Hundkärlek: När sagan blev sann

Hundkärlek: När Sagan Blev Sann

Charlotta von Zweigbergk har skrivit både romaner, fack- och barnböcker. Så fick hon idén att skriva en tvärtom-kärlekshistoria. Hundkärlek handlar om passionen mellan två medelålders människor som ska para sina hundar. De har båda trista erfarenheter och är inte intresserade av att träffa en partner utan vill satsa på jobb och vänner. Föga anade hon att bokens handling skulle hända henne själv.

Foto: Lotta Modin

Charlotta von Zweigbergk och Staffan Norrby sitter tätt tillsammans i soffan, adoptivhunden Sune tassar hela tiden omkring, glad och snäll, svansen viftar farligt nära kaffemuggar och chokladkaka. Staffan reser sig och släpper ut honom på tomten där han får fart och gör några ärevarv, och återvänder sedan till soffan, nära Charlotta. Staffan alltså, Sune får inte vara i soffan. Kärleken är påtaglig, blickarna, de små smekningarna på handen, leendena – båda strålar. När vi ses ska de precis fira ettårsjubileum.
– Vi hade världens längsta förspelsperiod, från januari till oktober. Då var vi bästa kompisar och umgicks hela tiden. Vi brukar säga att vi var KK. Alltså KnasKompisar, skrattar Charlotta.
Även Sune, som fick sitt namn efter hanhunden i Hundkärlek, får massor med klappar och kärlek. Och en och annan köttbulle om han sätter sig vid kylskåpet.

Hundkärlek i verkligheten

Det var på Gotland i januari 2016, Charlotta hade precis skickat in manuset när hon träffade Staffan, husse till labrador/schäfern Kasper. Hon promenerade ofta i parken mellan stranden och Staffans hus med sin hund. De kände till varandras existens men inte mer än så. Charlotta var i och för sig singel men ville inte träffa någon då.
– Men man kan ju ändra sig! Han gjorde sig plötsligt en massa ärenden ut, retas Charlotta och tar Staffans hand. Hämtade posten i bara strumporna, flera gånger om dan, gick ut med soporna och så där.
Staffan skrattar men kontrar snabbt:
– Man kan ju undra varför hon skulle gå framför just mitt hus hela tiden!

Deras pratstunder blev längre, hundarna lekte och det hela utvecklades. Precis som det gjorde för bokens Karin och Patrik, till Charlottas stora förundran. Bäst att nämna att den elaka bifiguren Staffan i boken inte har något med den verkliga Staffan att göra – han är genomsympatisk.

Karmahunden

Charlotta fick sin första hund för sju år sen. Hon berättar den gripande historien bakom det, som också finns med i Hundkärlek, för övrigt det enda i boken som är självbiografiskt.
– Jag var ute och promenerade i Stockholm när en hund hoppade över muren och ner i vallgraven mellan Slottet och Riksdagshuset. Antagligen trodde den att det var ett hinder. Det var fullt med folk och man lyckades dra upp honom, det var en rätt stor hund, i flexikopplet. Men han var död. Jag vet inte varför men jag trängde mig fram och började ge hunden mun-mot-mun-metoden, något som jag aldrig har gjort förut samtidigt som jag instruerade husse att ge hjärtmassage. Det är något av ett mirakel att hunden kom igen och överlevde, berättar Charlotta.

Senare skrev hon om händelsen på Facebook och en man svarade: ”Om nån ska ha min hund så är det du”. Mannen blivit allvarligt sjuk och kunde inte längre ta hand om sin border collie. Nu ville ha ge den till henne.
Charlotta hade under en tid planerat att skaffa hund.
– Jag jobbade hemifrån och var ofta hundvakt åt vänners hundar. Dessutom älskar jag att gå långa promenader, så varför inte.
Och så blev hon matte till treåriga Ayla.
– Ödet gav henne till mig. Vi blev så tajta, hon var min karmahund.

Från två hundar till ingen hund

Charlotta och Staffan hade alltså varsin hund när de träffades. I juni förra året dog Ayla.
– Det var hemskt, säger Charlotta och ögonen blir blanka. Staffan tröstade mig, höll om mig.
Ungefär ett år senare drabbades Kasper av cancer och det var omvända roller.
– Visst saknade vi hund, men ibland tyckte vi att det var skönt att vara utan. Men så började vi kolla lite, det är svårt att vara utan hund när man väl har vant sig. Men vi ville inte ha en valp. Jag är ju inte alltid på Gotland och det skulle bli jobbigt för Staffan att ta hand om en valp själv, säger Charlotta och föser bort några av de blonda lockarna från ansiktet.

Staffan fortsätter att berätta, de pratar gärna växelvis, ungefär som en vältajmad stafett.
– Sent en fredagskväll skickade jag in vår ansökan till Hundar utan hem, som adopterar hemlösa hundar från Irland. På lördagen ringde de! De behövde akut ett hem till Stefan, som Sune hette då. Kan ni hämta honom på måndag? frågade de.

Det blev snabba ryck med Sune. Fast det dröjde en dag till för bilen gick sönder på hemvägen från Irland. På tisdagen möttes de i Nynäshamn för att ta färjan till Gotland med Sune.
– Då funderade jag över vad i helvete har vi gett oss in på. Han var livrädd, vågade inte gå, utan ålade sig fram på mage. Han svettades så mycket att det blev ett blött spår på golvet efter honom, säger Staffan och skakar lite på sig.
– Det var mycket mer jobb än vi hade trott. Hela första natten sprang han omkring och kissade överallt, säger Charlotta.

Har blivit slagen

De vet inte så mycket om Sune. Han har bott på ett så kallat shelter på Irland, enligt veterinären är han en blandras mellan husky och schäfer och två år gammal.
– Men vi tror att han är en blandning mellan vit herdehund och husky. Tveksamt också om han är två år. Han är precis som en valp, han kan leka jättelänge och så bara faller han ihop och somnar. Som tur är är han jättesnäll med barn, för vi har många barnbarn, säger Charlotta.

En sak som är säker är att han har blivit slagen. Så fort någon av dem höjde armen eller gjorde en hastig rörelse så kröp han ihop i ett hörn. Troligtvis är det en man som har slagit honom eftersom han sprang och gömde sig de första veckorna när det kom en man hem till dem.

Lugn och ro

Sune har nu varit hos sin nya matte och husse i två månader. Med kärlek och lugn har han blivit mycket tryggare. Han är fortfarande väldigt aktiv och minst sagt sprallig. Staffan säger lite torrt:
– De sa att han är snäll, älskar att gå promenader och bara fokuserar på själva promenaden. Det stämmer att han är väldigt snäll och älskar promenader, men det där med fokuset, nja han fokuserar på precis allting.

Sune älskar att bada i vågorna, så fort det blåser blir han sjövild och vill bara hoppa i och jaga vågor.
– Han blir tokig, vill bita i vågskummet, skrattar Charlotta. Såna dagar går våra promenader inåt land, inte utmed havet. Det var väl en sak när vi kunde gå i själva, men nu är det för kallt.

Sune har rymt några gånger, därför får han inte bada ensam. Det är också förklaringen till det förhöjda staketet runt tomten.
– Oj, vad han kan hoppa högt, han bara flyger över, konstaterar husse och gör en talande gest med handen.

Trots att Charlotta bor på tre olika ställen bor Sune än så länge bara på Gotland, i Staffans hus.
– Det har varit så stressigt för honom, han behöver lugn och ro och få trygghet, så det dröjer nog innan vi tar med honom hem till mig i Stockholm.
Bara tanken på att ta Sune på färjan igen får Charlotta att himla med ögonen och Staffan att sucka. Nej, matte får fortsätta med sina föreläsningar och signeringar runt om i landet utan Sune. Han har det bäst på Gotland. Och vem vet, en dag kanske det kommer en Sonja.

Fakta
Charlotta von Zweigbergk
Familj: Tre vuxna barn, fem barnbarn, kärasten Staffan Norrby (”Vi är sambos så fort vi befinner oss på samma ort.”)
Bor: Stockholm och Gotland
Yrke: Författare, har skrivit både romaner, faktaböcker och barnböcker. Mest känd för Fattigfällan som blev Augustnominerad 2016. Senast utgivna bok är den självbiografiska Dippen och jag, som kom ut i november 2017
Hund: Adoptivhunden Sune, ungefär 2 år, blandras vit herdehund/husky

Reportaget har varit publicerat i Härliga Hund