I glaciärens skugga – en resa runt Islands medelpunkt

I Glaciärens Skugga – En Resa Runt Islands Medelpunkt

En vacker dag i Reykjavik skymtar du glaciärens vita toppar färgas rosa i solen. En vacker dag om drygt 30 år finns förmodligen den mytomspunna Snæfellsjökull inte längre. Jag begav mig på en tur kring glaciären medan den fortfarande består.

Solen har just gått upp när jag lämnar Reykjavik i en liten fullpackad buss med landets viktigaste näring – turisterna. Strålarna lyser upp det alltid lika majestätiska berget Esjan, det första av många mäktiga berg som jag kommer att beskåda under min resa runt Snæfellsnes-halvön.

– Sälbeståndet har minskat på Island. Orsaken är inte jakt utan klimatförändringar, upplyser guiden Bjarni när vi stannar till vid den första sevärdigheten – Ytri-Tunga .

En sä(l)lsynt syn.

Utanför den tångbeklädda stranden och  dess klippor hittar jag en sälkoloni. Likt övriga turister kämpar jag mig fram bland den hala och blöta tången i jakt på en bra bild av knubb- och gråsälarna.

Vinden, som man alltid kan lita på, har vaknat när vi stannar till vid Buðarkirkja, en av Islands mest fotograferade kyrkor. Omgiven av ängar, lavalandskap, berg och Atlanten är denna svarta kyrka väldigt fotogenisk. Efter att selfie-pinnarna gått varma skyndar vi tillbaka in till Bjarni och minibussen som tar oss vidare till fiskebyn Arnarstapi. Tidigare var det en viktig handelsutpost, nu är den ett naturligt lunchstopp för hungriga resande.

Men byn har också ett mytomspunnet förflutet. I Jules Vernes ”Resan till jordens medelpunkt“ utgör Arnarstapi den sista anhalten för professor Lidenbrock, hans brorson Axel och den isländske guiden Hans innan de kliver ner i Snæfellsjökulls och jordens innandömen. Platsen är också omskriven i de isländska folksagorna och det sägs att Bárður, till hälften troll, till hälften människa, bodde i trakterna. Stenstatyn av Bárður är mäktig, men de omgivande fjällen, de svarta basaltklipporna, och strandremsan mellan Arnarstapi och grannbyn Hellnar (som vi också stannar till vid) är mer imponerande.

Hellnar

Likt pastorns sändebud i Halldór Laxness Själavård vid jökeln dras min blick på ett magnetiskt sätt mot Snaefellsjökulls toppar, som för tillfället är täckta av dimma och jag skymtar endast några vita fläckar av toppen. Även utan dimma riskerar Snæfellsjökull att bli alltmer svårsedd i takt med att glaciären krymper. På drygt hundra år har storleken mer än halverats, från 22 kvadratkilometer 1910 till dagens 10. Om avsmältningstakten fortsätter kommer den att göra Ok sällskap, en glaciär vars begravningsceremoni hölls i augusti. ”Okjökull är den första isländska glaciären som förlorade sin status som glaciär. De kommande 200 åren, väntas alla våra glaciärer följa samma väg. Detta minnesmärke bekräftar att vi vet vad som sker och vad som behöver göras. Bara du vet om vi gjorde något”, lyder monumentets inskription som Andri Snær  Magnason författat och som vänder sig till kommande generationer. Dessa  mörka tankar biter tag i mig och jag tänker på Snæfellsjökulls kulturhistoriska värde som tyvärr riskerar att gå förlorat.

Bakom resterna av Eding tittar Snæfellsjökull fram.

Svart är färgen på Djúpalónssandurs stentäckta strand som är nästa stopp på turistturnén. På stranden finns rostiga järnbitar – rester från den engelska trålaren Eding som strandade 1948. Det är en påminnelse om havets och det isländska vädrets nyckfullhet. En liten stund senare är det dags för hagel, samtidigt som jag kämpar mig upp för trapporna som leder till toppen av Saxhólls krater. Förutom en milsvid utsikt mot gräsbeklädda lavafält ser jag Snæfellsjökulls snötäckta toppar igen och jag känner mig rätt liten i jämförelse med stratovulkanens storslagenhet.

Nästa berg på stoppet är Kirkjufell. Det 463 meter branta berget är numera känt från Game of thrones, men har varit uppskattat av sjömän och äventyrare långt innan tv-serien. Efter Kirkjufell passerar vi fiskestäderna Olafsfjörður och Grundarfjörður innan vi till slut når huvudstaden ett par timmar senare.

Det stormar utanför Veðurstofa Islands (landets motsvarighet till SMHI) byggnad i Reykjavik. Inne i värmen får jag en pratstund med glaciologen Þorsteinn Þorsteinsson.

Þorsteinn Þorsteinsson

Hur är tillståndet för de isländska glaciärerna?
– De överlever inte i det nuvarande klimatet. De minskar varje år eller nästan varje år. Det är kanske några år då och då som de ökar i massa men sedan 1995 har de förlorat väldigt mycket massa. Mellan fem och femton procent av ismassan har försvunnit från de större glaciärerna sedan dess. Det är verkligen en nedåtgående spiral.

Och hur är det då för Snæfellsjökull? Avsmältning är inte en exakt vetenskap. I takt med att klimatet ändras kan det komma mer nederbörd vilket skulle kunna motverka uppvärmningen, förklarar Þorsteinn.
– Glaciären flyttar sig till en högre höjd vilket skyddar lite eftersom det är kallare högre upp. Men normalt sett brukar vi säga att om 30–40 år kommer det att vara lite kvar, kanske ingenting kvar av Snæfellsjökull. Det är inte orealistiskt.

Hur skulle det kännas för er islänningar?
– Det skulle påverka det nationella psyket och den nationella känslan eftersom det är en av de viktigaste och mest kända glaciärerna och bergen på Island. Att förlora glaciären vore en viktig milsten i klimatförändringarna och deras effekter.

Glaciärer är ting man trodde skulle finnas för evigt. Så är inte fallet. Allting förändras i en accelererande takt. Stora förändringar tar inte flera tusen år utan det räcker med två mansåldrar för att alla Islands glaciärer ska försvinna.

I sin bok Um tímann og vatnið (om tiden och vattnet) skriver Andri Snær Magnason:
”En sådan fart är mytologisk och påverkar allt liv på jorden och grundvalen till allt vi tänker, väljer, tillverkar och tror. Den påverkar alla som vi känner och alla som vi älskar”.

Stora ord. Och dystra ord.

Men kanske går det att hitta tröst ifall man är pragmatisk? Det vackra landskapet, havet och berget kommer att finnas kvar. Och utsikten från huvudstaden kommer att vara densamma. 
– Det kommer inte att sluta snöa i ett varmare klimat, berget kommer att täckas av snö. Så på det sättet skulle inte vara en så drastisk förändring, säger Þorsteinn Þorsteinsson.

Bild på Snæfellsjökull sedd från Reykjavik.
Snæfellsjökull sedd från Reykjavik.

Faktaruta: Snæfellsjökull

Höjd: 1 446 

Typ av vulkan: Stratovulkan,

Senaste utbrott: 200-talet

Distans från Reykjavik: 120 km

Emil Annetorp

Frilansjournalist med fotboll, resor och Island som huvudområden.