Helene växte upp med en psykiskt sjuk förälder: ”Mamma fick ångest av att kasta saker”

Helene Växte Upp Med En Psykiskt Sjuk Förälder: ”Mamma Fick ångest Av Att Kasta Saker”

Utifrån verkade allt normalt. Helene skötte skolan, idrottade och hade kompisar. Ingen anade att bakom hemmets fördragna gardiner utspelade sig en tragedi. Helenes mamma led av samlarsyndrom.

Foto: EliFrancis/Pixabay

När Helene Öhman var tre skilde sig hennes föräldrar. Pappan flyttade till Luleå, drygt 30 mil bort, med sin nya fru. Kvar i parhuset i Umeå blev Helene, hennes mamma och hennes bror. 

– Vi bodde på Söderslätt, ett jättefint område med fina villor. Det enda som stack ut med oss var väl att mamma var frånskild. Vad som pågick inne i vårt hus visste ingen, säger Helene. 

Helenes mamma hade växt upp under andra världskriget. Förhållandena hade varit knappa och som liten led hon av flera bristsjukdomar. Även i vuxen ålder var mammans hälsa bräcklig, och hon var starkt präglad av sin fattiga barndom. 

– Mamma hade svårt för att göra sig av med saker, de ”kunde vara bra att ha”. Hon sparade allt från malätna pälsrockar till gamla skor. 

Alla saker tog över huset

Helenes mamma började med att fylla familjens sommarhus med arvegods och diverse egna fynd. Föremålen sorterades noga innan de prydligt packades in i skåp, källarförråd och vindsutrymmen. 

– Det var så det började. Men ju längre tiden gick desto mer urskillningslöst blev samlandet. Hon sparade verkligen allt, och till slut tog hennes saker över även vårt hus i Umeå.

När Helenes mamma, som ständigt slet för att få vardagen och ekonomin att gå ihop, drabbades av en utmattningsdepression gick det snabbt utför. Hon hade stora hälsoproblem och förtidspensionerades tidigt. 

– Jag tror att hon kände sig alltmer ensam och isolerad. Hon tappade sina sociala kontakter och samlandet blev värre. 

Dolde hur illa det var för kompisarna

Huset översvämmades så småningom av kartonger, ”viktiga” papper och allsköns skräp. Helene och hennes bror fick absolut inte flytta på något. Om de försökte fick mamman häftiga vredesutbrott.

– Vi var ju bara barn, så vi backade hellre än att hamna i konflikt med mamma. 

Ibland kom Helenes moster på besök och städade upp i huset. Henne vågade mamman inte säga emot. Men så fort mostern åkt hem började allting om. 

– Då fyllde mamma på med nya saker, och ofta blev det ännu värre än det varit innan. 

Under några år lyckades Helene dölja hur illa det var ställt för kompisar som kom på besök. Hon ledde upp dem direkt till sitt eget, välstädade rum på övervåningen. Hur det såg ut i köket eller mammans sovrum fick ingen se. När det blev omöjligt att dölja oredan slutade Helene att bjuda hem andra barn. 

Hemmet skyddades från insyn

– Jag och min bror utvecklade strategier så som barn gör. Vi tog inte hem kompisar utan var hos dem i stället. Vi hade också massor av fritidsaktiviteter, vilket mamma uppmuntrade. Hon skjutsade oss överallt.

Det kan låta märkligt att ingen utomstående förstod hur sjuk Helenes mamma var. Men så länge ingen klev över tröskeln till det överbelamrade huset gick hemligheten att bevara. 

– Folk nöjde sig med förklaringen att min mamma var sjuk och trött. Dessutom betedde hon sig normalt när hon träffade folk utanför hemmet. 

Samtidigt som Helenes mamma inte kunde inte stå emot drivkraften att samla och spara, insåg hon att det hon höll på med inte tålde att visas upp. Hemmet skyddades noga mot insyn med hjälp av persienner och gardiner.

Mamman ville hjälpa till och ställa upp

– När jag jag gick i fyran började det bli riktigt dåligt för mamma. Då såg jag köksbordet för sista gången och jag och min bror slutade äta i köket. Vi gick upp på övervåningen i stället. Mamma sa aldrig något om det utan gjorde fika som hon bar upp till oss. 

Helene och hennes bror dolde effektivt hur illa det var ställt hemma. Både skötte skolan, var väluppfostrade och visade upp sunda värderingar som mamman lärt dem trots alla sina personliga problem.

– Mamma var jättefin på många sätt. Hon ville alltid hjälpa andra och ställde upp för oss barn. Men i den fysiska miljön rådde kaos. 

– Vi fick till exempel aldrig lära oss grundläggande hygien och maten var ett stort bekymmer. Normala referensramar fick vi istället utanför hemmet, genom andra bilder av hur det var hos moster eller hos vänner.

Bjöd på möglig ost och gråslemmig korv

Eftersom Helenes mamma fick ångest av att kasta något över huvud taget förvandlades kylskåpet med tiden till en skräckkammare av gammal mat. Hon kunde utan att blinka bjuda på mögliga ostkanter, eller spaghetti med korv som var grå och slemmig av ålder. Till slut vägrade Helene och hennes bror att äta.

– Mamma löste det på det sätt hon kunde och började ge oss färdigrätter i stället. Från det att jag var tolv och genom resten av min uppväxt åt jag bara frysta piroger och liknande. Jag hatar färdigmat än i dag.

På skolloven åkte Helene och hennes bror ibland till sin pappa och hans nya familj. Helene minns att han var snäll mot dem när de väl träffades, men han hörde aldrig av sig mellan besöken. Vilket liv hans barn tvingades leva med sin mamma visste han inte och han frågade inte heller.

– Jag och min bror levde ganska mycket i nuet och var glada när vi var hos pappa, vår moster eller våra vänner. Där fick vi en paus från livet med mamma.

Hemmet blev allt smutsigare

I parhuset i Umeå minskade de fria ytorna stadigt. Hemmet blev också väldigt smutsigt eftersom det var förbjudet att städa. Helene fick till exempel absolut inte skrapa bort ett tjockt lager brödsmulor från en skärbräda i köket.

När det började kläckas larver bland smulorna ställde hon sig därför på vakt med en kniv och delade larverna på mitten så fort hon såg dem. Till slut gick hennes mamma motvilligt med på att slänga smulorna.

– Vid ett annat tillfälle plockade mamma in äpplen från trädgården och ställde i påsar på vardagsrumsgolvet. Men hon gjorde aldrig något med dem, de bara stod där och ruttnade. När hon väl bar ut dem självmant var parketten redan förstörd av all vätska som läckt ur påsarna.

I enlighet med sin övertygelse om att vi måste vara rädda om naturen började Helenes mamma även källsortera. Plast, glas och metall ordnades i olika högar. Men det här var på 90-talet, innan några returstationer ens var påtänkta. 

– Det var en fin tanke faktiskt. Problemet var bara att det inte fanns någonstans att kasta allt, så det blev liggande hemma.

En smal gång mellan all bråte

I dag är kunskapen om samlarsyndrom betydligt större än för 20-30 år sedan. Men det finns fortfarande mycket som är outforskat på området. Samlarsyndrom blev en egen psykiatrisk diagnos bara härom året och man uppskattar att omkring 1,5 procent av Sveriges befolkning är drabbad.

– När min mammas samlarsyndrom blommade ut förstod vare sig min bror och jag eller våra anhöriga vad det var som hände. Vi trodde länge att mamma inte orkade städa för att hon var trött och sjukskriven. Men det handlade ju om ett tvång, hon fick ångest av att göra sig av med saker.

Mot slutet av sitt liv kunde Helenes mamma bara ta sig fram till sin säng via en smal gång mellan all bråte. Även själva sängen var så belamrad att hon nätt och jämnt fick plats att sova i den.

Hade flera olika sjukdomar

– Mamma hade flera olika sjukdomar, bland annat diabetes, och till slut blev hon så dålig att hon tvingades flytta. När hon kom bort från huset blev det faktiskt bättre för henne. Men hon hade åldrats snabbt och dog ändå samma år hon skulle ha fyllt 65.

Helene arbetar i dag som socionom, har bildat familj och lever ett bra liv trots sin svåra uppväxt. 

– Jag och min bror har blivit fungerande vuxna, men det är klart att vi är påverkade av det vi varit med om. Varje år rensar jag till exempel systematiskt i skåp och garderober. Jag är rädd att bli som mamma och vill absolut inte samla på mig för mycket saker. 

Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Land.

Samlarsyndrom – När samlandet går för långt

Att vilja spara och behålla saker är inget konstigt. Men om sakerna blir så många att de förhindrar ett normalt liv i hemmet, då kan det handla om patologiskt samlande.

Smala gångar mellan högar av skräp, papper, tidningar och diverse prylar som ”kan vara bra att ha”. En säng man inte längre får plats att sova i. Kartonger och lådor staplade från golv till tak. Så kan det se ut hemma hos en person med samlarsyndrom.

Fenomenet är inte nytt men räknades tills ganska nyligen som en undergrupp till diagnosen tvångssyndrom. Först 2013 blev patologiskt samlande, eller samlarsyndrom som det också kallas, en egen diagnos.

– Själva problemet är välkänt men från forskningens håll började man uppmärksamma detta ganska sent, säger psykologen och forskaren Volen Ivanov.

Han menar att det är viktigt att samlarsyndrom blivit en egen psykiatrisk diagnos, skild från tvångssyndrom. 

– Patienter som uppfyller den nya diagnosen har ofta haft beteendet länge och behandlats som om de hade tvångssyndrom. Men den behandlingen har inte haft så god effekt. Därför behövde vi förstå mer om orsakerna bakom patologiskt samlande. 

Enligt en välgjord brittisk forskningsstudie led minst 1,5 procent av befolkningen i ett område i södra London av samlarsyndrom. Om den siffran stämmer även för Sverige vet forskarna inte säkert, det kan finnas en viss variation mellan olika länder. 

Många med samlarsyndrom har en samsjuklighet, ofta med ADHD och ADD men även andra psykiska och somatiska sjukdomar

– Det är också viktigt att få fram att det finns många grader av den här sjukdomen. Långt ifrån alla drabbade är som de där allra svårast sjuka man ibland ser på tv.

Forskningen om samlarsyndrom är fortfarande i sin linda. Men en sak är säker, och det är att genetiken spelar en viktig roll. Patologiskt samlande tenderar att klustras i familjer och släkter. 

Vilka miljöfaktorer som har betydelse för sjukdomen är däremot mer oklart. Mer forskning behövs för att hitta och bekräfta samband.
Tecknen på patologiskt samlande kan komma tidigt, redan i tonåren, men blir värre med åldern. 

– De som söker vård har en medelålder på strax över 50 år. En förklaring till det kan vara att det tar lång tid att samla på sig tillräckligt med saker för att det ska bli ett stort problem, säger Volen Ivanov. 

Generellt har personer med samlarsyndrom en stark, känslomässig anknytning till sina saker. De ser ofta potentiella användningsområden för allt, från en använd pappersservett till ett gammalt kvitto eller en trasig radio. Sakerna samlas planlöst, utan organisation och struktur.  

– Många med samlarsyndrom har även en samsjuklighet, ofta med ADHD och ADD, men även med andra psykiska och somatiska sjukdomar. Det gör att samlandet kompliceras ännu mer. 

Volen Ivanov och hans forskarkollegor vid Karolinska Institutet har testat KBT, kognitiv beteendeterapi, mot patologiskt samlande. Långt ifrån alla patienter blev friska även om en majoritet av dem upplevde att behandlingen hjälpt dem att må bättre.  

– Många uppskattade behandlingen och fick symtomlindring, men det är problemet är svårt att komma åt. 

Människor med samlarsyndrom är ofta väldigt isolerade

En viktig del av behandlingen handlar om att komma i gång med sortering i hemmet och att tänka i nya banor. Fokus ligger på att skapa en funktion, som att kunna sitta i soffan eller äta vid matbordet, snarare än på att slänga saker.

– Det brukar ta ganska lång tid att hitta motivationen och orken att faktiskt ta tag i problemen. 

KBT mot patologiskt samlande kan ges både individuellt i och i grupp. Volen Ivanov förespråkar det senare. 

– De här människorna är ofta ganska isolerade. Då kan det vara väldigt värdefullt att få se att det finns andra som kämpar med samma sak.

Patologiskt samlande

Det är stor skillnad mellan friskt, normalt samlande och patologiskt samlande.

En normal samling har vanligtvis ett tema och är präglad av ordning och organisation. Man kanske förvarar samlingen i en särskild hylla, alla föremålen står fint uppradade och så vidare.

En patologisk samlare har ingen ordning och reda och samlar på ”allt”. Till slut tar föremålen över hemmet så att levnadsytan helt eller delvis blir omöjlig att använda. 

En normal samlare gör sig då och då av med saker, kanske genom att kasta eller sälja dem. En patologisk samlare undviker att göra sig av med något eftersom det framkallar obehagskänslor och ångest. 

Det här kan du göra som vän eller anhörig

  • Undvik att vara kritisk eller dömande mot personen med samlarsyndrom. Kom ihåg att dina rationella argument sällan biter.
  • Lyssna på personen och försök förstå varför det blir som det blir i hens hem. Fråga försiktigt om du kan bidra på något sätt så att det blir bättre.
  • Ha inte bråttom och stressa absolut inte på personen, att rensa ut kan ta flera år.
  • Om du ska hjälpa till rent praktiskt måste du göra det tillsammans med den drabbade. Kliv inte bara in och börja röja.
  • Tänk på att samlandet är ett svårt och knepigt problem som inte har en snabb lösning. Om du går för hårt fram kan personen bli defensiv.