K – en styrketår för den tilltufsade

K – En Styrketår För Den Tilltufsade

Dagmar Forne läser Katarina Frostensons K som en handbok i att överleva ett drev med bibehållen värdighet.

Att tala i egen sak, att själv formulera sitt försvar i stället för att överlåta försvaret till en advokat brukar ses som en aning stolligt. Katarina Frostenson avstår.

Hon avfärdar anklagelserna mot henne själv och maken Jean-Claude Arnault som falska – och därmed omöjliga att bemöta.

I stället beskriver hon vad som händer dem under det halvår från det att DN publicerar artikeln om de 18 kvinnor som träder fram och berättar, anonymt, om övergrepp som maken sägs ha begått under en lång följd av år som ledare av kulturklubben Forum.

Hur det nyss så upphöjda paret plötsligt upplever att allt tas ifrån dem.

Svenska Akademien vänder dem ryggen. Löpsedlarna skriker. Kulturministern vädrar sin avsky. Vänner försvinner.

Plötsligt står de utan jobb och uppgift. Utkomsten är hotad.

Flykten till vännerna

De flyr. Tar tåget via Köpenhamn och Berlin till Paris där det finns vänner som lånar dem lägenhet, bjuder på mat, mänsklig värme och hjälp att analysera och tolka situationen.

De finner en verklighetstolkning som är möjlig att leva med:

Att de är utsatta för en kabal, en sammansvärjning mellan högt uppsatta. Det är DN som ligger bakom. Målet är att få insyn, besegra, försvaga Svenska Akademien. Att misstänkliggöra Katarina Frostenson och hennes make är bara medlet.

Därför ingen anledning att lägga sig platt.

Katarina Frostenson använder det ålderdomliga ordet megära om de kvinnor som kampanjar. Det betyder de avundsamma.

Från november till maj bor de i Paris. Korta besök i Stockholm. Katarina för iskalla möten med Akademien, och bisarra interaktioner med den advokatbyrå som effektuerat den av Akademien beställda utredningen. Jean Claude för att förhöras av polis.

Den yttre handlingen är välkänd.

Men det inre livet fortgår, obrutet.

Om detta har Katarina Frostenson skrivit en vacker, spännande, insiktsfull och hoppingivande bok.

I stället för att sitta och älta, eller anklaga sin make för det predikament de hamnat i, fortsätter hon sitt liv som tänkande person i ständig utveckling.

Boken är skickligt komponerad. En saga, Reskamraten av HC Andersen, ligger som en underström i texten och berättas droppvis.

Hon promenerar i Paris, uppsöker kyrkor med konstverk som talar till henne på nya sätt, lyssnar på musik, träffar vänner, minns människor och händelser, goda samtal och möten från många decennier.

Akademiledamoten Ulf Linde hade en gång sagt till henne att det var hon som var Akademien. Det känns inte självförhärligande utan bara som ett konstaterande. Det var så han sa, denne tunge spelare.

Gammal kärlek…

Hon skriver också om kärleken till mannen. Det är fortfarande de två. Efter alla år. Vad som än händer. Jag kommer att tänka på spionen Stig Wennerströms hustru som troget stannade trots att hennes man var Sveriges mest hatade. Och en väninna till min mor som var gift med en ganska besvärlig man i 65 år. I ett samtal ser hon mig i ögonen och säger à propos något: De vet inte vad kärlek är!

En låt av Jaques Brel – Les Vieux Amants – reflekterar parets sinnesstämning:

Kanske det är knäppt i andras ögon men vi håller ihop ändå.

I dagens värld är det många som drabbas av drev i medier eller mobbing på arbetsplatsen. Det kan få förödande konsekvenser. Då gäller det att ändå bevara sin inre människa, sin värdighet. Analysera situationen.

Katarina Frostenson förmedlar att det finns tröst i kärleken, i vänskapen, i skapandet och i det djupa kulturarvet.

K kan läsas som en handbok i mental överlevnad. En styrketår för den tilltufsade.

Det känns som det var livsnödvändigt för Katarina Frostenson att skriva den.

Den är tillägnad ”vännerna som räddade våra liv”.

Sagan slutar väl.

K av Katarina Frostenson är utgiven på Bokförlaget Polaris i maj 2019