Koh-I-Noor – den förbannade juvelen i brittiska kronan

Koh-I-Noor – Den Förbannade Juvelen I Brittiska Kronan

”Den som äger denna diamant kommer att behärska världen men kommer också att drabbas av all dess olycka. Bara Gud eller en kvinna kan bära den utan fruktan.” Så lyder profetian om Koh-I-Noor diamanten.

Foto: AlinavdMeulen / Wikimedia CC BY-SA

Punjab i norra Indien år 1839. Här hade den krigiske maharajan Ranjit Singh skapat ett mäktigt kungarike. Han hade inte tvekat att gå över lik för att nå sitt mål men var klok nog att vårda goda relationer till britterna som kontrollerade stora delar av Indien. Nu var Ranjit dödssjuk och i hopp om att få syndernas förlåtelse skänkte han bort stora delar av sin förmögenhet. Vad hade Ranjit för planer för den magnifika diamanten Koh-I-Noor? Kände han skuld över att ha låtit tortera en liten prins för att komma över ädelstenen?  

Efter Ranjits död hävdade en hinduisk präst att maharajan lovat ge diamanten till det magnifika Jagannath-templet.

Jaganathtemplett i Puri är en viktig indisk helgedom där Vishu dyrkas. Foto: RJ Rituraj / Wikimedia Commons CC BY-SA

Men Ranjits arvtagare ville inte avstå från Koh-I-Noor. Några år senare hade fyra av dem gått en ond bråd död till mötes. Punjabs tron bestegs nu av Ranjits lille son Duleep.                                                                      

Men britterna kastade hungriga blickar på Punjab och bara 10 år gammal befann sig Duleep i deras våld. Skräckslagen underkastade sig pojken drottning Victorias överhöghet och gick med på att överlåta Koh-I-Noor till henne. I april 1850 låstes Koh-I-Noor in i två kassaskåp av järn och togs ombord på ångbåten HMS Medea. För att ta sig till England måste Medea först runda Afrikas sydspets. När båten kom till ön Mauritius låg flera besättningsmän sjuka i kolera och rädda för smittan hotade myndigheterna att skjuta Medea i sank om hon inte styrde ut till havs igen. Väl där råkade båten ut för en våldsam storm…

Mytomspunnet ursprung

Länge var Indien det enda land i världen där man kunde finna diamanter. Någon gång i forntiden hittades Koh-I-Noor i en uttorkad flodbädd i södra Indien. Diamantens tidiga historia är höljd i dunkel och i legendernas värld smälter Koh-I-Noor samman med ädelstenen Syamantaka som bars av den hinduiske solguden Surya. Guden skänkte Syamantaka till en from tillbedjare. Men juvelens skönhet fick t o m lejon och björnar att begära den och snart höljdes dess spår i blod.

Solguden Surya. Foto: J J Harrison CC BY-SA

På 1500-talet invaderade mogulerna, afghanska muslimer, Indien. De lade under sig nästan hela subkontinenten och Koh-I-Noor fann vägen till deras enorma samling ädla stenar. Att vi inte vet riktigt när beror på att mogulhärskarna var måttligt intresserade av färglösa diamanter. Istället satte mogulerna röda ädelstenar som rubiner och spineller allra högst. Deras glöd ansågs återspegla en gudomlig gnista.

På 1600-talet lät mogulhärskaren shah Jahan förfärdiga Påfågelstronen, en av de kostbaraste kungatronen som världen någonsin skådat. Över tronen fanns en baldakin av guld där påfågelstatyer stod och blickade ned. Fågelögonen bestod av diamanter, en av dem var Kooh-I-Noor. Men det är inte för Påfågelstronen som man idag minns Jahan utan för hans kärlek till sin gemål. När hon dog år 1631 lät han bygga Taj Mahal för att hedra hennes minne.                                   

Kooh-I-Noors vakande öga bringade dock ingen lycka åt Jahan. När han drabbades av sjukdom gjorde hans egna söner uppror och fängslade honom.    

Våldsamma härskare

År 1739 invaderade Nader, shahen av Persien, mogulernas rike och gjorde dem till vasaller. När Nader fick Koh-I-Noor i sin hand utropade han ”Berg av ljus!” vilket är Koh-I-Noor på persiska. Han lät innefatta diamanten i ett armband som han ofta bar. Nader shah var en grym och paranoid härskare som lät sticka ut ögonen på sin egen son och staplade upp högar av avhuggna huvuden för att skrämma sina undersåtar till underkastelse.

Till slut gick en grupp hovmän och släktingar samman för att förekomma att han avrättade även dem. En mörk sommarnatt år 1747 trängde sig femton sammansvurna in i ett tält där Nader låg och sov. Han rusade upp men träffades av ett svärdshugg. Översköljd av blod utropade han. ”Varför vill ni döda mig? Skona mitt liv och allt jag har ska bli ert!” Men männen var alltför kloka för att luras av sådana löften. Ett välriktat svärdshugg till, och shahen var ett huvud kortare.                                                     

Glaskopia av hur man tror att Koh-I-Noor såg ut vid denna tid. Foto: Chris 73 / Wikimedia Commons CC BY-SA 3.0

I kaoset efter Naders död kom en av hans generaler, afghanen Ahmad Khan, över Koh-I-Noor. Han återvände till sitt hemland där han gjorde sig till kung. Men sedan drabbades Ahmad av en fasansfull sjukdom som fick honom att ruttna levande.

I början av 1800-talet måste Ahmads ättling shahen Shuja fly från Afghanistan. Han blev gäst eller snarare fånge hos maharaja Ranjit Singh i Punjab. Efter att Ranjit tvingat Shujas lille son springa fram och tillbaka i den brännheta solen tills pojken kollapsade ”skänkte” Shuja diamanten till Ranjit. 

En fången maharaja

Ranjits son Duleep Singh var bara ett år när hans far dog. Duleeps mor Jindar var en lågt rankad bihustru och därför tvingades hon inte att begå sati, att brännas levande på Ranjits likbål. Istället levde hon ett tillbakadraget liv långt bort ifrån huvudstaden. Det var ett klokt beslut för hovet blev nu en mycket farlig plats. Duleeps äldste bror giftmördades av sina egna visirer. Sedan dödades en kusin av ett nedfallande stenblock. När hans faster ville göra sig till drottning klubbades hon ihjäl av sina egna hovdamer. Det var Duleeps bror Sher som beordrat mordet. Sher hann bara vara maharaja i ett år innan han sköts ihjäl av släktingar under en jakttur.

Barnkungen Duleep Singh.

Fem år gammal besteg nu Duleep Punjabs tron. Pojkkungen kunde inte förhindra att brittiska soldater trängde sig in i hans rike och i allt förutom till namnet gjorde sig till Punjabs härskare. Modern Jindar kämpade kraftfullt för att försvara sin sons intressen och det gjorde britterna ursinniga. De fängslade henne och förde bort Duleep till en annan del av Indien för att uppfostra honom till en trogen brittisk lydfurste.     

Tjänstemannen John Lawrence ansvarade för Koh-I-Noor så länge den var kvar i Indien och det sägs att han tankspridd stoppade ner diamanten i sin västficka. Först några veckor senare när Koh-I-Noor skulle skickas till England insåg tjänstemannen att han inte hade någon aning om var den var. Panikslagen frågade Lawrence sin indiske betjänt om han hade sett juvelen. Det hade han, i Lawrence smutstvätt. I tron att det bara var ett konstfullt slipat stycke glas hade betjänten lagt diamanten i en gammal plåtlåda.

Juvelen i kronan

Trots kolera och stormvindar nådde ångbåten Medea Europa sommaren 1850. Förde diamanten med sig en förbannelse? Innan Koh-I-Noor ännu nått brittiska farvatten överfölls drottning Victoria av en sinnesförvirrad officer som slog henne blodig med en järnbeskodd käpp. Samma dag som diamanten nådde London dog drottningens vän, den framstående politikern sir Robert Peel, i sviterna av en ridolycka.                                                                                      

År 1853 när Duleep var 15 år besökte han England och fick ett varmt mottagande av drottning Victoria. Hon visade honom Koh-I-Noor som slipats ner för att öka diamantens skönhet.

En glaskopia som visar hur Koh-I-Noor slipats ned för att öka dess glans. Foto: Chris 73 / Wikimedia Common CC BY-SA

Drottningen skänkte Duleep ett ståtligt hus och välkomnade honom vid hovet. Men till Indien fick han bara återvända två gånger under sträng bevakning. Första gången för att träffa sin gamla sjuka mor och den sista gången för att begrava henne.                                                              

Enligt profetian om Koh-I-Noor är det endast kvinnor som kan pryda sig med diamanten utan risk och i den brittiska kungafamiljen har männen aldrig burit ädelstenen. Drottning Victoria lät innefatta Koh-I-Noor i en brosch som hon bar vid högtidliga tillfällen. Efter drottningens död har juvelen prytt kronan som bärs av brittiska kungagemåler. Under andra världskriget flyttades Koh-I-Noor från skattkammaren i Towern till Windsor Castle väster om London där den gömdes på botten av en sjö.                                                                               

Efter kriget blev Indien självständigt år 1947 och den nya regeringen begärde att Koh-I-Noor skulle återbördas. Duleep hade ju tvingats att ”skänka” den till britterna. Hitintills har den brittiska regeringen avvisat alla sådana krav. Britternas vägran underlättas av att även Pakistan och Afghanistan gjort anspråk på Koh-I-Noor. Än så länge glimmar ädelstenen i Towerns skattkammare…  

INFOBOX: Hope-diamanten

En annan indisk diamant som tros vara förbannad är den blå Hope-diamanten. Den lär ha stulits från en gudabild i ett indiskt tempel och i slutet av 1700-talet tillhörde diamanten den franska kungafamiljen. Drottning Marie Antoinette sägs ha lånat ut den till sin väninna prinsessan Lamballe. Efter att den franska revolutionen brutit ut lynchades prinsessan av en mobb och Marie Antoinette blev giljotinerad. Under kaoset som då rådde stals diamanten och hamnade på något sätt i England där bankiren Hope blev ny ägare.                             

Hope-diamanten kan numera beskådas på ett museum i Washington. Foto: Washington Museum of Natural History och David Bjorgen / Wikimedia Commons CC BY-SA

År 1911 köpte den amerikanska societetsdamen Evalyn Walsh McLean Hope-diamanten och hennes liv kom att präglas av tragedier. Hennes son körde ihjäl sig och dottern dog av en överdos. Evalyns man avled i tuberkulos och själv dog hon av lunginflammation år 1947. Numera finns diamanten på Naturhistoriska museet i Washington. På museets hemsida står att institutionen än så länge ”verkar ha hållit Hope-diamanten fri från förbannelser”.

Läs mer:

Koh-I-Noor: The history of the world’s most infamous diamond av William Dalrymple och Anita Anand

Emma Bergman

Jag är statsvetare och historiejournalist som bland annat har publicerat i Teknikhistoria och Populärhistoria.