Konsten att bli en glad gubbe

Konsten Att Bli En Glad Gubbe

Hans handböcker i konsten att bli en glad gubbe har sålt stort på flera språk. Han har hunnit bli tio år äldre sedan den första.

‒ Tiden sedan dess har varit fantastiskt rolig och spännande, genom att jag tog tag i mitt liv som pensionär, säger Dag Sebastian Ahlander.

Snart kommer uppföljaren om hur man blir en bra morfar.

Foto: Ulrika Zwenger

Han kom in i ”en betydande svacka” inför pensioneringen från Utrikesdepartementet.

‒ Gubbar blir lätt ensammare än kvinnor. Våra vänner har vi genom jobbet. Jag ringer bara någon för att avtala om när vi ska ses. Kvinnor har mer närhet till familjen och ringer utan något annat skäl än att hålla en vänskap igång.

‒ Jag tyckte det var lite olustigt att titta framåt in i det okända, så jag satte mig och inventerade hur jag skulle få ett roligt liv längre fram, berättar författaren och häller upp te till oss, en egen blandning av Assam och Sir Williams.

Han tog uppdrag i lokalpolitiken, satt nämndeman i Svea hovrätt, jobbade i hembygdsföreningen och läste om antiken på universitetet. Fyllde ut tiden.

Idag har han avvecklat det mesta, men går till Rotary och har två lunchgäng med gamla vänner som han träffar regelbundet.

Biografier och pappabok

Författandet tycks gå hand i hand med livet. När han fick barn skrev han en pappabok. Senare blev det ett tiotal biografier över kända svenskar, riktade till skolbarn.

Och sedan alltså ”Handbok för glada gubbar” och ”Tänkebok för glada gubbar”. Hans uppiggande självhjälpsböcker för årsrika har sålt i över 80 000 exemplar och översatts till norska, danska, tyska, engelska och ‒ hör och häpna ‒ koreanska!

Jag märker när jag bläddrar att jag ler. Varje bok rymmer 109 råd och tankar. Promenera. Träffa vänner. Gå på teater. Ha en halvflaska skumpa i kylen till pass klockan fem en trist novembermåndag. (Helflaskor står mest och samlar damm.)

Inte fastna

Ett återkommande tema är att inte fastna i gamla beteenden och attityder, att fortsätta vara nyfiken och öppen. Inte blunda för livets mörka sidor, men inte heller låta dem äta upp en.

‒ Det finns inget värre än en grinig gubbe. Ingen vill vara med en grinig gubbe, säger han.

En äldre kan bli chef över sitt liv, menar Dag, och nästan som en tolvåring följa infall, springa ut och leka. Våga sluta fotografera och strunta i att skaffa hund, fortsätta vara fri och obunden. Träna sig på att njuta av livet.

Dag och en vän drog igång en serie besök till olika förorter runt Stockholm. De läste på om varje stadsdel och dök upp här och där. SL-kortet blev som ett diplomatpass, tycker han.

‒ En gång gick vi in på ett fik i en förort. Det satt bara etiopier och eritreaner där. De vände sig om och såg två svenska gubbar komma in, och blev så glada att de tog upp en spontan applåd!

Diplomat

Omvänt finns det även råd om att behålla det som är tryggt, att rutiner kan skapa trivsel. Inte flytta sent i livet. Inte skilja sig. ”Du får inte ens behålla fotoalbumen.”

Efter åratal som diplomat i New York, Moskva, Geneve, Nairobi och Leningrad landade han och hustrun Gunilla i sin 20-talsvilla de behållit i alla år, i Djursholm norr om Stockholm.

Tillsammans och var för sig har de summa fem barn och tio barnbarn. Några av dem kommer snart att bo i närheten.

‒ Det blir en triangel där vi kan vandra runt och knacka på och kanske få te och bulle.

Barnbarn är en lycka ‒ som också behöver hanteras. När det kryllade hos dem i somras kunde han känna sig trött ibland, och uppskattade att ta middagslur tillsammans med de minsta.

‒ I morfarsboken medger jag att jag har stora drömmar men egentligen är en ganska svag morfar. En ettåring hinner krypa ut ur rummet och fram till trappan innan du ens kommit på fötter. Det är inte lätt för en äldre människa att hålla takten.

Morfarboken

I ”Lilla morfar/farfar-boken” som kommer i början av 2020 ger Dag tips om hur man ska njuta och orka.

‒ Barnbarnen bjuder upp oss gamla till dans en sista gång. Vi får än en gång unga människor omkring oss. Barnen vill gärna ha hjälp med barnvakt. Och då hämtar vi dem, vi vill att de ska vara i vårt hem. Vi lägger dem vid åttatiden, så har de fått en trevlig kväll med mormor och morfar.

‒ Vi har roligt med dem, vi behöver inte hetsa och vi uppfostrar dem inte.

Familjen i Djursholm är gynnad på olika sätt. Går det verkligen för alla gubbar i landet att bli glada?

‒ Det handlar om din egen inställning, vill jag hävda. Amerikanerna har ett väldigt bra uttryck: Count your blessings. Räkna allt som gått bra i livet.

Resa sig

‒ När man har deppat ihop måste man snabbt resa sig upp igen. När jag har en motgång så blir jag förbannad en dag, sover dåligt en natt, och nästa dag tar jag nya tag och går lite åt ett lite annat håll. Livet är stort!

Hustrun Gunilla tittar in som hastigast.

‒ Jadå, när han är glad så är han glad, blinkar hon.

Klart att det inte alltid går att le när han tänker på Brexit, Trump, svenska banker eller trilskande elektronik.

‒ Men ingen annan än en själv kan lyfta upp en. Staten gör det inte. Ens barn gör det inte. Jag blir glad när jag ser min hustru, men det är ju jag själv som måste göra det, säger han.

”Minnespalatset”

Dag vill våga åldras, inse de fysiska begränsningarna och jobba därifrån. Han får backa nerför källartrappan nu, för att inte riskera att falla med nya höfterna.

Inte fastna och heller inte glömma. Dag vill vårda ”minnespalatset”. Han har drabbats av lunginflammation, höftbyten och cancer. När han legat i trista behandlingar har han sökt i sitt minne, utforskat sitt barndoms kök, vad som fanns i alla skåpen.

‒ Det är väldigt användbart när man inte kan sova eller ligger på sjukhus.

Mot 85

Dag var ”yngre äldre” när han skrev böckerna. Nu vid 75 går han mot ”äldre äldre”. Minnet är okej ännu, han ser bokskrivandet som hjärngympa. Utöver de nämnda böckerna kom i våras ”Sverige inför avgrunden”, i mycket en biografi om den förste Bernadotten, Carl XIV Johan. Innan dess en tjock bok om den finske marskalken Mannerheim.

Går det att hålla sig glad även vid 85?

‒ Vi får se. Om jag är med då så får jag se.

‒ Livet är som det är. Vi måste försöka spela de kort vi har fått, så bra som möjligt. Vad annat kan vi göra?