Här går pensionärerna fint

Här Går Pensionärerna Fint

Kan man lära gamla hundar att sitta? När pensionärskursen på Nacka Brukshundklubb träffas är det inte så viktigt att ta reda på det. Det är den fina stämningen som lockar. 

Foto: Jennie Wannfors

I Skuru utanför Stockholm faller björkskogens gula höstlöv ner på en smal grusväg. Den leder till Nacka brukshundklubb där bruna vattenpölar bildar månlandskap på parkeringen. Ett gult klubbhus från slutet av 70-talet med liggande träpanel välkomnar besökaren. Från altanen syns en inhägnad agilitybana, en stor välskött gräsyta och en grusplan. Utsikten är ett par hundra meter, ända ner till vattnet där det är roddbåtsavstånd till Fjäderholmarna i Stockholms inlopp.

Denna oktoberförmiddag är himlen bara en nyans ljusare än den grå grusparkeringen och luften är kall. Kylan stör inte den gummistövel-och mössklädda grupp pensionärer som samlats. Hundarna nosar på varandra och på deltagarna. Instruktören Inger Larsson dyker upp i ljusgul mössa och grå jacka, och kollar närvaron. 

Samling på parkeringen.

Inger har hållit i kursen ”pensionärskurs i vardagslydnad” i tre år, men varit hundinstruktör sedan 1998. Det skojas om kursnamnet och hemläxan från förra gången som var att gå fint utan koppel. 

– Jag har gått fint hela veckan, säger en man och de andra skrattar. 

Familjär atmosfär

Det hejas och kramas och samtalen flyter lätt. Det är inte så konstigt eftersom de flesta av deltagarna gått kursen tillsammans i tre år – en gång på hösten och en gång på våren. Det är högt i tak och deltagarna bjuder på sig själva. 

P O Andersson är husse till Bessie, en femårig Golden Retriever. Hans grå hår sticker här och där fram under en blå mössa med Djurgårdens märke. Den blå jackan, de svarta regnbyxorna och de gröna gummistövlarnaskyddar bra mot våta hundtassar och blöta löv. Tillsammans med sin fru Kattis har han gått kursen sedan den startade. 

– Vi är kvarsittare allihop, säger han. 

I ett följe går deltagare och hundar ner mot grusplanen, som omges av regnvåta nyponbuskar och den omgivande skogens orangea färgskala. På planen instruerar Inger en första övning. Hundarna ska gå okopplade bredvid sina ägare i en bana runt planen. Hundkurs innebär väntan då var och en av hundarna ska få sin tid. Stämningen i gruppen är tålmodig och lugn, och alla väntar stilla. Det enda som hörs är instruktörens beröm av hundarna och en och annan tillsägning. 

– Gilbert, kom hit! 

En man i grå och svart jacka och en orange rand på sin gråa mössa, kallar på sin hund som hellre nosar där de andra hundarna gått, än lyder sin husse. 

Hundinstruktör Inger Larsson i gul mössa och grå jacka ger instruktioner.

Kaos i ledet

Plötsligt börjar en liten hund springa framför linjen av väntande hundar. Tre andra hundar kastar sig fram och alla fyra sätter av tillsammans. Flera andra hundar börjar skälla högt. På en sekund är det kaos och högröstat kallas hundarna tillbaka i ordning igen. Efteråt skrattas det högt. 

Kylan tränger in i händer efter en lång stund utomhus, och näsor blir långsamt röda. En promenad in i skogen står på tur. En kort uppförsbacke på en bred stig leder in gruppen i lövverket. Efter 50 meter instrueras nästa övning av Inger, ståendes på en sten. En inkallningsövning där ägaren går ur hundens synfält ska genomföras. 

En vit tik med rosa täcke skäller. Hennes matte Gun Egevall Granlund, som har matchande rosa slingor i håret och rosa jacka, säger att hon skäller åt allt. PO säger att hundar måste få skälla, men Gun invänder och säger att hon skäller när Gun går upp på morgonen, när hon öppnar kylskåpet, när hon går genom hallen, jämt! Ett samtal om när och hur hundar får skälla tar form. 

Träffens höjdpunkt

Hundarna reagerar olika på att deras ägare försvinner ur synfältet. Någon försöker smita, en annan sitter stilla kvar och en tredje skäller högt. När ropet från ägaren kommer rusar hundarna fram på stigen. När alla är samlade fortsätter promenaden. Strax skymtar det gula huset mellan träden. Inger säger att eftersom det gick så dåligt idag så blir det inget kaffe. Deltagarna skrattar och Inger konstaterar leende att hon inte kan hålla färgen. Nu är det kursens höjdpunkt, kaffe och kaka. 

Nils Hedström promenerar bort från sin hund Gilbert under inkallningsövningen.
Gilbert är en Perro de aqua Espanol. 

Inne i klubbhuset syns 70-talets inredningsideal med furutak, bruna lister och gröna väggar. Deltagarna hänger av sig jackorna på stolarna runt det långa fikabordet, och blottar fleecetröjor och flanellskjortor. Inger och Kattis dukar fram kakor och fyller på kaffetermosen. Det doftar kaffe och bullar. Hundarna släpps fria och frusna fingrar tinar runt kaffekopparna. 

Jennie Wannfors

Jag är multijournalist på frilansbasis och skriver och fotograferar reportage om livsstil, skidåkning, företagande och människors liv. Jag lockas av intressanta historier och annorlunda upplevelser.