Hundarna som räddar liv till sjöss

Hundarna Som Räddar Liv Till Sjöss

Varken mörker, blåst, kyla, dimma eller regn stoppar en certifierad sjöräddningshund. I Sverige finns det för närvarande åtta stycken.  Med nosen som specialistverktyg kan Rejza och hennes fyrbenta kollegor rädda liv ute till sjöss. 

Maxhastigheten är 34 knop men Björn Christer, en 20 meter lång sjöräddningsbåt, har stannat upp vid en av småöarna utanför Dalarö i Stockholm. Längst fram i fören på båten är schäfern Rejza oerhört ivrig. Hon gnyr och snor runt innan hon ger ett skall och markerar att hon har fått korn på en människa. Hasse Stierna, Rejzas husse, får hålla hårt i kopplet för att undvika ett dopp innan skepparen Emil Skärlén hunnit lägga till vid klipporna. Övningen genomförs med bravur och snart är Rejza framme vid sin matte, Anette Stierna, som gömt sig bland träden. Belöningen blir, som alltid under träning, en gammal handboll och beröm. 

– Rejza är i grund och botten en räddningshund. Efter slutprovet för tre år sedan fick jag frågan om jag inte ville haka på en utbildning för sjöräddningshundar, berättar Hasse Stierna.

Utbildningen var den första i sitt slag och idag finns det åtta certifierade sjöräddningsekipage i Sverige. Förutom Rejza och Hasse Stierna är även Triss med matte Eva M Torsson och Salt med sin husse Rikard Kullenberg med på Björn Christer för kvällens övningar i den kyliga försommaren. 

Hundarna hänger i värmen inne i transporten och uppträder väldigt lugnt tills de kommer ut på däck och får vittring. Då är förändringen total och entusiasmen och engagemanget högst äkta och påtagligt. Flatcoated retrievern Triss slår om från en närmast loj uppsyn till helspänn på någon sekund. Öronen fladdrar i blåsten och hon viftar på svansen samtidigt som det trampas otåligt så långt fram i fören som det bara går. Hunden skäller och pekar mot vittringen med nosen eller, rättare sagt, hela kroppen, men det gäller också att föraren kan läsa av vinden och på så sätt förstå var vittringen kommer ifrån. När Triss väl blir släppt rusar hon i full fart över klipporna och upp bland buskagen. Några sekunder senare har hon hittat det hon söker. Det ser så roligt och lätt ut men är ett resultat av åtskilliga träningstimmar. Utbildningen tar ungefär två år. 

– Under den första tiden handlar det nog om åtminstone ett par vardagskvällar i veckan plus lördagar och söndagar. Det är väldigt mycket tid som man behöver lägga ner. Många hoppar av när de inser att de inte hinner med. Ju längre utbildningen pågår, desto högre blir också belastningen på hundarna. De kanske inte orkar även om det gick väldigt bra i början, säger Hasse Stierna. 

Utbildningen av sjöräddningshundar är resultatet av ett samarbete mellan Svenska Brukshundsklubben, Sjöfartsverket och Svenska Sjöräddningssällskapet. Utbildningar har genomförts i Stockholm, Göteborg, Ronneby och Umeå. Att valet fallit på just Ronneby och Umeå beror på närheten till Sjöräddningssällskapets helikopterplatser. 

– Hundarna kommer att göra stor skillnad. Det är något som aldrig har funnits tidigare. Vi är med och utvecklar svensk sjöräddning till att bli världens bästa, säger Salts husse Rikard Kullenberg.

sjöräddningshundar
I Sverige finns för närvarande åtta stycken sjöräddningshundar. Foto: Sjörfartsverket.

42-årige Rikard var redan aktiv inom Sjöräddningssällskapet när han skaffade Salt som är av rasen Australian Shepherd. ”Hur svårt kan det vara” tänkte han när han hörde talas om sjöräddningshundarna och skickade in en anmälan. Några månader senare stod han ”med klägg upp till knäna” och undrade vad han höll på med. 

Man har inte gått utbildningen för att få ett snyggt certifikat eller en klapp på axeln

– Jag hade någon slags romantisk bild av en galjonsfigur på en sjöräddningsbåt, havets riddare som rycker ut, men den var ganska långt från sanningen. Jag har nog aldrig varit så lite på sjön som under det första halvåret under utbildningen. Det handlade mycket om något som heter figurantintresse, viljan att hitta människor. Det är enormt viktigt eftersom det är själva motorn för hunden och det övar man på land. 

När han berättar för andra hur mycket tid han lägger ner på sjöräddningen så tror de honom inte.

– Men jag tycker att det är viktigt att tänka på vad som är slutmålet och huvudsyftet och det är att kunna vara en resurs och rädda liv. Man har inte gått utbildningen för att få ett snyggt certifikat eller en klapp på axeln för att man har en duktig hund. I så fall har man gått in i det här med fel ingångsvärde och då tror jag att motivationen försvinner. Det måste finnas ett genuint intresse för att hjälpa en människa i nöd, annars är man ute och cyklar.

Sjöräddningssällskapet bildades under namnet Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne 1907. Det är en ideell organisation som finansierar verksamheten utan statliga bidrag med hjälp av medlemsavgifter och donationer. Till exempel stod en anonym bidragsgivare för de 20 miljoner kronor som det kostade att bygga Björn Christer, den specialkonstruerade sjöräddningsbåt som vi färdas med. Det är en av de närmare 200 räddningsfarkoster som tillsammans gör över 7000 utryckningar varje år. Detta möjliggörs genom drygt 2000 frivilliga sjöräddare. Av dessa är det 300 som har jour och ska kunna rycka ut inom en kvart när helst på dygnet. Dessutom finns en ”hundjour” 365 dagar om året för tillfällen där hundarna behöver rycka ut. 

– Väskan är alltid packad hemma. Ringer larmet är det nästan upp i givakt på stört och sedan iväg. Det är bara att ta grejerna och sticka så det är snabba puckar. Har det hänt något längre norrut än Dalarö så åker vi med bil och möter upp en båt någonstans, berättar Anette Stierna när hon slutat agera försvunnen person under träningspasset och åter tagit plats ombord på Björn Christer. 

En sjöräddningshund får jobba ganska mycket. Telefonen kan ringa när som helst på dygnet när det saknas människor i skärgården.

 – Då blir man brutalt påmind om att man måste vara beredd på att åka ut och jobba, även om klockan är 03:00, det storsnöar och blåser 23 sekundmeter, säger Rikard Kullenberg.

När försvunna personer eftersöks används sjöräddningshundarna som ett komplement till andra sökmetoder. Hundförarna tillhör en sjöräddningsstation och ingår i besättningen. Hundarna har samma grundutbildning som en ”traditionell” räddningshund men har även lärt sig att söka från en båt som åker och markerar för personer som befinner sig på land eller i vattnet. Hundarna kan känna vittring från en så kallad PIV, person i vattnet, på ett par hundra meters håll.

”Herregud, det där som ni gjorde på tre minuter hade tagit oss tre kvart”

– En befälhavare inom Sjöräddningssällskapet såg oss jobba med hundarna och sa ”Herregud, det där som ni gjorde på tre minuter hade tagit oss tre kvart”. Om en saknad person kan befinna sig inom ett område med 20 öar måste man ju gå i land på varje ö om man saknar hundar. All livräddning handlar egentligen alltid om tid och hundarna är ett bra sätt att minska den, säger Rikard Kullenberg.

Kompositbygget Björn Christer är på väg tillbaka till Dalarö och sjöräddningspatrullen värmer sig ombord. Salt vet att dagens träning är över och tar igen sig bredvid sin husse. 

– Eftersom jag är den som har minst erfarenhet här av hundar så har jag fått kämpa med att tänka på hur lyhörda hundarna är på mig. Är jag för spänd, ledsen eller okoncentrerad är det också vad jag får av hunden. Den läser av det direkt.

Hasse Stierna känner igen det där:

– Ja, du kan lura dig själv men inte din hund. Det går inte.