Jan Leek: Mitt spanska liv i isolering

Jan Leek: Mitt Spanska Liv I Isolering

Tillvaron i spanska Andalusien blev inte riktigt som Jan Leek hade förväntat sig. Den strikta spanska isoleringen har vänt upp och ner på alla rutiner – och frigjort tid till funderingar över livet. Läs hans krönika här.

Foto: Unsplash

Det hände snabbt. En fredag fick vi veta att alla chiringuitas nere på stranden skulle vara stängda till 1 april. Det var fredagen den 13 mars. Två veckor, litet drygt, inga problem. Man kan ju handla mat, vatten och vin och med en ryggsäck blir det en promenad på tre kilometer tur och retur. Helt okej, som semester. Redan på måndag stod klart att inskränkningen var litet starkare: allt var stängt, förutom livsmedel och apotek. Inga par släpps in i någon affär; man går in ensam. Utanför mindre butiker som charkuteri och bageri väntar man i grupp ute på trottoaren innan man kan gå in. Plötsligt, när man vant sig vid alla munskydd, finns det inte längre några att köpa. Poliser kontrollerar dina papper var och varannan dag.

Katastrof: Utan mina vanliga kaféer har jag inget internet och den översättning jag skulle göra för en svensk mc-tidning kan inte skickas iväg. Yngste sonen leder mig varsamt genom menyn och med min mobiltelefon har jag nu en hotspot som gör att jag kan skicka iväg till exempel de här raderna. Jag kan även hålla kontakt med omvärlden över facebook. Hustrun och jag blir månadens kunder hos tyska Telekom och får 10 Gigabyte i present. Jag firar med att ringa min bäste vän Neil som bor i Belgien. Han och hans Ann sitter i en säker kokong av samma slag som vi gör här nere i södra Spanien. Vi jämför siffror: den 14 april är risken att dö i Corona fortfarande störst i Spanien och Italien. Andalusien, där vi befinner oss, är en stor provins med bland annat Malaga och Granada, men hade den 20 april ännu inte lika många fall eller dödsfall som bara staden Valencia.

I våra tre småstäder, Motril, Salobrena och Almunecar, har det tillkommit ett enda fall de senaste fyra veckorna förutom de 4-5 första, berättade en tysk läkare för mig. Han praktiserar medicin sedan 20 år nere i Almunecar och har huvudsakligen tyska patienter. Inslaget av pensionärer från England, Tyskland och Skandinavien är påtagligt märkbar, men just nu ser vi bilar med dessa regplåtar som inte rörts på veckor – ägarna har flugit hem.

En soldränkt allé i en stad
Tillämpningen av reglerna är klarare efter ett par veckor och lyder i huvudsak – ingen ska gå ut! Foto: Unsplash

Neil och jag enades om att stanna inomhus och inte resa någonstans. När vi lagt på, plockade jag fram tre kex, hällde upp en kopp kaffe och ägnade den enkla aktiviteten min hela uppmärksamhet. Det formas en dagsrytm allt eftersom veckorna går, där böcker blir viktiga, men även måltiderna. Runt Malaga (med de högsta tomtpriserna i Spanien) bor det tillräckligt med engelska pensionärer (”ex-pats”) för att möjliggöra engelska radiosändare. Den vi har inkopplad hela dagarna har sparat på musikslingorna, men valt dem med hänsyn till sin publik. Idag har jag hört Barry White tre gånger. Mycket sjuttiotals disco.

Den dagliga nyhetskontrollen blir till rutin, nytt för mig, liksom promenaden runt huset – inte tillåtet, men privat område och en gråzon. Tillämpningen av reglerna är klarare efter ett par veckor och lyder i huvudsak – ingen ska gå ut! Mina planerade promenader med ryggsäck för att handla mat tillämpas inte.

Utantill har jag på spanska övat in meningen: Bilbatteriet är tomt! När jag kastade bort tomglas i en container blev jag registrerad av Guardia Civil och fick en varning. Eftersom jag hade vikter kring handlederna och stavar var det uppenbart att jag inte bara gick ut med tomglas. Sådant ska utföras under färd till livsmedelsaffären, inga extra utflykter. Tyska nyheterna på TV klockan sju är en annan rutin och en som kommer lika oväntat varje dag: Vart har dagen tagit vägen? Visst sover vi länge, men dagen med sina problem och avsaknad av problem rusar bara iväg, eftersom det inte finns något att jäkta emot. Min vän Neils extremt höga blodtryck har sjunkit ner till friska nivåer efter en månad av påtvingad overksamhet! Kanske är det inte bara Jorden som hämtar sig under den här tvångspausen. Under veckan har jag sett en dokumentärfilm om Orientexpressen utan att vara det minsta intresserad av tåg. Jag iakttar en falk som jag döpt till Greg, utan att vara det minsta intresserad av fåglar.

Grannarna går ut med sina hundar och i tisdags såg jag en ung kvinna, kanske 20, med en dalmatiner. Det slog mig att det var den första kvinna under 55-60 som jag sett på mycket länge.

I måndags simmade en stor delfin förbi och utförde ett par ystra krumsprång i ett stim av mindre fiskar som svepte fram över bukten mot hotellraderna i Almunecar.

Det eftertänksamma iakttagandet är en nyhet, kanske något som blir kvar hos oss alla när den här krisen dragit förbi. Händelser som utspelas utanför fönstret är en del av underhållningen. Att doppa tre kex i halvljummet kaffe är en aktivitet. Tiden har saktat ner. Middagen blir viktig, liksom att handla mat. Att skriva inköpslistan är en kreativ process, med höga förväntningar när man äntligen kan packa upp dessa… gåvor och stuva in dem i kylen. Att laga maten och sedan äta den är nästa höjdpunkt på dagen, en viktig del av livet. Och vad står ordet för: Livsmedel! Inom synhåll från vår balkong finns en fiskehamn. Alla butiker, liksom den lilla saluhallen, har alltid färsk fisk, bland annat en utmärkt makrill. Grönsaker ska vi inte tala om; den lokala löken och paprikan kan ätas som frukt, medan däremot årets skörd av mango är mindre lyckad. Lustigt nog importerar Spanien ananas från Portugal och dadlar från Marocko, vilket gör dessa två produkter ganska dyra. Vid tidigare besök har jag sett de försummade dadelpalmerna med mängder av ruttnad frukt kring rötterna. Kanske handlar det om ett handelsavtal, jag vet inte.

Att gå ner till den lilla saluhallen för att handla färsk frukt, grönsaker och fisk är en höjdpunkt i vardagen. Foto: Daniel Angele/Unplash

Vi har nu avverkat den sjätte veckan med utegångsförbud och för att fira det frukosterade hustrun på laxröra: Hårdkokt ägg, lax, rå lök, citron, olja, senap, dill, peppar och salt. Kanske var det tröst också; det ser ut som att premiärminister Sanchez kämpar för ytterligare två veckors utegångsförbud.

I en tyskspråkig tidning för Costa del Sol kunde vi i går läsa om en liten by utanför Léon i norra Spanien som hade sin första födelse sedan 64 år. Det nyfödda barnet ökade byns befolkning från fyra till fem. Byn höll på att dö ut när sonsonen till den sista bonden tog över gården och fick ett statligt bidrag för inköp av sex kalvar. Idag är han med sina 60 kor en viktig ekonomisk faktor i sin hembygd.

Liv, liksom livet på en individuell nivå, har fått en ny betydelse, ett kodspråk som styr bort från den stressade nutiden, vare sig vi vill eller inte. Visst kan det skapa panik att sitta och se hur det gamla livet suddas ut och försvinner, kanske med katastrofala ekonomiska konsekvenser. Men det går inte att göra något åt det. En stoisk livsinställning krävs och i pressen läser jag om enkla övningar för att hålla fysiken i ordning. Yoga och andningsteknik är heta ämnen just nu. Politiska diskussioner om fonder, stadsplanering, kommunaltrafik, exportsubventioner och sjukvårdskostnader har kommit litet i bakgrunden. Liv och livet skulle kunna bli nya temata. Just nu, inom synhåll för de snötäckta topparna i Sierra Nevada, känns det litet som att leva i en roman som utspelas under Medeltiden: Vandra, finna mat, tillaga maten, bädda ner sig inför natten, älska, leva.

Jan Leek

Jan Leek arbetar som motorjournalist sedan 1971, förutom en paus 1974-78
när han var verksam för ett japanskt motorcykelmärke. Efter den perioden
arbetade han vidare som motorjournalist men även som översättare av
bland annat skönlitteratur med namn som Carl Sagan, Tom Sharpe och
Clifford Irving. Han har även skrivit ett par ungdomsromaner. Efter
flytten till Tyskland 1987 har han fortsatt i samma stil och producerar
fortfarande artiklar över klassiska motorcyklar trots att han blev
pensionär 2011.