Krönika: Kultursponsring och musikfestivaler

Krönika: Kultursponsring Och Musikfestivaler

Det är en ruggig historia, det där. Richard Wagner har berättat om det i sin opera Tannhäuser som har undertiteln Sångarstriden på Wartburg. Det handlar om hjälten som i en öppen tävling försöker sjunga sig till kärlek men missar lite och istället lovprisar lite mer allmänorienterade sinnliga njutningar, inte direkt en kärleksförklaring till en speciell kvinna. Han blir utslängd och dör så småningom.

Det finns faktiskt en historisk bakgrund här, men kanske även det bara är en saga. Jutta Krauss från stiftelsen Wartburg har sin arbetsplats på slottet där den berömda sångarstriden ska ha ägt rum år 1206. Hon skrattar hest när jag undrar om det nu är verklighet eller inte.

Nja, säger hon, dels tillkom berättelsen cirka 40 år efter att själva händelsen ska ha ägt rum. Men nu har vi ju den fantastiska väggmålningen här på slottet, tillkommen 1853-54, och det vore ju synd att avskriva det hela som rena fantasier.

Jutta Krauss har sin arbetsplats på Wartburgs slott där den berömda sångarstriden ska ha ägt rum år 1206. Foto: Andreas N/Pixabay

Herrmann I var en framsynt herre och gjorde mellan 1190 och 1220 slottet Wartburg till en hemvist för konstnärer av alla slag. Det var en direkt form av understöd och flera av den tidens trubadurer, eller minnesångare som de hette i Tyskland, var här. Minne betyder kärlek, men i betydelsen ”minnet”, åtanken av en kvinna eller en kärlek, alltså en direkt medeltida anknytning till svenska ordet minne. Minne är kärlekslyrik till musik och dess storhetstid var just 1200-talet.

Walter von der Vogelweide, Wolfram von Eschenbach och Heinrich von Ofterdingen var de stora namnen. Deras namn betyder inte att de alla tillhörde adelssläkter utan är mer att betrakta som artistnamn, som Jeremias i Tröstlösa, en beteckning för deras hemort. Dessa tre plus en handfull till samlades 1206 på Wartburg för att tävla i vad som kanske var historiens första Eurovisionsschlagerfestival. Som tack för maten var det sed att deltagarna i sitt framträdande inkluderade värden, sponsorn. Det gjorde nu inte von Ofterdingen och det blev en skandal av nästan samma dignitet som när Tannhäuser förespråkade kärlek i alla tänkbara och otänkbara former.

Von Ofterdingen lovprisade istället sin herre, hertig Leopold av Österrike, inte den thüriske lantgreven Hermann.

Det tog hus i helsicke och plötsligt stod sångaren där, inte bara med skammens rodnad på sina kinder. Nej, det här var en allvarlig sak och han blev snabbt dömd till döden för sin bristande etikett.

Här tar historien fart och det hämtades in en skiljedomare från Ungern, en viss Klingsor som i historien inte bara är en vanlig lärd man utan även magiker. Han finns förresten med i olika episoder av sagan om Kung Arthur och finns i Wagners opera Parsifal där han ges ordentligt spelrum. Lustigt nog har Wagner inte med honom i Tannhäuser, där han passat bättre. Han är också anledningen till att man daterar händelsen till just 1206. Vid sitt besök ska han ha förutsagt den heliga Elisabeths födelse ett år senare och hon föddes 1207.

I alla fall lyckas Klingsor avvärja dödsdomen och Heinrich von Ofterdingen fick leva vidare. Och sjunga också, antar man, men kanske inte på Wartburg.

Vore det inte en förtjusande tanke att införa liknande bestämmelser för de olika uttagningstävlingar som dominerar det moderna medielandskapet? Då skulle kanske en del förmågor se lite kritiskt på sin egen talang innan de förhoppningsfullt äntrar scenen och försöker forma vår musikuppfattning efter sina egna röster.

Jan Leek

Jan Leek arbetar som motorjournalist sedan 1971, förutom en paus 1974-78
när han var verksam för ett japanskt motorcykelmärke. Efter den perioden
arbetade han vidare som motorjournalist men även som översättare av
bland annat skönlitteratur med namn som Carl Sagan, Tom Sharpe och
Clifford Irving. Han har även skrivit ett par ungdomsromaner. Efter
flytten till Tyskland 1987 har han fortsatt i samma stil och producerar
fortfarande artiklar över klassiska motorcyklar trots att han blev
pensionär 2011.