Det okända: Ljusklotens mysterium

Det Okända: Ljusklotens Mysterium

En typ av ljusfenomen som faktiskt har kommit att bli rena rama turistattraktionerna är så kallade Ljus vid vägens slut, ett begrepp som fenomenintresserade runt om i världen vallfärdar till. Från Martebomyr på Gotland till Mekongfloden i Thailand kan man skåda dessa fenomen som har blivit tillskrivna en mängd olika förklaringar, från olycksaliga andar till vetenskapliga förklaringar.

På engelska kallas dessa ljus helt enkelt för LITER, Lights in the end of the road. Ljus som observeras längs vägar, över sjöar eller i slutet av ett järnvägsspår.  I Sverige har vi ett alldeles eget ljus som sägs visa sig längs en rak väg inte långt från Martebomyr på Gotland. Enligt en lokal legend ska ljuset ha sin orsak i en osalig själ som irrar omkring för att söka efter sin försvunne son. Men de som vågar sig ut till platsen när mörkret har fallit tror nog numera lika mycket på att det rör sig om utomjordiska besökare som att det är spöken. Förklaringen är trots allt betydligt mera jordnära vilket vi ska återkomma till.

Psykologen och fenomenforskaren Michael Persinger definierar spökljusen som återkommande ljusfenomen, sällan större än en basketboll. I många fall försvinner ljuset när man närmar sig det och i andra fall rör det sig då plötsligt ifrån betraktaren – det går aldrig att ta sig ända fram. Då och då rapporteras väsanden eller knäppande ljud i samband med att ljusen observeras. I sin och Gyslaine Lafrenière bok Space-time transients and unusual events konstaterar Persinger att spökljusen skiljer sig från andra ufofenomen genom att de är fast knutna till en viss plats. Han noterar också att dessa ljus inte sällan uppträder i trädrika områden med träsk- eller myrmark.

Martebomyr ligger cirka 25 kilometer norr om Visby och var fram till utdikningen i slutet av 1800-talet Gotlands största sjö. Men trots att ljuset ofta sägs vara knutet till själva myren är det få som har sett det där och Lyset, som det ofta kallas, observeras snarare vid Nordermyr två kilometer norrut; längs en avtagsväg från Stenkyrkavägen. Foto: UFO Sverige

Det faktum att ljusen är knutna till en viss plats har gjort att en del områden därför anses vara hemsökta, inte minst forntida gravar. I Sverige finns det en lång tradition där så kallade lyktgubbar bevakar dessa vilorum. En lyktgubbe ansågs vara en avliden som i ett slags andeform – osynlig, men bärande på en lykta vars sken man kunde se – vaktade platserna från nyfikna och gravplundrare.

Dessa de dödas beskyddare kunde även ses vakta betydligt nyare gravar. I Våmb i Västergötland berättades till exempel om hur nyfödda barn som fötts utom äktenskapet, vilket var en stor synd på 1800-talet, ibland dödades och grävdes ned i ett stenrös inte långt från skolan. Den som lyssnade ordentligt sades kunna höra gråt och snyftningar från röset nattetid men dessutom sågs ett fladdrande ljus över stenröset. Få tvekade om att det var lyktgubbar som vaktade de oäkta barnen.

I dag är tron på lyktgubbar inte längre utbredd. Men trots att ljusen ofta förknippas med utomjordiska besökare finns en gammaldags spöktro kvar. I sin bok Illuminating the Darkness beskriver amatörforskaren Dale Kaczmarek ett stort antal platser dit människor reser för att en skymt av dessa ljusfenomen. Som Waimea-ljusen på Hawaii, där vittnen säger sig ha hört musik i samband med att ljuskloten dyker upp, eller det sedan 1950-talet återkommande röda ljuset över Maple lake i Illinois. Flera av ljusen sägs ha sin orsak i sedan länge nedgrävda, och aldrig funna, skatter eller personer som mött en våldsam och allt för tidig död och kopplas därmed snarare till en spöktradition än till dagens ufoberättelser.

Flera av historierna om ljuskloten bygger på legender liknande vårt eget Marteboljus där en olycksalig själ sägs irra omkring långt efter kroppens död.

Flera av historierna, som Papineau-ljuset i Illinois, bygger på legender liknande vårt eget Marteboljus där en olycksalig själ sägs irra omkring långt efter kroppens död, och beskrivningarna av ett ljus som rör sig långt borta längs en spikrak väg känns också igen från Gotland. Kaczmarek tar även upp ljus som han tror kan förklaras av billjus på långt avstånd, missbedömda som betydligt närmare av förväntansfulla observatörer. Bilder som tagits av ljusen är också slående lika de som vi vet föreställer bilstrålkastare vid Martebo. Här utför också författaren samma typ av test som UFO-Sveriges Inga-Lill Wallin gjort på Gotland. Efter ett grundligt förberedelsearbete låter han sin bror köra en bil längs vägen, först så att strålkastarna syns och sedan med baklyktorna i synriktningen. ”Resultatet var entydigt”, skriver Kaczmarek, ”ljusen som folk har sett i över tjugo år var utan någon som helst tvekan strålkastare och bakljus som genom terrängens utformning fåtts att dyka upp och försvinna på ett mystiskt sätt.” Och han tillägger: ”Jag själv var lättad, men (vilket jag kunnat förutse) de boende i området höll inte med mig i mina slutsatser.”

Det är givetvis inte särskilt märkligt att de flesta spökljusen visar sig i slutet av en mycket lång och rak väg, på ett avstånd som gör dem mycket svåra att kontrollera. På det avståndet kan det faktiskt röra sig om nästan vad som helst. Eftersom det är få som tar sig för att undersöka slutet på vägen, som kan ligga åtskilliga kilometer bort, blir också svaren svåra att hitta. Men myterna växer i takt med antalet observationer och med tiden blir det allt svårare att finna en förklaring som passar alla.

Ett sådant fenomen som med åren växt till en stor turistattraktion är de så kallade Min Min-ljusen i Australien som lockar stora skaror ut i den australiska ödemarken. Märkliga ljus som tycks hänga över horisonten och som länge undgick alla förklaringsförsök. Ljusen har under långa tider både skrämt och förbryllat ortsbefolkningen. Gamla skrönor berättar om att de skulle vara de dödas själar som av någon anledning dröjt sig kvar på jorden. 

Även förklaringar som inkluderar utomjordiskt ursprung har framförts. Något mer jordnära förklaringar har också getts som till exempel fåglar som ätit självlysande grönsaker, harar med eldflugor i pälsen eller sumpgas som börjat lysa. Ibland kan till och med den utomjordiska förklaringen låta mer sansad än skeptikernas vilda försök att rationalisera det som händer.

Ljusen, som allmänt går under beteckningen Min Min-ljusen, kan bara ses efter mörkrets inbrott och då i horisonthöjd. Vanligast är att de rapporteras under den australiska vintern. Ljusen kan vara i olika färger när de ses sakta dansa fram och ibland splittras upp. 

De svårfångade fenomenen kan ses i ödemarken inte långt från det lilla samhället Boulia i centrala Queensland. De som söker sig hit gör det efter att ha hört berättelser om lysande föremål, kanske farkoster, som snabbt rör sig över himlen och som utan problem kan hålla samma hastighet som en bil. På särskilda observationsplatser samlas intresserade i väntan på ljuset, som ibland ses som något diffust borta vid horisonten medan det andra gånger tar formen av ett klot som verkar kunna följa efter iakttagaren. Oftast är det mystiska ljuset dock inte särskilt starkt och flera har jämfört det med rovdjursögon som reflekterar strålkastarljus, men det kan också vara mera skrämmande.

Strax efter midnatt den 16 september 1968 befann sig Mike och hans flickvän Janette på väg i bil 200 kilometer öster om Mount Isa, mitt i Min-Min-land.

Få andra bilar trafikerar den vindlande vägen vid den här tiden på dygnet men de båda tycker sig ändå ha sett att det faktiskt finns en annan bil som verkar följa efter dem. I backspegeln har de kunnat se ljuset från fordonet i flera minuter, och det verkar befinna sig bara 100 meter bakom dem. Till slut bestämmer sig mannen för att släppa förbi den andre bilisten och kör in till kanten och stannar. Men istället för att börja närma sig verkar det som om också ljuset stannar till. 

I en artikel i New Scientist beskrivs hur de två till slut börjar känna sig olustiga till mods och går ur bilen för att se vad som egentligen pågår bakom dem:

”Det är då det händer. Med en mycket hög hastighet rusar ljuset upp i luften och fortsätter framåt, lysande ned mot dem från ovan. Janette skriker till och rusar tillbaka till bilen, slänger igen dörren och låser om sig samtidigt som hon ropar till Mike att följa efter henne. Också han hoppar in och vrider på tändningsnyckeln. Samtidigt som motorn mullrar igång rusar ljuset mot horisonten och försvinner.”

Mötet med Min-Min-ljuset blev utan tvekan ett minne för livet för de två.

Det är knappast särskilt konstigt att människors möten med ljus av olika slag ofta är förknippade med starka känslomässiga reaktioner, inte minst om de inträffar nattetid. Trots det finns det inget samband mellan hur rädd man blir och ljusets eventuella övernaturlighet. Rader av exempel som har undersökts av Riksorganisationen UFO-Sveriges utredare visar hur stora meteorer, lampor på mobilmaster och ljusstarka planeter fått högt utbildade personer att fly i panik eller förstenade stå kvar och titta utan att kunna lyfta den kamera de ibland haft intill sig.

Också Min-Min-ljusen kan mycket väl visa sig ha en naturlig förklaring. För några år sedan publicerade den australiske professorn Jack Pettigrew vid universitetet i Queensland en undersökning av ljusfenomenen. Och han gjorde det efter att själv ha sett fenomenet vid två tillfällen.

Vid det första tillfället trodde han att ljuset kom från planeten Venus. Men när han såg hur ljuset dansade vid horisonten innan det blev stående helt stilla på himlen för att snabbt försvinna i tomma intet förstod han att förklaringen måste vara någon annan. 

När Pettigrew såg ljuset för andra gången befann han sig i en bil tillsammans med några kollegor från University of Queensland. Det ljus han då fick se liknade först ögonen på ett djur men snart såg alla i bilen hur ljuset hängde kvar i luften också efter det att man hade bländat ned.

Senare visade det sig att en annan bil samtidigt hade befunnit sig ett antal kilometer längre bort och kört i riktning mot forskarna. Detta visade sig vara en av de ledtrådar Pettigrew behövde för att senare kunna lösa mysteriet. 

En annan ledtråd kom efter att han började studera gamla rapporter om fenomenet. Av dem framgick att fenomenet tycktes vara knutet till vissa platser med viss typ av terräng. Dessutom visade det sig att en viss vädertyp tycktes höra ihop med observationerna.

Pettigrew bestämde sig nu för att göra ett experiment och sätta upp de förutsättningar som han ansåg behövde föreligga. Han behövde bland annat en varm dag åtföljd av en kall natt. Detta för att ge förutsättningar för bildandet av ett inversionsskikt av kall luft närmast marken följt av ett varmare luftlager ovanpå. När de rätta omständigheterna infann sig begav han sig tillsammans med några kollegor ut till en plats där sex vittnen tidigare hade observerat ljusen.

Den australiske forskaren hade en idé om att en så kallad tunneleffekt skulle kunna skapa fenomenet genom att ljuset i det kalla skiktet skulle brytas tillbaka i gränsskiktet till den varmare luften på samma sätt som ljuset stannar kvar inuti en fiberoptisk kabel. Löpte luftlagren över en kulle skulle ljus som riktades mot kullen böjas över kullen och kunna ses av en observatör på andra sidan trots att själva kullen låg i vägen och egentligen skulle ha skymt sikten. Observatören skulle dessutom se hur ljuset befann sig en bit upp i luften.

Pettigrew körde nu sin bil uppför en kulle medan hans kolleger hade ställt upp sig 20 kilometer därifrån. Och mycket riktigt, ett suddigt ljus uppenbarade sig plötsligt i luften i den riktning där Pettigrews bil befann sig. 

Experimentet blev lyckat, illusionen uppstod och Pettigrew anser sig nu ha löst gåtan.

I sin detaljerade rapport konstaterar Pettigrew att ljusen ofta rapporteras som ”suddiga” men att deras ljusstyrka kan variera kraftigt. Ibland kan de upptäcktas endast med viss svårighet medan de andra gånger lyser starkt i olika färger. Ljusen kan dela på sig och verkar ha ett eget liv, vilket skrämmer många människor.

Observationerna görs oftast över ett vidsträckt slättlandskap, Channel Country, med milsvid sikt men liknande rapporter finns från hela Australien, konstaterar Pettigrew. 

John Pettigrews egna undersökningar visade att ljus från bilar kunde böjas av och ses över ett avstånd av 300 kilometer! Ett faktum som överraskade forskaren. Och så långt kan inte en bilstrålkastare synas. Ljusen mattas av för att till sist helt blekna bort. I normala fall, vill säga. ”Förklaringen står att finna i Fata Morgana-fenomenet eller en omvänd hägring”, skriver Pettigrew.

Medan en vanlig hägring uppstår när ljus reflekteras i ett varmt luftlager nära marken, som när man ser den blå himlen reflekteras över en het asfaltsväg, så uppstår Fata Morgana-fenomet när ljus reflekteras i ett kallt luftlager nära marken som kommer att leda ljusstrålen över horisonten. På detta sätt kan en ljusstråle inte bara ledas långa sträckor utan också förstärkas längs vägen.

Tidiga observationer av Min Min-ljuset kan ha sin förklaring i eldar, ljusstarka planeter och stjärnor, skriver Pettigrew men det är först sedan bilstrålkastarna kom som rapporterna har blivit riktigt vanliga.

Flera andra liknande fenomen runt jorden, som till exempel de kända Marfa-ljusen i Texas, har sannolikt sin lösning i samma fysikaliska princip. Här görs sedan många år observationer av ljusklot i ett område vid foten av Chinati Mountain som ligger parallellt med vägen mellan Marfa och Presidio. Att Marfa-ljusen skulle ha en jordnära förklaring håller också ufologen och författaren Dennis Stacy med om. I en bok skriver Stacy att ljusen är en optisk effekt skapad av bilar som med tända ljus kör upp för en backe. Samma effekt som i Australien alltså.

En förklaring till Marfa-ljusen i Texas är den optiska effekten som skapas av bilar som med tända ljus kör upp för en backe . Foto Steve Baxter /Pexels

Men att presentera naturvetenskapliga förklaringar till ufo-fenomen tas inte alltid emot med öppna armar. På samma sätt som staden Roswell i New Mexico byggt upp sin image och en viktig del av sin turistindustri på påståendet att ett utomjordiskt rymdskepp skulle ha störtat i öknen utanför staden så har staden Boulia med sina 300 invånare tagit Min Min-ljusen till sig och gjort dem till sitt enda dragplåster för turister.

”Jag har redan bett dem som jobbar vid Min Min Encounter Center om ursäkt för min teori”, sa Pettigrew till dagstidningen Sydney Morning Herald sedan hans undersökning blivit känd. Kelvin Tytherleigh vid centret var dock inte orolig. 

”Det är många som har förklarat ljusen genom åren”, sa han något luttrat. ”Vi inbjuder varje vetenskapsman i hela Australien att komma hit och titta själva.”

Nu finns det givetvis rapporter om LITER längre tillbaka i tiden, innan det fanns några bilar som kunde förvirra en observatör. Ett sådant fall hittade jag i The Atlanta Constitution från 1888, och där beter sig ljusklotet som om det vore medvetet om observatörernas existens. På så sätt påminner det om klotblixten, som trots att den är ett naturfenomen ofta rör sig på ett sätt som får ögonvittnena att spekulera över att den måste vara styrd eller besitter en egen intelligens.

Enligt tidningen inträffade händelsen sent på kvällen den 8 mars 1888 då en Mr T N Bingham och en professor Bullard från det lilla samhället Puckett Station utanför Atlanta i Georgia gick sida vid sida längs ett järnvägsspår. Det hade precis hunnit bli mörkt när de två männen upptäckte något framför sig, längre bort på spåret, som de först uppfattade som ett annalkande tåg. Helt naturligt steg de åt sidan och ställde sig intill spåret för att invänta tåget. Samtidigt kunde de se hur det starka ljuset kom allt närmare. Märkligt nog utan att ge ifrån sig det minsta ljud.

När det befann sig omkring femtio meter från Bingham och Bullard stannade ljuset plötsligt. ”De båda stirrade på ljuset och kunde konstatera att det befann sig ungefär tre och en halv meter över marken och att det höll sig i luften av sin egen kraft. Dess starka ljus bländade dem”, skriver tidningen.

När ljusklotet blev hängande över spåret förstod de båda männen att det nog trots allt inte var något lok som var på väg emot dem. Och när ljusklotet efter bara några sekunder gav sig av tillbaka samma väg som det hade kommit för att åter vända och närma sig männen var det ingen av dem som tvekade längre. Vad det än var som höll på att hända framför dem så inte hade det med något tåg att göra. När ljuset åter hade kommit till en punkt femtio meter från dem stannade det igen och vände tillbaka en sista gång, den här gången för att försvinna utom synhåll.

Mr Bingham, som bara hade några hundra meter hem, rusade in i huset för att berätta om den ovanliga synen för sin familj och tillsammans gav de sig sedan ut i trädgården för att försöka få en skymt av ljuset. Till deras stora förvåning kom så det märkliga ljuset tillbaka ännu en gång. Exakt hur det såg ut beskrivs aldrig i artikeln men vi kan anta att det var runt eftersom det jämförs med strålkastaren till lokomotiv. Det är snarare dess ljusstyrka som väcker uppseende, inte själva formen. Väl ute i trädgården kunde hela familjen följa ljuset medan det rörde sig ”långsamt vandrande, ut och in bland fruktträden”.

De förvånade familjemedlemmarna kunde under några minuter se hur det lysande klotet rörde sig runt bland träden innan det ”tog raka vägen” mot närmaste grannens tomt. På sin väg dit flög ljuset genom en mindre skog men familjen Bingham kunde följa dess färd eftersom trädtopparna lystes upp långt efter det att de hade tappat ögonkontakt med klotet.

Vad det var de två männen och familjen såg är lika svårt att säga i dag som det var år 1888. Jämförelsen med klotblixtar ger egentligen ingen vägledning eftersom också klotblixtfenomenet är tämligen outforskat och ännu inte förklarat. Problematiken ligger givetvis i det faktum att fenomenen bara kan observeras i naturen i det ögonblick de utspelar sig och inte har kunnat återskapas i laboratorierna. Det gör att vissa forskare, trots starka bevis för motsatsen, ännu i dag tvivlar på klotblixtarnas existens.

Det är inte säkert att dessa ljusklot har något att göra med varandra. Det kan mycket väl röra sig om skilda fenomen. 

Den som vill vara säker på att se ett ljusfenomen som varje år dyker upp på samma plats kan styra resan till Mekongfloden i nordöstra Thailand i oktober månad. Vid fullmåne samlas flera hundra tusen personer längs floden i Nong Khai-provinsen för att invänta ett fenomen som är känt som Nagas eldbollar och består av olikfärgade klot stora som ägg som skjuter upp över vattnet och försvinner. Enligt legenden kommer kloten från vattenormen Naga som sägs leva i floden. Nagaodjuret har sina rötter i hinduisk och buddhistisk mytologi och kan, om det visar sig från sin sämsta sida, spotta gift som förlamar människor. I sin lite trevligare form skickar den upp sina ägg mot himlen i en lysande föreställning.

Intresset för händelsen är enormt och alla hotell i området är fullbokade dagarna kring fullmåne. Till och med sjukhus har ibland hyrt ut tomma sängar för att härbärgera besökarna.

De två vertikala ljusspåren sägs vara från Nagaljusen medan övriga ljudspåren är från fyrverkerier. Foto: J A Forbes / CC BY-SA

En som sett eldkloten är svensken Karl Eklund, som år 2002 befann sig i Laos. I ett mejl till mig beskriver han det han såg på följande sätt:

”Jag befinner mig för tillfället i Laos. I måndags natt var det fullmåne, enligt den laotiska och thailändska månkalendern är det den 15 och sista fullmånen i kalendern. Varje år, endast denna natt, händer det något ganska märkligt i området runt Laos huvudstad både på laotiska sidan av Mekongfloden och den thailändska sidan. Ur floden och ur risfälten kommer något som lokalbefolkningen kallar ’Naga’s Rockets’ (Naga är det lokala flododjuret). Jag var här förra året för att beskåda fenomenet men hade då ingen lycka, bättre gick det dock i måndags.”

”Vad jag såg var ett flertal ’lysande bollar’ stiga upp ur risfälten. Ibland en åt gången men oftast flera på en gång, de hade en orange eller rosa färgton och lyste med en färgtemperatur av cirka 2 000–3 000 Kelvin. De steg med en hastighet av cirka 10 m/s till en höjd av cirka 20–30 meter där de flesta slocknade. En del stannade upp utan att slockna och gled horisontellt sakta fram och lyste i ungefär en minut till. De hade inga ’svansar’ efter sig som man kan se efter vanliga krutraketer. Ingen vet när och var de ska komma upp, bara ungefär inom vilket område. Detta är ett ständigt återkommande naturfenomen, dock alltid och endast denna dag.”

Antalet Nagaljus kan ibland vara fler än 1 000 men märkligt nog beror antalet på hur vädret är, något man knappast skulle vänta sig om fenomenet hade sitt ursprung i en gigantisk vattenorm. På hemsidan Mekongmart.com diskuteras Naga-ljusen. Här menar en person att det rör sig om raketer som skickas upp från båtar ute på floden där de döljs av dimma. Mera troligt är att det rör sig om rislyktor (eller ufoballonger som vi skulle kalla dem i Sverige) som sänds upp från flodens mitt. Allt för att lura/underhålla turister. Samma slutsats drar Richard Freeman på cfz.org som under ett besök på platsen år 2000 kopplade samman ljusen med människor på andra stranden. Andra har dragit en mera ”vetenskaplig” förklaring och tror att eldbollarna orsakas av sumpgas som antänds och stiger till skyn. Varför detta skulle ske på samma dag varje år är nog svårt att förstå.

Också Karl Eklund är försiktig och vill inte utesluta att det kan röra sig om bluffar: ”Det finns många frågetecken kring Nagas eldbollar. Det faktum att kloten enbart visar sig under den sista fullmånen i den laotiska månkalendern är märkligt, lite för perfekt. Här i Laos har det aldrig blivit någon större uppståndelse kring dessa ’eldbollar’, de har alltid kommit denna natt så långt någon levande här kan komma i håg. Ortsbefolkningen är djupt övertygade om att det verkligen är ’Naga’ som skjuter ut eldbollarna. Det är först på senare tid som thailändarna börjat se pengar i detta fenomen och dragit igång stora kommersiella projekt. I Thailand har det även gjorts en spelfilm som hade premiär i början av oktober 2002, lagom för Nagabollarna.”

Eftersom många är fast övertygade om att det rör sig om ljusfenomen orsakade av det mytiska monstret Naga finns det givetvis också bilder och filmer som visar vad man tror är odjuret simmande omkring i floden. Bilderna är inte särskilt övertygande. Stockar och annat löst har, när de filmats i dåligt ljus, fått utgöra bevis för att Naga verkligen finns. Det kan heller inte förvåna någon att det till och med finns reliker av olika slag som sägs komma från Naga. När tidskriften Fortean Times undersökte ett av dessa bevis visade det sig att det i själva verket var en del av en tand från en elefant.

Karl Eklund konstaterar att det även kommer upp eldbollar mitt ur Mekongfloden utan att någon sett någon båt eller flotte.

”Min tvivelaktigt vetenskapliga teori är som följer: Under detta dygn är månen närmare jorden än någon annan dag under året, månens gravitationskraft får någon sorts sumpgas att ’dras’ ur träskmarkerna/risfälten. Eventuellt någon sorts fosforgas. Om jag minns rätt så antänds vit fosfor vid kontakt med syre. Den varma brinnande gasen stiger enligt fysikens alla lagar i och med att den är varmare än den omgivande luften tills all gas är förbränd och bollen slocknar. De bollar som stannar upp och fortsätter sin färd vertikalt kan möjligtvis nå ett varmare luftlager och bromsas upp.”

Mot Karl Eklunds teori talar det faktum att skillnaden i dragningskraft mellan denna fullmåne och andra fullmånar är försumbar och knappast kan ha någon betydelse i sammanhanget.

Myt, människor, måne eller mysterium? Frågan väntar på sin lösning.

Clas Svahn

Clas Svahn är journalist på DN och ordförande för stiftelsen Archives for the unexplained samt vice ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige. I mer än 40 år har han intresserat sig för det ovanliga och ser sig själv som en kritisk men nyfiken granskare av det okända. Svahn har skrivit mer än tjugo böcker och är en ofta anlitad expert i media.