Erick tog strid för makens renmärke

Erick Tog Strid För Makens  Renmärke

Som sextonåring flyttade Erick Naeselius till Stockholm efter att han kommit ut som homosexuell några år tidigare i det lilla samiska samhället i Västerbotten där han växte upp. Att vara gay och same var för honom en svår kombination, men i Stockholm hittade han en ny identitet och sitt livs kärlek.

Artikeln har tidigare publicerats i Samefolket.

Erick Naeselius växte upp i det lilla samhället Adak i Malå, Västerbotten. Hans pappa var renskötare och han och hans familj tillhör Malå sameby. Som liten insåg han att de allra flesta av hans kompisar i skolan inte levde med renskötseln utan reste utomlands istället för till renarna i skogen på loven och han började förstå att han kanske kunde skapa sig en svensk identitet. När han var femton år gammal kom han ut i en samisk ungdomstidning och började mer och mer känna under tonåren att han inte passade in i den samiska normen av en man. I det samiska samhället upplevde han en stark machokultur med en homofobisk jargong. Han kände sig ensam och hade föreställningen av att det inte gick att vara homosexuell och renskötare samtidigt.


—Jag ville vara renskötare, men istället för att erkänna att jag ville det sa jag att jag inte var intresserad och inte ville. Jag hade ett jätteprivilegium som kunde välja att ha både den svenska och den samiska identiteten, säger Erick. 

Erick tog strid för makens renmärke
När Erick Neaselius gifte sig fick inte hans make det renmärke Ericks pappa ritat åt honom. Då började en lång strid för makens rättigheter.
FOTO: EMMA ÅSLIN STÅRSTA

Lämnade Norrbotten efter trakasserier

Han intalade sig själv att hans kulle få vara sig själv fullt ut om han levde ett svenskt liv och blev svensk. Efter ett år på gymnasiet i Norrbotten där han utsattes för trakasserier på raster och lektioner på grund av sin läggning beslutade han sig för att flytta till Stockholm. Den höst han skulle fylla sjutton bilade han ner med sin mamma och mammas moster.

—De är två viktiga, starka kvinnor i mitt liv, och när de lämnade mig där i Stockholm kände jag att det här kommer inte att gå.

Men det gick bra. Från att ha varit rädd att gå ut och visa sig i de små orter han tidigare bott åkte han nu tunnelbana bland massor med folk varenda dag, utan att vara rädd. Han läste en vårdutbildning på gymnasiet och hyrde rum hos en kvinna på Värmdö utanför Stockholm där han hade nära till skogen de dagar då han behövde känna att årstiderna förändrades. Ganska snabbt hittade han sin plats i storstaden, men hela tiden hade han tanken att en dag flytta tillbaka hem igen. Även om han inte tänkte att han skulle jobba heltid med renskötseln tänkte han att han kunde jobba på sjukhuset i Umeå iallafall. Tills han den där dagen på Europride 2008 när han av misstag skakade hand med Anders.   

Ericks pappa ritade Anders renmärke

—Jag kom dit senare än mina vänner och började med att hälsa på alla, Anders hörde egentligen inte till vårat gäng, men jag misstog honom för en av oss och hälsade på honom också, säger Erick med ett skratt.
Dagen efter hörde Anders av sig på nätet och ville ses. Han kom förbi huset på Värmdö där Erick bodde.

—Jag minns hur snygg han var. Han hade en snygg bil och lutade sig över den, i blårutig skjorta och tajta jeans. Jag minns till och med vilken parfym han luktade. Och där stod jag i mjukisbyxor och t-shirt.

Tre år senare hade de gift sig i en liten ceremoni vid vattnet på Värmdö. Under hösten efter att de gift sig var de båda uppe i Adak för slakten. Ericks pappa hade då ritat upp ett renmärke åt Anders som han visade för dem. Varken Erick eller Anders hade tänkt på att Anders skulle ha ett renmärke förrän det var uppritat, och då blev det självklart att han skulle ha det.

—I och med att Anders har ett renmärke delar han mitt liv helt och hållet. Det var det finaste pappa kunde ge mig, säger Erick.

För Erick och Anders innebar renmärket att Anders blev en del av hela Ericks familj, han skulle med det få renskötselrätt, blir renägare och same.

För Erick som vuxit upp med renskötseln kändes det självklart att även Anders skulle få vara en del av det. FOTO: EMMA ÅSLIN STÅRSTA

Sametinget godkände inte äktenskapet

Men att få Anders renmärke godkänt var inte så lätt som de trodde. För att ett renmärke ska godkännas ska det först på remiss till alla samebyar för att försäkra att snittet inte är för likt något annat snitt. Det handlar enbart om att bedöma renmärkets utseende då. Renmärket godkändes av alla samebyar förutom Malå Sameby, Ericks sameby.

—Det handlade bara om utseendet då och vi visste att det inte var för likt något annat, säger Erick.

Då började en strid mot samebyn och Sametinget där de behövde bevisa att Anders var gift med Erick och därför hade rätt till ett renmärke. Erick, som var son till en renskötare och i och med att han pluggade till sjuksköterska, inte hade annat arbete räknades fortfarande som ”aktiv renskötare”.

Därmed menade de att Anders hade rätt till renmärke som gift med Erick. Malå sameby har sagt att även sambos med gemensamma barn kan gå att räkna om gifta par. Men Erick och Anders hörde även om andra heterosexuella par som var ogifta utan barn där partnerns renmärke godkändes.

—Men vi som hade ett äktenskap blev inte godkända. Vi fick till och med förklara för Sametinget att vårat äktenskap var fullt giltigt enligt svensk lagstiftning. De menade att det var ett partnerskap och inte ett äktenskap.

Erick och Anders drev sitt fall från Stockholm med samtal till Sametinget där de gång på gång tryckte på att renmärket skulle registreras. Flera gånger upplevde de att det var svårt att få tag på handläggare på Sametinget och att de inte svarade när de ringde. Och hemma i Adak, mitt i samebyn, fanns Ericks pappa, som ritat renmärket och varit den första att föreslå att Anders skulle få ett eget renmärke.

—Jag tänkte mycket på pappa som var mitt i fajten. Hade han en enda gång sagt att det blev för jobbigt så hade det inte varit värt att fortsätta. Men han peppade oss hela vägen, säger Erick.

Anders överklagade till slut till Förvaltningsrätten som godkände renmärket. Men trots att ett godkänt renmärke inte får överklagas ville Malå sameby ändå inte godkänna det och Sametinget vägrade registrera renmärket. Anders valde att anmäla samebyn till Diskrimineringsombudsmannen. Men utredningen lades snabbt ner eftersom ord stod mot ord.

—Det var aldrig någon som sa att Anders inte fick renmärke för att vi är homosexuella, utan det var bara vår känsla. Vi kunde ju se mönster i hur vi behandlades jämfört med andra, men det var inte tillräckligt, säger Erick.
Samebyn tog in en advokat och vände sig till Kammarrätten för att driva frågan vidare.

—Jag tror att det handlade om enstaka individer som sa nej, en del hade nog kickat mig ur samebyn redan när jag växte upp, säger Erick.

Fick rätt efter fyra år

Beslutet från Kammarrätten kom en onsdag i februari, de valde att inte ta upp fallet och Erick och Anders fick rätt. Då hade det gått fyra år sedan Ericks pappa visat dem renmärket. Men den dagen fanns han inte kvar. Tre dagar innan brevet kom hade Ericks pappa tagit livet av sig.

—Det blev nästan ännu jobbigare att brevet kom då, så tätt inpå. Samtidigt som jag också kände att ”Nu får ni se, vi fick faktiskt rätt”, säger Erick.

Efter att hans pappa dog är det ingen i samebyn som pratat om renmärket mer och många är glada när han och Anders är med i arbetet med renskötseln. Men de har inte fått någon ursäkt och de saknade att någon från samebyn hörde av sig till dem under processen.

—Det hade betytt mycket om de tagit vår strid offentligt. Då hade vi kunnat känna en stolthet i att någon ville att vi skulle vara med, säger Erick.

Han tror att det är svårt att vara ensam och säga emot i små sammanhang med starka åsikter. Men han hade velat se att någon sagt ifrån och sagt att de ville att han och Anders skulle få rätt.

—Om en säger emot föder det styrka i en grupp att våga stå upp för saker som känns fel.

När renmärket till slut godkändes fanns inte längre Ericks pappa i livet.
FOTO: EMMA ÅSLIN STÅRSTA

Starka könsroller i traditionerna

Att könsrollerna i Sapmí har påverkat Erick tycker han är självklart, och han tror också att det påverkade hans pappa. I efterhand menar han att det gick att se tecken på att hans pappa mådde dåligt, även om det då kom som en chock. Under hösten innan Ericks pappa dog hade hans mamma flyttat till Stockholm och hans farfar hade dött.

—Det var en tuff tid för pappa då. 

Efter att Ericks pappa tog livet av sig har Malå sameby börjat prata mer om självmord och jobbar för att förebygga det.

—Män generellt och kanske framförallt renskötande samer är en svår grupp att nå för att börja prata om känslor och självmord, säger Erick.

Han tror att en av anledningarna till att många håller så hårt i könsroller och machokulturen handlar om att könsrollerna är stark förknippade med traditioner för många samer.

—Vi har varit ett koloniserat folk där allt man har är sina traditioner, då är man är väldigt mån om att behålla dem, säger han.

Som barn växte han upp med att mannen skulle vara i skogen och jobba med renarna och kvinnan skulle vara hemma och sköta barn och hem. Nu tänker han att det borde gå att dela upp arbetet på ett mer jämlikt sätt.

—Det är en långsam process i modernism. Men jag hoppas i framtiden på ett jämlikt samiskt samhälle, där det inte spelar någon roll om du föds som man eller kvinna.

Idag är det Ericks storebror som tagit över renskötseln efter deras pappa, så som de alltid blivit uppfostrade med att det ska vara. Och resten av familjen, både Erick, hans syster och deras mamma, bor i Stockholm. Men för Erick är renskötseln ändå en viktig del av hans liv, och ett viktigt arv från hans pappa.

—Pappa var inte en sådan som pussades och kramades, men han hade renskötseln och den kunde han ge till oss. 

Trodde att han var ensam

Snart hoppas Erick och Anders att de får bli föräldrar och Erick vill att möjligheten ska finnas för hans framtida barn att ta del av hans samiska arv samtidigt som han är väldigt medveten om vilka normer han för vidare.

—Om mitt barn i framtiden vill vara en del av det samiska kommer jag göra allt för att den får vara det. Men jag måste då ta diskussioner på ett annat sätt, när barn är med måste man stå upp för saker tydligare, säger han.
Att han vill berätta om sin egen historia har att göra med att han trodde att han var helt ensam som homosexuell i Sapmí i tonåren. Han ser en stor skillnad i och med Queering Sapmí rörelsen, där det bland annat släpptes en bok 2013 med berättelser om HBTQ-personer i Sapmí.

—Det är viktigt att vi samer pratar om vår berättelse, tidigare har det varit ett utifrån-perspektiv. Men då började vi bli lyssnade på, och då kunde jag inte vara tyst.

När han berättar hör många av sig till honom, både samer och svenskar som delar med sig av sina berättelser eller tackar för att han berättar. Fortfarande har han samiska vänner som inte kan, vill eller vågar komma ut.

—Vi finns och har funnit under lång tid, jag tror att genom att hjälpa folk att våga ta plats gynnar det även hetero samer.

Själv inspireras han av många homosexuella som gått före honom, från alla som kämpade under AIDS-epidemin till Jonas Gardell som satt på Socialstyrelsens tappa, men också många av de patienter han möter i sitt dagliga arbete som sjuksköterska.

—Det är människor som är helt okända och som varit riktiga kämpar. När jag träffar de kan jag känna en stolthet och säga öppet att jag är stolt att vara homosexuell.

Men samtidigt känner han att han nu hör till den äldre generationen och ser framemot att se flera som är yngre än honom fortsätta berätta om sina historier.

— För det är inte så att min historia är speciell men den är en del av allas historia, och om jag inte säger att det finns problem så kan jag inte kräva att någon annan göra det. 

Emma Åslin Stårsta

Jag är frilansjournalist och fotograf sedan 2017. Söker alltid historierna i samhällets utkant. Människorna med brinn i hjärtat, driv i själen och berättelser som på riktigt kan förändra en liten del av världen. Om det så bara är hos dig som läser just nu.