Så känner du igen ett särbegåvat barn

Så Känner Du Igen Ett Särbegåvat Barn

Isak kunde alfabetet redan som ettåring och talade engelska vid samma ålder. Men ändå förstod inte hans föräldrar att han var särbegåvad. Inte förrän i skolåldern insåg Isaks föräldrar att det var något särskilt med honom.

Foto: Caleb Woods/Unsplash

När Anna Svenssons son Isak var bara 8 månader började Manu gå och prata och kunde räkna till tio. Han talade engelska som ettåring och kunde alfabetet. Svenskan lärde han sig snabbt på dagis och försökte till och med lära sin dagiskompisar engelska. Först förstod vi inte att han var väldigt begåvad. Det var ju vårt första barn och vi hade inte något att jämföra med, säger Anna. Men vi insåg att han förstod mycket redan innan ett års ålder. Han pekade hela tiden och var nyfiken och ville envist ha svar på sina frågor. Anna berättar att hennes son alltid legat långt före sina jämnåriga i utvecklingen.

– Som förälder var det bara fördelar med att ha ett så begåvat barn i den åldern. Han kunde ju göra sig förstådd vilket förenklade för oss.

Första åren på dagis gick bra men i 3-4 årsåldern blev det mindre roligt. Isak började tycka att det var tråkigt på dagis. När de andra barnen lärde sig bokstäver och siffror kunde han redan skriva och räkna. Han ville hela tiden vidare och lära sig nya saker.

Eftersom långtråkigheten gjorde Isak så otillfredsställd på dagis försökte de få Isak att börja sexårsverksamhet som femåring. Det gick tyvärr inte skolan med på. Som sexåring fick han till slut börja på en tvåspråkig skola med barn som var ett år äldre. Första åren gick bra men i tvåan kom tecken på understimulans allt mer.

– När jag frågade vad han lärt sig i skolan i dag svarade han allt oftare uppgivet – ingenting!

Oron har funnits till och från men Anna är säker på att med rätt stimulans och möjlighet att göra saker på sitt sätt kommer det att fungera bra i skolan. I dag har Isak en underbar fröken som han är väldigt nöjd med. Nu får han uppgifter på sin nivå, berättar Mini.

– Ibland vill han inte ställa upp mattetalen som man måste göra. Han ser ju svaren direkt och tycker det är slöseri med tid. Han. Blir lätt otålig med saker och vill komma till svaret direkt, utan omvägar.

Anna berättar också att det känts som att personal på skola och förskola trott att hon velat skryta om sitt barn när hon diskuterat Isaks understimulans. Det har knäts obekvämt men har varit nödvändigt för att han skulle få det han behövde för att trivas. Hon säger att hon förvånats över hans kunskaper under hela hans liv. I Indien gör man ingen stor grej av begåvningar som Isak, annat än att stimulera och uppmuntra barnet. Några nackdelar med att han är särbegåvad ser hon inte för hans del.

– Socialt sett fungerar allt bra för Isak. Han har många kompisar, respekterar dem och vill gärna hjälpa till. Men han har höga krav på sig själv. Vi föräldrar pressar honom inte utan försöker hålla kraven inom rimliga gränser. Men det är viktigt med stimulans och att han får arbeta i sin egen takt.

Han har dock en inbyggd tydlig tävlingsinriktning. Isak upplever inte tävlingsinstinkten som ett problem men omgivningen kan uppleva det som jobbigt för honom, berättar Anna och skrattar.

Experterna anser att barn som Isak har särskilda behov av stimulans och utmaningar. Ibland är begåvningen också förknippad med karaktärsdrag som kan ställa till problem.

Men i Sverige är det kontroversiellt att tala om intelligens och barn. Många föräldrar skruvar också på sig lite inför tanken att försöka mäta barns intelligens.

Roland Persson, docent vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping, har skrivit en bok om särbegåvningens psykologi. Han menar bland annat att det för lärare såklart är nödvändigt att ha inställningen att alla barn är begåvade. Men för att skilja ut de barn som är ovanligt begåvade har begreppet ”särbegåvade” myntats i Sverige.

Eftersom det enligt Roland Persson inte är möjligt att mäta barns begåvning på ett bra sätt så kan följande definition användas. ”Den är särbegåvad som förvånar dig vid upprepade tillfällen med sin osedvanliga förmåga på ett eller flera områden, både i skolan och i vardagslivet.”

Mensa, som är en förening som har som syfte att identifiera och främja mänsklig intelligens, har ett program för begåvade barn. Programmet arbetar främst med rådgivning till föräldrar och lärare. Lars Narvselius har träffat många barn och föräldrar i sin roll som ansvarig för Mensaprogrammet i Sverige. Hittills har han haft kontakt med närmare 75 föräldrar sedan starten för det svenska programmet för två år sedan.

Inom Mensa menar man att barn inte har någon skyldighet att utveckla sin talang men att barnet ska ha rätt till det. Utan möjlighet till det kan barnet bli självdestruktivt eller deprimerat.

– Hur i hela friden ska man kunna vara en bra pappa eller mamma i ett samhälle som inte erkänner de särbegåvade barnens existens, menar Lars Narvselius.

Det finns ingen fast och tydlig gräns på särbegåvat/ickesärbegåvat. Mensa har valt att dra gränsen vid en IQ-nivå som är högre än den nivå som 98% av befolkningen har. Omräknat till IP-skalan hamnar man på 131 poäng eller högre. Men, det är okså viktigt att understryka att IQ-testen främst mäter din logiska förmåga, den säger inget om konstnärlig talang eller förmågan att förstå andra människor. Man testar heller ingen under 18 år.

De särbgåvade barnen ”lider” av att de inte passar in, menar Lars. Dels lider de av brist på stimulans i skolarbetet och dels har de svårt att få kontakt med kamrater eftersom de tänker och reagerar på ett annat sätt, anser han. De känner sig utanför helt enkelt.

Enligt Lars har också utanförskapet ibland resulterat i att barn felaktigt blivit diagnostiserade med ADHD eller Aspergers synrom. En redan svår situation har genom oförstående vuxna förvärrats till en katastrof. Utanförskapet och bristen på stimulans förklaras plötsligt med att barnet lider av en sjukdom och ska därför undergå medicinsk behandling.

– Jag har haft flera kontakter med förtvivlade föräldrar som insett att deras barn varit särbegåvade och att detta har varit källan till problematiken, men de har fått kalla handen från skolan och andra myndigheter.

Vi behöver inte elitskolor för att ta hand om dessa barn men skolan måste ge de särbegåvade barnen en chans att tillskansa sig kunskap på eget sätt och i eget tempo. Dessutom bör de få chansen att träffa andra barn som är i samma situation, tycker Lar Narveselius. Roland Persson på Högskolan i Jönköping menar att dessa barn har ”överinlägrningssvårigheter” och att forskning visat att de behöver särskilt stöd, precis som barn med andra särskilda behov.

Så känner du igen ett särbegåvat barn. Hon eller han:

  • Förvärvar kunskap snabbt
  • Är frågvis
  • Har en inneboende motivation
  • Har höga förväntningar på sig själv oh andra
  • Kan koncentrera sig uthålligt på en intressant uppgift
  • Förstår komplexa problem
  • Är känsligt, har empati och söker acceptans
  • Tänker abstrakt
  • Ser oändligt många möjligheter i olika situationer och för hur saker kan användas
  • Kan vara mycket fantasifullt och dagrömmande
  • Kan vara så uppslukat av tankar att man måste röra vid henne eller honom fysiskt för att få kontakt
  • Har högt utvecklad känsla för rättvisa vilket kan skapa problem i förhållande till kamrater
  • Är ofta extremt motiverat av aktiviteter inom hans/hennes intresseområde men vägrar att delta i annat
  • Kan ha mycket svårt att släppa en aktivitet för att gå vidare till nästa
  • Kan använda inlärt vetande i nya situationer
  • Har svårt att arbeta med lätta ämnen, trivs med komplexitet
  • Har ofta svårt att skriva och har svårtydd handstil