Krönika: Karantän gör mig mer uppmärksam på närmiljön

Krönika: Karantän Gör Mig Mer Uppmärksam På Närmiljön

Varför trivs vi här? Vilka kvaliteter behövs för att en plats ska bli skön att vistas på? Det var temat för ett lunchmöte med nätverket 100 procent i början på året.

Foto ovan: Negativespace

Den inbjudna talaren, Annika Brommesson, som är neuroarkitekt har forskat länge i ämnet, det som på engelska kallas ”placemaking” men som vi på svenska inte har något bra ord för. ”Plattsskapande” låter väl tungt.

I dessa tider då väldigt många av oss är hänvisade till hemmet och dess absoluta närhet får platsen en allt större betydelse. Platser är just nu inte något man passerar, springer förbi på väg mot något bättre. Utsikten från köket där man står och lagar sin lunch äter sig in i medvetandet, påverkar humöret och kreativiteten.

Hur känns utsikten från ditt fönster? Foto: Dagmar Forne

Stämningen vid det lokala torget där ortens alla hemarbetande handlar mat och hämtluncher betyder ännu mer när det inte finns arbetskamrater.

Det är ännu viktigare att det finns mötesplatser där människor kan växla några ord, lite på distans, men betydelsefullt för att man ska känna sig sedd och med i något slags sammanhang.

En plats där vi kan träffas… Foto:Dagmar Forne

Är torget en vänlig plats för möten eller är det ett blåshål där sura människor kurar utan att orka se varandra i ögonen?

Det beror på hur det är byggt.

Det finns platser som alltid känns blåsiga, där husen är placerade så att de förstärker vind och där det inte finns växtlighet som skyddar. Ödsliga parkeringsytor. Negligerade parksnuttar som bara ser ut som en bit överbliven mark mellan husen.

Vem vill sitta på den bänken? När? Foto: Dagmar Forne

Det finns platser som känns vänliga, även om det råkar vara snöglopp. Träd som skyddar, hus med karaktär. Fina fasader, intressanta portar. Detaljer i ögonhöjd. Utblickar.

Och med möjlighet till vardagliga möten.

Parkbänkar i skyddade lägen, fik med bra utsikt över omgivningen, promenadstråk där vovvarna får nosa på varann och hussar och mattar byter några ord.

Och vem vill inte sitta här? Foto: Dagmar Forne

Kyrkan som landmärke och identitetsskapare. Klockklangen som mäter ut tiden.

Covid19-epidemin tvingar många av oss att sakta ner och öppna sinnena.

Det är en läskig tid. Vad kommer att hända om detta fortgår några månader till?

Konkurser, privatekonomi i kras… och dessutom att behöva bli varse bristen på skönhet i vardagsmiljön.

Jag tror inte att världen kommer att återgå till det vanliga efter Coronakrisen. Många arbetsgivare kommer att finna det praktiskt och ekonomiskt att låta medarbetare jobba hemma i högre utsträckning. Minska dyra centrala kontorsytor och bara ses på kontoret när det behövs. När fler har lärt sig tekniken att hålla videomöten kommer företagen fundera ett varv till innan de beslutar sig för att låta medarbetare resa iväg för att ses. Resebudgetar kapas.

Det ställer högre krav på hemmiljöerna och det lokala näringslivet. Möjligheterna att skapa avskilda arbetsplatser hemma behöver öka och ja, skattesystemet behöver läggas om så att avdrag för hemmakontorsutrustning kan göras mot inkomst av tjänst.

Men vi kommer också att längta efter att ses efter veckor eller månader av påtvingad isolering.

De verksamheter som överlevt – krogar, barer, butiker, teatrar, biografer borde få ett uppsving.

När ser världen ut så här igen? Foto: Dagmar Forne

Men kommer städerna att vara fulla av tomma butikslokaler och övergivna kontor, bommade caféer? Kommer stadskärnan att tappa attraktivitet och ytterområdena leva upp när de dyra A-lägeshyrorna knäckte verksamheter utan muskler att förhandla ner hyrorna i tid? Tanken svindlar.

Hursomhelst är det dags att öppna ögonen och ta in det vi ser:

Det fula och felbyggda gör oss ännu mer sorgsna när vi är hänvisade till att stanna upp och vara på en plats. Det vänliga och väl utformade ger kraft och kreativitet. Där det finns plats för små möten, vänliga och uppmuntrande ord, lä för vinden, något intressant att titta på och en närhet till helande och läkande natur.

Vad Coronakrisen kan lära oss är att ifrågasätta det storskaliga, de långa försörjningskedjorna, just-in-time-tänket och vardagsmiljöer utan själ, skapade utan hjärta.

En fasad med butikslokal, svensk förort
Kommer städerna efter pandemin att vara fulla av tomma butikslokaler och övergivna kontor, igenbommade caféer?

Det är dags att bejaka våra behov av skönhet och behagliga, funktionella närmiljöer.

Annika Brommesson är tydlig: Platser där människor trivs är begripliga. De har ett sammanhang. De behöver inte vara perfekta eller minutiöst välhållna, men det ska vara lätt att förstå var man är och vart man ska gå.

Till sist är det så att de platser där människor trivs får ett högre värde. Eftertanke i byggprocesserna betalar sig många gånger om.

En rad goda spiraler sätts igång:

Skola och skolgård är väl planerade och trivsamma. Barnen blir mer harmoniska och klarar skolan bättre, skadegörelse och brott minskar, de äldre vågar gå ut och blir friskare. Om torget fungerar som mötesplats blir butikerna blir mer lönsamma eftersom de känns trygga och trevliga, människor kan mötas otvunget och får en mer naturlig gemenskap, de lär känna varandra och varandras barn, vilket gör att ungarna känner sig tryggare. Området blir attraktivt eftersom det är bra för barn och tryggt för de äldre, ja, så fortsätter det…

Dagmar Forne

Journalist, med ett långt förflutet på branschtidningen Dagens Handel. Numera frilans med djupa kunskaper inom handel men också stort hjärta för samhällsfrågor - hållbarhet, stadsbyggnad, säkerhet och integration.