss på några tiotal meters avstånd.

Men faktum var att vi skulle komma att höra ännu ett ljud, den här gången från ladan intill. Ljudet var lätt att känna igen, det lät som om någon sprungit på och knuffat till den mjölkspann som stod på golvet där inne.

När vi så äntligen såg solen igen var vi ordentligt möra. Nedkylda och utvakade – och med i mitt fall en rinnande näsa och kliande ögon efter att ha hållit mig allt för nära hästarna – gick vi in i spiltorna bara för att konstatera att rätt häst stod på rätt plats. I ladan intill syntes tydliga spår i höet av den gång som ledde bort i det ena hörnet. Om spåren var extra upptrampade i förhållande till vad de hade varit dagen innan gick inte att avgöra. Mjölkspannen, som var full med vatten, stod på sin plats men vi kunde snabbt se att ytan hade frusit till is under natten.

– Egentligen tror jag inte på sådant där, sa Jonas Guttke till oss när vi träffades i köket för lite frukost. Men samtidigt kan jag ju inte förneka det som hänt. Konstigt är det i alla fall.

På väg hem från norra Värmland surrar huvudet av frågor och trötthet. Stefan kör och jag sitter intill på förarplatsen och funderar på om jag ska försöka sova en stund. När småstenen plötsligt börjar yra om höger framhjul ser jag att Stefan redan har slumrat till, och med ett rop väcker jag honom innan vi kör rakt ut på en åker. Vi parkerar bilen vid en kyrka och lägger oss på gräsmattan intill några gravar och sover.

När jag ringer upp Jonas Guttke trettio år senare är hästarna döda sedan länge och han själv sjukpensionär efter en olycka i skogen. Mary har flyttat och en av döttrarna är död sedan några år. I början av 80-talet byggde han ett nytt stall åt hästarna i ladan några meter längre bort, inte långt från den plats där den upptrampade stigen i höet hade synts. Och då slutade de båda hästarna att byta plats.

– Men de fortsatte att göra det i flera år efter det att ni var här, säger han. Jag gjorde allt för att få stopp på det, jag slog till och med in sextumsspik i dörren för att hålla den stängd men på morgonen var spiken borta och hästarna hade hamnat i varandras spiltor. Några gånger satte jag tjocka läderremmar för men det gick likadant med dem. De försvann under natten.

Jonas Guttke säger att han strödde ut mjöl på golvet i stallet för att fånga spåren efter den som gick in där på nätterna, men trots att hästarna flyttade på sig kunde han aldrig se några fotspår.

– Konstigt var det men vad det berodde på det har jag ingen aning om, säger han.

Värmland är ett landskap där spökena förefaller särskilt våldsamma. Nu är jag själv skeptisk till att dessa spöken skulle vara avlidnas andar som stör oss jordmänniskor. Tanken att vi efter döden skulle ägna oss åt att skrämma våra efterlevande förefaller långsökt även om det givetvis finns många exempel också på hur dessa andevarelser skulle ha hjälpt människor och varnat dem för förestående faror. Samtidigt kommer man inte ifrån att det finns en lång rad berättelser om fenomen som inte verkar höra den normala delen av tillvaron till. Händelser som passerar det vi anser normalt och som bevittnats av flera människor samtidigt. Det är den gåtan som lockar mig.

Just de så kallade poltergeistfenomenen, där döda föremål verkar ha fått ett eget liv, har fascinerat mig därför att de blir så fysiskt påtagliga. Här handlar det inte om diffusa varelser som setts under kort tid och under dålig belysning. Så när jag för några år sedan fick ett mejl från Cecilia Hedström i Torsby om hur ett hus nordost om Torsby under en period utsattes för rena poltergeistinvasionen blev jag givetvis nyfiken. Händelserna skulle framför allt ha inträffat i början av förra seklet och stugan som drabbades låg på gården Nedre Knektbråten.

Varför Knektbråten plötsligt förvandlades från en vanlig gård till en plats där folk upplevde de mest osannolika saker är svårt att säga. Vissa som jag talat med tror att mycket kan kopplas till en ung pojke vid namn Tore Gerdin, som bodde i stugan på 1920-talet. Senare i livet kunde han få varsel när en besökare var på väg och mötte då sina gäster med nybryggt kaffe när de kom fram på riktigt. Tore var Cecilia Hedströms mormors bror och han var född 1916 men fick lämna sin mor och far tidigt, då de inte kunde ta hand om honom, antagligen på grund av sjukdom. Istället fick den unge pojken växa upp hos morfar Nils Jönsson, hans fru Kajsa Jonsdotter och deras fyra barn på gården Knektbråten i Uttersäter vid Övre Badasjön. Det var här som spökerierna började någon gång på 1920-talet och allra värst skulle det bli 1928, då Tore hade hunnit bli 12 år gammal och Nils Jönsson låg för döden. Hans fru Kajsa var då redan död sedan fyra år. För precis som i Velguna, som vi ska stifta bekantskap med senare, började det fara föremål genom luften, och saker som borde ha stått på en viss plats flyttade på sig till en annan.

En av de sista som minns spökerierna på Knektbråten är Maj-Britt Greider, vars mamma Ester Vallgren fick vara med om en lång rad osannolika händelser i den lilla stugan. Det var Ester Vallgrens mormor och morfar som bodde i stugan tillsammans med sina barn och en bror och syster till Ester.

Huset hade vare sig telefon eller varmvatten. Det var inte särskilt stort och det måste ha varit ganska trångt i den lilla stugan. På den första våningen fanns två rum och kök och en trappa upp ett par rum som mest användes som vind.

– Och det var på övervåningen som det började, berättar Maj-Britt Greider, som är född 1938 och poängterar att det hon berättar kommer direkt från hennes mamma, som i sin tur själv varit vittne till händelserna.

Enligt Maj-Britt Greider började de skrämmande händelserna 1928 då hennes mamma var 17 år. Det året var det väldigt oroligt i huset.

– Det började med att det kom småstenar och grus farande nedför trappan från övervåningen. Och trots att de som bodde där kastade bort dem så kom de tillbaka. Till sist målade de röda kors på stenarna och kastade dem i sjön, men de kom tillbaka nerför trappan i alla fall.

Några ska till och med ha kommit inflygande genom fönstren med runda hål och förstörda rutor som resultat. Och vid ett tillfälle öppnade sig ett hål i väggen där stora stenar kom flygande rakt in i huset. En annan gång hade de satt sig till bords för att dricka kaffe. Då for sockerskålen omkull och gräddkannan hälldes ut över bordet.

Maj-Britt Greider berättar om hur hennes mamma vid ett tillfälle kunde se hur hennes stickor, som hon höll på att sticka strumpor med men hade lagt undan, kom flygande med garn och allt rakt i händerna på henne. Precis som om någon hade velat att hon skulle fortsätta sticka. Samma sak hände Ester Vallgrens bror som fick en kniv skickad till sig genom rummet.

Berättelserna om vad som hände i Knektbråten är minst sagt osannolika och det är bara att beklaga att det inte fanns videokameror på den tiden. Å andra sidan är det väl ingen som hade trott på det i alla fall då husgeråd flög genom luften och allmän oordning uppstod inne i huset. Nycklar som hade lagts under en kudde for iväg. Vid ett tillfälle hade till och med diskborsten fått fötter och kommit ”gående” över golvet, berättar Maj-Britt Greider.

När jag frågar Maj-Britt Greider om vad hennes mamma trodde om allt det som hände i huset så svarar hon:

– Hon var ju helt förskräckt. Alla var förskräckta och kunde inte fatta vad som höll på att hända.

Värst verkar det ha varit när Nils Jönsson, som var morfar till Ester Vallgren, låg för döden i den varmbonade källarstugan ute på gården. Den döende Nils uppfattades av många som fokus för det som hände på gården.

– Ibland var någon ute och satt hos honom för att han skulle få lite sällskap, berättar Maj-Britt Greider. Där hade han sådana där eucalyptustabletter i en påse och en gång kom de flygande runt om i rummet.

I en version ska pillren i en medicinburk som stod intill Nils Jönsson ha börjat hoppa upp ur den. Men likheterna med de flygande eucalyptustabletterna är för stora för att man inte ska misstänka att det rör sig om en och samma händelse som förändrats med tiden. Samma sak kan kanske sägas om stenarna som ramlade ned för trappan men som också ska ha flugit in genom ett hål i väggen. Kanske är bara en av dessa versioner den ursprungliga berättelsen. I dag finns det ingen som längre kan ge säkra svar på dessa frågor.

Trots tabletternas framfart i källarstugan verkar de skrämmande fenomenen ha varit koncentrerade till själva boningshuset och kunde inträffa också när ingen person befann sig i närheten:

– En dag när de var ute på åkern och arbetade och ingen var kvar inne i huset fick de höra ett väldigt liv inifrån. När de rusade in kunde de se hur stolar och annat låg huller om buller, både i köket och inne i salen. Men allt blev lugnare sedan Nils Jönsson dött, säger Maj-Britt Greider. Fast jag vet att de var oroliga för att det skulle bli problem då gästerna skulle komma med till Knektbråten på begravningskaffe efteråt. Men det blev det inte, inte ett dugg hände. När han dog blev det lugnt.

Nils Jönsson avled efter svåra plågor och en utdragen sjukdom den 9 augusti 1928, klockan nio på kvällen. Begravningskaffet för honom serverades den 26 augusti, allt enligt en dagbok som sonen Oskar förde. Men bara några dagar innan Nils Jönsson till slut gick bort, den 5 augusti, hade ett större antal människor samlats i huset. En av dem var Hjalmar Eriksson, morfar till Cecilia Hedström:

– Jag vet inte säkert om det var då det hände men det verkar inte osannolikt, berättar Cecilia Hedström när vi talas vid. I vilket fall så var Hjalmar med om något som skrämde honom ordentligt. Men han berättade aldrig om vad det var som hade hänt, han sa bara att det var något hemskt och att han aldrig skulle berätta det för någon. Och så blev det.

Första gången Maj-Britt Greider fick höra sin mamma berätta om händelserna på Knektbråten var i mitten av 1940-talet då hon själv var sju, åtta år. Efter det pratade de ofta om det och det är ingen tvekan om att händelserna satte djupa spår hos Ester Vallgren. Att hon verkligen vistades mycket på Knektbråten de här åren råder det ingen tvekan om eftersom hon har skrivit sitt namn och lite funderingar i en ”kladdbok” som låg i huset under några år. Maj-Britt själv har sedan berättat om sin mammas upplevelser för andra ”men de tror jag sitter och ljuger” säger hon lite stött.

– Det gör jag inte. Allt jag berättar har mamma själv berättat för mig.

Riktigt lugnt verkar det trots allt inte ha blivit i Knektbråten ens efter Nils Jönssons död. I dag bor där en tysk familj och Maj-Britt Greider har sällan ärenden dit trots att hon har en stuga en liten bit längre bort. Men i slutet av 1980-talet bodde fortfarande släkt kvar i Knektbråten och en dag hade Maj-Britt och hennes pappa stannat till för att säga hej innan de fortsatte hem.

– Pappa stod och pratade med några av dem vid verandan medan jag satt kvar i bilen. Rätt som det var kom det stenar farande och träffade dörren där jag satt. Som tur var for de inte in genom fönstret som jag hade vevat ner. Då sa mamma: ”Nej, börjar det här igen!” Och de sprang och kollade runt huset och nere vid sjön men det fanns inte en människa som kunde ha kastat dem.

Maj-Britt Greider skulle få vara med om ytterligare en händelse inne i själva huset. Den inträffade när hon och hennes mamma var själva i Knektbråten medan Maj-Britts man och en bror till hennes mamma hade åkt för att hämta en annan släkting som legat på sjukhus.

– När vi var där inne fick vi höra hur bilen kom tillbaka och bromsade in i gruset på gården. Så vi gick ut och tittade men där fanns ingen! Tio minuter senare kom de. Det var nog någon sorts varsel.

Så vad trodde din mamma om allt som hände? frågar jag Maj-Britt Greider.

– De kallade det för spökerier men jag vet inte om det finns något som är spökaktigt eller vad det är, säger hon. Folk var rädda för att gå dit. Men jag har varit där så många gånger och jag känner mig inte rädd. Fast jag skulle inte vilja vara där själv på natten! Inte för allt i världen!

Spökerierna i Knektbråten har fortsatt in i vår tid om vi ska tro Cecilia Hedström. Så här skriver hon i ett mejl till mig om en händelse som inträffade på 1970-talet:

”Jag och mamma var i Knektbråten och hälsade på Tore då och då. Jag kunde vara cirka 10 år (1986). Jag gick runt i rummen och så såg jag en sådan där blomsterpinne med ett tomtehuvud på nedstucken bakom en plansch på väggen. Det var sommar, och tomtar är ju inte så vanligt att man har framme då så jag utbrast ”Titta en tomte.” Då kom Tore och han såg förskräckt ut. Han var nog glad att det bara var blomsterpinnetomten som jag sett. Men han tog fram ett kort på Knektbråten där tre personer satt på trappan. En av dem var hans syster. I en av de små fönsterrutorna tittade en liten gubbe ut. Gubben hade inte varit med då kortet togs, det svor Tore på, men sedan när bilden blev framkallad var han där.”

Bilden med ansiktet ligger i en utskrift på bordet framför mig när jag skriver det här. Och visst ser det ut som ett ansikte som tittar fram i en av rutorna till vänster om dörren. Ansiktet verkar lite förvrängt och Cecilia jämför det med ett gristryne med utstående öron. Någon person ska inte ha befunnit sig inne i huset när bilden togs.

Visst ser det ut ett ansikte. Någon person ska inte ha befunnit sig inne i huset när bilden togs.

Personerna på bilden är Ester Vallgren, som själv alltså upplevde flera märkliga händelser i huset, hennes man Yngve Vallgren och ytterligare en man.7

Själv vill jag nog vara rätt försiktig innan jag säger att det verkligen är ett ansikte på bilden. Speglingar i ojämna fönsterrutor på gamla hus har en tendens att spela ögon och hjärna ett spratt. Och det är lite märkligt att ansiktet, om det skulle vara ett sådant, är tydligt solbelyst trots att de båda männens ansikten är delvis i skugga eftersom solen står snett till vänster om husknuten.

En lustig historia med ”spökbilden” inträffade när Tina Dahlström skulle hjälpa mig och mejla bilden till mig.

– När jag hade skannat in bilden hände en märklig grej, berättar hon. När skanningen var klar blev photoshop förstört och plötsligt hade varenda ikon på skrivbordet fått det här underliga fotot som bild. Jag fick installera om photoshop innan allt blev normalt igen. Så lite respekt har jag för det här!

Några år innan den mystiska bilden togs hade en annan händelse med flera ögonvittnen inträffat i stugan. Exakt när den hände är svårt att få fram men Tina Dahlström som var med tror att det var 1980 eller 1981.

– Vi satt i köket och drack kaffe, det var jag, min mor, min moster och mormors syster. Hennes barnbarn hade varit nere vid sjön och badat och en av badhanddukarna hade hängts upp på en stor frysbox som stod ute i gången som ledde in till köket. Helt plötsligt tittade vi alla ut mot gången, alla utom min mamma, och får se hur den blöta handduken svävar rakt ut i luften och lägger sig i trappan en och en halv meter bort. Sedan bara tittar vi på varandra men vi pratade inte om det förrän vi kom ut ur huset.

Tina Dahlström säger att handduken låg till hälften ovanpå locket och till hälften hängande ned mot framsidan av boxen. Så plötsligt började den glida i sidled, inte nedåt, rakt ut i luften med den långa sidan först.

– Den gled rakt ut åt sidan och flög genom luften en liten bit innan den föll i trappan. Men det är svårt att minnas exakt så här långt efteråt, säger Tina Dahlström. Jag tyckte det var otäckt, det minns jag.

De värmländska spökgårdarna är givetvis långt ifrån unika. Det skulle vara lätt att skriva en hel bok om liknande platser runt om i Sverige. Saker som plötsligt får fötter, eller ibland vingar, tillhör de mera konkreta delarna av det vi ibland kallar det okända.

I en av mina böcker, Det okända, berättade jag om Bengtåke Carlson och hans dåvarande flickvän Mia som i november 2002 fick vara med om något som verkade trotsa naturlagarna. Hemma i sin egen lägenhet fick de båda se hur en gammal vas som stod på en sekretär oväntat lyfte rakt upp i luften, där den gjorde ett varv runt sin egen axel innan den for ut från sekretären och föll ned på golvet där den gick sönder.

– Den skulle inte ha kunnat göra den rörelse som jag ser just då, sa Mia till mig när vi pratades vid.

Givetvis kan sådana saker inte inträffa men ändå observeras de. Jag har fått flera reaktioner på den osannolika händelsen och någon har bland annat undrat om det inte kunde ha varit katten som smugit tillbaka in igen utan att de hade märkt det och sedan råkat knuffa ned vasen på golvet. När jag frågar Bengtåke om vad han säger om den teorin skrattar han:

– I så fall måste katten ha tagit tag med båda tassarna om vasen och sedan kastat den upp i luften och ut från sekretären. Det skulle nog ha varit en ännu konstigare händelse än att vasen i sig bara flög iväg, säger han.

Nu är inte Bengtåke och Mia ensamma om att ha sett hur ett föremål verkar trotsa gravitationen och ge sig av på en kortare färd genom luften. I ett mejl från Kenth Cederborg får jag höra en liknande historia, som troligen inträffade på våren 1986 då Kenth var 10 år. Han, hans mamma Birgit och pappa Lars-Ove satt då hemma i soffan i stora rummet i lägenheten på Axel Oxenstiernas gata i Västerås och såg på teve. Klockan var kring 18 men hur länge de hade suttit där minns ingen av de inblandade i dag. Men alla minns mycket väl vad som plötsligt hände tre meter framför dem.

– Det var en vårkväll och det var fortfarande ljust ute när jag, en kompis till mig och pappa och mamma satt och såg på teve och käkade pizza, berättar Kenth Cederborg.

Helt plötsligt flög skeden upp i luften och föll sedan ner på en matta en halv meter framför teven. Foto: Unsplash

– Ovanpå teven låg en del prydnadssaker, bland annat en silversked. Den vibrerade titt som tätt när det kom speciella basfrekvenser från tevens högtalare och ibland kunde den ramla ner på golvet av skakningarna. Men den här dagen hände något annat, något som jag fortfarande minns som det var i går. Helt plötsligt flyger skeden rakt upp, cirka två, tre decimeter, och faller sedan ner på en matta cirka en halv meter framför teven. Det gick väldigt fort! Jag är hundra procent säker på att den flög rakt upp i luften först.

När jag ringer upp Kenths föräldrar så styrker de båda det som hänt i alla detaljer. Men Lars-Ove Cederborg minns ännu en detalj:

– När vi satt där i soffan och såg skeden flyga upp i luften och ut på golvet så gick jag fram och plockade upp den, berättar han. Jag lade tillbaka den på teven och så knuffade jag till den med handen för att se hur långt den skulle fara. Men den for bara rakt ned och inte en meter bort som den hade gjort strax innan.

Lars-Ove Cederborg testade flera gånger för att vara säker, men varje gång föll skeden ned på golvet en decimeter från mattans främre kant. Under den märkliga flygturen hade skeden tagit sig hela vägen fram till mattan och en bra bit in på den innan den landade. Men det var inte slut med det:

– Sedan hände samma sak igen. En stund efter att jag hade lagt dit den igen så for skeden upp i luften på precis samma sätt som första gången och landade återigen på mattan, säger Lars-Ove Cederborg som ännu i dag är lika förvånad över det som hände.

På samma sätt som vasen så for skeden inte rakt ned på golvet utan verkade först lyftas upp som av en osynlig hand. Lars-Ove Cederborg beskriver hur skeden rörde sig i en båge och höll samma position under hela luftfärden. Allt skedde utan några ljud förutom en dov duns när skeden slog ned på mattan.

– Jag blev helt förskräckt. Det såg ut som om någon hade lyft den och lagt ned den på golvet, säger han.

Både han och Birgit minns hur skeden sedan flög iväg ännu en gång.

– Jag minns att vi hade hunnit sätta oss ned igen, säger Birgit. Men det gick inte lång stund innan den for iväg igen.

Stenar, strumpstickor, vaser, handdukar och silverskedar. Alla verkar de kunna trotsa gravitationslagen. För att inte tala om hästar. Som vanligt när det gäller sådana här berättelser har vi bara de inblandades egna ord att lita på. Att jag väljer att nämna dessa exempel beror på att de alla har iakttagits av fler än en person och att jag själv har talat med de inblandade. Varför dessa föremål har gett sig ut på sina flygturer är inte möjligt att säga så länge vi bara har berättelser att gå på.

Clas Svahn

Clas Svahn är journalist på DN och ordförande för stiftelsen Archives for the unexplained samt vice ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige. I snart 40 år har han intresserat sig för det ovanliga och ser sig själv som en kritisk men nyfiken granskare av det okända. Svahn har skrivit mer än tjugo böcker och är en ofta anlitad expert i media.