Förbjuden skidåkning i Nordkorea

Förbjuden Skidåkning I Nordkorea

Journalisten Niclas Sjögren och fotograf Felix Oppenheim är två av de första västerländska journalister som har besökt och åkt skidor i nordkoreanska Masik ryong. Det var väldigt nära att de blev de sista.

Text Niclas Sjögren Foto Felix Oppenheim

I februari 2016 försökte vi åka till Nordkorea för lite skidåkning. Det slutade med att jag slängdes ner i en bunker under Pekings flygplats och satt i timslånga förhör med väldigt stränga poliser. Det hade trasslat till sig med mitt visum till Nordkorea och därmed hade jag vistats illegalt i Kina. In i Nordkorea kom jag alltså inte den gången.

Nordkoreanska skidåkare i de skidkläder som man kan hyra på skidorten Masik ryong.

Det var därför med en viss skepsis jag i början av 2017 stod i incheckningskön till Air Koryo, ett av Europeiska försäkringsbolag icke godkänt flygbolag, med destination Pyongyang. Men denna gång gick det rätt mycket bättre. Jag hade givetvis varit tvungen att förbättra sanningen lite för att äntligen komma in i världens mest slutna land. I och med att journalister, och professionella fotografer, är bannlysta hade fotograf Felix Oppenheim och jag varit lite vaga just på den punkten i visumansökan som behandlade yrke. Jag presenterade mig som turistinformatör, Felix som lite vag bildkonstnär. Och vi var nu officiellt inbjudna av Nordkoreanska skidförbundet. Carl Johan Evers, liftortsentreprenör med Asien lite som specialitet hade bearbetat Nordkoreanska ambassaden i Stockholm i inte mindre än fyra år och nu stod vi äntligen där på Pyongyangs flygplats med ett par skidfodral och väntade på att våra guider skulle ta oss till Masik ryong, Kim Jung-uns skrytbygge fem timmar med buss från huvudstaden.

Anton Salminen demonstrerar en övning för långa skärande svängar. Anton som numera är alpin landslagstränare för Sveriges herrar.

Vår delegation är en brokig blandning skidentusiaster. Det ska visa sig att vi rent officiellt fått inbjudan eftersom vi förväntas vara dom bästa alpina tränarna som västvärlden kan presentera. Felix är kanske inte helt obekant för Gazzines läsare. Han har dessutom skidlärarexamen. Kerstin Sundberg jobbar med film och är före detta tävlingsåkare i landslaget. Att hon är moster till Kajsa Kling kanske säger en del om de utförsåkargenerna. Fredrik Biehl är liftbyggare. Anton Salminen var, när vi åkte, tränare på Gällivares skidgymnasium och är i skrivande stund tränare för svenska alpina herrlandslaget. Carl Johan har drivit Kittelfjäll i många år och har skidlärarexamen. Staffan Svensson är arkitekt och har ambition att starta kulturutbyte med ett universitet i Pyongyang. Och så är han givetvis en nyfiken skidåkare trots att han aldrig varit närmare en slalomport än avståndet mellan hans soffa och tv-skärmen. Mina meriter som skidtränare inskränker sig ungefär till ”Dalskidan, älskling.”

Det hade inte fallit mycket natursnö veckorna innan vår ankomst. Alla pister var dock välpreparerade med konstsnö, faktiskt tillverkad av insmugglade svenska(!) snökanoner.

Vi tycker att vi varit tydliga med kontakterna med Nordkorea. Ideligen har vi betonat att vi, vår delegation, är ute efter att kolla in deras fina skidort och eventuellt starta något kulturellt utbyte våra länder emellan. Men jag har ändå anat lite ugglor i mossen. Flera gånger innan avresa har vi tillfrågats om meriter som tävlingsåkare och alpina tränare. Det luktade trots allt lite konstigt om den där inbjudan från Nordkoreanska staten. Och när vi kommer fram till skidorten står det väldigt klart att vår delegation officiellt är en delegation bestående av Sveriges och världens absolut bästa alpina skidtränare. En nordkoreansk kameraman dokumenterar varje steg vi tar. Detta ska senare sändas på nordkoreanska statstelevisionen. Vi är ju den första delegationen någonsin, av denna typ, från väst. En delegation som ska ta Nordkorea till den yppersta eliten inom alpin utförsåkning. Och det väldigt snabbt. Och det skämtar man inte bort hur som helst. Vi tittar besvärat på varandra när vi första skiddagen slussas upp till träningsbacken. Man sätter käpp. Vi ska alltså övervaka ett träningspass och därefter på bästa sätt coacha dessa lovande utförsåkare. Det är en jävla tur att Anton Salminen är med oss. Annars hade jag förmodligen skrivit denna reserapport med mitt eget blod på baksidan av ett löv i ett arbetsläger i Nordkoreas allra mörkaste hörn.

Väldrillad officer som guidade oss vid den så kallade Demilitariserade zonen, det vill säga gränsen mot Sydkorea, vilken är världens kanske mest militariserade zon.

Första dagen tillbringas således i Masik ryongs träningsbacke. Vi tittar på Nordkoreanska skidåkare. Alla väldigt tystlåtna. Ingen av åkarna pratar engelska så all kommunikation sker genom våra guider. Anton instruerar. Guiderna översätter. Nordkoreas handplockade alpina löften lyssnar uppmärksamt och åker noggrant. Det visar sig att skandinavisk utförsåkning tack och lov, ja ni förstår att det är tack och lov på riktigt, har några års försprång på nordkoreansk. Flera av de koreanska åkarna har lustigt nog svenska landslagsfartdräkter från säsongen 2012/2013. Det visar sig att de inte har en aning om att det är landslagsdräkter, ännu mindre svenska. De är givetvis Kinatillverkade kopior.

Flera av åkarna i juniorlandslaget som vi tränade hade kinatillverkade kopior på svenska landslagskläderna – något de inte hade hade en aning om.

Att vi överhuvudtaget överlever första skiddagen tackar vi Anton för. Så här i efterhand kan man ju skoja bort det mesta men där och då känns det som en liten seger att ingen korean avslöjade bluffen med den svenska delegationen och att ingen därmed blev bortförd till arbetsläger denna första dag. Vi skålar i lokal öl på en ganska ödslig after ski. Vi och två av våra guider. Stämningen är kanske något förvirrad. Våra guider insisterar på att vi är eller i alla fall ska vara alpina tränare med gedigen erfarenhet hela bunten trots att det bara är Anton som är det. Vi försöker tona ner det hela och lyfta fram vikten av att åka fritt på skidor – en företeelse som är helt obekant i Nordkorea. Skidåkning är här mer en propagandainstitution, dels för att representera fosterlandet i tävling, dels för att visa att ”vi är minsann inte sämre än andra jättemoderna länder”. Vi vill ju ut i det orörda och upptäcka skidortens alla möjligheter. Inte bara stå i en träningsbacke och låtsas kunna bedöma höftvinklar och kantning, för det är det ju bara Anton som kan. Men guiderna ger sig verkligen inte. Vi är där för att träna Nordkoreas up and coming skidåkare. Inget annat. Vi lyder givetvis. Konversationen är stolpigt absurd.

Som avslutning på träningslägret anordnade nordkoreanerna en vänskapsmatch mellan Sverige och DPRK. Dom vann, och det berodde inte enbart på vår artighet.

Jag: Vi kan ju dela upp oss imorgon. Jag och Felix kan åka lite fritt och kolla in dom andra backarna.

Vår guide Lee: Bra idé. Då ses vi i träningsbacken imorgon bitti och så är ni där hela dagen och tränar våra dedikerade koreanska utförsåkare.

Jag igen (lite mer pådrivande): Men det är kanske bättre om vi kan upptäcka er finfina skidort och sen komma hem till Sverige och berätta om hur fint ni har ordnat det här för skidåkare?

Lee (helt oberörd): Mycket bra idé. Då ses vi imorgon bitti i träningsbacken och så är ni där hela dagen och tränar våra dedikerade koreanska utförsåkare.

En förmiddag får vi se museet som visar hur Masik ryong byggdes. Vår chefsguide berättar stolt att det mesta arbetet utfördes för hand. Propagandabilderna visar svettiga arbetare som leende kämpar tillsammans för den store ledaren och för folkets bästa. Vår guide berättar att skidorten initierades av Kim Jung-un och byggdes, med militärens hjälp, på rekordtid (ett år). Allt för det koreanska folkets bästa. I ett av museets rum stannar vi till lite extra länge. Väggarna är täckta med bilder från när Kim Jung-un besökte skidorten under byggnationen. Någon bild på den store ledaren i liften. Någon bild på den store ledaren bland arbetare. Någon bild där den store ledaren dikterar något för en general, som intresserat skriver ner allt i ett anteckningsblock. Någon bild där den store ledaren tittar på en ritning. Och faktiskt en gigantisk karta som exakt, markerat med röda stjärnor, visar var den store ledaren tittat på utsikten, inspekterat en liftstolpe och kollat in markarbetet. Vår guide berättar att Kim Jung-un var så omtänksam om sina undersåtar att han själv först av alla provåkte liften för att ingen annan skulle komma till skada om det visade sig att liften rasade. Nu tror jag i och för sig att flera, rent av ganska många, kommit till skada om det visat sig att liften var dåligt byggd och den store ledaren dödsstörtat, Men varken jag eller guiden går närmare in på det spåret. När den store ledaren sedan tog sig ner för backen upptäckte han flera ställen där han ytterligare kunde förbättra säkerheten för kommande besökare. Själva höjdpunkten på museibesöket är en stol. Men inte vilken stol som helst. Det är en stol som glasats in och som har hedersplatsen på museet. Det är den stol där den store ledaren satt när han var på besök under skidortens konstruktion. Chefsguiden förklarar:

– Vår store ledare satt faktiskt på denna helt vanliga stol. Ni ser själva, det är en vanlig, enkel stol. Det är så vår store ledare är, han kan sitta på en helt vanlig enkel stol. Han vill bara det koreanska folkets bästa. Och vår store ledare satt länge på den här stolen. Väldigt länge.

Stolen som Kim Jung-un satt på. Foto: Niclas Sjögren

Det råder fotoförbud på museet men jag kan givetvis inte låta bli att i smyg fotografera denna fantastiska stol.

Dagarna rullar på. Där står vi och tittar på Anton som tittar på nordkoreaner som åker slalom. Och storslalom. Det blir inte mycket åkt för oss. Anton har ett par övningar som dom aldrig exponerats för och stämningen är tack vare detta relativt god. Men det är nåt som skaver. Ideligen pratar våra guider om Demonstrationstävlingen. Det är som ett mantra. Det är Demonstrationstävlingen hit och det är Demonstrationstävlingen dit. Det är, förstår vi till slut, Demonstrationstävlingen som ska vara själva crescendot på vår delegations besök i Nordkorea. Vi fattar ingenting. Men när dagen är kommen får vi strikta instruktioner hur vi ska uppträda. Det kommer nämligen regeringsrepresentanter på besök från Pyongyang och var det inte allvar förut så är det allvar nu. Det visar sig att vi, alla medlemmar i den svenska delegationen, inte ska hjälpa till med nån träning när den ultraviktiga Demonstrationstävlingen ska genomföras. Vi, den svenska delegationen, ska nämligen tävla mot Nordkoreas alpina elit då. Mastodont-skärmen nere vid dalstationen som i vanliga fall visar operaföreställningar och propagandafilmer visar nu istället en under cover ”turistinformatör” från Sweden som ska åka i den officiella slalombanan, storslalombanan och sen… trumvirvel… störtloppet. Störtloppet. Jag har aldrig åkt en slalomtävling. Jag har aldrig åkt en storslalombana. Och jag har definitivt aldrig, aldrig någonsin funderat på att åka ett störtlopp. I en annan del av Korea hade jag förmodligen bara sagt ”ursäkta mig, jag har alpina turskidor, saknar hjälm och kan tyvärr inte delta i er jättefina störtloppstävling”. Men så jobbar man inte i Nordkorea. Så jobbar man definitivt inte i Nordkorea. Eftersom vi inte fick fotografera fritt under Demonstrationstävlingen när nu regeringsrepresentanter, inklusive idrottsministern var där, får ni tänka er scenen: En spinkig gubbe i löst sittande skidställ (orange färg), alpina turskidor och rätt coola Kang friåkningsstavar hasandes nerför en störtloppsbacke. Filmad och visad i realtid på en cirka 15 gånger 20 meter stor skärm. Ni vet det där högtalarekot man hör på Hahnenkammrennen i Kitzbühel. Först på koreanska, sen på engelska: And here comes mister Niclas Sjoeöugererenenen an expert downhill coach and professional skier from Sweden… Lovikkavanteapplåder, ni vet såna där dämpade. Strax intill sitter regeringsrepresentanterna på ett snitsigt podium och funderar på om dom ska skicka den där hasande pajasen på arbetsläger eller bara begrava honom levande bakom arbetarbarackerna, precis utom hörhåll från lyxhotellet där den svenska delegationen bor.

Från toppstationen kan man skymta hamnstaden Wonsan och det som nordkoreanerna kallar Koreanska sjön.

Vi överlever dock denna dag också. Tilläggas bör att det även denna gång är Antons förtjänst i och med att han faktiskt visar var skåpet ska stå i alla tre disciplinerna.

Journalist Niclas Sjögren, f.d. landslagsåkare Kerstin Sundberg och skidliftkonstruktör Fredrik Biehl,
Stiligast skidkläder av alla i Masik ryong hade förvånande nog vårdteamet. Här läkaren i all sin prakt.

Det är nu det lättar. Anspänningen släpper. Jag har låtsats vara skidtränare i snart en vecka. Visst har alla åkarna genomskådat detta men det är liksom inget man pratar om i Nordkorea. Man gör som man blir tillsagd. Ingen skulle komma på att påpeka att kejsaren har nya kläder. Ingen skulle komma på tanken att göra bort någon så kapitalt. Ingen Nordkorean skulle vara så oartig, så illvillig, så påflugen. Är man tillsagd att detta är en superduperexpertränare från Sverje, Sverige heter faktiskt just Sverje i Nordkorea, så ifrågasätter man inte det. Ska det åkas demotävling så åker man demotävling. Och tittar man på någon som låtsas åka störtlopp applåderar man artigt som om det var ett riktigt störtlopp.

Staffan Svensson konverserar våra guider som inte åker skidor medan vi smiter iväg med några locals på off pist.

Sista dagen på snö i Nordkorea lyckas vi faktiskt skaka av oss våra guider. Vi liksom råkar tappa bort alla tre. De åker inte skidor och kan därför inte hänga med oss när vi börjar utforska liftsystemet. Vi har mest hållit oss i träningsbacken som betjänas av en sittlift. Nu åker vi äggliften som går ända upp till toppen på drygt 1300 meter. En fallhöjd, utan en massa transport på nästan 800 meter. Masik ryong ruvar förvånande nog på några fantastiska åk. Jag skulle säga definitivt i Åre-klass, men med den bonusen att vädret är enormt stabilt. Och vi är så gott som ensamma. De öppna backarna är perfekt, alltså perfekt, preparerade.

Vi slår oss i slang med några locals. Ri jobbar på skidorten och är den stiligaste skidkompis jag råkat ut för. Han åker i blå och rosarandig sidenslips. Med sig har han en kompis och dennes son som åker bräda, båda turister från Pyongyang. I och med att du som utländsk turist bara träffar dina av staten tilldelade guider så stöter man inte på några random koreaner när man turistar i detta land. Därför är det lite extra spännande att faktiskt spontant få blanda sig med lokalbefolkningen. Givetvis är detta inga vanliga Nordkoreaner. Det är ytterst få som har möjlighet att åka skidor i denna del av Korea. Landet räknar bara med cirka 5000 potentiella inhemska skidåkare. Även om detta rör sig om en typ av elit, samhällets privilegierade, så är det något annat än våra officiella guider. En händelse, ett skeende som inte regisserats av det officiella Nordkorea. Det känns stort. Vi botaniserar bortom det uppkörda. I Nordkorea åker man inte lössnö. Alltså på riktigt. Inte som i till exempel USA där off pist-åkning eller åkning i avstängda backar liksom bara är rejält jätteförbjudet. I Nordkorea är det inte ens tänkbart, så det är inte heller riktigt förbjudet än. Det är som om det skulle vara förbjudet att åka snabbare än 260 kilometer i timmen i Gustavbacken i Sälen. Otänkbart liksom. Men vi tar med oss våra nyfunna vänner och åker puder en bit ifrån de pistade nedfarterna. Puder ända upp till fotknölarna faktiskt. Ingen av Nordkoreanerna har tidigare åkt lössnö. Det visar sig att puderglädjen givetvis är universell. Våra nyvunna vänner åker med samma passion som vi i den orörda, avstängda backen som vi skråar över till. Ytterligare två nordkoreaner ansluter till vår grupp. Vi kör åk efter åk och avslutar på toppstugan där några nordkoreanska turister som absolut inte åker skidor sjunger karaoke så det skallrar i rutorna. Vi tar ett par after ski-öl. För ett ögonblick är det som att vara på vilken skidort som helst. Vi pustar ut, snackar skit, jämför åk, tycker musiken är lite för hög och beställer in en omgång till. Precis som man gör på vanliga skidorter. Det som skiljer är språket och att jag blir tillsagd av personalen att inte filma. Var man än kommer i Nordkorea blir man tillsagd att inte ta bilder på nordkoreaner. Och frågar man får man nästan aldrig ett ja. Det har till följd att vi till slut skjuter först och frågar sen. Det funkar ganska bra. Är man tillräckligt bossig så verkar Nordkoreanerna tro att man har rätt att bestämma och eller ta bilder. Vi blir inte långvariga på after skin. Och snart skiljs vi från våra koreanska skidkompisar.

Hotellpiccolon räcker över skidorna till Niclas Sjögren
Hotellpiccolon

Sista kvällen i Nordkorea skojar vi till det ganska ordentligt. Vi har lurat till oss en helkväll i Pyongyang. Våra guider hade planerat att vi skulle äta på vårt gigantiska hotell. En ganska dyster betongkloss sparsamt befolkad av enbart turister. Och som ni kanske förstått så ändrar man inte en plan hur som helst i Nordkorea. Ändå lyckas vi på något sätt krångla oss ur den ökenmåltiden och drar ut på stan. Guiderna är tydligt nervösa men ger vika för en busig impuls. Men det blir till en början katastrof. De två restauranger, superturistiga, som vi först beger oss till är stängda. Och det betyder på något konstigt sätt att vår chefsguide tappar ansiktet. Jag fattar inte då allvaret i situationen men när vi till slut kommer in på en asmysig restaurang med enbart locals ställer sig vår chefsguide lite avsides och gråter. Alltså gråter på riktigt. Jag undrar hur det är fatt. Min första tanke är att någon närstående dött. Vår chefsguide bara skakar på huvudet och ber om ursäkt att han utsatt oss för denna ofattbara skam. Han ber om djupaste möjliga förståelse att han inte på något sätt ville förstöra vår vistelse i Nordkorea på detta fruktansvärda sätt. Det tar en stund innan vi reder ut att det Armageddon, detta Sodom och Gomorra, denna jordens undergång vår chefsguide beskriver alltså är det faktum att vi var tvungna att utstå två stängda restauranger innan vi äntligen fick nån plats att äta. Chefsguiden är otröstlig åtminstone tre öl och två shots av den lokala spriten soju in i kvällen. Vi äter en fantastisk middag, den bästa på hela resan. Vi grillar vår egen mat på en grill i bordet. Vi dricker även ormbrännvin. Och dras med i oskicket att röka inomhus. Ingen av oss röker ju ”egentligen” men stämningen liksom kräver det. Kanske gör vi det av solidaritet med vår förut så dystra chefsguide som kedjeröker under måltiden. Nu är han gladare. Men blir med ens något stramare när han tar mig åt sidan. Det är upplagt för ett riktigt pinsamt fyllesamtal typ: jag gillar dig verkligen. Men det artar sig annorlunda. Chefsguiden tittar mig relativt stadigt i ögonen och säger iskallt:

Bästa mat- och restaurangupplevelsen fick vi när den ordinarie turistanpassade restaurangen i Pyongyang var stängd. Istället hamnade vi bland enbart nordkoreaner.

– Mister Niclas. Vi vet att du är media.

Jag blir helt iskall. Är det därför han gråtit? Är det på grund av att han nu ska lämna över mig till militärpolisen som han grät? Jag tänker på mina barn. Jag tänker på min sexåriga dotter och hur hon brukar krypa upp i knät på mig på kvällen innan vi ska gå och borsta tänderna. Vi brukar småprata lite om ditt och datt och så brukar hon säga ”Pappa, du är världens bästa pappa, pappa. Jag älskar dig pappa”. Och så jag tänker på en text jag läste när jag researchade jobbet om Nordkorea. Den handlade om två journalister som tog sig in i Korea utan tillstånd att göra reportage. Dom sitter på 12 år i arbetsläger. Om 12 år är min dotter 18.

Chefsguiden tar ett djupt andetag och jag försöker ruska av mig de negativa tankarna. Jag märker att han är lite sentimentalberusad. Han fortsätter.

– Please mister Niclas. Skriv något fint.

______

Även om de flesta Nordkoreabilder som visas i väst är gråa så är Pyongyang emellanåt riktigt färgglatt.

Påhäng

Nordkorea

Korea delades mellan USA och Sovjetunionen efter andra världskriget. Nordkorea kom att bli den kommunistiska delen, då lierat med först Sovjet men senare även Kina. Sydkorea är fortfarande bästis med USA, som har 25 000 soldater, militärbaser och hangarfartyg närvarande på eller kring Koreahalvön. Under Koreakriget 1950-1953 förlorade Sydkorea cirka en miljon, Nordkorea cirka en miljon, Kina troligen cirka 600 000, USA drygt 36 000 och övriga FN-länder cirka 3 000 man. Det var under Koreakriget USA upptäckte att Napalm var ett effektivt vapen.

Från 1948 har landet styrts av Kim-dynastin. Idag är Nordkorea ett av de fattigaste och eftersatta länderna i världen medan Sydkorea är ett av de modernaste.

Nordkoreanerna hävdar att de definitivt skulle invaderats av USA om de inte hade utvecklat kärnvapen. Exempel på USA:s störtande av diktatorer är bland annat Khadaffi (libyen) och Saddam Hussein (Irak).

__________

Sanktionerna

Lyxvaror, inklusive liftanläggningar får inte exporteras till Nordkorea. Vi stöter på en begagnad ägglift från Ischgl som Fredrik faktiskt känner igen från när den var till salu för mer än tio år sen. Svenska snökanoner förser backarna med snö. Kanadensiska skotrar. Och så vidare. Förmodligen är dessa lyxartiklar inhandlade begagnat från Kina.

________

Myterna

I och med att Nordkorea är så slutet florerar ganska mycket illvilliag rykten och rena osanningar om landet. Statstelevisonen påstås ha ropat ut att Kim Jung-un har slagit 18 hole in one, att han är världens bästa fotbollsspelare och annat trams. Propagandan i landet är visserligen emellanåt närmast skrattretande men det rättfärdigar ändå inte rena lögner. Nedanstående är några av de vanligaste alternativa fakta du stöter på på nätet.

*I Nordkorea råder sån brist på mat att de äter gräs. 

Stämmer inte. Våra magar klarar inte gräs. Därför äter inte en homo sapiens gräs, även om det råder svält.


*Det är lag på att man ska gråta när ledaren dör.

Om Jesus, påven, diktatorn på Kuba, Olof Palme, Khomeini, John Lennon eller Justin Bieber dör så kommer folk att gråta. Tänk er då en person som förkroppsligar alla dessa ikoner. Självklart gråter de flesta Nordkoreanerna floder om deras ledare dör. Det behövs det ingen lag till.

*Det finns bara si eller så många godkända frisyrer.

Skitsnack. Vi såg otaliga frisyrer.

*Religion är förbjudet.

Nej. Det råder religionsfrihet, även om den officiella hållningen är sekulär. Det finns till och med kristna kyrkor i landet.

*Gatorna är tomma i Nordkorea.

En märklig paradox är att bristen på en rejäl trafikinfakt i Pyongyang ofta beskrivs som något negativt, som något att tycka synd om nordkoreanerna för. Men var lugna, Pyongyang har under senare år börjat få en hel del trafikstockningar.

Felaktigt. Visst är det extremt lite bilar på vägarna på landet men i huvudstaden Pyongyang är rusningstrafiken ungefär som en söndagsmorgon i Stockholm.

*Cannabis är legalt.

Det förefaller vara ännu en amerikansk vandringssägen om Nordkorea. Det verkar istället som om alla droger, utom nikotin och alkohol, är strängt förbjudna.

Är du turist i Nordkorea är alla du möter statister i ett stort skådespel.

Detta faller på sin egen orimlighet. Det är numera så många turister i landet (200 000 per år) att det är helt omöjligt att regissera allt.

Tunnelbanan i Pyongyang är bara en kuliss för turisterna.

Pyongyangs tunnelbana är en av världens vackraste. Och renaste. Stockholms perronger är rena soptipparna i jämförelse.

Ännu en amerikansk vandringssägen. Tunnelbanan är snygg och den är på riktigt.

___________

Personkulten kring ledarna.

Kim-dynastin brukar den kallas, den hittills tre generationer långa raden av regenter i Nordkorea. Landsfadern och nationens grundare Kim Il-sung är den stora hjälten i Nordkorea. Dels kämpade han tappert, och besegrade, den japanska ockupationsmakten. Dels kämpade han tappert, och enligt det nordkoreanska sättet att se det, besegrade han de onda imperialisterna från Amerika. Kim Il-sung är således den evige presidenten. Hans son Kim Jung-il är den käre ledaren. Dagens högsta höns, Kim Jung-un, är alltså barn och barnbarn till de förra ledarna.

Kim-dynastins grundare, landsfader och evige president Kim Il-sung är heligast av alla, ungefär i paritet med profeten om man får vara lite blasfemisk. Näst heligast är president nummer två Kim Jong-il. Idag styrs landet (fortfarande) med järnhand av Kim Jong-un, den tredje i Kim-dynastin.
Kim Il-sungs torg, epicentrum i Nordkorea och det torg där landet visar upp sina allra pampigaste militärparader. Till vardag en samlings- och lekplats.

Personkulten kring dessa ledare är i det närmaste religiös. På samma sätt som Jesus eller Muhammed, eller rent av påven anses ha magiska krafter. På samma sätt uppfattar Nordkoreanerna sina ledare som i det närmaste övermänskliga. Det skulle vara lika otänkbart, och de facto straffbart, att prata skit om någon i Kim-dynastin i Nordkorea som det skulle vara att snacka skit om Muhammed i Saudiarabien. Om man inte satt sig in detta tidigare kan det vara svårt att ta till sig det tankesättet. Men tänk dig att du växer upp med stenhård propaganda varje dag och varje minut (i förskolan, i skolan, på jobbet, i all media, alla reklamskyltar) med budskapet att Zlatan är världens bästa. Utan influenser utifrån. Då kommer du förmodligen tro att han är världens bästa.

___________

Isolera eller informera?

Hur kan du åka till Nordkorea för att göra resereportage? Den frågan fick jag flera gånger innan avresa. Dels undrade man om jag var helt dum i huvudet och dumdristig. Jag har ju fru och barn. Dessutom finns det ju en politiskt ideologisk filosofisk fråga många ställer sig: Hjälper man regimen att upprätthålla diktaturen? Eller är det precis tvärtom? Hade Kina varit ett bättre land att leva i om alla bojkottat det? Hade Berlinmuren någonsin rasat om inte de förtryckta människorna bombarderats med info och idéer om ett friare liv?

Det är inte okomplicerat att besöka diktaturer. Har aldrig varit, kommer aldrig att vara. Men jag tycker att man i viss mån kan rättfärdiga exempelvis en Nordkorearesa med ambition att göra resereportage med att man de facto infiltrerar diktaturen bara genom att åka dit och sprida evangeliet att den fria världens demokratiska riktlinjer ger drägligare liv åt fler än vad förtryckande regimer ger. När vi sitter med våra guider och visar upp våra liv genom bildbiblioteket på våra telefoner ser dom givetvis att det finns andra system än deras som fungerar hyfsat. Bilderna på våra hus, barn, bilar, kök, mat, cyklar, skidåkning och båtar talar ett tydligt språk. ”Vi har det ganska bra”.

Dessutom känns det inte så lite hycklande när vi svenskar delar upp världen i vad som är korrekt eller inte korrekt att ta del av, besöka eller beskriva.

Thailand är en monarkistisk diktatur och har politiska fångar. Indonesien förtrycker Nya Guineas befolkning på ett fullkomligt vidrigt sätt och dit åker man helt obekymrat och semestrar. USA utövar invasionskrig på falska grunder (massförstörelsevapen som inte finns – och nu är Irak helvetet på jorden, men oljan kommer fram till USA), dessutom stöttade dom mujahedin i Afganistan som sen blev blev Al Quaida. Nu pumpar USA in vapen och pengar till ganska tveksamma grupperingar i Syrien. Och se hur USA betett och beter sig i övriga mellanöstern/världen. Svenskar semestrar även i Dubai (diktaturen alltså). Sverige handlar med Förenade arabemiraten och Irak. Och exporterar vapen till såna finfina länder som Saudiarabien, Thailand, Pakistan, Bahrain, Kuwait, Oman, Egypten, Brunei, Algeriet, Turkiet, Malaysia, Ryssland, Mexiko, Bangladesh och Kazakstan (världsmästare i korruption). Svenska journalisten Dawit Isaak sitter fortfarande fängslad, utan rättegång, i Erietrea men svenskar åker glatt dit och turistar och officiella Sverige idkar diplomatumgänge med denna regim utan att någon klagar.

Hur ser du på Rysslands Syrienpolitik? Kinas dödsstraff och Tibetpolitik. Kvinnosynen i Iran. Marockos utrikespolitik. Turkiet och Kurderna… Burma, Syrien, Libyen, Kuba… Förresten, flög du med Qatar (diktatur) Airways senast du var på Sri Lanka (där man typ utrotade de Tamilska tigrarna under inbördeskriget). Indiens kastsystem, uppmuntrar du det genom att resa till Goa? Och för inte så länge sen var Spanien en diktatur (Franco) men den luckrades upp bland annat tack vare en ökande turism. Listan kan göras längre. Mycket längre.

Så jag tog beslutet att, inte ens semestra, utan åka till Nordkorea som journalist, eller rättare sagt ”turistinformatör” i och med att journalister är bannlysta, för att se med egna ögon. Visst, det är en tillrättalagd bild, precis som när man åker till Österrike och som journalist låter sig bli omhändertagen av lokala turistorganisationen. Och där relativiserade jag givetvis ganska grovt. Men jag är givetvis smartare än att gå på det som officiella personer hävdar är sanningen. Vare sig det handlar om Österrike eller Nordkorea. Man får läsa på lite helt enkelt.

Jag tror världen blir bättre om man låter information, och demokratiska idéer, flöda. Det var väl det som knäckte öststaterna. Inte kanoner och hot om atombomber – bara en väckt tanke på att man kan få det bättre. Och om Nordkorea får skidturister till sin skidort får man också in nya idéer i landet. Idéer som sprider sig och visar på alternativ till den egna livsstilen. Dessutom kanske även vi proppmätta och präktiga medborgare här hemma i Sverige kan lära oss något av de främmande fåglarna i Pyongyang.

Frågan som vägrar låta sig besvaras med ett entydigt ja eller nej är om det är rätt att besöka och beskriva ett besök i Nordkorea. Jag tror givetvis att jag gör rätt. 

Det verkar även regeringen i Sverige göra:

– Vi tror att handel och kontakter med länder som inte är demokratier är ett sätt att promota mänskliga rättigheter. Det vi gör nu, till skillnad från den förra regeringen, är att vi lyfter upp frågan om hållbart företagande och mänskliga rättigheter till en helt annan nivå, sa näringsminister Mikael Damberg i DN.se 150207.

Felix Oppenheim

Freelance photographer since 1979. Travel, sports, nature, outdoor, adventure, portraits, corporate etc.