Här vaktar Inge och Kristin

Här Vaktar Inge Och Kristin

Fåren på Lilla Hörngården i Salbohed i Västmanland kan känna sig tämligen trygga. De skyddas nämligen dygnet runt av Inge och Kristin, två välväxta och kompetenta boskapsväktare. Rovdjur och andra obehöriga blir rejält avhyvlade om de närmar sig fårhagen. För Bergströms innebär hundarnas nävaro att familjen kan sova gott om natten.

Det är minsann inga knähundar som patrullerar stängslet i fårhagen bakom Lilla Hörngården. Både Inge och Kristin är av rasen maremmano abruzzese som härstammar från två olika grupper av gamla Italienska herdehundar. De är stora, starka och bestämda. Att beordra dem att stanna, komma eller sitta är lönlöst. De båda hundarna tar egna initiativ och arbetar självständigt. Och de släpper inte in någon eller något som inte först godkänts av någon i familjen Bergström, som för övrigt består av pappa Jan-Erik och döttrarna Maria och Frida.

Familjen Bergström består av pappa Jan-Erik, Marie (Jan-Eriks särbo), Maria oh Frida.

Familjen Bergström har sysslat med fårproduktion i tolv år. Verksamheten är KRAV-godkänd och för närvarande finns ett sjuttiotal tackor och en bagge på gården, varav de flesta är dorper-/finullskorsningar.

Det var för åtta år sedan familjen bestämde sig för att skaffa boskapsvaktande hundar. Anledningen var att en fårbonde i närheten råkat ut för ett vargangrepp. Han fick ett stort antal av sina får rivna, varav 15 dödade.

– Vi var där och hjälpte honom efter incidenten, och det var riktigt otäckt. Inget jag skulle vilja vara med om själv, säger Jan-Erik som har fått dispens från Länsstyrelsen för att få hålla boskapsvaktande hundar.

För att hålla rovdjur på behörigt avstånd har familjen Bergström valt att hålla boskapshundar, med särskild dispens från Länsstyrelsen.

Grundlig inspektion

Inge och Kristin, som för övrigt är Västmanlands enda boskapsvaktande hundar, är stationerade i en hage mellan gården och skogsbrynet.

Inge möter upp vid grinden. Han skäller dovt och morrar lite. Efter en grundligt sniffande inspektion av kläder och kamera är jag accepterad och får kliva in i hagen. Men bara för att jag har familjen Bergström med mig. Annars hade jag tvärsäkert blivit avvisad.

– Vi kallar honom för Fårvaktarens Insisterande Inge, säger Jan-Erik.

Rovdjursstängslen på Lilla Hörngården är byggda efter konstens regler. De är 120 centimeter höga med en spänning på 8 000 volt. Men enligt Jan-Erik är det inte gott nog som skydd.

– En varg som bestämt sig tar sig in ändå, på ett eller annat sätt. Alternativt kan den hetsa fåren så pass att de bryter sig ut. Det var vad som hände hos min kollega, säger han.

Lär sig av varandra

Inge och Kristin är åtta respektive sju år gamla. Inge kom hit när han var 15 månader. Innan dess hade han aldrig varit i kontakt med får. Därför fick hans pappa Puff följa med till Bergströms, för att under en tid lära upp Inge, som till en början helst ville leka med fåren. Puff satte stopp för det beteendet genom att lägga tassen på Inges rygg när Inge bjöd in får till lek.

– Vi fungerar som deras ledare, men vi kan inte lära dem sitt jobb. De går helt och hållet på instinkt och lär sig av varandra, och det är Inge som i sin tur har lärt upp Kristin. Hon var valp när hon kom hit, säger Jan-Erik.

Västmanland berörs av sju konstaterade vargrevir, varav tre familjegrupper och fyra revirmarkerande par. Antalet lodjur beräknas till sex familjegrupper. Enligt rovdjursinventeringen 2017-2018 har också två observationer av björn konstaterats i länet.

Hittills har dock inga incidenter inträffat på Lilla Hörngården. Men familjen kan höra hundarna skälla nästan varje natt. 

– Det kan röra sig om rovdjur, och det kan mycket väl vara hundarnas förtjänst att vi varit förskonade mot angrepp, men det kan också röra sig om älg, rådjur eller främmande människor som rör sig i området, säger Jan-Erik.

Samarbetar

Hur som helst så tillbringar hundarna hela dygnet tillsammans med flocken, året runt. Och de samarbetar när de bedömer att flocken är hotad. Kristin placerar sig mellan hotet och flocken medan Inge, skällande och morrande, närmar sig hotet genom att sicksacka sig framåt, i riktning mot det, hela tiden sidledes för att visa inkräktaren sin imponerande storlek.

Inge och Kristin samarbetar om de upplever att flocken är hotad

Frågan är vad som händer om en varg, hundar och rovdjursstängsel till trots, lyckas ta sig in i hagen.

– Gäller det en enstaka varg så har nog hundarna en bra chans. Gäller det flera vargar så vet jag ärligt talat inte, men jag hoppas verkligen att hundarna vinner en sån match, säger Jan-Erik.

Besvärliga pälsar

Enligt familjen finns bara en enda nackdel med maremmanohundar.

– Det blir väldigt mycket pälsvård. Särskilt när de släpper vinterpälsen. De har hur mycket underull som helst. Har jag tid så borstar jag dem en gång i veckan, säger Maria som tagit på sig pälsansvaret.

Det är dock inte bara Inge och Kristin som behöver kontinuerlig frisering. På gården finns nämligen ytterligare en storvuxen maremmano, gårdshunden Ingo, som är kullsyskon med Inge. Hans uppgift är att vakta gårdsplanen.

– Han är lite vek, så han funkar inte så bra med fåren. Han är till och med lite rädd för dem. Men gårdsplanen vaktar han utmärkt. Han skäller på precis allt och alla, mest hela tiden, säger Jan-Erik som uppskattar att Ingo, liksom Inge, väger någonstans bortåt 50 kilo.

Inge och Kristin attackerar inte i onödan. De är alltid med flocken.

Med undantag av vårdkrävande päls ser familjen bara fördelar med rasen.

– De är väldigt bra på att vakta eftersom de är avvisande men inte överdrivet skarpa, och de attackerar aldrig i onödan. Dessutom är de härdiga. De fryser aldrig och tack vare pälsen blir de inte blöta in på kroppen när det regnar. Vattnet rinner av dem. Och så är de väldigt trevliga, säger Maria.

  • FAKTA:
  • Boskapsvaktande hundar är särskilda, ofta stora, raser avlade för vakt mot rovdjur, t ex Pyrenéer, Maremma och Kangalhund. I Sverige används boskapsvaktande hundar i mindre omfattning sedan 2002, framförallt i besättningar där rovdjursstängsel inte är ett användbart alternativ.
  • För att få använda boskapsvaktande hundar krävs dispens från Länsstyrelsen. Dispensen behövs för att hunden ska få gå lös med djuren utan att djurägaren har ständig uppsikt över den. Dispens beviljas per hund och år och kan förnyas efter årlig återrapportering från brukaren.
  • Maremmano abruzzese är en mycket gammal Italiensk ras som härstammar från herdehundar i Abruzzerna, samt från herdehundar som tidigare fanns i Maremmaområdets Toscana och Lazio. Rasen, vars huvudsakliga funktion är att vakta och försvara boskap och egendom, visar vanligen stor tillgivenhet mot sin ägare och dennes omgivning. Rasen är egensinnig, modig, uthållig och mycket vaktig.
  • En maremmano-abruzzese ska vara kraftigt byggd hund och ge ett tungt och muskulöst intryck. Den vitaktiga pälsen är vanligen riklig med grov struktur. Mankhöjden för tikar 60–68 centimeter och för hanar 65–73 cm och. Tikarna brukar väga mellan 30 och 40 kilo och hanhundarna mellan 35 och 45.