Det okända: När miraklet kom till Södertälje

Det Okända: När Miraklet Kom Till Södertälje

Statyer och bilder av diverse helgon men framför allt av jungfru Maria har en tendens att börja gråta. Ibland i form av en genomskinlig vätska (vanliga tårar), andra gånger i form av en röd vätska (Jesu blod). Det är heller inte ovanligt att olja rinner från statyernas ögon. Samira Hannoch i Södertälje var med om ett sådan händelse – när miraklet kom.

Foto: Diego Marín / Unsplash

För en sekulariserad svensk känns sådana händelser exotiska och avlägsna men inom den katolska kyrkan är ett mirakel inget märkligt utan snarare en viktig del av det man tror på; något som visar människans nära förhållande till gud och vice versa. 

Miraklen kan ta sig olika former. Uppenbarelser där den heliga jungfrun eller Jesus visar sig är en. En annan är eukaristimiraklet där nattvardsbröd förvandlas till kött och vinet till blod. En tredje form är då heliga bilder börjar fälla tårar.

I mitten av mars 1992 kom miraklet också till Sverige, till den då 15-åriga Samira Hannoch på Myrstigen i Södertälje. För en ständig ström av människor och rader av journalister berättade Samira vad som hade hänt den dag då hon för första gången mötte den helige Charbel:

– Jag såg honom första gången den 3 januari halv två på natten. Jag satt och kollade på teve i vardagsrummet och plötsligt såg jag en man i svarta kläder och med ett kors i handen. Han sa till mig: ”Jag är den helige Charbel och den som gör dig illa förlåter jag aldrig. Den som är glad när du är ledsen, honom förlåter jag inte heller. Men den som hjälper dig, han har kontakt med Gud.”

Den helige Mar Charbel levde för tusen år sedan och verkade som munk inom den syrisk-ortodoxa kyrkan. Senare blev han helgonförklarad för sin förmåga att bota sjuka. Han ligger begravd i Libanon.

Den 16 februari kom den helige Charbel tillbaka i form av en syn på himlen. Budskapet var kort: ”Jag ska låta dig släcka elden”. Den 19 mars upprepade den helige Charbel att Samira skulle släcka elden och när hon frågade vilken eld han menade blev svaret ”Elden du ser framför dina ögon”. Då svimmade Samira.

Den helige Mar Charbel. Foto: Axxis10 / CC BY-SA

Men det var den fjärde visionen några dagar senare som förändrade allt. Från familjens balkong på andra våningen fick Samira kontakt med Jesus. Under kontakten kvittrade tusentals fåglar som om hon fått en försmak av paradiset. När hon återvände in rann olja från hennes armar och händer och inne i lägenheten började målningen av den helige Charbel också att gråta olja. Natten efter kom den helige Charbel till henne i en dröm och då förstod Samira vad hennes uppgift var. ”Kyrkan måste enas och de som delat den och nu inte tror på den uppenbarelse du fått, de ska drabbas av blindhet.”

De som skulle enas var den syrianska kyrkan i Geneta och den assyriska som höll till i Folkets hus. För att ge Samira extra auktoritet fick Samira också veta att ”Jag hade kunnat välja vilken tjej eller kille som helst, men du är min utvalda. De som tror att det du har att berätta bara är tjejprat, de kommer att straffas.”

Det sista hade nog inte behövts. Människor i tusental började vallfärda till familjens lägenhet i Blombacka, många hade rest från andra länder, och när de mötte den unga flickan beströk hon var och ens panna med några droppar olja från den helige Charbels porträtt som fortsatte att producera olja. Gamla, sjuka och handikappade köade i timmar för att få hjälp och ryktet började gå att flera också hade botats. På åtta dagar kan så många som 45 000 människor ha sökt sig till Samira. Till slut tröttnade grannarna som varken fick sova eller kunde ta sig in till sina egna lägenheter och Samira fick börja framträda i kyrkan. Vid en gudstjänst i kyrkan i Geneta svimmar hon, om det berodde på för lite sömn eller något annat var omöjligt att säga.

I intervjuer sa Samira att hon inte förstod varför just hon blivit utvald. Hon var inte särskilt religiös och gick bara i kyrkan några få gånger om året. Men alla var inte lika imponerade eller välvilligt inställda och från den syrianska ursprungsförsamlingen nere i centrum lät biskop Zhabo meddela att han helst skulle vilja se ett kvitto på de pengar som samlades in i den helige Charbels namn.

Till slut tröttnade Samira och den 10 april stängde hon sin ”mottagning”. Fyra dagar senare åkte hon med sin familj till Jerusalem för att besöka Jesu grav. Ett femtiotal svenska syrianer följde efter och väl i Jerusalem fick Samira träffa biskop Bahnan Jyjaui, ledare för den syrisk-ortodoxa församlingen i Jerusalem. Inför de församlade svenskarna meddelade han att han trodde på Samira och att hon kunde komma att helgonförklaras någon gång i framtiden.

Samira åkte hem och sedan blev det tyst. Synerna upphörde och Samira gick tillbaka till skolan, människorna slutade strömma till och artiklarna i tidningarna upphörde. Fickan med visionerna blev plötsligt en vanlig skolflicka igen.

Så hur gick det? Slogs de båda ”kyrkorna” samman till en? Blev folk som inte trodde på Samira blinda? Och dyrkas den vältalige Charbels fortfarande i Sankt Aframs kyrka i Södertälje?

Jag ringde upp den nye ärkebiskopen Benjamin Atas Dioscorhos som blev biskop 1996 och frågade vad som hänt sedan Samiras vision om en enad kyrka. Svaret blev överraskande:

– Det blev tvärtom, stiftet är delat i två, säger han. Mirakel är mirakel, det har inget med splittring eller enande att göra. Allt fungerar bättre sedan stiftet delades i oktober 1994.

Ärkebiskop Dioscorhos säger att han är glad över delningen, det ger honom mer tid att sköta sin tjänst. Samira ser han i kyrkan ibland men någon bild av den helige Charbel finns inte kvar.

– Mirakler är inte viktiga för mig, det är andra budskap, säger ärkebiskopen. Men det händer mirakel varje dag i våra liv fast vi människor är inte längre så starka i vår tro att vi tror på mirakel längre.

Vallfärdandet, helandet och visionerna verkar ligga långt tillbaka i tiden. Istället för att gå samman har stiftet delats i två bara två år efter Samiras vision, inga människor som tvivlade har rapporterats blinda och Charbels gråtande porträtt hänger inte längre i Sankt Aframs kyrka.

Under tiden fortsätter statyer och målningar att gråta blod på andra håll i världen. I mars 2002 samlades tusentals troende framför en bronsstaty föreställande Padre Pio vid en kyrka i Messina på Sicilien. De röda tårarna upptäcktes av en förbipasserande och en tillkallad präst lyckades inte torka bort dem. Tårarna kom lägligt och var antagligen framgråtna av lycka eftersom Padre Pio några månader senare skulle komma att helgonförklaras av påven. I december 2003 började statyn åter att gråta blod vilket bekräftades för media av Messinas borgmästare Gentile Scaramozzino. 

Det finns flera sätt att få statyer att ”gråta”. Ett av de vanligaste är att någon nattetid stryker äkta blod under ögonen på statyn. Bättre är att använda färg som börjar rinna när temperaturen stiger under dagen, lagom till de stora åskådarmassornas ankomst. 

I Santa Chiara-kyrkan i Neapel förvaras två små flaskor med ett mörkrött ämne från stadens skyddshelgon S:t Januarius som levde och dog som en martyr på 300-talet. Några gånger varje år, efter böner i kyrkan, förvandlas den torkade substansen till flytande blod. Skulle detta mirakel inte inträffa tror napolitanarna att en stor katastrof kommer att drabba staden. 1989 lyckades några forskare vid universitetet i Turin att få tillstånd att analysera ämnet i flaskorna. Och svaret blev att det rörde sig om riktigt blod.

Ofta är problemet att de präster som tar sig an mirakelstatyn inte gärna ser att en vetenskaplig undersökning stör miraklet. När en sådan undersökning ibland har fått genomföras visar det sig att forskarna inte alltid är beredda på att det hela faktiskt kan röra sig om en bluff. Joe Nickell, som är en av skeptikerorganisationen Csicops undersökare av paranormala fenomen, menar att gråtande statyer i stället borde undersökas av trollkonstnärer som har lättare att genomskåda en bluff. 

I de fall när vätska faktiskt har analyserats måste vi ställa oss frågan: Vad menar den gode guden med att låta ett helgon gråta kycklingfett? Ett exempel är Audrey Santo i Worcester, Massachusetts, som sedan flera år legat i koma efter en olyckshändelse. I hennes hem började plötsligt flera religiösa föremål att gråta olja. Vid en undersökning av en staty visade det sig att den olja som rann ur ögonen till 80 procent bestod av olivolja och till 20 procent av kycklingfett. Kunde statyn inte ha fått gråta riktiga tårar istället? 

Det finns också andra varianter på samma tema. I Indien har den hinduiske gudomen Ganesh, en elefanthövdad figur, vid några tillfällen börjat dricka mjölk ur bägare som satts under snabeln. Det hela verkade mystiskt tills några skeptiker testade samma sak med en Musse Pigg-staty och kunde visa att det räckte med att statyn kom i kontakt med mjölken för att ytspänningen skulle transportera mjölken upp mot statyn där den sedan dunstade bort. 

Det finns all anledning att ta de bekymrade statyerna med en god nypa salt. Så länge de fungerar som dragplåster och goda omvändare av syndfulla människor kan man inte utesluta att tårarna fortsätter att rinna med viss hjälp av mänskliga händer. 

Redan tsar Peter 1 av Ryssland som regerade mellan åren 1682 och 1725 ingrep när en bild av den heliga Maria i St Petersburg regelbundet började fälla tårar. Politiska tårar, visade det sig. Målningen var gjord på trä och dess tårar sades vara den heliga jungfruns avsky mot en del reformer som tsaren just hade infört. Tsar Peter avslöjade själv bluffen och visade upp mekanismen som frambringade tårarna för folket. Mellan de dubbla bräderna som utgjorde tavlans botten fanns en behållare fylld med olja. När de många vaxljusen kring madonnabilden tändes värmdes oljan upp och fördes upp och ut genom små hål som gjorts i jungfruns ögonvrår.

Jungfru Maria. Foto: Pixabay

Det finns flera sätt att få statyer att frambringa vätska. För några år sedan fick jag en bild på en sådan staty, inköpt i Kina, föreställande en liten pojke som visserligen inte kunde gråta men väl kissa. Gerdt Sundström i Jönköping som mejlade mig bilden berättade att den lille kissaren kunde köpas på gatan för några yuan. Pojken var sju centimeter hög och gjord i terrakotta med en ihålig kropp. Allt glaserat utom på den kritiska punkten. För att få pojken att kissa lägger man statyn i vatten en bra stund innan man tar upp den. ”Stående i varm och torr atmosfär kan den sedan kissa ett tag”, skriver Gerdt Sundström.

I dag anses under och mirakel inte höra hemma i det svenska samhället. Skulle de inträffa är det risk för oro. Men så har det inte alltid varit. Under 1600- och 1700-talet tolkades tecken i skyn och i naturen som fingervisningar från Gud och ett kraftfullt åskväder kunde avslöja stridande styrkor som med sina svärd stod mot varandra bland himlablixtarna. Det kan verka märkligt att människor så ofta såg Guds närhet i vardagen med tanke på i vilken nöd många levde men hoppet om frälsarens skyddande hand gav säkert ändå en viss trygghet. Ibland ingrep Gud på ett direkt och påtagligt sätt som när guldsmeden Richters tvåårige son Fredrik Georg den 3 november 1706 handlöst föll ut genom familjens fönster på Västerlånggatan 7. Ögonvittnen kunde sedan berätta hur det sett den lille pojken falla från femte våningen mot en säker död men räddats av en osynlig hand: ”Sakteligen svävat i luften och fallit neder ganska tågligt och långsamt.” I sin bok ”Sagornas och sägnernas Stockholm” beskriver Bengt Järbe ytterligare en sådan händelse några år senare, den 11 september 1744, då kyrkoherden Andreas Bergius treårige son Petrus huvudstupa föll från familjens bostad i Gamla stan. Fallet skedde från andra våningen i lägenheten på Urvärsgränd och trots att också denne treåring såg ut att möta en säker död klarade han sig helt utan skador. Den tacksamme fadern lät trycka upp ett litet häfte där ha tackade Guds ängel för att ha räddat hans son.

Clas Svahn

Clas Svahn är journalist på DN och ordförande för stiftelsen Archives for the unexplained samt vice ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige. I snart 40 år har han intresserat sig för det ovanliga och ser sig själv som en kritisk men nyfiken granskare av det okända. Svahn har skrivit mer än tjugo böcker och är en ofta anlitad expert i media.