Krönika: ”Om det behövs en nytändning i det här förhållandet räcker det att parkera och se på omgivningen”

Krönika: ”Om Det Behövs En Nytändning I Det Här Förhållandet Räcker Det Att Parkera Och Se På Omgivningen”

Det började som vilken banal kärlekshistoria som helst, men nu efter åtta år och 9000 mil är det en etablerad relation. Journalisten och motorcykelentusiasten Jan Leek berättar om sin Ducati tjejhoj.

Augusti 2015, mot Sviestad:

Man tar av vid Gyllene Uttern, kör ner genom Gränna och hänger sedan kvar där nere för att därefter klättra upp mot och igenom Ödeshög. Efter ett kort stopp vid den berömda Rökstenen kan man tråckla sig igenom Mjölby och passa upp så att man finner skylten mot Vikingstad. Om man är på väg norrut, kanske till Stockholm eller, mera troligt, Mantorp eller Sviestad, är det här en utmärkt meditationsled. Den där dagen sken solen över de vida gröna fälten, här och där punkterade av enstaka ekar på små kullar som i början av augusti mer verkar utplacerade för att bryta en trist horisontlinje. Jag stormtrivdes bakom styret på min då fem år gamla Ducati GT 1000 – kärringcykel, löjlig kopia osv: Visitkort instucket vid styret i Sviestad: Are you a Ducati girl?*. – och dagen innan slog vägmätaren över till 6000 mil mitt på Älvsborgsbron, en milstolpe på mer än ett sätt: Man ska byta kamremmar var 2400:e mil eller vartannat år, alltså bör man köra 1200 mil om året för att få valuta för pengarna. Tänkte jag i augusti 2010 när jag hämtade ut min sprillans nya GT 1000, ett halvår efter att den rullat av bandet i Bologna. Och nu visste jag: There’s no place I’d rather be… (Clean Bandit? Eller den andra, från Singapore?).

Eller, en månad senare:

TJOFF – TJOFF – TJOFF: Var femte meter puffar hjulen upp vattensamlingarna i motorvägsskarvarna. Det skapar en ljudkuliss som låter som en borste mot en trumma av större slaget i ett dansband från sent fyrtiotal. Varje Tjoff ger ett ryck i styret, förstärkt av en stressad vind som virvlar upp vattnet på den grå, ibland osynliga asfalten. Där framme löser tre vita punkter i form av holländska husbilar upp sig som fientliga objekt på en radarskärm, går ihop igen, delar upp sig… bakifrån anar jag en svart skugga i vänster backspegel, en Alfa? Schwisch! Den är förbi och den automatiska motstyrningen driver ut mig till vänster, sedan höger och sedan rakt fram igen. Det har slutat regna, men i 130-140 virvlar den grå vätan omkring som en uppvispad grund till en pudding, tyvärr i den illasmakande färgen grå. På väg till Stuttgart för knutteträffen Glemseck som varje år slår alla rekord. Jag ville stå på åkern vid startkurvan till den gamla tävlingsbanan Solitude och bara vara del av det hela, men innan dess hade jag över trettio mil Autobahn: TJOFF – TJOFF – TJOFF!!!  Trots det, jag illtrivs bakom det breda styret och den fullpackade tankväskan. No place I’d rather be.

  Det var kärlek vid första ögonkastet och jag älskade allt hos min nya GT: De kromade stålfälgarna, de runda, kromade ljuddämparna, den runda strålkastaren, den röda lacken och den svarta sadeln. Den var perfekt! Nästan… Originaldäcken, Pirelli, dömdes ut ganska tidigt och sedan var det dags för ett par Öhlins Classic och efter den insikten blev det gaffelfjädrar från samma tillverkare plus oljan, som kostar så mycket att man kan tro att den går att dricka. I fint sällskap.

  Fint sällskap är förstås motorcykeln, om man har den rätta italofila inställningen och den fick jag som 16-åring när Åke Ahlqvist hade en Aermacchi Ala Verde 250 i skylten en hel sommar. Jag visste att det inte var något för mig, för liten och alldeles för italiensk. Som en nervös rashäst skulle den rasa varannan mil och jag skulle aldrig kunna skjutsa med den. Skjutsa är ju hela vitsen med en motorcykel innan man fyllt… innan man… jag vet inte, i alla fall räckte det med att titta på den röda motorcykeln för att man skulle kunna glömma bort det där med att skjutsa. När jag sedan 1964 under en resa fick se min första Ducati 250 innan Innsbruck och sedan, väl inne på italienskt territorium, en Parilla 175 Sport, inleddes en kärlekshistoria som aldrig tagit slut och idag även omfattar spaghetti rabbiata (som frun lagade i går) och Bachetta (stav, stock; man rullar upp det tunnbankade köttet på en stav av rosmarin, smort med rosmarin och vitlök och sedan grillas det hela omrullat med aluminiumfolie).

  Och det är något sextiotalsmässigt över alla italienska motorcyklar, och sexigt. Man kan misstänka att det inte är mycket med kvinnans frigörelse söder om Alperna, eller är det tvärtom, kvinnorna gör vad de vill. En kollega från Göteborgs-Posten sade en gång på sjuttiotalet en sen natt i Bologna: ”Det bästa med det här landet är hur förtryckta kvinnorna är!” Jag vill undvika kritik för det här och försöka förklara mig lite bättre: Det var en oskyldig värld, när de där enkla levnadsreglerna slogs fast, en värld som var indelad i svart och vitt. När sjuttiotalet rullade in på scenen försvann de gamla kategorierna eller fick i alla fall vagare definitioner. Italienska motorcyklar hade varit sportmaskiner (om än små) och engelska motorcyklar var instrument för en arbetarklassrevolution (som ingen utanför England hade en aning om förrän ungefär femtio år senare). Idag firas caféracerkulturen över hela världen, men det är mer cybersex än respekt för den gamla knuttekulturen.

Under Jan Leeks motorcykelkarriär har många hojar passerat. Men nu är hans kärlek en GT1000.

  I alla fall var mitt intresse på den tiden helt inriktad på motorcyklar som såg ut som om de bara råkade befinna sig utanför halmbalarnas avspärrningar. Det var racing som gällde och alla ombyggen skedde med det som ledstjärna. När jag var 19 körde jag en BSA med racingtank, clip-on, bakflyttade fotpinnar, vinklade Thruxton avgasrör och ett par billiga megafonljuddämpare som ständigt sprack, men var snygga. Den avlöstes av en Scrambler (som det heter idag) med en AJS 18 S som bas, men sedan blev det praktiska motorcyklar som skulle lösa vissa vardagsuppgifter, bland annat en Guzzi V7 Special som i ett anfall av, vad vet jag?, byttes in mot en 750 Sport, en maskin jag förlorade i en skilsmässa. Marianne lär ha kört 7000 mil med den och idag har hon visst en 750 Nevada..

  Två snabbväxande söner, ett antal hundar och ett hus lade prioriteter på ett annat plan, men även det tog slut. Hela tiden satt jag på nya motorcyklar för en utkomst inom mc-pressen, men det är liksom lånade mil. Privat körde jag billiga vrak. Huset har jag kvar, sönerna också och det följde flera halvhjärtade försök att finna tillbaka till ett riktigt liv på två egna hjul. På ett privat och mycket personligt plan. Och 2005 var jag i Florens för presentationen av Ducatis Classic Line och tillbringade en trevlig kväll och förmiddag med herr och fru Smart, Paul och Barry Sheenes syrra, alltså. Det finns foto!

  Fem år senare bytte jag in min Multistrada 1000 mot en GT, den sista som fanns i Tyskland. Första sommaren pluttrade vi runt fyra dagar i Frankrike och enda ambitionen var att hitta hotell vid en flod. Ett par soft bags och en original pakethållare för att hustrun inte ska ramla av, var enda utrustningen. Det fanns tankar på att växla ner maskinen, men vid tusen mil var kompressionen pumpad till korrekt läge och hojen drar nu problemfritt på sexan ända nere i 110 km/h. Okej, något långfärdsfordon är det kanske inte, men det är en motorcykel som jag gärna tittar på. Andra också. Man har spenderat oss en pilsner på hotellet bara för att vi kom på den motorcykel som alla herrarna kring borden ville ha: ”Min morbror hade en!”

  Efter ett lätt ryggskott fann jag att bakhjulet vägde 25 kilo, med utslitet bakdäck! Det är mer än tio procent av hela fordonsvikten! Hittade ett begagnat bakhjul från franska Braking som efter tusen mil hade krossade hjullager. Under tiden hade jag köpt ett nytt framhjul av samma fabrikat. Efter tvåtusen mil skrotade jag bägge hjulen och kör nu med Monster bak och 999 fram, lycklig som ett barn på julafton för de slanglösa däcken. Laddningsregulatorn gick sönder vid 5000 mil, men det är det enda stoppet jag haft. I början av september 2017 slog mätaren över till 8000 mil efter en 33-milarunda genom Luxemburg. Oljeförbrukning noll och motorgången är som hos en frisk… nu kommer klichéerna igen, men här finns känslor som samtidigt kan levas ut praktiskt. Ibland kör vi in på stan för en espresso. En gång rullade vi ner mot Adenau (Nürburgring för er kännare) och jag lyssnade förnöjt till mullret på avslag, som även det blivit starkare med den ökade kompressionen. Från andra hållet hjälper en luftbox från Pierobon upp den auditiva underhållningen, en present från lokala handlaren, Wolfgang, som ibland har långtråkigt vid servicearna och programmerar om min insprutning bara för att. Vi har förresten upptäckt att det lönar sig att nollställa insprutningen vid halva serviceintervallen – 1200 mil är för mycket och det finns otaliga exempel på folk som sålt sina Classic när de upplevde att motorn ”gick liksom konstigt”.

  För mig är det inga problem att min maskin idag har flera drag av en touringmaskin med det högre styret ur tillbehörssortimentet och den felkonstruerade pakethållaren. Toppkåpan är från en Monster, e-bay, och under sadelklädseln finns en gelkudde från Louis instoppad. Jag hoppas att ljuddämparna går sönder snart, men det märks inget än. Modellbeteckningen står för Gran Turismo och mer italienskt kan det väl inte bli. Förra sommaren  blev det en längre runda över Fredrikshavn (92 mil på en dag; 7000 mil klockades lustigt nog återigen på Älvsborgsbron), Mölltorp, Karlskoga, Göteborg, Berlin och hem, men de flesta milen avverkas i Eifel. Skulle jag behöva en nytändning i det här förhållandet, räcker det med att parkera den lite snyggt på en kulle och sedan sätta sig en bit bort och konstatera att omgivningen blivit lite vackrare.

Den här historien publicerades första gången i den svenska tidningen för klassiska motorcyklar

Jan Leek

Jan Leek arbetar som motorjournalist sedan 1971, förutom en paus 1974-78
när han var verksam för ett japanskt motorcykelmärke. Efter den perioden
arbetade han vidare som motorjournalist men även som översättare av
bland annat skönlitteratur med namn som Carl Sagan, Tom Sharpe och
Clifford Irving. Han har även skrivit ett par ungdomsromaner. Efter
flytten till Tyskland 1987 har han fortsatt i samma stil och producerar
fortfarande artiklar över klassiska motorcyklar trots att han blev
pensionär 2011.