Det okända: Mötet på vintervägen förändrade Antes liv

Det Okända: Mötet På Vintervägen Förändrade Antes Liv

Det finns hundratals människor runt om i världen som påstår att de haft kontakt med utomjordingar. Att journalisten och ufo-experten Clas Svahn intresserade sig för just Ante Jonssons historia beror på något så ovanligt som ett oberoende vittne. Läs berättelsen om en av Sveriges märkligaste ufo-händelser.

Foto: Jan Wallander / Pixabay

Det var natten till den 3 februari 1984 och den då 40-årige Ante Jonsson var på väg söderut längs riksväg 30 från Ingelstad mot hemmet i Tingsryd. Klockan hade blivit omkring ett, det snöade ordentligt och vägen var hal, temperaturen pendlade kring nollan. Ante, som känner vägsträckan väl, saktade in bilen när han närmade sig en plats vid infarten till Uråsa där det brukar finnas gott om älg. Nästan samtidigt skymtade han en liten figur på vägens vänstra sida och längre ut på ängen kunde han se ett jättelikt svart föremål hänga i luften. När han senare skriver ned det som hänt anger han storleken på föremålet till mellan 70 och 80 meter långt och 5 meter högt.

Förvånad stannade Ante bilen, bara för att upptäcka att gångtrafikanten som han sett hade försvunnit.

– Min första tanke var att jag måste ta en bild av föremålet, berättar Ante senare för mig. Jag stampade gasen i botten och åkte hem för att hämta kameran.

Att det var ett flygande tefat var han säker på, nu gällde det att fånga det på bild, något han försökt tidigare men aldrig lyckats med. 

När Ante kom tillbaka till platsen hade klockan blivit närmare halv två. Men föremålet som han sett bara en halvtimma tidigare var borta, och besviken fortsatte Ante norrut för att vända i en korsning längre fram. Då fick han plötsligt syn på föremålet igen, den här gången hängande över vägen mitt framför bilen. Han ställde sig på bromsen men fick sladd och blev stående med lyset riktat rakt mot föremålet. Skräckslagen försökte han köra från platsen men lyckades istället fastna med bilen i en snödriva.

– När jag öppnade bildörren tog en varelse tag i mig och nästan lyfte mig ur bilen. Jag bara skrek, berättar Ante som försökte springa därifrån.

Efter en kort strid fångas han in och tappar medvetandet. Men innan allt blir svart minns Ante hur han släpas mot farkosten och hur en långtradare passerar förbi på vägen.

– När jag vaknade satt jag i min egen bil, jag var kall och blöt och det stack i händerna på mig. Sedan har jag ett svagt minne av att jag pratade med någon som jag senare fick veta var polisen. Därefter minns jag inget förrän jag vaknade på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö.

Detta är början på en av Sveriges mest märkliga ufohändelser. Jag har visserligen talat med fler än hundra personer som alla påstår sig ha mött varelser som de menar kommer från en annan värld och jag har ägnat timmar åt att lyssna på dem som säger sig stå i kontakt med dessa varelser. Men bevisen är skrala och det stannar nästan alltid vid hårresande berättelser där den som lyssnar sällan har möjligheten att kontrollera några av de uppgifter som personerna lämnar.

När det gäller Ante Jonssons upplevelse är saken delvis annorlunda. Visst finns här mängder av påståenden och uppgifter som inte går att undersöka – där man får välja att lita på Ante Jonssons ord eller helt enkelt vifta bort dem som löjligt omöjliga. Men här finns också något så ovanligt som ett oberoende vittne och dokument som visar att något verkligen hände den där natten på vintervägen. Det började med ett nattligt telefonsamtal till polisen.

Klockan 01.50 ringer telefonen hos polisen i Växjö. En person som uppger sig heta Bengt Johansson från Kristianstad berättar att han varit på väg norrut längs riksväg 30 då han i höjd med Uråsa flygfält fått se en bil stå på tvären över vägen med belysningen avslagen. Han tyckte sig också se en person i bilen eller utanför den. Och ”över bilen svävar ett svart föremål”, som det ordagrant står i Växjöpolisens promemoria.

Vakthavande befäl beslutar att skicka en patrull till platsen. Poliserna Roland Karlsson och Thorsten Persson ger sig iväg söderut för att möta Bengt Johansson som lovat vänta vid telefonkiosken. Men patrullen hittar honom inte utan polismännen fortsätter istället själva mot Uråsa. Efter en stund får de syn på Ante Jonssons Saab 99:a inkörd i snövallen nästan på gränsen till Älmhults polisdistrikt. Ljuset är släckt och förarsidans dörr står öppen. På marken ligger ett teleobjektiv till en kamera i sitt fodral.

Poliserna kan se hur bilen kört runt flera varv i korsningen innan den stannat mot snövallen. Den nyfallna snön visar också att Ante gått ur bilen, in mot Uråsa där han stannat till, trampat och sparkat i snön varefter han vänt tillbaka till bilen. Och där sitter han när poliserna anländer, mycket rädd och förvirrad.

Roland Karlsson och Thorsten Persson kan se hur Antes fingrar är krökta som klor och att musklerna i armar och händer är onormalt hårt spända. Han skakar våldsamt som om han har frossa. När de försöker prata med honom verkar han mycket förvirrad och kan inte komma ihåg hur han tagit sig till platsen. Poliserna låser bilen och tar med sig Ante till Växjö centrallasaretts medicinska klinik dit de anländer tio minuter i tre på morgonen, en timma efter larmet.

Läkaren som tar emot Ante konstaterar att han är mycket chockad, hyperventilerar och har stirrande blick. Också på sjukhuset lägger man märke till hur Antes fingrar är krökta som i kramp. Läkaren beslutar sig för att ge Ante en spruta valium för att försöka få kontakt med honom. Men det hjälper inte. Ante har svårt att komma ur sin psykiska chock och talar bara kort med läkaren. På frågan om han har varit med om något hemskt svarar han ja liksom att han fortfarande känner sig rädd. Sedan somnar Ante men vaknar efter en stund. Den här gången får läkaren ingen kontakt med honom.

Från medicinjouren förs Ante i ambulans till psykmottagningen på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö där han får stanna i några dagar. En tid som Ante själv liknar vid en enda lång scen ur filmen Gökboet.

Medan Ante Jonsson vårdas på sjukhus skriver polisassistent Thorsten Persson sin rapport från nattens ovanliga händelser. Där konstaterar han att ”Bengt Johansson” aldrig mötte upp patrullen utan att de båda polismännen fick fortsätta själva och att Ante var i mycket dåligt skick när de kom fram till honom: ”Han skakade våldsamt, som om han frös, frågade om vi hade något att dricka.” Persson noterade också att Ante inte luktade sprit. 

Patrullen från Växjöpolisen hör aldrig mera av ”Bengt Johansson” och trots grundliga efterforskningar och samtal med tolv olika Bengt Johansson i Kristianstad har jag inte heller kunnat spåra honom. Mycket tyder på att namnet är påhittat. Vem det än var som ringde så ville han av någon anledning inte ge sig tillkänna. Mannen som såg ett svart föremål sväva över Antes bil har aldrig gått att hitta.

Så här långt finns det mesta dokumenterat i polisrapporter och sjukhusjournaler. Det är ställt utom allt tvivel att Ante Jonsson varit med om något mycket skrämmande på vägen den här natten.

Att simulera de kramper och det chocktillstånd, som såväl polis som läkare konstaterade måste ses som uteslutet. Krampen i händerna tyder på att Ante hållit fast sig i något, troligen i ratten, under en längre tid. Det är också uteslutet att Ante själv skulle ha ringt samtalet från telefonkiosken för att sedan köra till platsen där poliserna hittade honom.

Klockan 15 samma dag återvänder Roland Karlsson och Thorsten Persson till platsen för att försöka hitta spår efter det föremål som skulle ha orsakat händelsen. Men trots att de söker igenom terrängen tre kilometer i båda riktningar kan de inte hitta någon förklaring till det som inträffat. På den öppna plats där föremålet skulle ha synts finns inga märken. De skriver sin rapport och fallet Ante Jonsson läggs till handlingarna. ”Något föremål på eller intill vägen, eller spår efter ett sådant, som kunnat ge upphov till anmälarens synhallucination, kunde ej upphittas”, skriver Thorsten Persson.

”Nu efteråt har jag funderat över vad som hänt, om det är drömmar och fantasier eller om jag verkligen har varit med om detta”, skriver Ante Jonsson efter en händelserna.

Mötet på vägen kom att bli inledningen på en serie händelser som är betydligt svårare att kontrollera. I ett slag förändras Ante Jonssons liv i grunden med kontakter och upplevelser som mera liknar en science fiction-film än den verklighet vi andra normalt lever i. Redan en månad efter händelsen på vägen börjar Ante att föra noggranna anteckningar över ovanliga ”drömmar” och natten till den sjätte mars 1984 är han med om något som han senare kommer att beteckna som den första riktiga kontakten. Under några veckor har han känt sig orolig i samband med att han ska gå och lägga sig men på natten den 6 mars vaknar han av att någon griper tag i honom i sängen där han ligger. Hans första tanke är att det är frun som försöker väcka honom men när han tänder lampan ser han att hon sover. Istället klär han på sig och går ut i köket. Men oron känns fortfarande och efter en stund tar han ett paket med cigarretter och går ut på gatan.

Lite längre bort ser han en annan person, barhuvad och klädd i en lång svart rock, och Ante börjar följa efter honom när personen går iväg. Efter en stund ser han hur den okände mannen verkar sväva fram över marken. När mannen passerar under en gatlampa ser han hur han helt verkar sakna fötter. Några minuter senare har mannen lett ut honom mot en äng där han till sin förvåning får se samma svarta farkost som han sett på vägen någon månad tidigare. Farkosten har inga ljus eller fönster men intill den kan han se en mindre man som liknar den som han sett på vägen. Efter en kort stund börjar farkosten röra sig mot Ante och blir till slut hängande 15–20 meter rakt ovanför honom. I sina egna anteckningar beskriver han sedan vad som hände:

”Den står stilla en stund sen händer något otroligt, jag hänger i luften, men jag känner ingenting, en kort stund senare står jag hemma i trädgården och ser när dom ger sej iväg, jag står en stund och funderar över vad som hänt.”

Den 26 april är det dags igen. Samma procedur upprepas, Ante vaknar, tar på sig och möter den smala mannen på gatan utanför. Men den här gången lyser det ur fönstren på farkosten när de kommer fram till ängen och nu rör sig farkosten inte upp över Ante. Istället känner han hur han sugs in i den för att sekunden senare befinna sig ett rum som mest liknar en stor kula av glas. När han tittar ut genom ett fönster ser han hur farkosten har lyft och hur marken försvinner under honom. Trots att han försöker prata så går det inte och istället sätter han sig ned på något som ser ut som en stol bara för att känna hur han fångas in av den och blir omsluten av något som känns som ljummet vatten. Efter vad han uppfattar som två timmar ser Ante att han inte längre är ensam i glaskulan: ”Plötsligt står han framför mig, den här svarta figuren som jag sett tidigare, nu ser jag honom för första gången i ansiktet, ja hela honom.”

Ante beskriver honom som 150–160 centimeter lång med normal kroppsbyggnad fast med längre armar än en människa. Håret verkar växa runt hela ansiktet, de två stora ögonen är svarta och näsan platt och saknar näsborrar. Efter en stund sträcker mannen fram en mugg med en vätska som Ante motvilligt dricker. ”Det var inte gott precis”, skriver Ante Jonsson senare i sina anteckningar. 

En kort stund efter det att Ante Jonssons druckit upp den sötaktiga vätskan dyker en lysande tavla upp på väggen. På den ser han till sin förvåning rader med svensk text. Snart förstår han att texten är varelsens sätt att kommunicera. När Ante frågar något dyker svaret upp i form av skrift på tavlan. Men ”svarar” är kanske inte rätt ord. Trots många frågor får han nästan inga svar utom att det finns andra solsystem bortom vårat som också de har planeter med intelligent liv. Varelsen varnar sedan jordborna för att fortsätta använda kärnbränsle eftersom det skulle medföra en katastrof. Därefter försvinner den rundlätta varelsen och Ante upptäcker hur farkosten har landat igen. Vid en första anblick ser det ut som om de var tillbaka på jorden men en stor samling med lådliknande byggnader omgivna av murar gör att Ante slår den tanken ur hågen. Sakta flyger de fram över staden och vidare mot en stor sjö med grått vatten där flera byggnader ligger på de landtungor som sticker ut i vattnet. Sedan stiger farkosten hastigt, och inte långt därefter är de tillbaka på jorden igen och Ante finner sig stående ute sin trädgård.

När han ser farkosten försvinna ned över sjön vänder han och går in i köket: ”Nu efteråt har jag funderat över vad som hänt, om det är drömmar och fantasier eller om jag verkligen har varit med om detta”, skriver han. Han oroas också över vad hans fru ska tro när han berättar om sina upplevelser. Varelsen har visserligen lugnat honom på den punkten och sagt att hon ”kommer att få bevis för att ni inte är ensamma i universum”. Men Ante är tveksam och väntar med att säga något.

Plötsligt har hans liv ställts på ända. Hans liv är befolkat av varelser som han blir allt mer övertygad om inte kommer från jorden. Ante Jonsson har förvandlats från en vanlig Svensson till en person som står i kontakt med varelser från andra världar. Det som började som en vanlig ufoobservation hade nu blivit något helt annat.

De flesta varelser som Ante säger sig ha mött ser ut som relativt vanliga människor men vid ett tillfälle hämtas han av ”något omänskligt” i en äggformad farkost. Den varelsen beskriver han som 170–180 centimeter lång, smal med långa smala ben och armar, stort huvud, liten smal mun och två smala springor till ögon, näsan antyds bara medan öronen, som är något spetsiga, är relativt stora. I handen håller varelsen en grankvist. Efter en stund visar det sig att varelsen kyler ned grankvisten i ett slags bakvänd mikrovågsugn innan han mumsar i sig kvisten. Också Ante får smaka.

Vid ett tillfälle, i augusti 1985, får Ante ett besked: ”Du kommer att få träffa oss i dina drömmar”, säger en av varelserna till honom innan de skiljs. Och mötena fortsätter. Han har varnats för ett kommande kärnvapenkrig och fått en skymt av hur det kan komma att gestalta sig – och när det kan inträffa. Ante vägrar dock att säga något mer om detta när jag frågar honom. Vid en av sina resor får han dessutom besöka en planet vars invånare utplånat sig med kärnvapen. Planeten är totalförstörd och också detta tar Ante som en varning till jordens folk. På så sätt liknar de budskap som Ante har fått de som 1950-talets amerikanska kontaktpersoner berättade om. Också de varnade för kärnvapen och krig men det i en tid då det kalla kriget var som värst och många på jorden oroade sig för att någon skulle komma att trycka på knappen. När Ante Jonsson fick sina första varningar stod inte längre kärnvapenhotetlika mycket i centrum.

Sedan den första händelsen har Ante präntat ned flera hundra A4-sidor med upplevelser. Själv tror han att han har förts till tre eller fyra olika platser utanför vårt solsystem. Vid ett tillfälle har han fått besöka en utomjordisk bas på havets botten. Men var han har varit vill han inte gärna spekulera i.

Under sina resor har han mött flera olika människoliknande varelser. En som han kallar för ”halvapan”, en annan som fått namnet ”granrisätaren”, en tredje med smal kropp och långa armar. Och så Jenny, en vacker och klok kvinna med jordiskt utseende som tar med Ante på flera drömresor – hörnstenen i hela berättelsen. Det är henne han framför allt umgåtts med, badat med, ätit med och träffat hennes bekanta.

Det är också Jenny som på sommaren 1986, två och ett halvt år efter händelsen, berättar för Ante vad som egentligen inträffade utanför bilen den där vinternatten. I ett samtal med Jenny, som han noggrant skriver ned, får han veta att han blivit ombordtagen på farkosten efter att ha kämpat för sitt liv på vägen utanför. Svårt chockad fördes han ombord och ett tag var hans hjärta nära att stanna. För att rädda Antes liv placerade hans kidnappare honom i en tryckkammare samt kopplade några ringar kring bröstet och midjan. Besättningen tog också prover av Antes hår för att ”se hur långt sammanlagt liv” han har haft; tidigare reinkarnationer kunde också mätas. De tog även ett prov från Antes hud för att bestämma fysisk och psykisk kondition.

Efter denna behandling tvingades besättningen släppa av Ante igen eftersom en annan bil varit nära att upptäcka dem.

Resorna med Jenny till andra världar var fyllda av frågor från Ante. Men precis som vid den första kontakten 1985 var svaren ofta undvikande och oprecisa. På något sätt kände han att han inte kunde kontrollera situationen och fick bara svar på det som Jenny verkligen ville berätta. För Ante är Jenny lika verklig som någon människa på jorden. När vi diskuterar dessa resor poängterar Ante att han inte är säker på hur verkliga hans upplevelser egentligen är. Givetvis är de verkliga för honom själv men han har svårt att dra en klar linje mellan dröm och icke dröm.

– Det kan ju vara en dröm. Jag kan inte komma ifrån det, säger han. Men jag kan heller inte komma ifrån att det verkligen har hänt. Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på ibland. Vissa saker kan jag säga att jag tycker är drömmar. Men jag vill inte säga varken det ena eller det andra för jag vet inte. Jag vet inte riktigt egentligen vad det är som jag är med om.

Vad är det som gör att du inte kan känna dig säker på om det är dröm eller verklighet? frågar jag.

– När vi sitter här och pratar som vi gör nu så existerar en massa saker runt omkring. Men just när det här händer så existerar ingenting förutom det som händer mitt emot mig. Ändå är det så pass verkligt.

Det blir en förändring av din verklighetsuppfattning.

– Ja, på något vis.

Händer det här även under dagtid?

– Ja, det kan hända precis när som helst. Det kan hända på morgonen, på middagen, på kvällen, på natten. Men mestadels så har det väl hänt framåt kvällningen.

Hur känns det just när det händer. Kan du beskriva vad som inträffar?

– Det börjar krypa i hela kroppen. Jag vet inte fan hur jag ska förklara det. Det är något som rör sig inne i mig. Både i huvudet och i kroppen. Det slår aldrig fel. När det här kommer så en eller två eller tre dagar efteråt så händer det någonting.

Har du kvar den där ihållande känslan ända fram tills det händer?

– Nej, den går över. Den kan bara kännas en kväll eller en dag. Sedan kan det gå ett par dagar då jag inte känner någonting. Så helt plötsligt så händer det. Men under tiden känns det inget och inte efteråt heller.

Känner du då att den här verklighetsförändringen kommer gradvis eller kommer den väldigt snabbt?

– Den kommer snabbt. Det händer ofta när jag sitter framför teven. Det lustiga är att jag känner det alltid nere i tårna av någon konstig anledning. Precis som om du tänker dig att någon tar dig på benet och fortsätter uppåt. När det har kommit hit upp (ungefär i höjd med bröstkorgen) då vet jag att det händer. Men det börjar alltid mellan stortån och den andra tån. Det låter knäppt men så är det.

När Ante berättar om sådant som han ännu inte vill gå ut med låter det fantastiskt men detaljerna är jordnära och konkreta. Foto: Clas Svahn

Så berättar Ante något som han aldrig tidigare sagt. Vid sidan av att han skriver ned allt som händer honom under resorna och kontakterna med Jenny har han, på hennes inrådan, börjat teckna ner sina egna ungdomsminnen. Minnen som dyker upp tack vare kontakterna med Jenny. Ibland smärtsamma men också ofta ljusa. När vi diskuterar detta erkänner Ante att många av minnena är hemska att återuppleva men att han samtidigt tycker att det känns bra att de åter kommer upp till ytan.

Det blir någon form av terapi som du får av henne.

– Ja, det verkar nästan så. Det är ju grejor som jag inte haft en tanke på som helt plötsligt börjar komma fram.

Kanske är det denna terapi som hela händelsen egentligen har syftat fram till. Kanske är allt som hänt ett sätt för Ante att komma till rätta med sina egna minnen och sina egna trauman. Kanske är allt bara hans egen hjärnas försök att komma till rätta med sina egna minnen. Det är inte lätt att säga. Det finns ju faktiskt en hel del fysiska och påtagliga delar av historien också som inte är lätta att bortse från. En av dem överraskade Ante mig med när vi träffades i början av 1990-talet.

Efter någon timmes samtal nämner han plötsligt att han har en sten inlåst i ett bankfack. Stenen hade han hittat i sin ficka efter en av sina ”resor”. Han är inte säker på var den kan ha kommit ifrån men tycker att den liknar de stenar han sett på den strand som han och Jenny badat vid några gånger. Från en strand på en annan planet.

Dagen efter plockar han fram stenen och visar mig. Den är stor som yttersta leden på en tumme, gulaktig med ljusare inslag och mjuk att känna på även om en del skrovligheter förstör en annars perfekt yta.

Om Antes sten är från en planet utanför jorden går inte att avgöra genom att hålla den i handen. När vi skiljs åt försvinner den in på banken igen men nu, nästan tjugo år senare, har han lovat mig att få den för en analys. Än så länge har vi inte haft möjlighet att träffas för att han ska kunna ge mig stenen men jag tvivlar inte på att jag kommer att få låna den. Ante själv är inte säker på dess ursprung, säger han lite urskuldande. Den kan ju ha hamnat där på andra vägar än genom hans resor. Men bankfacket rymmer också mycket mer: flera hundra sidor med anteckningar från den första händelsen och resorna senare, en tidning som Jenny gav honom. Säkert finns där också fler saker som Ante ännu så länge inte vill berätta om.

Inför den fjärde resan, i maj 1985, fick Ante en stor plastflaska med 1,5 liter fadd sötaktig vätska. Flaskan hittade han i sitt hobbyrum på gården där den stod i ett skåp tillsammans med en av hans egna muggar och ett papper med instruktioner på. Själva flaskan såg ut som en som man har sportdryck i men med öppningen på sidan upptill. Innehållet påminde mest om utspädd mjölk.

När Ante under några dagar hade druckit ur all vätska var han redo för en ny resa. Flaskan brände han upp så gott det gick men kvar blir en klump av smält plast. Varför han förstörde detta bevis kan han inte svara på.

Den främsta känslan är att han får hjälp av varelserna och att de håller honom under uppsikt. Vid ett tillfälle har de räddat honom undan en brand i förrådet och vid ett annat fick de hans hjärta att läka snabbt efter en hjärtinfarkt.

Mötena med varelserna från andra världar har givetvis påverkat Ante Jonsson. En tid efter de första kontakterna skilde sig Ante och flyttade till slut från orten. Det övertygande beviset för att de inte var ensamma i universum verkar aldrig ha producerats. Drömmarna fortsatte men nu med information om framtida händelser och katastrofer. Av sina vänner från någon annanstans har han fått kännedom om såväl Berlinmurens fall som Sovjets sammanbrott innan de inträffade liksom förlisningarna av färjorna Herald of free enterprise och Jan Hewelius. Säger han. Men trots att jag har bett honom att skicka mig information som han tror rör framtida händelser i förväg så har han ännu aldrig gjort det. Först i efterhand har han berättat om sina ”träffar”.

Jag har försökt att följa det som har hänt Ante Jonsson under mer än tjugo år och vårt första samtal ägde rum i september 1986. Sedan dess har vi träffats åtskilliga gånger både i Antes hem och på de platser där hans kontakter ska ha ägt rum. Frågorna är många och svaren inte alltid så lätta att få. Inte minst när det gäller den första händelsen på vintervägen. Hur kunde Ante se det mörka föremålet hänga vid sidan av vägen trots att snön föll tät och det var mörkt på platsen? Varför syntes inte varelsernas fotspår i snön utan bara Antes egna? Enkla frågor som inte har fått några svar.

Lite drygt 23 år efter den första händelsen står vi på platsen där allting började: en avtagsväg från den livligt trafikerade riksväg 30 mellan Tingsryd och Växjö. Då, den 3 februari 1984, var det snö och mörkt, nu är det slutet på en härlig sommardag. Ante Jonsson visar runt och berättar medan en grupp fältundersökare från UFO-Sverige följer med och lyssnar. Han har berättat sin historia många gånger men sällan på platsen där hans liv förändrades i grunden. Tillsammans med Ante vandrar vi ned mot riksvägen och den plats där han fick ställa sig på bromsen i den hala snömodden.

När vi nu träffas igen berättar han åter om hur han släpades ut ur bilen, försökte fly men tappade medvetandet och inte vaknade upp förrän han åter satt på förarplatsen med händerna krampaktigt slutna om ratten.

Det som började som en olyckshändelse har med tiden utvecklats till en lång rad möten som Ante Jonsson själv säger liknar en slags plan. En plan som han inte förstår ändamålet med. Det är mycket som Ante Jonsson säger sig ha svårt att förstå av det som händer. Till exempel får han fortfarande nästan aldrig svar på de frågor han ställer till dem han möter. Många gånger har han med sig en lapp för att inte glömma något viktigt men det är sällan någon av varelserna bryr sig om hans funderingar. 

– Oftast svarar de inte utan kommer in på något helt annat och det är ruskigt svårt att få veta något om dem själva. Då blir det diffusa svar, säger han.

Kontakterna fortsätter också i dag men är inte längre lika täta. Det kan gå tre, fyra månader mellan varje gång som han känner de där typiska krypningen i kroppen och då vet vad som väntar. När mötet sedan väl äger rum vet han aldrig vad det kommer att handla om. Men med tiden har fokus allt mer glidit över från varelserna mot honom själv och vad som händer efter döden.

– Jag har frågat så många gånger varför de har tagit kontakt med mig och inte några styrande som har makt att påverka. Svaret jag har fått är att det inte har gått. De har försökt men inte fått någon kontakt. Varför det inte har lyckats har jag inte fått veta.

Enligt Ante är det oftast samma personer som kontaktar honom nu som när den första händelsen ägde rum 1984. Men under åren är det många som har kommit och gått och totalt uppskattar han antalet olika varelser till mellan femton och tjugo stycken. Någon befälhavare har han inte upptäckt. Ingen verkar stå över den andre.

– Jag har haft kontakt med Sindo och en som jag kallar Alvar, det är mest honom jag pratat med det sista året. Någon gång har de varit fem samtidigt. Några av dem har haft en dosa på axeln som blinkar som en discobelysning i takt med att de talar, som att det är ett slags översättningsapparat.

Samtalen förs på ren svenska. Rikssvenska för att vara mera precis. Ante Jonssons småländska fungerar inte alltid. Och det är i dessa detaljer som Antes historia får en närhet och prägel av verklighet som gör den svår att vifta bort. När jag frågar honom om varelserna alltid förstår honom så svarar han snabbt och med kort eftertanke att när han en gång hade använt ordet ”tyar”, som varje tevetittare som minns sin Raskens omedelbart hade känt igen, då hade de märkliga varelserna inte förstått honom. Då var han tvungen att förklara att det är småländska för ”orkar”. 

Genom åren har Ante Jonsson att han haft kontakt med 15-20 olika varelser. Foto: Dan Lefebvre / Unsplash

Och det har skett en förändring genom åren. Från att mest ha liknat omänskliga robotar har varelserna blivit mer empatiska menar Ante. Den sista tiden har han till och med sett hur några av dem har lett. Något som aldrig tidigare har hänt.

– Efter tjugo år ser jag hur de drar på munnen!

Enligt Ante Jonsson finns det 200 varelser som lever här i Sverige. Alla lika oss människor men smalare. 

– Du kan inte säga att det är en av dem du möter. Det är inte mycket som skiljer dem från oss, säger han.

När Ante berättar att två av dem ska sitta i regeringen så frågar jag vilken regering; den tidigare eller den nuvarande. Så vitt Ante förstår så måste det ha varit i den socialdemokratiska eftersom han fick veta det för några år sedan. Flera ska dessutom vara höga företagschefer.

Tror du på det? frågar jag honom.

– Jag tvekar, säger Ante. Många av dem pratar ju så mycket strunt att man har svårt att tro att de skulle komma utifrån.

Jag kan bara nicka instämmande. Vilka svenska politiker eller företagsledare skulle man misstänka i så fall? Det hela verkar orimligt och föga troligt. 

När vi nu åter träffas så frågar jag om Jenny. Denna varelse som verkar vara själva kärnan i de många kontakterna, en ”utomjording” som Ante säger sig ha haft rader av möten med, framför allt de första åren. Jenny kom att bli en viktig del i hans liv tills hon plötsligt slutade att dyka upp. När jag frågar Ante om hur det kom sig att hon försvann ur hans liv så berättar han en märklig historia som jag får lova att inte skriva om. Klart är i alla fall att Jennys roll är den absolut viktigaste i hela historien och att kopplingen mellan Jenny och det som försiggår i Ante Jonssons normala vardagsliv är kärnpunkten i det som händer. 

– Det är som ett slags rebus som jag ska lösa men jag fattar inte vart den ska leda någonstans, säger han. En dag ska jag få veta vad jag ska göra med allt.

När jag påpekar att det har gått mer än tjugo år sedan den första kontakten och ingenting egentligen har kommit fram så kan Ante bara hålla med: 

– Jag fattar det inte än i dag, ibland går jag hemma och funderar om det inte bara är ett hjärnspöke eller om någon lurar i mig det när jag ligger och sover.

 – Men, tillägger han efter en stund, jag har accepterat det för vad det är, antingen det är hjärnspöken eller verklighet.

Det är inte längre så viktigt för Ante Jonsson vad som ligger bakom händelserna. ”Det som händer det händer”, säger han.

Samtidigt fortsätter han att uppleva kontakterna som fysiska. Bara tre veckor innan vi träffades hade Ante Jonsson mött en farkost nere vid Helgasjön inte långt ifrån där han bor. Mötena äger rum på samma sätt som de alltid gjort. Först en krypande känsla i benen kvällen innan och sedan instruktioner vart han ska köra. Väl framme får han se ett ubåtsliknande föremål i miniformat.

– Plötsligt dök farkosten upp som när man tänder en lampa. Sedan kom en man gående ifrån stigen där jag hade gått trots att farkosten stod ute i vattnet, berättar Ante.

Den man som oftast dyker upp vid mötena är ”fantastiskt smal” men ser ut som en vanlig människa. Han är klädd i en ljus overall med ett bälte och när han kommer fram så börjar de samtala om sådant som berör Ante.

– Det är mycket privata grejor som jag får veta i form av ledtrådar och jag skriver ned det han pratar om. Det är en konstig historia som ger mig konstiga känslor.

Det privata går som en röd tråd genom allt som har hänt, säger han själv. Men just den biten har han aldrig berättat om offentligt eller skrivit om. Med tiden har han börjat förstå att de två spåren inte längre går att skilja åt. Det privata hänger ihop med det offentliga, det som han har gått ut med. ”Kanske måste jag föra samman dem”, säger han och syftar på de mellan 400 och 600 sidor med anteckningar från sina olika möten som sitter prydligt insatta i pärmar hemma i huset.

Där finns också ännu fler anteckningar om varsel om kommande händelser. Två veckor före ”Katrina” slog till mot New Orleans hade Ante fått se hur en stad svämmades över i en syn. Men han fick aldrig veta var det skulle hända. En annan gång fick han veta att jordiska astronomer snart skulle komma att upptäcka en ny planet, vilket också hände några veckor senare. Varelserna hade pekat ut den på en karta där också jorden syntes. Men frågan är hur intressant en sådan uppgift är. I dag har astronomerna hittat närmare 350 stycken planeter och nya upptäckter görs varje månad. Varför det skulle vara intressant att förutsäga en av dessa är minst sagt svårt att förstå. När jag frågar Ante var någonstans denna nya planet skulle ligga så hänvisar han till den ”västra sidan av Vintergatan” och ”en bra bit ifrån jorden”. En lagom oprecis beskrivning som knappast tyder på att sagesmännen har tillgång till någon högre form av teknik. Vår galax beskrivs knappast med hjälp av en kompassriktning.

– Det är inte så länge sedan jag drömde om vilka siffror som skulle vinna på Dagens dubbel. Men jag låg ju hemma på soffan och hade ingen möjlighet att hinna in till stan för att spela på dem. Så jag tänkte att jag tittar väl på TV4 för att se hur det gick, och då var det de siffrorna. En annan natt drömde jag om de sista loppen i ett travlopp och att två femmor skulle vinna. Så jag åkte in och spelade på dem. En gång vann jag 870 kronor! 

Men jag antar att du har förlorat också?

– Ja, det har jag. Det är inte några säkra tips. Tre, fyra gånger har det inte slagit in. Men jag satsar inte mer än en tia.

Ante Jonsson har lärt sig leva med allt det underliga. Händelserna och budskapen har blivit en del av hans liv, säger han. Det jobbigaste är att det ringer så många. 

– Många är knäppskallar som tror att jag är ett slags gud som kan hjälpa dem med allt möjligt. 

Några gånger har Ante fört önskemålen vidare till sina kontakter men han säger sig bara känna till en person som sedan verkligen har fått hjälp. Om det var en slump eller inte vet han inte.

– En annan som ringde var övertygad om att jag kom från en annan planet och ville att jag skulle komma till henne för att spela utomjording. Jag skulle kunna tjäna tiotusentals kronor på det menade hon. Men aldrig att jag skulle ställa upp på sådant, inte ens om jag kunde tjäna 200 000 på det.

Andra ringer och vill bli botade från sjukdomar eller tror sig ha fått budskap om när ”utomjordingarna” ska visa sig. En dam förutspådde att hela mänskligheten skulle få se dem i april 2007, vilket ju inte stämde.

– Och så kommer det aldrig att bli, säger Ante. Den uppfattningen har jag fått.

Vi sätter oss i bilen och jag gör mig beredd på att köra Ante hem. När vi lämnar Uråsakorsningen och kör åter mot Växjö hinner vi bara någon mil innan Ante ber mig att svänga vänster ned längs en mindre väg och förbi några bostadshus. Till slut kommer vi fram till en dammanläggning. Vi parkerar bilen nedanför en vall och låser dörrarna. En trappa leder upp mot ett lågt nätstaket som sträcker sig utefter kanten på dammen. Ett malande brus möter oss där vi står och blickar ut över det stilla vattnet. Här har han numera flera av sina kontakter.

– De kommer alltid därifrån, säger Ante och pekar. Sedan blir de hängande över vattnet. 

Vatten verkar vara en gemensam nämnare för Ante Jonssons kontakter. De första mötena ägde rum vid stranden av Torsjön inte långt från Väckelsång. När Ante flyttade till Strömstad blev det sjön Färingen som kom att fungera som kontaktpunkt. När han flyttade till Växjö fokuserades möten över Helgasjön som ligger alldeles intill hans och familjens hus. Nu är det dammen inte långt från Ingelstad som står för de flesta mötena.

Vi står vid kanten av dammen en stund och tittar ut över vattenytan. Jag förklarar hur svårt det är för en utomstående att förstå något av det han beskriver. Trots alla år och alla samtal är det mesta Ante har berättat utan någon mening för mig. 

– Det är det för mig också, säger Ante och skrattar. Det är svårförståeligt. Jag fattar inte alltid mer än vad du gör. Varför är jag så viktig för dem? Och vad är det de vill att jag ska göra, för något är det. Det är så mycket som är komplicerat men som inte skulle behöva vara det. De skulle kunna prata mer rent ut istället för i gåtor.

När vi pratar om det som händer honom är det lika ofta Ante Jonsson själv som ställer frågorna. Svaren har han inte alltid.

– Är det verkligen så att de kommer någonstans utifrån eller kommer de någonstans från jorden? Jag vet inte. De har sagt att de kommer från planeten ”Prio” men jag har aldrig fått veta hur långt bort den ligger.

Själv inser han att avståndet till planeten Prio måste vara stort och han säger att det knappast kan vara möjligt att varelserna åker fram och tillbaka så ofta som de verkar göra. Ändå säger han sig ha fått åka med och tvekar därför om resan verkligen ägt rum i den fysiska verkligheten. 

En gång säger han sig ha fått resa med till Prio. Men eftersom Prio ser ut som vilken plats som helst på jorden känner han sig inte säker på att han verkligen har fått resa genom rymden. Kanske har han helt enkelt aldrig lämnat jorden. Bevisen för att det han säger är sant är få eller också kan han inte visa dem. Stenen som väntar på att analyseras har varken jag eller Ante själv några stora förhoppningar på. Men det finns annat som skulle kunna övertyga men det föremålet kan han inte visa mig. 

– Det är en apparat som ska fungera som ett slags kommunikation mellan dem och mig, säger han. Men hur länge jag får ha den kvar, det vet jag inte. Det blir kanske inte någon längre tid.

När vi åter sätter oss i bilen för att fortsätta drar Ante fram en halskedja med en komplicerad symbol som han en gång sett i samband med sina kontakter. Från början var figuren enklare och hade formen av en trekant med något som skulle kunna vara ett öga i mitten. Högst upp i stängeln gick två halvcirklar som i dag har fått formen av något som liknar två speglade fiskkroppar. Jag blir inte förvånad när Ante säger att det hela också ska vara ett slags nyckel men till vad den ska användas vet han inte. 

– Det är ett slags framtida nyckel. Det är vad jag har fått veta, säger han.

En nyckel utan lås som så mycket annat i Ante Jonssons upplevelser.

Vi sitter kvar och pratar innan vi rullar vidare. Ante berättar om ännu en hemlighet som han har fått av de smala varelserna och jag frågar om han aldrig blir sugen på att få sådana uppgifter kontrollerade av en utomstående. För att kunna komma ett steg vidare. Men det vill han inte. För honom handlar det om att inte svika ett förtroende, säger han. Kanske skulle kontakten då klippas av och när det går för lång tid mellan kontakterna så börjar han nästan att längta efter dem.

– Jag har ju så mycket jag vill prata med dem om, säger han.

Frågorna verkar ibland vara viktigare än svaren. 

Så vad ska man tro om Ante Jonsson berättelser? Svaret är att jag inte vet. Om det inte hade varit för det första, konkreta, mötet på vintervägen i februari 1984 så hade jag nog aldrig brytt mig om dem. Runt om i världen finns hundratals personer med liknande berättelser. Inte ens i Sverige är Ante Jonsson unik med sina resor till avlägsna platser. 

Att jag trots allt följer honom sedan snart tjugofem år beror på honom själv som person. När Ante berättar om sådant som han ännu inte vill gå ut med låter det fantastiskt men detaljerna är jordnära och konkreta. Han är frikostig med namn och uppgifter och även om han inte vill att jag skriver om det så svarar han på alla mina frågor. 

Samtidigt har vi olika prioriteringar. Bevisen för det han berättar finns men Ante Jonsson vågar inte visa dem. Kanske förlorar han då kontakten, säger han. För mig är just dessa fysiska apparater viktigare än några luddiga svar från några ”utomjordingar”. Innerst inne vet jag att jag aldrig kommer att få se något som kan övertyga mig eller andra. Jag kommer aldrig att få några exakta förutsägelser där Antes kontakter visar att de faktiskt kan se in i framtiden. Och jag kommer själv aldrig att få vara med när Ante är med om sina möten. Om jag skulle det, vad skulle jag då se?

Men kanske kommer jag någon gång att få tag på den mystiska ”Bengt Johansson”, mannen som ringde polisen och som såg ett svart föremål sväva över en bil på riksväg 30 den där vinternatten 1984. Kanske.

Ante Jonsson gick bort 2019. Hans halskedja försvann och har inte kunnat återfinnas.

Clas Svahn

Clas Svahn är journalist på DN och ordförande för stiftelsen Archives for the unexplained samt vice ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige. I mer än 40 år har han intresserat sig för det ovanliga och ser sig själv som en kritisk men nyfiken granskare av det okända. Svahn har skrivit mer än tjugo böcker och är en ofta anlitad expert i media.