Det okända: Spökskepp och osaliga andar

Det Okända: Spökskepp Och Osaliga Andar

Bland havens många mysterier tillhör berättelserna om spökskepp de mera seglivade. De flesta lever sitt liv på behörigt avstånd från de skräckslagna sjömän som rapporterar dem medan andra är påtagligt fysiska. Läs journalisten Clas Svahns text om några av de mest kända spökskeppen.

Ett av tidernas mest berömda försvinnanden har ett fartyg som huvudrollsinnehavare. Historien börjar i farvattnen öster om Azorerna. Eftermiddagen är lugn och stilla och havet ligger krusat framför kapten David Morehouse där han står i fören på Dei Gratia. Vinden för segelfartyget framåt med fyra knops fart. Det är den 4 december 1872 och inget skvallrar om att dagen ska bli annat än händelselös. Då förändras allt. Genom kikaren upptäcker en besättningsman några segel. Men seglen är i oordning och alla är inte hissade. Kapten Morehouse beordrar en kursändring och snart är Dei Gratia framme vid det märkligt tysta fartyget. En jolle skickas över med tre man ombord.

När Dei Gratias besättning klättrar ombord på Mary Celeste finner de skeppet övergivet. En kompass har krossats, riggen är i trasor, nakterhuset vält och skeppsbåten saknas. Rodret snurrar fritt i vinden och allt tyder på att besättningen lämnat skeppet hals över huvud.

Skeppet Mary Celeste
När man klättrar ombord på Mary Celeste är skeppet övergivet. Allt tyder på att besättningen lämnat skeppet hals över huvud. Foto: Wikipedia Commons https://bit.ly/3f1FNFa

Då kapten Morehouse går igenom den kvarlämnade skeppsdagboken kan han konstatera att han känner kaptenen på det olycksaliga skeppet, Benjamin Briggs. De två har ätit middag tillsammans bara en månad tidigare då Morehouse skålat för Briggs lycka.

Den sista anteckningen är från den 24 november, drygt en vecka tidigare. Då hade Mary Celeste befunnit sig 370 sjömil från den plats där kapten Morehouse nu mött henne.

Av besättningen på sju man finns inte ett spår, inte heller av kapten Briggs, hans hustru Sarah och deras tvååriga dotter Sophia. Fru Briggs melodeon står prydligt framställd med sitt nothäfte uppslaget. Lilla Sophias leksaker ligger undanstoppade i sin låda. På matbordet i kaptenshytten står ett kokt ägg i en kopp med toppen avknackad i väntan på den första tuggan.

Förbryllad låter kapten Morehouse styrman Devau och de svenskättade matroserna Charles Lund och Augustus Anderson föra fartyget mot Gibraltar, 600 sjömil bort, där de brittiska myndigheterna väntar. Under de obligatoriska förhören kommer sedan allt fler märkliga detaljer i dagen.

Några av Dei Gratias besättningsmän mindes en blodfläckad huggare som man hittat under kaptenens koj. De brittiska undersökarna hittade också nio uppbrutna och tömda tunnor sprit. Hade besättningen fått delirium och gått bärsarkagång? Hade de helt sonika huggit ned sin kapten för att sedan överge fartyget? Men fläckarna på huggaren visade sig inte vara av blod och frågorna blev snart fler än svaren. I ett öppet brev publicerat i flera tidningar i april 1873 skriver den amerikanske finansministern William A Richardson att skeppets kronometer och dokument inte kunnat hittas medan dyrbara smycken tillhörande kaptens fru låg på sin plats.

Utredningen visade också att Mary Celeste drivit i tio dagar utan att avvika från sin kurs. Kanske hade någon stannat ensam kvar ombord. Men vem?

På andra sidan Atlanten rapporterade tidningarna om Mary Celestes öde som orsakat av ett myteri. Det blodbestänkta svärdet och de saknade skeppsbåtarna (här angavs de till flera) togs som bevis för det. ”Antagligen kommer skeppsbåtarna aldrig att hittas men Mary Celestes öde kommer för alltid att påminna oss om att inte ens på Atlanten har piratdåden upphört och det öde som tidigare drabbat dem som i flydda tider fått gå på plankan kan ha upprepats för en yankee-kapten och hans fina fru”, skrev New York Times när Mary Celestes öde blivit känt i februari 1873.

Teorierna om vad som hade hänt var många. Piratattacker, anfall av en jättebläckfisk, galenskap och myteri var några som diskuterades. Ju längre tiden gick, desto fler blev historierna. Sherlock Holmes upphovsman Sir Arthur Conan Doyle, som vi också träffar på annat håll i den här boken, bidrog till myten i en novell publicerad 1884 där han påstod att bordet stått dukat med rykande varm mat och nykokt te i kopparna. En sida ur loggboken skulle också ha rivits ur. Men inget av detta var sant, förutom det öppnade ägget.

Efter katastrofen reparerades 268-tonsbriggen och sattes åter i trafik. När hon lämnade New York i juli 1883 intervjuades den dåvarande kaptenen Bob Fleming av tidningen New York World. Kapten Fleming bekräftade fartygets brokiga historia men sa att hon sedan dess ”varit ett lyckligt skepp utan några spöken från den försvunna besättningen”.

Men olyckan skulle följa henne. Fartyget bytte ägare sjutton gånger på tolv år. Få vågade mönstra på. 1884 köptes hon upp av mindre nogräknade affärsmän från Boston, försäkrades för en kraftig summa, lastades med billig kattmat och gamla gummistövlar. Den 3 januari 1885 kördes hon i klart väder och lugn sjö med full fart på grund väster om Haiti. Men den envisa briggen vägrade att sjunka och försäkringskontrollanter hann ombord och upptäckte bluffen. Kaptenen greps efter vittnesmål från en av sjömännen och under sommaren 1885 inleddes en rättegång i Boston mot kapten G C Parker och de tre ägarna av lasten, alla anklagade för försäkringsbedrägeri. Mary Celeste själv lämnades åt sitt öde.

Här kunde historien om spökskeppet utan besättning ha tagit slut. Men så dyker det plötsligt åter upp ur historien 117 år senare. I augusti 2001 fick världen veta att spökskeppet hittats vid Rochelaisrevet till hälften inbäddat i korall väster om Port-au-Prince på Haiti. Fyndet bekräftades av James Delgado vid Vancouver Maritime Museum som var den förste marinarkeolog som dök till Titanic. Några prov av virket från vraket visar att träet hämtats från skogarna i New Brunswick och Nova Scotia, inte långt ifrån den plats där Mary Celeste byggdes 1861.

– Vi kan vara säkra på att det ökända fartyget Mary Celestes sista viloplats nu har hittats, sa han till The Canadian Press.

Det mest sägenomspunna av alla spökskepp hade åter siktats, vilket knappast kan förvåna någon. Spökskepp har en märklig vana att inte kunna få den ro de förtjänar.

Mest beryktad är Den flygande holländaren vars kapten Vanderdecken spelat tärning med djävulen om sin själ och sedan dess tvingas segla i farvattnet runt Godahoppsudden vid Afrikas sydspets tillsammans med sin sedan länge till spöken förvandlade besättning. En av många rapporter om det mystiska fartyget kom den 11 juli 1881 då en mindre grupp med fartyg ur brittiska flottan befann sig sydost om Australien. Klockan fyra på natten hörs plötsligt utkiken på ett av dem, HMS Bacchantes, skrika för full hals sedan han på bara ett par hundra meters håll fått syn på ett glödande rött ljus som speglar sig i vattnet. När den övriga besättningen kommer upp på däck kan man se hur något som ser ut som en gammal brigg framträder i ljuset. Skeppet verkar segla mot vinden och närmar sig Bacchantes men bara för att försvinna innan det hinner fram. Snart visar det sig att spökskeppet setts också från flera av de andra fartygen i gruppen och man är alla överens: Det var Den flygande holländaren som hade dykt upp i nattens mörker. Att se detta spökskepp förebådade olycka, det visste varje sjöman och ingen förvånas när utkiken mindre än sju timmar senare halkar och faller mot sin egen död. När Bacchante sedan kommer till hamn insjuknar kaptenen och dör strax efter också han.

Historien om de brittiska fartygens möte med Den flygande holländaren hade säkert fallit i glömska om det inte hade varit för en 16-årig besättningsmans vittnesbörd i en dagbok. Den unge kadetten skulle senare bli kung av Storbritannien under namnet George V och hans berättelse finns ännu i dag bevarad i Royal Navys arkiv.

Men spökskepp finns det på många platser runt jorden och de flesta håller sig likt Den flygande holländaren till ett begränsat geografiskt område. En sådan plats är Northumberlandsundet mellan Nova Scotia och Prins Edward Island i östligaste Kanada.

Karta över Prince Edward Island
I Northumberlandsundet i östra Kanada syntes i november 1953 ett skepp som stod i lågor. Skeppet försvann sedan men synen kom tillbaka ett par nätter senare. Bild: NormanEinstein / CC BY-SA

En natt i slutet av november 1953 kunde fru Aldon Langille i Cape John tillsammans med flera grannar se hur ett ovanligt skepp var på väg genom sundet. Ur de tre masterna sprutade eld och hela skeppet verkade stå i lågor från för till akter. Två nätter senare var det dags igen då det brinnande fartyget för fulla segel stävade fram över vågorna. Aldon Langille kände igen skeppet från berättelser om ett spökskepp som med jämna mellanrum seglade fram längs sundet. Det var hon inte ensam om. Några år tidigare hade flera sjömän från den närbelägna byn Pictou gett sig ut i båtar sedan de sett spökskeppet passera. När de hunnit en bit ut försvann skeppet framför deras ögon.

Vad det är för fartyg som hemsöker sundet i nordostligaste Kanada råder det delade meningar om. Några invånare menar att det är ett skepp som en gång i tiden använts som nöjesfartyg och som fattade eld och gick i kvav under en resa där samtliga ombord var berusade. Andra hävdar att det rör sig om ett skotskt emigrantskepp som på väg till Nova Scotia någon gång under 1700-talet gick under med man och allt.

Skeptiker däremot påpekar att det finns stora mängder gas i det kolrika området och att det kan röra sig om gasutsläpp från havsbotten som antänds när det når ytan. Människans fantasi fyller i resten.

Märkligt nog finns ett liknande spökskepp bara trettio landmil längre västerut, i Chaleurbukten. Här kan många vittna om hur en tremastad fullriggare med seglen i lågor kan ses över de iskalla vågorna. Ombord skymtar de svarta siluetterna efter besättningen. Vid ett tillfälle skickade chefen för torskfirman Robin, Jones och Whitman hela sin flotta efter spökskeppet och till en början såg det ut som om man skulle ta in på fartyget. Men avståndet minskade aldrig, spökskeppet höll sig hela tiden ifrån förföljarna. Till slut försvann det från havets yta.

Även om många alltså vill beskriva den ovanliga synen som ett skepp så finns det mera återhållsamma beskrivningar där ”fartyget” jämförs med en lysande massa. I en artikel från 1945 beskrivs ”eldskeppet” som ”en halvklotformig ljusmassa med den flatare sidan ned mot vattenytan” som då och då har setts resa sig och skjuta upp kolumner av ljus mot skyn inte helt olika masterna på ett skepp. Enligt lokalbefolkningen förebådar synen en annalkande storm och kanske rör vi oss här med något slags naturfenomen.

I de osaliga andarnas värld finns det få saker som är lika övertygande som ett samband över tid och rum. Därför är det svårt att låta bli att nämna följande incident som inträffade nästan samtidigt som fru Langille gjorde sin hemska iakttagelse i Northumberlandsundet, fast nu på andra sidan jorden. En holländsk pilot ska ha rapporterat hur han sett en stor ångare försvinna ned i vattnet på den plats där det brittiska fartyget Waratah gått under 25 år tidigare. Under 30 sekunder såg piloten ångaren ligga på en klippa innan den åter försvann i djupet.

Waratah försvann 1909 på väg till London från Sydney i Australien. Troligen inträffade en katastrof ombord men ingen vet säkert. Några överlevande hittades aldrig. Att man ändå tror sig veta att Waratah försvann 180 sjömil utanför Durban i Sydafrika beror på ett passerande fartyg, ångaren Harlow. Ångaren var på väg från Newport News i Virginia till Manila på Filipinerna när Harlow den 27 juli 1909 passerade ett brinnande fartyg. Innan man hunnit undsätta fartyget hade det slitits sönder av en explosion och sjunkit. Om det var Waratahs sista minuter som Harlow blivit vittnen till vet ingen eftersom kapten Bruce på Harlow aldrig kunde se något namn på skrovet.

Clas Svahn

Clas Svahn är journalist på DN och ordförande för stiftelsen Archives for the unexplained samt vice ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige. I mer än 40 år har han intresserat sig för det ovanliga och ser sig själv som en kritisk men nyfiken granskare av det okända. Svahn har skrivit mer än tjugo böcker och är en ofta anlitad expert i media.