Krönika: Kulturrevolution på G

Krönika: Kulturrevolution På G

När kärleksfulla vuxna ställer vettiga krav kan barnen blomstra.

I slutet av januari 2020 publicerade Tove Lifvendahl en ledarintervju i Svenska Dagbladet med eldsjälen Moussa N’Diaye. Han har skapat två aktivitetscentrum i Gävle och Sandviken. Dit får skolbarn komma efter skoldagens slut, göra sina läxor och ägna sig åt olika intressanta fritidsaktiviteter som stödjer skolarbetet.

Artikeln sträcker sig över ett helt uppslag, där Moussa öppenhjärtigt berättar om filosofin bakom Rapatac och kryddar med exempel på hur han gör för att hjälpa barnen att utvecklas till ansvarstagande vuxna 

Hans metod går ut på att ställa få men tydliga krav på barnen. Det ska vara ordning och reda, barnen ska uppföra sig väl och i övrigt ägna sig åt sådant som är både lärorikt och roligt.

Jag är stolt att säga att det var jag som satte Tove Lifvendahl på spåret. Jag träffade Moussa av en händelse i september, strax innan Rapatac öppnade.   Då var huset fullt av barn, 200 unga som läste, höll på i musikstudion, e-sportade, fick läxhjälp, redigerade video, skrev manus, testade att bygga robot. Allt som huset bjöd en måndagseftermiddag.

Och Moussa styr med mild auktoritet.

En pojke i fåtölj läser
Lugn stund. Alla läser tyst i sin bok i minst tjugo minuter när de kommer på eftermiddagen.

Reglerna är få, men de ska hållas

Inget godis, inget snus, inga bråk, inga fula ord.

Varje överträdelse stoppas direkt.

Det är lätt att höra invändningarna: 

”Men alltså – är inte det lite väl hårt? Man måste ju förstå att … att en del har en annan kultur hemma, att en del bor trångt, inte kan svenska så bra…”

Moussa är mycket rak när han bemöter den typen av resonemang. Han tar inga ursäkter och förklaringar till intäkt för att slippa ingripa när någon knuffas, använder fulspråk, går in med jackan på eller är otrevlig mot sina kamrater.

Varje överträdelse stoppas direkt.

Moussa ger ett exempel i artikeln:

En kille, en snäll men väldigt livlig pojke, stör de andra i mysrummet när de ska läsa. Han knuffas. Det händer många gånger. Moussa tar ut honom, förklarar varje gång varför han inte får göra så. Men det händer igen. Då tar Moussa med honom och åker hem till föräldrarna. Klargör att mamma och pappa tycker också att han ska låta bli att knuffa sina kamrater. Föräldrarna är tacksamma. Hela vuxenvärlden visar på ett vänligt sätt vad som är rätt. 

– Om man tar tag i problemen när de är små blir de aldrig stora, menar Moussa.

Fast det där med ”hela vuxenvärlden” är ju inte riktigt sant. I skolan möter barnen en annan verklighet. Där tycks reglerna vara annorlunda. I många skolor verkar det vara helt ok att knuffas, springa och skrika, störa och vara otrevlig.

Men det stämmer inte heller.

Reglerna finns, men lärare, rektorer, och annan skolpersonal vågar många gånger inte kräva regelefterlevnad. Då får de både föräldrar och elever emot sig. Det finns nämligen ett starkt skydd mot kränkning. I dag finns möjligheten att anmäla skolan till Skolinspektionens Barn- och elevombudsman för den som känner sig kränkt. Möjligheten har kommit till i det vällovliga syftet att förhindra mobbning. Hur mycket det hjälper är oklart. Ett påtagligt resultat är att många lärare i dag uppger att de inte vågar bryta bråk eller sätta gränser då de är rädda för att bli anmälda. Det finns föräldrar som försvarar sina barn i vått och torrt.

Affisch inför öppningen av Rapatacs aktivitetscenter i Sandviken
Inför öppningen visade Moussa runt på Rapatac i Sandviken Foto: Dagmar Forne

Maktlös polis

I en intervju nyligen berättar regionpolischef Carin Götblad att föräldrarnas attityd förändrats under de allra senaste åren. För bara några år sedan när icke straffmyndiga barn togs för grova brott och förhördes tillsammans med föräldrar, fanns det en uppenbar stark vilja hos föräldrarna att hjälpa till med utredningen, för att få barnen på rätt spår. Föräldrarna uppmanade barnen att erkänna. I dag sitter föräldrar bredvid barnet och moltiger när barnet svarar ”inga kommentarer”.

Kusligt Uppsalafall

Någonting har hänt. Tove Lifvendahl publicerade i augusti 2019 en stor artikel i SvD om ett fall med en väletablerad familj som tvingats flytta från Uppsala på grund av att sonen i familjen blivit osams med ett som det skulle visa sig, farligt gäng i 13-14-årsåldern. Barnen hotade, misshandlade och trakasserade pojken. Föräldrarna utsattes för hot och skadegörelse. Polis, BUP och socialtjänst uppmanade föräldrarna att inte anmäla eftersom barnen besatt ett ”våldskapital”.

Den artikeln hade varit ett stort samtalsämne under flera dagar när jag första gången träffade Moussa N’Diaye. Det kändes befriande att höra honom berätta.

Stolt visade han upp det nya Aktivitetscentret Rapatac som precis skulle till att öppna. Han var övertygad om framgång – under åtta år hade han drivit ett Rapatac i Gävle, satt metodiken, lärt upp ett antal vuxna som i dag kan driva Rapatac utan att Moussa hela tiden är där.

Lära upp de vuxna

Nu skulle han ägna all sin kraft åt Rapatac i Sandviken. Lära ett nytt gäng vuxna vad som krävs för att hjälpa vilda och vilsna barn och unga att hitta en bra väg i livet. För det är det som är det svåraste, säger han när jag träffar honom igen i december. Ungdomarna är egentligen inte problemet.

Moussa är besviken över den svenska skolan, därför att den inte hjälper de barn som bäst behöver hjälp. För att klara skolan behövs ett kulturellt kapital hemifrån. Den svenska skolan har för länge sedan släppt sin kompensatoriska uppgift.

Med Rapatac vill han komplettera skolan och ge barnen lust att lära och självförtroende nog att räcka upp handen.

Kulturrevolution

Men syftet är högre. Det uttrycks väl av Lena Eneström, ledamot i Stiftelsen Anna och Albert Göranssons Minne, som är den största finansiären till Rapatac i Sandviken. Jag träffade henne vid mitt besök i december.

– Rapatac är en kulturrevolution, och vi hoppas att den ska sprida sig till alla verksamheter i hela Sverige som riktar sig till barn – skolor, idrottsrörelsen och andra former av fritidsverksamheter.

Hon anser att vuxenvärlden i allt för hög grad blundar för barnens problem i stället för att ingripa.

Hon beskriver Moussa som ”fullkomligt orädd”. Varken potentater, bråkiga barn eller deras föräldrar hindrar honom från att agera när det behövs.

Rubrik och ingress av Svds uppslag om Rapatac
Svds uppslag om Rapatac.

Väl investerade miljoner

Rapatac är inrymt i Swedbanks gamla bankkontor, en trevåningsbyggnad i centrala Sandviken. Källarplanet har ett välisolerat bankvalv som har blivit en perfekt musikstudio. Huset är topprenoverat. Snyggt och välutrustat som vore det ett av Googles eller Facebooks kontor.

Driften drar också betydande belopp. Här finns välutbildade vuxna kring barnen varje dag. En del jobbar visserligen ideellt, där finns ett 15-tal volontärer, men många är avlönade så kallade mentorer och olika lärare, som danslärare, mediacoach, och personal som sköter kafeteria och tillsyn.

Inte skattepengar

En fattig kommun har inte utrymme i budgeten för detta. 

I Sandviken är det huvudsakligen den globala verkstadsjätten Sandvik och de Göranssonska stiftelserna som finansierar verksamheten. Sandviks nu avgående vd Björn Rosengren är mycket engagerad och har tillbringat många timmar på Rapatac.

Henning Eneström från Stiftelsen Albert och Anna Göranssons Minne ser Rapatac som en extremt god investering – om man väger in alternativkostnaderna: 

– Belackare tycker att vi spenderar en faslig massa pengar. Totalt har bygget kostat mer än 25 miljoner och driften kostar åtskilliga miljoner varje år. Allt är nytt, här finns fantastisk utrustning, 3-D printer, fullt utrustade studios för media- spel- och musikproduktion.

Meningen är att barnen ska vara stolta, att de förstår att Rapatac är en gåva som också medför stort ansvar.

 Henning Eneström menar att den som tycker att prislappen på Rapatac är hög bör tänka lite längre än näsan räcker: 

– Den som inte har utbildning tjänar mindre och upplever inte lika stor tillfredställelse i livet. En del använder sin energi till att begå brott. Vad kostar inte det?

Dagmar Forne

Journalist, med ett långt förflutet på branschtidningen Dagens Handel. Numera frilans med djupa kunskaper inom handel men också stort hjärta för samhällsfrågor - hållbarhet, stadsbyggnad, säkerhet och integration.