Det okända: Röster från andra sidan

Det Okända: Röster Från Andra Sidan

Går det att få kontakt med de döda? Frågan har med sin självklarhet alltid intresserat och fascinerat oss människor. Alla har vi någon gång funderat på om det väntar något på andra sidan den dag som vi dör. Dödens gräns har skrämt men också lockat människor i alla tider, och i vissa kulturer har färden in i dödsriket varit lika viktig som livet självt.

I en undersökning från mitten av 1990-talet svarade 18 procent av alla svenskar ett övertygat ja på frågan ”Tror du att det finns ett liv efter döden?” 27 procent svarade att det kanske finns ett liv också sedan den fysiska kroppen har lagts till sin sista vila. Bland kvinnor var siffran högre och där trodde var fjärde att livet inte tar slut när kroppen dör.

Men när det gäller frågan om det också går att få kontakt med de döda blir siffrorna lägre och bara sju av hundra svenskar anser sig säkra på att det går att kontakta en person som avlidit medan så många som var fjärde ändå kan tänka sig det. Och givetvis finns det de som försöker upprätta en sådan kontakt.

Under åren har jag haft möjlighet att vara med på flera seanser. Andaktsfulla tillställningar där ett medium sätter sig i kontakt med avlidna och sedan försöker para ihop den döde med någon levande i salongen. Det har inte alltid gått så bra, beskrivningarna har ofta varit allmänna och i en stor nog grupp finns det alltid någon som ”känner igen” den inte sällan vaga beskrivningen av en kontaktsökande anförvant. Det är därför inte särskilt konstigt att några har försökt att ta frågan ett steg längre. Ett steg mot ett slags objektiv verklighet som också går att kontrollera av andra och där mediet inte längre behövs. Metoden är enkel: man sätter ett tomt band i en rullbandspelare och låter det rulla med inspelningsknappen nedtryck och mikrofonen påslagen. Efter en stund lyssnar man på bandet för att höra om något kan urskiljas. Kanske ett enda ord, en röst från någon som inte hade befunnit sig i rummet när inspelningen gjordes. Andra gånger bankningar som om någon slagit med fingret på mikrofonen.

Två svenskar som använde sig av den här metoden var Friedrich Jürgenson (1903–1987) och Claude Thorlin (1916–1999). Jürgenson var först och med tiden skulle han samla ett par tusen röster genom sina mikrofoninspelningar. Ofta är rösterna svåra att höra och det krävs att någon som redan hört det som sägs berättar vad man ska lyssna efter innan budskapet tränger igenom bruset. Vid andra tillfällen är ljudet klart och rösten tydlig.

Claude Thorlin i Eskilstuna blev intresserad av dessa röstfenomen sommaren 1963 då han och hans fru Ellen läst om Jürgenson i en artikel i ortstidningen. För dem båda var tanken att det fanns spöken, människor som levde efter döden, inte främmande. Särskilt för Ellen, som upplevt mycket själv när hon var ung, var frågan lätt att svara på. Vid något tillfälle hade hon tyckt sig lämna sin egen kropp, andra gånger hade hon sett gestalter som inte verkade vara av kött och blod, och ända sedan barndomen hade hon haft upplevelser som hon inte kunde förklara. För Claude tog det lite längre tid att bli övertygad men det skulle inte dröja länge innan det var han som blev den drivande av de två. Steget till att kontakta Friedrich Jürgenson och resa till hans hem i Nysund i Mölnbo var inte långt och redan i juni 1963 gjorde de slag i saken. Mötet med Jürgenson kom att förändra deras liv. Båda var imponerade, inte minst den från början skeptiske Claude som inte kunde se någon teknisk förklaring till hur rösterna kom in på banden. Sommaren 1963 blev starten för ett livslångt sökande efter budskap, först genom radio men senare med hjälp av mikrofon.

Paret Thorlin var långt ifrån först med att göra resan till Mölnbo. En lång rad journalister och fotograferar hade suttit kring Jürgensons bandspelare med öronen spetsade och lyssnande efter rösterna. En av dem var fotografen Anders Engman som tillsammans med den legendariske journalisten Rune Moberg från tidningen Se och vetenskapsjournalisten Eugen Semitjov besökte Friedrich Jürgenson på 1960-talet.

– Jag minns att vi stannade till på vägen och köpte ett nytt och oöppnat rullband i närvaro av notarius publicus, berättar Anders Engman. Det bandet tog vi sedan med oss till Jürgenson och satte i bandspelaren. När vi sedan hade låtit det rulla med mikrofonen påslagen så lyssnade vi. Och då hördes det röster! Jag har ingen aning om var de kom ifrån.

De som har hört anderösterna glömmer det knappast. Nästan alltid svaga, vid några tillfällen tydliga, störda av brus och sprakanden, som om de kom från en avlägsen sändare, talar de i korta fraser på ett blandspråk där tyska, svenska och engelska blandas. Polyglottspråk kom denna blandning att kallas.

”Att ta del av dessa inspelningar är något av ett lyssnandes konst”, säger Claude Thorlin vid ett tillfälle. Det kan man lätt hålla med om.

Även om rösterna var svaga och inte alltid så lätta att uppfatta så tyckte sig många höra dem. Andra var tveksamma och menade att det var först sedan Jürgenson själv hade berättat vad man skulle höra som de också kunde höra dem. Många menade att det som hördes knappast var röster från andra sidan utan avlägsna radiosändningar som kom in som störningar. För Claude och Ellen Thorlin var steget kort från tro till övertygelse.

– Vi blev intresserade och snart köpte vi en egen bandspelare och började experimentera”, berättade Claude Thorlin senare för tidskriften Sökarens redaktör Sven Magnusson.

När makarna kom hem till Eskilstuna efter besöket hos Friedrich Jürgenson började de själva att experimentera. Och också på de egna banden fick makarna in röster. Redan vid första försöket, när Claude packat upp den nyinköpta bandspelaren och laddat den med ett rullband, kom något in på bandet som han och Ellen identifierade som ”en paranormal röst”. Riktigt så lätt skulle det inte bli i längden visade det sig. På flera hundra experiment kunde möjligen någon enstaka röst leta sig in på bandet. Senare justerade Claude Thorlin siffran till mer optimistiska 30 procent medan 70 procent av alla försök inte gav något alls. Av dem som ansågs lyckade fick hälften sållas bort på grund av dålig ljudkvalitet. Resten, 15 procent, hade tydliga anderöster.

 – Det kom sporadiskt men plötsligt så kunde det strömma in, berättade Claude Thorlin senare.

Men rösterna till trots är det kanske ändå ett fotografi som får de flesta att lyfta på ögonbrynen. Ett fotografi som makarna Thorlin länge hade stående bland familjefotografierna på en hylla i sitt hem och som de båda var övertygade om visade anden bakom en av rösterna.

Idén till att försöka fånga andarna också på bild fick Claude och Ellen Thorlin efter ett besök av en ingenjör från södra Sverige. Mannen hade haft med sig några bilder som han halade fram ur plånboken och visade upp för paret. Bilderna var inte särskilt dramatiska. Det som syntes var några streck av ljus som verkade ha rört sig över bilden, ungefär som när man lämnar kameran med slutaren öppen och samtidigt rör en lampa framför linsen. Men när mannen gick föreslog han att Thorlins själva kanske skulle prova för att se om inte de, som fick in så många märkliga röster på sina band, också kunde fånga andarna som låg bakom dem.

Enligt vad makarna själva senare berättade så tänkte man inte mera på mannens förslag förrän den 20 mars 1969 då Ellen fick en konstig känsla i kroppen. Känslan ville inte vika och till slut föreslog Ellen för sin man att de skulle försöka att använda kameran samtidigt som de som så ofta tidigare startade bandspelaren och försökte fånga in de svårtolkade anderösterna. Efter en hel del tjat gick Claude slutligen med på att genomföra experimentet, men först sedan han ringt upp disponent Sten Warghusen, en vän som också han bodde i Eskilstuna och som skulle agera vittne. Ellen kände sig trött och gick och vilade en stund men kände snart där hon låg på sängen hur något eller någon verkade massera hennes nacke.

Kameran, av märket Practica, monterades upp tre meter ifrån och kopplades ihop med en trådutlösare till avtryckaren.

När Ellen vilat klart satte sig de tre kring ett bord där bandspelaren placerades väl synlig. För att undvika några reflexer lade Claude Thorlin en mörk duk över bordsskivan. Kameran, som var av märket Praktika, monterade han upp på ett stativ cirka tre meter därifrån och kopplade en trådutlösare till avtryckaren för att de skulle kunna ta en bild utan att lämna sin plats vid bordet.

– Ellen satt i soffan och Sten och jag satt i var sin fåtölj och sedan satte vi igång bandspelaren, berättar Claude Thorlin på den inspelning som Sven Magnusson senare gjorde med honom och hans fru.

– Ellen höll den lilla gummibollen [som gick till kamerans avtryckare] i handen och så plötsligt sa hon: ”Hörrni pojkar, nu känns det precis som det är något kvinnohår som kittlar mig i ansiktet.” Knäpp av sa jag och hon tryckte på bollen och det rasslade till i kameran. Och så var en bild tagen.

Så snart bilden var tagen stängde Claude Thorlin av bandspelaren och spolade tillbaka bandet. Alla lyssnade andäktigt men inga röster kunde höras. Till Sven Magnusson sa Claude Thorlin att de tre tyckte sig höra något som lät som en lätt suck men mer dramatiskt än så blev det inte. I sin bok De döda talar på band beskriver han ljudet som betydligt högre: ”Det lät som om någon med munnen alldeles intill mikrofonen gjort en kraftig utandning och tömt sina lungor på varje uns av luft.”

”Det lät som om någon med munnen alldeles intill mikrofonen gjort en kraftig utandning och tömt sina lungor på varje uns av luft.” beskriver Claude Thorlin ljudet han fångade på kassettbandet i sin bok ”De döda talar på band”

När de lyssnat på bandet gick Claude fram till kameran och skruvade loss den från stativet och tog med sig den in i ett mörkrum som han hade gjort i ordning i en garderob. Efter att ensam ha stängt in sig i mörkret drog han ut en del av filmen, klippte av den och stoppade sedan ned den i framkallningsvätskan. Efter några minuter flyttade han filmremsan till ett fixeringsbad och tände sedan lampan, lite nyfiket, för att se om något verkligen hade fastnat på den.

– Då såg jag en liten mörk fläck och tänkte att det kanske var smuts, att jag hade varit smutsig på tummen. Så sköljde jag filmstumpen och hängde den för att torka. När jag sedan tittade på den igen med en urmakarlupp så tyckte jag att det verkade märkvärdigt. När jag vände upp och ner på negativet så såg det faktiskt ut som om det skulle kunna vara ett ansikte.

Claude Thorlin tog den här bilden i Eskilstuna den 20 mars 1969. Enligt Claude och Ellen Thorlin visar bilden ”Anden Caimy” hängande uppochner. 

För att se bättre gjorde Claude Thorlin en förstoring på ett fotopapper och lade sedan den fortfarande våta bilden på en tidning och bar ut den till de andra två som nyfiket väntade i rummet. När fotografiet väl låg på bordet framför dem höll håret på att ställa sig på ända på alla tre. Ett ansikte med långt hår verkade sväva inte långt från bandspelaren.

– Så kom Caimy till, säger Claude Thorlin.

För Caimy skulle hon komma att kallas även om hon först hade fått arbetsnamnet Olga.

När jag lyssnar på Sven Magnussons intervju med makarna Thorlin verkar hela historien minst sagt fantastisk. Här dyker ett vitt ansikte upp på ett fotografi taget i det ögonblick som Ellen Thorlin känner att något eller någon befinner sig i närheten av henne. Samtidigt som bandspelaren rullar i ett försök att komma i kontakt med de döda. Och när jag själv tittar på bilden så råder det ingen tvekan om att det som verkar sväva upp och ned framför bandspelaren verkligen liknar ett ansikte. Men hur hamnade det där?

Claude Thorlin själv säger att han strax efter händelsen kontaktade en av den tidens mest kända fotografer, Lennart Nilsson, och att han kom hem till dem och undersökte bilden. I sin bok skriver Claude Thorlin att kontakten gick genom en tredje person, redaktör Berndt Hollsten, som i sin tur ringde upp Lennart Nilsson. I vilket fall så blev den världsberömde fotografen intresserad nog för att åka från Stockholm till Eskilstuna.

– Han kom direkt hem till oss trots att han var så upptagen som han var, säger Ellen Thorlin.

Hemma hos Thorlins bad Lennart Nilsson makarna att åter försöka få kontakt med den mystiska andeflickan ”Olga”. Hans journalistiska nyfikenhet gjorde att han ville testa om detta var möjligt. Medan bandspelaren rullade pratade Lennart Nilsson in i mikrofonen och bad anden att berätta vad hon egentligen hette.

– När vi spelade upp bandet igen så hörde vi Lennart Nilssons fråga och strax efter kom det in en ljus kvinnoröst som sa ”Caimy”, säger Claude Thorlin till Sven Magnusson.

Den världsberömde fotografen Lennart Nilsson var aldrig helt övertygad om att det verkligen var en ande som hade fastnat på bilden. Foto: Wikipedia Commons

När jag ringer upp Lennart Nilsson så minns han besöket hemma hos Claude och Ellen Thorlin mycket väl trots att mer än 40 år har gått. Han kommer också ihåg Claude Thorlin som en trevlig man med en ovanlig historia att berätta men säger samtidigt att han aldrig blev helt övertygad om att det verkligen var en ande som hade fastnat på bilden.

– Lägenheten var full med böcker och saker som hade med det paranormala att göra, berättar Lennart Nilsson som åkte till Eskilstuna där makarna bodde tillsammans med en reporter.

– Vi stannade där i flera timmar och Claude, som var den som pratade, berättade om det som hade hänt och visade mig bilden. Sedan spelade han upp flera band där man kunde höra röster, mycket lågmälda, och de var nästan konstigare än själva bilden.

Lennart Nilsson tror gott om sin omvärld och litar på människor och var fascinerad av makarnas berättelser. Han är också öppen för att det existerar mer än vad vi människor kan se och höra men dit vill han inte räkna bilden av Caimy.

– Claude Thorlin var ytterst övertygad själv, och han kunde verkligen berätta, men jag fick en känsla av att något inte stod rätt till med bilden. Han försökte nästan övertyga mig för mycket. När vi åkte därifrån så tyckte jag att det hade varit lite yvigt. Låt mig säga så här. Jag jobbade ju för Life Magazine på den tiden och om jag verkligen hade trott att det var något konstigt på bilden då hade jag följt Claude Thorlin och gjort ett reportage för Life. Det hade varit en världssensation. Men det gjorde jag inte, jag trodde helt enkelt inte riktigt på det där med bilden.

Trots allt berättade Lennart Nilsson aldrig för Claude Thorlin om sina tvivel.

– Nej, det gjorde jag inte. Vi åkte därifrån och gjorde klart vår artikel.

Den 17 april 1969, alltså bara en månad efter det att Caimy dykt upp för första gången, lyckades paret Thorlin fånga ännu en gestalt på bild. Också denna gång en vit, diffus figur som syntes tunt mot den mörka bordsduken och soffan ungefär på samma ställe som Caimy.

”Det ser ut som en liten flicka i 8–9 årsåldern, som med korslagda ben sitter och tittar ner i sitt knä. Man får också en föreställning av att hon bär en liten lustig hatt på huvudet”, skriver Claude Thorlin tre år senare. Men den här gången är det inte Caimy, utan den röst som makarna tycker sig höra på bandet verkar istället säga ”Chou Li”.

För Claude Thorlin blev rösterna en naturlig del av hans tillvaro. När hans vän och mentor Friedrich Jürgenson gick bort var det kanske bara helt naturligt att han skulle komma för att ta adjö av sin jordiske vän. Samma dag som Friedrich Jürgenson jordfästes på kyrkogården i Höör, den 21 oktober 1987, visade sig vännens ansikte i teverutan hemma hos Claude Thorlin i Eskilstuna. Som så många gånger tidigare var det hustrun Ellen som hörde en röst och fick maken att agera. ”Kanal 4!” sa rösten uppmanande.

Claude slog på teven, ställde in kanal 4 och satte sig tillsammans med Ellen med en polaroidkamera, nyladdad med svartvit film, och väntade. Klockan började närma sig 13. Rutan flimrade av myrornas krig eftersom ingen kanal sände där på den tiden. Efter en stund lämnade Ellen rummet och gick upp på vinden för att se till sin tvätt. I tidskriften Sökaren beskrev Claude Thorlin vad som sedan hände:

”Jag satt kvar framför teven och hade nästan gett upp hoppet – när plötsligt något egendomligt inträffade i bildrutan. Med ens försvann flimret och bruset tystnade. Det blev mörkt i rutan. Min första tanke var, att teveapparaten ’fått nog’ och gått sönder. Men jag hann inte tänka tanken till slut förrän en ljuspunkt uppenbarade sig till vänster i teverutan. Ögonblickligen höjde jag polaroidkameran och siktade in. Ljuspunkten på rutan expanderade snabbt och sjönk lika hastigt tillbaka – ungefär som när man öppnar och sluter sin hand på 6–7 sekunder. Just i det rätta ögonblicket (vilket jag förstod efteråt) tryckte jag på kamerans exponeringsknapp. I samma stund återkom flimret och bruset i teven. Jag tittade på klockan och noterade att den visade 13.22.”

Claude Thorlin beskriver sedan hur han tog kameran och gick och satte sig vid köksbänken för att låta bilden tona fram på det sätt som polaroidbilder gör. Bakom honom stod Ellen, som nu hade kommit ned från vinden. Framför deras ögon syntes plötsligt en bild av ett bekant ansikte – Friedrich Jürgenson. Det som hade synts som en ljuspunkt i rutan hade förvandlats till ett porträtt av deras gamle vän. Claude Thorlin själv menade att kontakten med Jürgenson hade upprättats i det ögonblick som Ellen hade befunnit sig på vinden, rakt ovanför teveapparaten.

– Det var alltid Ellen som var kontakten med andra sidan. Utan henne fick Claude aldrig in något på sina band, berättar Tony Eckardt som tagit hand om Claude Thorlins efterlämnade bandinspelningar.

Vad som egentligen ligger bakom makarna Thorlins ”andebild” och det suddiga fotot av Friedrich Jürgenson är i dag omöjligt att säga. Någon analys av negativet har mig veterligen aldrig gjorts och journalister som har besökt makarna har mötts med kalla handen när de har velat undersöka det. Istället har det legat i bankfack, oåtkomligt för en oberoende undersökning. Var det helt enkelt en finurlig dubbelkopiering utförd av Claude Thorlin själv bakom mörkrummets stängda dörr, eller rör det sig om ett verkligt, ännu outforskat fenomen?

”Andar” som manifesterar sig i den mänskliga världen var ett vanligt fenomen redan för mer än 100 år sedan. Också då togs rader av bilder där ansikten av kända och mindre kända personer stack fram intill mediet där han eller hon satt i ett nedsläckt rum. Inte sällan producerade mediet också ett slags vit, bandageliknande substans kallad ektoplasma, som strömmade ut från munnen och fångades på bild. Redan i mitten av 1800-talet arbetade medier med kameran som hjälp för att fotografera avlidna anförvanter åt sörjande – givetvis mot betalning. I sin underhållande bok Humbugs of the world från 1866 berättar P. T. Barnum hur flera av dessa andefotografer avslöjats som bluffmakare genom att kopiera in bilder av män och kvinnor i andra foton.

Hur det förhåller sig med Claude och Ellen Thorlins fotografier går inte längre att undersöka. Claude Thorlin avled 1999 ett par dagar före sin 83-årsdag medan Ellen gick bort mindre än två år senare, 84 år gammal. Vad som hände med deras negativ på Caimy verkar ingen längre veta. Kanske har det helt enkelt kastats bort.

Clas Svahn

Clas Svahn är journalist på DN och ordförande för stiftelsen Archives for the unexplained samt vice ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige. I mer än 40 år har han intresserat sig för det ovanliga och ser sig själv som en kritisk men nyfiken granskare av det okända. Svahn har skrivit mer än tjugo böcker och är en ofta anlitad expert i media.