Det var ingenting märkligt med stölden

Det Var Ingenting Märkligt Med Stölden

Det var ingenting märkligt med stölden. En kvinna hade sett honom rafsa ner sakerna i väskan och anmält det till kassörskan. När han passerade kassan blev han därför uppmanad att öppna väskan, men han vägrade, och försvann ut genom dörrarna. Ett par anställda hann ifatt honom ute på gatan.  

Det märkliga var det han hade stulit: 30 tablettaskar av märket Viol, 16 tablettaskar av märket Zickzack, 11 förpackningar rakblad av märket Gillette Sensor. 

– Varför? frågade domaren. 

– Ja, säg det. 

Han var klädd i silvergrå Armanikostym, blårandig skjorta och en lite slarvigt knuten slips. Håret var nytvättat, de blå ögonen fästade vid domaren. Han hade hängt sin rock över stolen bredvid, och ställt dokumentportföljen på golvet.  

– Tänkte du sälja det du hade tagit? frågade domaren. 

– Jag hade inte funderat så långt. 

– Men varför tog du det då? 

Han ryckte lätt på axlarna. 

– Tanken var väl att jag skulle sälja. 

– Men varför just tabletter och rakblad? 

Han ryckte på axlarna igen, såg ner i bordet. 

– Nånting skulle jag väl ta. 

Det blev tyst en stund, som om domaren inte fick det att gå ihop men inte hittade någon lämplig fråga att ställa. Uppenbarligen förstod hon ingenting. Hon bestämde sig till sist och började läsa ur personakten. Vi fick veta att han var född 1964, skild, arbetslös. Han påstod sig sakna fast adress. Han fanns inte i kriminalregistret och hade 300 000 kronor i skulder.  

Tio minuter senare föll den villkorliga domen. 

Han satte på sig rocken, tog dokumentportföljen i handen och försvann nerför trapporna, förbannande sin klumpighet. Han som aldrig åkt fast, som alltid hade skött sina kort. I tio års tid hade han skött sitt arbete, ett ansvarsfyllt arbete, utan att någon tycktes ha misstänkt något. Han hade varit hel och ren, kommit i tid, hållit sig vaken, gjort vad han var ålagd att göra – även om det faktum att han ofta arbetat ensam hade flera gånger räddat honom från upptäckt. Det var först när hans flickvän åkte fast som också han kom att synas närmare, och ertappas. Hans problem bar namnet heroin. 

Plattan vid Sergelstorg, svartvitt
Han hade undvikit att handla heroinet nere på Plattan, och istället sett till att handla i lägenheter.

Det hade varit pinsamt i rätten. Han skämdes. Han skämdes för vad han hade gjort, ty djupt rotat i honom fanns uppfattningen att man ska inte stjäla, och aldrig hade han stulit utan att först ha skjutit upp heroinet i blodet. Han skämdes för att han framstod som dum, en kuf, när han inte kunde säga som det var: att han hade stulit tablettaskarna och rakbladen – som så många gånger förr – därför att de var lätta att stjäla och lätta att avyttra. Han brukade sälja stöldgodset till tobaksaffärer där man inte var så nogräknade. Heroinet hade han sett till att handla i lägenheter, inte nere på Plattan, bland drägg och civilklädd polis. 

Han hade blivit omplacerad på arbetet, fått en mindre ansvarsfylld befattning, skickats till behandlingshem, men sedan han tre gånger ertappats med positiva urinprov hade han tvingats att säga upp sig. 

Inget av detta fanns, lyckligtvis, i hans papper. 

Han var arbetslös sedan i somras, utan pengar sedan förra torsdagen. Kostymen var ett minne från en annan tid, hans skuld likaså. 

Han skyndade över Klarabergsviadukten – en ung man i silvergrå kostym och ostyrig lugg som av de bestämda stegen att döma var på väg till ett viktigt sammanträffande. De som mötte honom tog honom antagligen för en ung advokat mitt i karriären, kanske en försäljare av datorer. Den som såg närmare efter skulle dock lägga märke till det hårda draget kring munnen och huden som stramade över kindknotorna.  

– Ska du hem? frågade hans följeslagare. 

– Nej, svarade han, med ett plötsligt litet leende, jag sticker nog ner till Plattan först. Bara för att kika lite. 

Anders Sundelin

Anders Sundelin är reporter och författare.