”Jag grät två gånger under revolutionen”

”Jag Grät Två Gånger Under Revolutionen”

Hana Sadik Galal var bara drygt trettio år när hon var med och ledde upproret i Libyen. Hon var nummer femton på Gadaffis dödslista och hon var redo att offra sitt liv i Bengazi. Trots att Hana Galal såg sig som en av landets framtida ledare, valde hon istället att vara aktivist och alla framtida regeringars opposition.

Det var den 17 februari 2011 när Gaddafi inledde massakern i Bengazi. Hana kysste sina barn och syster farväl och skickade dem ur landet.

– Vet du vad du gör frågade min syster? Det finns ingen återvändo, det vet vi vet båda. Åk nu, ta hand om barnen.

 Du kommer att dö Hana.

– Det här är ögonblicket jag har väntat på. Det har vi alla.

– För första gången i mitt liv blev jag en hel människa. Det var under revolutionen som jag förstod vem jag verkligen var, och upptäckte mina styrkor och förmågor säger Hana.

För att förstå vad jag pratar om måste man förstå vilken fruktan vi levde under när Gaddafi styrde landet. Vi vågade varken skriva eller prata. Jag visste att jag hade talang för att skriva, men vågade aldrig använda mig av den begåvningen. Jag ville inte att mitt namn skulle synas. Om Gaddafi såg någon som hade en förmåga så hämtades personen i fråga till administration och blev snart förintad som självständig människa. Vi föredrog att vara osynliga i vårt eget land, vi höll oss i små tysta cirklar och nästan glömde vilka vi var.

Jag minns när jag var liten och vi bodde utomlands. Jag kunde sitta på en buss med mitt då blonda och lockiga hår när någon vuxen kunde fråga;

– Vilket vackert blont och lockigt hår, var kommer du ifrån lilla vän?

– Libyen

– Libanon?

– Nej Libyen, det ligger mellan Tunisien och Egypten.

När de förstod att jag verkligen kom från Libyen började de skrika om terroristen Gaddafi. Det var en stark upplevelse för mig som barn, det tog oerhört hårt när alla på bussen stirrade och tänkte att där sitter hon, den lilla terroristen. Med gråten i halsen och tårarna rinnande sprang jag hem till mamma.

I det ögonblicket beslutade jag att aldrig förneka mitt ursprung eller vem jag är. Jag presenterar alltid mig själv med mitt riktiga namn, och som en kvinna från Libyen. Med undantag för två dagar under revolutionen när jag använde täcknamnet Leyla.

Frågan om flygförbudszon blev avgörande för allt. Utan den skulle Gaddafi ödelägga Bengazi och vi skulle dö. Jag hade vunnit en viss trovärdighet under revolutionen i Benghazi och Libyen som jag hoppades skulle hjälpa för att övertyga folk om en flygförbudszon. Utan att förhäva mig så är det så att när jag skriver en artikel kan jag få folk att ändra åsikt, män som kvinnor. Jag har trovärdighet även bland islamisterna.

Den 16 mars fick jag ett telefonsamtal där någon i andra änden säger att attityden i det internationella samfundet är att en flygförbudszon inte kommer att godkännas. Jag blev helt förkrossad.

På hotellen började alla internationella medier av säkerhetsskäl på att packa för att ge sig av. Folk grät. Utan flygförbudszon förstod alla vad som kommer att hända. Jag hade tårar i ögonen när jag talade inför media om det folkmord som var förestående. Åk hem och berätta för världen att vi inte är terrorister, vi är inte al Qaida, vi är inga dårar, vi tror på värdighet och mänskliga rättigheter. Vi vill leva som normala människor. Alla började gråta och kramade varandra, inom kort var hotellen tömda och alla lämnat Benghazi.

Jag fick ett totalt sammanbrott. Jag minns att Amnesty International tog hand om mig. En man från BBC gav mig en idé. Vi måste göra ett sista försök sa BBC-mannen. Hana, jag ger dig en timme att tala i radion i morgon bitti 09:00. Det är ett program som Premiärminister Cameron alltid lyssnar på. Den timman är allt jag kan göra för dig Dr Hana Gallal, avslutade BBC mannen.

Jag sov inte en blund den natten. Vad kan få Cameron och de andra att ändra sig och införa en flygförbudszon. Klockan åtta morgonen därpå är jag på plats för att hålla mitt tal. BBC mannen gav mig mikrofonen.

Hana Sadik Galal fick chansen att prata en timme på BBC för att nå Mr Cameron i London med sitt budskap.

Jag sa till resten av världen som lyssnade att ”om ni inte hjälper oss nu i kampen för en flygförbudszon kommer det bli en tung börda för era samveten. Ni kommer än en gång förråda Libyen och vårt folk. Ni har sålt oss för ett oljekontrakt med en terrorist och har blod på era oljiga händer. Nu är tiden inne att göra det rätta för oss.”

Det var en stund speciellt avsedd för Mr Cameron i London. Ni har sett vad han har gjort, ni kan inte säga att ni inte vet.

De flesta regeringar var rädda att förlora sina oljekontrakt och tvekade att stödja oss i upproret.

Efter talet sjönk jag ner i en soffa och hade inte en aning om det haft någon verkan. Dagen därpå kom ett telefonsamtal som meddelade att attityden håller på att förändras bland ambassadörer och centrala personer.

Till slut kom ett beslut. Vi fick det internationella stödet som behövdes för att införa en flygförbudszon! Det kan ha varit det viktigaste ögonblicket i våra liv. I annat fall skulle förmodligen ingen av oss vara i livet i dag. Efter det ögonblicket tvivlade jag aldrig.

När flygförbudszonen infördes stod Gaddafis trupper bara femtio kilometer från staden.

Jag fick mitt uppvaknande när jag såg hängningen av den tjugoettåriga unga mannen Sadi Geshwathi. Jag blev som fjortonåring vittne när han hängdes offentligt på idrottsarenan i Benghazi. Den tv-sändningen lämnade ingen oberörd. Det vart droppen, far tog med oss och lämnade landet. Efter den upplevelsen visste jag att jag alltid skulle vara en aktivist för mänskliga rättigheter i resten av mitt liv.

För oss som var födda på sjuttiotalet fanns bara rädsla. Vi hade bara sett det onda och levt under svåra umbäranden. Vi såg morden och hängningarna. Vi såg avloppsvattnet på gatorna, och vi bodde i mörker utan elektricitet under långa perioder.

Vi hade inte något att se tillbaka på som min far och farfar hade. De berättade minnen från förr. De kunde säga att på vår tid hade vi bra skolor och bra sjukhus. Vi har inga sådana minnen. Våra minnen är formade av tårar och skräck. Vår historia är mörk och muren av rädsla var för hög för att starta en revolution. Det var därför jag inte trodde att det skulle hända. Men inombords höll vi på att explodera.

Det blev åttio- och nittiotalsgenerationerna som till sist exploderade. De hade inga minnen av de hemska åren och var inte paralyserade av skräck som vi.

Före revolutionen kämpade Hana Sadik Galal för kvinnors rättigheter och mot sexuella övergrepp. Det var en tuff kamp.

Jag fortsatte kämpade för kvinnors rättigheter och mot sexuella övergrepp, vilket var värre än jag hade förstått. Det blev en tuff och kränkande kamp. Jag funderade på olika lösningar. Det började strömma in stöd på min facebooksida. Stöd som på olika sätt uttryckte att ”du kan vinna över diktaturen”, fast ingen skrev det rakt ut.

Vi hade följt upproret i Tunisien, och därefter Egypten. Slutligen började vi prata om vår egen revolution högt och tydligt på möten. Jag var en del av en organisation där hälften stod på Gaddafis sida. De blev som galna när jag uppmanade alla att göra sig redo, nu är det dags att göra något. Plötsligt bröts min rädsla som i en förtrollning. En rädsla jag burit i hela mitt liv. De fick skrika bäst de ville, jag kände inte längre någon rädsla. Från och med då var jag villig att betala vilket pris som helst. Även om mitt liv skulle nå sitt slut i detta ögonblick var känslan av frihet starkare.

När revolutionen var en månad gammal mördades Mohamed Nafud Det var en av mitt livs svåraste ögonblick. Vi hade stöttat varandra i vått och torrt i alla lägen. Att höra att nyheten om hans död var förödande. Jag grät för andra gången under revolutionen. Jag grät i timmar. Han var revolutionens första röst. Själv satt i det ledande utskottet och blev en av revolutionens talespersoner. Eftersom jag talar många språk blev min uppgift att ta hand om CNN, BBC och andra internationella medier. Det visade sig att jag var nummer 15 på Gaddafis dödslista och min bror sa åt mig att bära pistol. Pistolen ligger någonstans i min handväska, jag kan inte ens hitta den bland all bråte om jag skulle behöva.

Redan i början av revolutionen fanns kvinnorna med i alla positioner. Som beslutsfattare, hanterade media, demonstrerade, stred med vapen, i varje situation fanns kvinnorna där, över hela landet, rika och fattiga. Allt beslutsfattande var alltid gemensamt mellan män och kvinnor. Alla traditioner vändes upp och ner. Tidigare kunde vi inte hoppa i en bil tillsammans med män som vi inte kände, det var helt omöjligt i vår tradition. Nu handlade det om våra liv och om att överleva.

Männen hanterade den nya situationen snyggt utan att vara överlägsna eller göra anspråk på makt. En ny situation och nya roller. I stunder av liv och död tänker ingen på överlägsenhet. Om det inte fanns några kvinnor i närheten började de leta efter oss för att viktiga beslut skulle fattas.

Efter revolutionen gick en del tillbaka till vissa av våra gamla traditioner. För oss är det logiskt att ha regler. Vi är troende och ingen kan tvinga på oss att överge vår tro. Under revolutionen hoppade jag in i bilar med män jag inte kände. Det gör jag inte längre. Att sitta ensam med dig så här och prata just nu var något som inte var möjligt före revolutionen. De muslimska kvinnorna och kvinnorna i väst är båda lika förtryckta, men på olika sätt.

Redan den första dagen av revolutionen när media eller organisationer frågade mig vem jag är, sa jag att jag är den framtida oppositionen av vilken regering det än blir i Libyen. Det var så jag sa då, det var så jag presenterade mig själv. Jag förstod vad min framtida roll skulle komma att bli. I dag är jag glad att jag är mer erkänd av folket än av regeringar runt om i världen. I valet mellan att vara en juridisk expert på mänskliga rättigheter och att vara en aktivist, valde jag att vara aktivist och alla framtida regeringars opposition.

Hana Sadik El-Gallal, född 8/8 1970

• ensamstående mor till två pojkar

• PHD i international law från Bern University, Schweiz

• Human right activist

• Medlem av national Council for General freedoms Libya

• Medlem av Faculty of law Benghazi University