Krönika: Friktionsfri kommunikation över gränser

Krönika: Friktionsfri Kommunikation över Gränser

På en pub i en undangömd by i Belgien delar journalisten Jan Leek historier med människor från Europas alla hörn. Här känns teorin om ett gemensamt Europa som en verklighet, trots olikheterna.

Graziela strålade med hela ansiktet. Hon stödde sig på ena armbågen mot det inte alltför rena bordet och lyssnade till min historia. Hon är från Pesaro i Italien och är gift med Christian som driver ett promotionföretag i Belgien. Puben där vi befann oss finns i en liten by som heter Moulin de Ruy efter en kvarn som idag är boningshus. Dalgången löper på skrå från en hög ås och faller sista biten ganska brant ner mot dalen mellan Trois-Ponts och La Glèize. Det är nästan bara den östra sluttningen som är bebyggd eftersom andra sidan oftast ligger i skugga.

Vi var nio personer runt bordet, inbjudna av Ann och Neil, ett engelskt par som driver ett litet pensionat just här och vi hade just hjälpt till att driva bort vintern och bereda plats för våren. Alla andra onda andar skulle förhoppningsvis ryka med på samma gång. Det började med ett fackeltåg genom byn med blåsmusik i täten och sedan tändes ett jättelikt bål som bestod av byns alla förbrukade julgranar. Fader Vinter själv satt fastbunden på en stolpe högst upp i bålet. Den här sortens utdrivning med hjälp av eld är mycket vanlig i Europa och i Sverige har traditionen överlevt med påskeldar och den vanliga brasan på Valborgsmässoafton. Barbara och Gesa kom ner från Köln, Chris kom från London och jag rullade över från tyska sidan av gränsen. Graziela och Christian bor bara ett par mil bort.

I en by i belgiska ardennern utbyter artikelförfattaren historier med människor från Europas alla hörn. Foto: Jean-Pol GRANDMONT / CC BY-SA

Historien jag försökte berätta, handlade om de två äldre systrarna som bor i byns största hus, utan rinnande vatten och utan centralvärme, omgivet av sopor och lump. Systrarna gör ibland halvhjärtade försök att kratta mellan brännässlor och utrangerade jordbruksredskap, klädda i slitna gympadojor och blekta bomullsklänningar. Vad den bilden av dem inte avslöjar är att de är de största markägarna i trakten. Varje kväll kör de sin rostiga Mazda sakta uppför slänten förbi Neils hus och sitter sedan där en halvtimma och beundrar sina ägor. Nästan allt vad de kan se från den upphöjda punkten tillhör dem.

Dessa systrars dagliga, undergivna strävande står i skarp kontrast mot Christians rymdfarkostliknande firmabil och Grazielas utmanande klädsel som hon inte plockat ihop på en loppmarknad. Puben vi sitter på är bara öppen på helgerna eftersom ägaren, Josef, i veckan befinner sig i Liége. Han driver den kanske mest av pietetsskäl eftersom den funnits i samma familjs ägo i över 150 år. Renoveringar verkar inte ha utförts regelbundet, men tack vare det utstrålar puben en charm som är svår att definiera. Kontrasten till livet därute markeras av den blekta tapeten, de slitna borden, de vackert utsirade, men lite osäkra stolarna och det ganska smala sortimentet av drycker.

När Fleure sluter sig till vårt bord är kontrasten total. Fleure är hustru till en holländsk diplomat, vars fasta bostad är den gamla kvarnen som gett byn dess namn. Hennes stolta utstrålning och skönhet kommer inte ur burkar eller tuber utan ur en stolthet som arv, tradition och kanske pengar skänker. Hennes 65 år är en bisak.

Vi tar upp historien på nytt vid den dramatiska avslutningen när de två systrarna drivs ur sitt iskalla hus och tillbringar vinternatten i Mazdan med motorn igång och värmen på högtryck. Någon gång under natten tar bensinen slut och den yngre systern förs till sjukhus med underkylning. Hon får inga bestående skador av det och deras liv rullar snart på i gamla banor igen.

Vi begrundar våra egna bekväma livsstilar och beger oss hemåt.

Uppe på slänten har Fader Vinter förkolnat och resterna av elden har skrapats samman till en pyrande svart hög. När mina näsborrar fångar in röken slår det mig att de nio personerna i sällskapet representerar sex nationaliteter, men att kommunikationen fungerar friktionsfritt. En och annan oanständig historia kräver kanske en upprepning med grafiska förklaringar eller inlånade ord från andra språk. Kommunikationen i sig är inga problem.

Och ändå är det en slump som lett till att vi hamnat på samma plats i en liten, undangömd by i belgiska Ardennerna. Där ett gemensamt Europa inte är teori. När jag rullar nerför backen nästa morgon glöder och pyr det fortfarande däruppe på slänten i det disiga morgonljuset.

Jan Leek

Jan Leek arbetar som motorjournalist sedan 1971, förutom en paus 1974-78
när han var verksam för ett japanskt motorcykelmärke. Efter den perioden
arbetade han vidare som motorjournalist men även som översättare av
bland annat skönlitteratur med namn som Carl Sagan, Tom Sharpe och
Clifford Irving. Han har även skrivit ett par ungdomsromaner. Efter
flytten till Tyskland 1987 har han fortsatt i samma stil och producerar
fortfarande artiklar över klassiska motorcyklar trots att han blev
pensionär 2011.