Det okända: Lejonet i Finland

Det Okända: Lejonet I Finland

Pumor i England, lejon i Finland och kängurur i Värmland. Djur som dyker upp på ovanliga platser en bit utanför sina revir skapar då och då rubriker. Särskilt vanliga verkar de vara i Storbritannien där felplacerade kattdjur regelbundet observeras och fotograferas. De har fått exotiska namn som Surreypuman och Bodmin Moore-katten men för att hålla ordningen på alla brukar man numera oftast tala om ABC-katter, Alien Big Cats.

Foto: Unsplash

För främmande är de, där de tassar fram på lagom långt avstånd för att vi inte säkert ska kunna se vilka de är. I oktober 1985 dök en svart panter upp i Ebbarp i skogarna norr om Jönköping. Två personer såg det stora kattdjuret och kontaktade polisen som kunde konstatera att ett tio gånger tio centimeter stort tassavtryck skänkte trovärdighet åt observationerna.

– Det liknade en panter. Den var blanksvart och hade ett stort huvud med rundade öron, berättade Lotta Lilja, en av dem som fick syn på djuret för en kvällstidning. 

Någon borttappad panter hittade aldrig polisen.

Så 1997 var det dags igen.  Den här gången såg flera personer i Värmland en känguru som skuttade omkring i skogarna. En av de bästa observationerna gjordes i Hagfors där Vivi Berglund en tidig morgon i maj fick se hur en känguru satt på familjens förstubro och mumsade fågelfrö. Hon fick liv i maken Bo men när kameran skulle plockas fram så hade den ingen film.

Flera observationer gjordes, bland annat kunde en biologilärare på väg mellan Örebro och Mariestad se ett djur med stora breda öron som fladdrade när det hoppade och i augusti gjordes ännu en iakttagelse väster om Askersund.

År 1997 rapporterade flera ögonvittnen om en känguru som hoppade runt i de värmländska skogarna. Foto: Amelie O’Brien / Unsplash

– När varelsen hoppade in i skogen cirka hundra meter från min bil såg jag att det var en känguru, berättade Ann-Christin Karlsson för Nerikes Allehanda.

Trots alla ögonvittnen så har man aldrig lyckats fånga vare sig kängurun eller pantern – och lika illa är det på andra håll i världen. Så när ett lejon dök upp i södra Finland sommaren 1992 gick man man ur huse för att skaffa bevis. Platsen var skogarna kring Imatra inte långt från gränsen mot Ryssland.

Den första rapporten kom några veckor in i juni men det var först i slutet av månaden som iakttagelserna började tas på allvar. Skogsarbetaren Martti Auvinen stod under en stund öga mot öga med något som såg ut som ett lejon i närheten av Ruokolax öster om sjön Saimen i östra Finland. Själv bedömde han avståndet till bara tjugo meter. Två mil från platsen hittade polisen spår och en rovdjursexpert slog fast att det verkligen var lejontassar som trampat finsk mark.

Några dagar senare syntes lejonet i Kekälemäki tre mil nordväst om Imatra och den 29 juni såg två badande flickor hur lejonet stod på andra sidan Vietslampitjärnen i Immola tio kilometer norr om Imatra. Båda tog sig snabbt hem till mamma och pappa.

För de finska myndigheterna blev lejonet ett problem. De flesta rapporterna kom visserligen från östra Finland och området kring Imatra men även i västra delen av landet började folk se lejon. Till slut bestämde sig Jord- och skogsbruksministeriet för att lejonet verkligen fanns och beslutade om att det skulle skjutas. Då hade Finlands enda djurpark med kattdjur, Högholmens djurpark i Helsingfors redan tackat nej till ett eventuellt lejon på grund av platsbrist.

Lejonets märkliga förmåga att dyka upp på vitt avlägsna platser fick många att misstro rapporterna. Trots att de flesta iakttagelserna kom från Karelen kunde ett ”ytterst tillförlitligt” ögonvittne berätta hur han på bara 150 meters avstånd sett lejonet den 29 juni. Observationen gjordes i Ömossa över 400 kilometer från spåren Ruokolax. Tre herrar på väg hem från en dans i Karstula kunde svära på att de sett ett ”lejonlikt” djur dagen före. Karstula ligger 300 kilometer från Ruokolax. Den 1 juli såg värnpliktige Timo Puumalainen som stod vakt vid Immola flygfält lejonet rakt i vitögat och samma dag syntes det i Manlahti några kilometer bort. På flera platser omkring sågs lejonspår.

Även om rapporterna var förvirrande verkade alla överens om att det rörde sig om en sak. Lejonet var en hona och i början av juli döptes hon av tidningarna till ”Elvi”.

Medan opinionen rasade mot myndigheternas beslut att skjuta ”Elvi” samlades allt fler jägare i Ruokolax där lejonet sågs första gången. Ett tiotal jaktsällskap vandrade omkring i skogarna men utan att se något lejon.

Märkligt nog var det aldrig någon som hörde av sig till myndigheterna om att de saknade ett lejon. Tidningarna i Finland skrev att lejonet antagligen kom från en rysk cirkus och vissa påstod till och med att det skulle ha rymt när en cirkusvagn välte. Men ingen verkade veta var den uppgiften kom ifrån. När den hade upprepats nog många gånger blev den till ett slags officiell sanning.

Ännu i början av juli saknades bevis för att det verkligen var ett lejon på vift i de finländska skogarna. Tassavtryck var en sak liksom ögonvittnesskildringar. Men många tvivlade fortfarande. Så, den 9 juli, kom något som alla väntat på: den första bilden av det svårfångade vilddjuret. Och den skulle tas av två svenskar.

Denna sommar bilade Anita och Åke Lobell genom Finland på en semesterresa i författarinnan Eeva Kilpis fotspår. I flera av sina böcker skildrade Eeva Kilpi sin uppväxt i vinterkrigets finska Karelen nära den ryska gränsen och det var i detta område som makarna Lobell befann sig.

– Jag hade läst alla böckerna som publicerats på svenska och nu ville jag se de trakter som hon hade beskrivit, berättar Anita. Det var så det hela började.

Anita och Åke hade hört talas om att det skulle finnas ett lejon i trakten och de tvekade över om de verkligen skulle våga åka dit. Men till sist bestämde de sig och gav sig av mot Imatra. Här, på den sida av gränsen som i dag är Ryssland, hade Eeva Kilpi bott. När de kom fram till Pelkola by var klockan sju på kvällen men sommaren gjorde att det fortfarande var ljust. Det var den 9 juli 1992.

– Jag gick där så nära gränsen jag kunde och tittade på blommor när jag fick se hur något, som jag trodde var en människa, stod lite längre bort i diket. Men jag fortsatte att titta på blommor medan det kom närmare. När jag såg upp igen trodde jag att det kunde vara ett rådjur så jag brydde mig inte. Min man hade gått i förväg ned till bilen.

– Men när jag tittade upp nästa gång var det bara hundra meter ifrån mig och då såg det ut som ett lejon, ett långt beigt ansikte och beige kropp! 

Plötsligt kopplade Anita det hon såg till berättelserna om lejonet som hon hört talas om. Det hon såg framför sig var inte längre en människa eller ett rådjur utan en lejonhona och för att komma från platsen och ta sig till bilen skulle Anita vara tvungen att springa mot lejonet innan hon kom fram till vägen tjugo meter bort.

– Jag såg hur lejonet tittade på mig när jag rusade bort till bilen och satte mig hos min man men medan jag sprang så fortsatte det att gå lugnt, nästan om att det vore tamt. När jag och min man åkte bort mot lejonet hade det vänt tillbaka mot skogskanten och hunnit sätta sig. Vi kunde se det från sidan men först hade vi inte sinnesnärvaro att ta upp kameran, vi var ju lite uppskärrade! Där satt det sedan i dikeskanten och slickade sig som en katt gör ett par hundra meter från bilen. Det var då som vi började filma.

Eftersom djuret befann sig nära ett bostadsområde och Lobells kunde se barn som lekte där så bestämde de sig för att göra en polisanmälan. Anita och Åke körde till gränspolisens kontor där deras berättelse togs på stort allvar. Och på polisstationen visade de filmen.

– De tittade i vår kamera och då sa en av polismännen: ”Då tror jag på min kompis, han har sagt att han har sett ett lejon.” Folk hade ju sett det i trakten tidigare men ingen hade blivit trodd riktigt.

För att vara riktigt säkra tog polisen med sig paret Lobell till en videohandlare som kördes upp ur sängen. På en stor teveskärm kunde nu alla se hur djuret på filmen vred på sig och började slicka pälsen. Där kopierades också filmen.

– Alla var intresserade. Det var stort rabalder.

Tillsammans med poliser utrustade med vapen och med en polishund återvände Anita och Åke till platsen. Då hade det börjat skymma, något lejon fanns inte kvar och några spår fick hunden aldrig upp. Eftersom marken var täckt av gräs syntes heller inga avtryck.

Nästa dag fick Anita och Åke visa platsen för teve, radio och tidningar. MTV, den finska kommersiella tevekanalen sände deras film. Men lokalpressen var tveksam till att det verkligen rörde sig om ett lejon. Etelä-Saimaa kontaktade en expert på rovdjur från Korkeasaari (Högholmen) zoo utanför Helsingfors och han sa sig vara säker på att det var ett lodjur som fastnat på videon. Också tidningen Ylä-Vuoksi menade att det var ett lodjur medan major Urpo Leppäjärvi, som deltagit i sökandet på kvällen den 9 juli, inte ville slå fast något med säkerhet utan konstaterade bara att några spår inte hade hittats.

En del var tveksamma till om det verkligen var ett lejon som folk hade skymtat. Kunde det istället ha varit ett vanligt finskt lodjur? Foto: Kai Wenzel / Unsplash

– När vi kom hem till Sverige tittade vi på massor av bilder på lejon och det långa ansiktet är beviset för mig. Vi åkte till och med till Kolmårdens djurpark för att jämföra. Några ville ha det till att det var ett lodjur men det vi såg var enfärgat och hade inga prickar. Sedan har ett lodjur ett runt och litet ansikte. Så såg det inte ut.

På den 50 sekunder långa videosnutten lyser datum och tid. Den 9 juli 1992 klockan 19.10.  Men någon större dramatik utspelar sig inte. Allt man ser är ett djur som sittande framför lite sly och några björkar och med skogen bakom sig rör på huvudet och vid ett tillfälle böjer sig ned och som vanligt förvånas man över att folk inte filmar längre. Tänk om man hade fått se djuret resa på sig och gå in i skogen.

Var det ett lejon – eller bara ett vanligt finskt lodjur?

Sommaren 1992 bjöd inte bara på finska lejon. I Sundsvall jagades en jätteödla, en varan, och i skånska Nymölla förvånades en man när han upptäckte en elefant i sitt grönsaksland. Elefanten visade sig ha rymt från en cirkus och kunde återbördas efter en mindre insats. 

Lejonet ”Elvi” hittades aldrig utan försvann stilla in i mysteriernas värld.

Clas Svahn

Clas Svahn är journalist på DN och ordförande för stiftelsen Archives for the unexplained samt vice ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige. I mer än 40 år har han intresserat sig för det ovanliga och ser sig själv som en kritisk men nyfiken granskare av det okända. Svahn har skrivit mer än tjugo böcker och är en ofta anlitad expert i media.