Hon hoppar över middagen för att mata Venezuelas hundar

Hon Hoppar över Middagen För Att Mata Venezuelas Hundar

I Venezuela pågår en av historiens värsta ekonomiska kriser. Pensionären La Negra har vigt sitt liv åt att rädda krisens bortglömda offer – de övergivna hundarna.

Ibland har hon inte råd med middagsmat åt sig själv. Den pensionerade läraren La Negra, eller María de los Ángeles Arteaga som hon ”egentligen aldrig kallas”, arbetar obetalt i sitt hundhem under veckans alla dagar.

Hon städar burarna, lådorna och korgarna som hundarna sover i. Hon tvättar sina fyrfota vänner. Ger dem mat och mediciner. När hon inte får tag på foder lagar hon hundmaten själv. När härbärget är fullt tar hon med sig hundar hem. Hon förklarar att hon alltid har älskat djur.

Vieja, ”Gamlingen”, som brukade dyka upp när La Negra matade hundar på väg till härbärget. Foto: Manu Quintero

– De här liven är beroende av mig så jag måste fortsätta kämpa. Det finns inget alternativ, säger La Negra.

Den päls- och hundbajsdoftande oasen bland Venezuelas tropiska berg, en halvtimme utanför huvudstaden Caracas, inhyser ungefär hundratjugo före detta herrelösa hundar.

Viva, vars namn är spanska för ”levande”. Foto: Manu Quintero

Här bor Vieja, Gamlingen, en gyllenbrun blandras som brukade dyka upp när La Negra matade gatuhundar på vägen till härbärget. Den magra tikens blick var så sorgsen att den skar i La Negras hjärta varje gång hon såg henne.

– Jag sa till mig själv att inte ta med henne för härbärget är redan överfullt. Men så började regnsäsongen. Jag stod inte ut med att lämna henne i genomvåt päls, säger La Negra.

Här bor hunden Viva som låg i en kartong utanför härbärget en morgon. Bredvid henne låg en lapp med orden ”påkörd men vid liv”. Veterinären sa att hon borde avlivas men efter att ha funderat i tre dagar bestämde sig La Negra för att låta henne leva. Hon döpte valpen till det spanska ordet för levande. Nu glänser hennes späda kropp i en lång, svart päls.

Kallade det en välsignelse

Den vitlockliga halvpudeln Mediokilo, vars namn betyder halvkilo för “han vägde ingenting”, var tovig och loppbiten när La Negra plockade upp honom några kvarter bort.

Mediokilo, som släpptes ur en bil nära La Negras hundhem. Foto: Manu Quintero

– En dam hade släppt ut honom från en bil och sagt till några förbipasserande: ”Jag ska lämna landet och hörde att någon tar hand om hundar här”, innan hon körde iväg, berättar La Negra.

Historierna om de fyrbenta inneboenden kan fortsätta i oändlighet. De har lämnats på gatan, i öde hus eller fastbunda i bambuträden utanför härbärget. En del har valts bort för att ge deras gamla ägare råd med mat på bordet. Andra har tillhört några av de mer än fyra miljoner människor som utvandrat från Venezuela under de senaste åren.

La Negra säger att det visserligen inte finns några ursäkter för att överge sina djur.

– Om jag kan ta hand om hundra hundar så kan vem som helst ta hand om en. Men jag fördömer inte någon. Att köpa djurmat är dyrt, att ta med sig hundar utomlands är dyrt, veterinärkostader är oöverkomliga för de flesta, säger hon.

Hon kallade det en välsignelse, att få ägna sig åt det hon älskar mest, när hon började samla in övergivna hundar för snart 20 år sedan. På den tiden var Venezuela det rikaste landet i Latinamerika. Under den legendariske presidenten Hugo Chávez tid vid makten mellan 1999 och 2013, minskade fattigdomen med en femtedel och stora delar av Venezuelas marginaliserade befolkning fick tillgång till utbildning.

Hundfoder för fyra månadslöner

Men 2014 kraschade råvarupriset på olja som står för 95 procent av landets exportinkomster. Den venezuelanska regeringen kompenserade underskottet av utländskt kapital genom att trycka fler sedlar. Värdet på den lokala valutan sjönk, utländska investerare började dra sig ur landet och sedeltillverkare fick ännu brådare dagar. Resultatet blev en inflation som har utarmat Venezuelas statskassa och butikshyllor, människor och husdjur.

Idag kostar en säck hundfoder mer än fyra månaders minimilöner. Under det senaste året har härbärgets hundar ökat med hälften och ibland frågar sig La Negra om hon verkligen är välsignad.

– Varje dag får jag meddelanden från personer som ska lämna landet och ber mig att ta hand om deras hundar. Jag försöker hitta nya ägare till dem men allt färre av mina landsmän har råd att förbarma sig över djur, berättar hon.

José Gregorio, som kom tillbaka till hundhemmet efter att ha rymt från sin adoptivfamilj. Foto: Manu Quintero

Donationerna till härbärget har sjunkit till en bråkdel av vad människor brukade skänka. Under det senaste året har La Negra endast lyckats få tag på tio fodersäckar. Varje dag måste hon fundera ut sätt att göda hundarna på.

– Vi letar avfallsvaror från marknaderna. Ofta slåss vi om dem med personer som kommer för att äta avfallet, säger hon.

Magra men älskade

Dieten på buljong, halvruttna grönsaker och fabriksrester mättar hundarnas munnar för stunden men på många av dem sticker revbenen ut. Istället övergöder de fem volontärerna djuren med kärlek.

La Negra presenterar den magra, brun-vita blandrasen José Gregorio. Hon säger att han var tjock och vacker när de hittade honom för fem år sedan, bortsprungen och inklämd mellan hundhemmets vägg och tak. Han blev till en av hundskarans mest kända busar. Framför allt tyckte han om att gömma sig i besökares bilar.

Förra året kom en familj för att adoptera en hund och de fastnade för José Gregorio. La Negra sörjde ”sin buse” men gladdes åt att han skulle få ett riktigt hem. En dag senare fick hon ett meddelande från de nya ägarna: “José Gregorio har rymt!” Efter en veckas letande hittade La Negra honom ensam på en skogsbeklädd kulle ovanför hundhemmet.

– Så fort han såg mig rusade han mot mig och grät, som om han sa: ”Du kom för att hämta mig!” Han var till sig av lycka när vi kom tillbaka till härbärget. Jag bestämde mig för att låta honom stanna. Vi är hans familj och vi älskar honom, säger hon och fortsätter:

– Vissa dagar känner jag en hopplöshet. Men sedan, som nu när jag berättar de här historierna för dig, så vet jag varför jag fortsätter.

En arbetsdag i La Negras härbärge för herrelösa hundar utanför Caracas. Foto: Manu Quintero

Här kan du skänka en slant till La Negras hundhem (scrolla ner för en beskrivning på engelska).