Det okända: Mördarens grav

Det Okända: Mördarens Grav

Runt om i Sverige finns det platser med en särskild mystik och med sina historier. Inte sällan har de med ond bråd död att göra. En av de platserna ligger några kilometer från Vätterns sydvästra strand och är i dag fortfarande, efter omkring 150 år, en turistattraktion. Inte långt härifrån inträffade ett blodigt rån vars enda spår i dag är ett illa åtgånget järnkors.

En vinterdag i början av 2009 sätter jag mig i bilen för att besöka denna sägenomspunna plats i skogarna mellan Jönköping och Hjo. Dagarna före har det fallit minst en decimeter snö och det är med andan i halsen jag kör ett par kilometer in längs en oplogad skogsväg. Som tur är har en bil med något bredare däck kört före mig tidigare på dagen, men eftersom jag har koncentrationen fäst på vägen lyckas jag missa den lilla gröna skylten och får sedan krångla mig runt på en översnöad mötesplats någon kilometer längre fram.

Jag har tagit mig hit längs väg 195 tills det står skyltat Sved upp mot Hökensås. Nästan på pricken 3,1 kilometer senare, genom att hela tiden hålla kursen rakt fram, har jag till slut nått målet för resan.

Mitt mål är Falks grav, en enkel gravplats mitt inne i skogen men samtidigt en plats som årligen lockar hundratals om inte tusen besökare. De som bor i området försöker undvika platsen. Det är inte svårt att förstå varför. Spåren efter besökarna syns tydligt. Ur den sönderslagna soptunnan hänger en påse med engångsgrillar, tömda vodkaflaskor och ölburkar. Runt det vandaliserade korset ligger skräp men också flera ljus som slocknat av snöovädret.

Det handsmidda järnkorset minner över ett sorgligt öde. Omgivet av höga tallar och låg ljung luktar platsen av sandjord och barr när sommarsolen lyckas tränga sina strålar ned bland trädkronorna, men på vintern känns det fuktigt och föga inbjudande att stå här. Under korset ligger kroppen efter Jonas Falk, rånaren vars öde fortfarande lockar många att svänga av från väg 195 och ge sig in mot Hökensås naturreservat. Graven är omgiven av mystik, och tidningsrubriker som ”Vem smyckar varje dag halshuggne Falks grav?” har bidragit till den.

Historien om Jonas Falk tar sin början några år in på 1850-talet. Den 26-årige Jonas och hans styvfar Anders Frid hade gett sig av från Stockholm, där tillvaron hade visat sig betydligt hårdare än de båda hade hoppats på. Egentligen hörde både Jonas och Anders hemma i Västergötland, båda födda i Mullsjö, Falk utbildad till skräddare, Frid till murare. Men det var svåra tider med ont om mat och de båda hade flyttat till huvudstaden i hopp om ett bättre liv. Så blev det inte, arbetslösheten var hög och de var långtifrån ensamma om att hoppas på att få det bättre. Snart bestämde sig de båda männen för att återvända till sin hembygd. Och de var i desperat behov av mat och pengar. För att få ihop pengar till resan stal Falk kläder från sina kunder, kläder som han pantsatte. Det hela var bara en tillfällig lösning, för Jonas Falk hade tänkt återvända som en rik man bara några dagar senare. Då skulle han åter hämta ut dem och ingen skulle någonsin få veta vad som hade hänt.

Vem som planerad rånet är inte klart. Kanske var det Jonas Falk som övertalade Anders Frid och berättade om hur en postdiligens brukade stanna till vid en grind i trakten av Sandhem på sin väg norr ut från Jönköping. Stoppet gjordes vid midnatt och Jonas var säker på att det skulle vara en enkel sak att råna den i nattens mörker. Ombord på diligensen fanns pengar som skulle lösa alla deras bekymmer under många år.

I vilket fall enades de två om att genomföra brottet. Strax efter midnatt, natten till den 23 augusti 1854, skulle överfallet iscensättas.

Platsen var den tidens riksväg som ledde norr ut från Jönköping via Tunarp väster om Mullsjö, en väg som postdiligensen alltid tog på sin rutt till Falköping. När diligensen passerade Sibbarp var den tvungen att stanna till vid en grind och där skulle den bli ett lätt byte, menade Falk.

I nattens mörker hjälptes de båda åt att rulla fram några stenar bakom grinden samt att binda fast den i grindstolpen för att kusken skulle tvingas stanna till lite längre än vanligt. På så vis fick de båda tid på sig att sätta sin plan i verket. Utrustade med påkar och ett gevär, en mynningsladdare som Falk hade köpt, väntade de sedan bland träden. Säkert oroliga för hur det hela skulle gå eftersom de kände till straffet för ett sådant överfall om de skulle fångas in. 

När diligensen kom rullande genom den mörka natten hörde männen hur den stannade till vid grinden. På kuskbocken satt postiljonen Anders Magnus Nilsén och hans kusk Sven Larsson. Så snart Sven Larsson klivit av för att gå fram och öppna grinden skred Frid och Falk till aktion. Falk höjde sitt gevär och sköt postiljonen, som blev sittande blödande på kuskbocken. Frid rusade fram med en påk och slog honom hårt i huvudet så att Nilsén ramlade av och blev liggande på marken. Också Sven Larsson fick ett slag men lyckades fly från platsen, blödande från ett sår i huvudet.

De båda rånarna hoppade snabbt upp på kuskbocken och vände diligensen och gav sig av. Innan de kom fram till något samhälle vek de av in i skogen där de bröt upp kistan med kontanterna. Kuppen såg ut att ha gått utan problem. Här fanns pengar som skulle lösa alla deras problem.

Några timmar senare väcktes en familj i ett torp i närheten av ett krafsande ljud på väggen utanför sin stuga. När de öppnade dörren och tittade ut fick de se Sven Larsson ligga där, blödande och medtagen. På gränsen till medvetslöshet berättade han att diligensen hade överfallits och att hans kamrat låg skadad på vägen en bit längre bort.

Folket i stugan gav sig snabbt iväg mot grinden där de hittade postiljonen liggande i diket. Också han blödde svårt och det visade sig snart att han hade skjutits med ett gevärsskott. Anders Magnus Nilsén fördes till Jönköpings lasarett men skulle aldrig återfå medvetandet utan dog redan nästa dag.

Under tiden flydde Jonas Falk och Anders Frid med hjärtat i halsgropen mot Hjo. Med hjälp av en stulen roddbåt kämpade de sedan för fullt för att ta sig över Vättern till den relativa säkerheten på andra sidan. Och flykten såg ut att ha lyckats. På andra sidan vattnet räknade de två pengarna som låg på botten av diligensens kassaskrin och det visade sig vara inte mindre än 2 000 riksdaler banco, en enorm summa. Lugnade av att ingen verkade ha följt efter dem och att de båda männen på diligensen inte skulle skvallra gav sig Jonas Falk och styvfadern av till Stockholm igen. Men den här gången hade de pengar.

Med hjälp av en stulen roddbåt kämpade de sedan för fullt för att ta sig över Vättern till den relativa säkerheten på andra sidan. Foto: Timur Repin /Unsplash

Jonas och Anders levde stort och för första gången i livet behövde de inte tänka på vad något kostade. Jonas Falk öppnade sitt skrädderi och började arbeta som om ingenting hade hänt. Men i upphetsningen över sin nyvunna rikedom hade Falk glömt en sak. Han hade inte hämtat ut de stulna kläderna från pantbanken. En missnöjd kund anmälde honom till polisen och detta misstag blev hans fall. När polisen kom hem till Falk upptäckte polismännen stora summor med pengar, summor som det var uppenbart att en vanlig skräddare inte kunde ha tjänat ihop på lagligt sätt. Falk greps och snart också Anders Frid som hade flytt från Stockholm så snart han fått höra vad som hade hänt med sin medbrottsling.

Trots att de försökte kunde de båda männen inte tiga om var de hade fått sina pengar ifrån. Och med tanke på att den tidens förhörsmetoder skilde sig från våra var det inte konstigt att båda erkände att det var de som hade överfallit postdiligensen. Redan samma höst stod de inför rätten och några dagar före jul, den 22 december, avkunnandes domen – båda skulle avrättas genom halshuggning. De dödsdömda fördes från Stockholm till fängelset i Mariestad i väntan på sin avrättning. Därifrån skrev Anders Frid till kung Oscar I och bad om nåd och fick senare sitt straff omvandlat till livstids straffarbete, också det ett hårt straff. Trettio år senare, 1884, släpptes han slutligen för gott uppförande.

Men Jonas Falk ansökte aldrig om nåd. Kanske ansåg han sitt straff rättmätigt. 

Den 21 november 1855 fördes Falk så från fängelset i Mariestad tillbaka till platsen för mordet. Efter att ha tagit farväl av sin styvfar gick droskan mot Sved och Svedmons avrättningsplats. Resan mot avrättningsplatsen tog åtskilliga timmar, i en öppen kärra och med bakbundna händer måste Jonas Falk ha varit utmattad när den många mil långa färden tog honom allt närmare platsen där hans liv skulle ändas. När fångtransporten passerade Brandstorps kyrka och det bara återstod kilometer lär Falk ha sagt: ”Detta är det sista tempel jag ser här på jorden, snart får jag komma ut i ett tempel som icke med händer gjort är, det evigt är i himmelen.” Han lär också ha ropat till alla dem som springande tittade upp på honom där han satt i vagnen: ”Ha inte så bråttom, gott folk. Skådespelet börjar först när jag kommer fram.”

Väl framme i skogen trängdes människor runt omkring för att få bevittna den blodiga avrättningen. Pigor och drängar hade fått ledigt för att kunna vara med, så att de kunde skrämmas av hur illa det gick för den som begick ett allvarligt brott. Några hade klättrat upp i träden för att inte missa sekunden då bilan skulle falla. Skarprättaren kom i vagn och steg ur med sitt ansikte täckt av en svart huva och Jonas Falk stod en bit därifrån med en bindel för ögonen. Några meter längre bort var hans grav redan grävd. 

Innan Falk självmant lade sig ned för att ta emot hugget mot den provisoriska stupstocken tittade han på de församlade och sa sina sista ord: ”Här sen i go’ vänner, att syndarens lön är döden, men Guds gåva är det eviga livet.” Till synes orädd lade han sig sedan ned och bödeln höjde sin yxa. I fångpredikantens dagbok beskrivs Jonas Falks sista ögonblick kort och lakoniskt: ”Det sista knäfallandet skedde och just som Falk, enligt vårt avtal, lade armarna i kors över ryggen föll bilan och i blinken var allt slut.” Det blev tyst och alla gick hem.

Legenden om Jonas Falk har sedan levt vidare i bygden och lockar numera människor från hela landet. Uppgifter om hans grav finns i dag i turistbroschyrer och på hemsidor på internet. Men redan strax efter hans avrättning började ryktet gå om att det inte var Falk som var den verklige mördaren, att det istället hade varit hans styvfar Anders Frid som hållit i geväret den olycksaliga natten. Kanske hade han skjutit i berått mod, kanske hade kulan gått av genom ren nervositet. Kanske ville Jonas Falk skydda sin styvfar. Hur det nu ligger till med den saken så kommer vi aldrig att få veta sanningen.

I dag sägs det att någon i alla år har sett till så att det alltid finns färska blommor liggande framför det lilla järnkorset. Den som söker efter Falks grav på internet får en hel del träffar. En av dem som skriver om graven och myterna kring den är Rickard Carlsson, som tar upp dem på Humanistiska föreningen vid Stockholms universitets hemsida. Där skriver han: 

”Det sägs att korset kom upp först på denna sidan sekelskiftet, någon gång efter den stora skogsbranden 1901. Det sägs att det flyttats och bytts ut flera gånger sedan dess för att Falken skulle få ligga i fred. Elaka tungor menar att det är representanter för turistkontoret i Habo som finansierar blommorna och sköter om graven.”

När jag besöker graven i början av 2009 ligger snön decimeterdjup över platsen. De enda blommor jag kan se måste jag gräva fram. Själva korset är förstört sedan någon skurit loss de centimetertjocka vingarna med Falks namn med hjälp av en skärbrännare och kvar står bara en svart metallpinne. Ingen vet när det förstördes. Skadan upptäcktes av Christer Werner från Baskarp den 13 april 2008.

– Men det måste ha sågats av tidigare än så, för det har rostat där det är avsågat, sa Christer Werner till Jönköpings-Posten någon dag senare.

Inte heller när tidningens reporter besökte platsen fanns det några färska blommor vid graven. Däremot låg där en lapp med texten: ”Varför vandaliseringen?” Och den frågan kan man ju verkligen ställa sig.

I dag har det uppstått en annan typ av historier kring Falks grav. Många som besöker den har upptäckt hur små runda glober av ljus har fastnat på de digitala bilder man har tagit av platsen. Kanske, resonerar man, kan dessa glober, som fått namnet orber, vara de dödas själar eller något annat spöklikt som fyller luften kring platser som denna.

Jag har själv fått skickat till mig flera bilder från olika personer som förvånat undrat över dessa orber som verkar flyta omkring, osynliga för blotta ögat, kring järnkorset eller mellan tallarna. Men förklaringen är enklare. Det som ser ut som stora ljusbollar är små fuktdroppar i luften, mycket nära kameran, som lyses upp av kamerans blixt. Vem som helst kan ta liknande bilder genom att gå ut på sin egen bakgård en kväll och fyra av blixten rakt ut i mörkret. Några osaliga andar är inte inblandade.

Clas Svahn

Clas Svahn är journalist på DN och ordförande för stiftelsen Archives for the unexplained samt vice ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige. I mer än 40 år har han intresserat sig för det ovanliga och ser sig själv som en kritisk men nyfiken granskare av det okända. Svahn har skrivit mer än tjugo böcker och är en ofta anlitad expert i media.