Legendarisk tågräd under det amerikanska inbördeskriget

Legendarisk Tågräd Under Det Amerikanska Inbördeskriget

Kriget mellan nord och syd har kallats världens första järnvägskrig. Våren 1862 genomförde nordstatare en operation bakom fiendens linjer som kunde ha ändrat krigets förlopp.   

Det var den 12 april 1862 och det amerikanska inbördeskriget var i full gång. I sydstaten Georgia visste man att unionsgeneralen Ormbsy Mitchel var hotande nära att tränga in norrifrån. Ändå fortsatte georgiaborna att fullgöra sina dagliga plikter. Så också den 28-årige lokföraren William Fuller som helt enligt tidtabell, klockan 5.05 på morgonen, körde ett ånglok med det stolta namnet General från staden Marietta i riktning norrut. Fuller hade anmält sig som frivillig i armén men beordrats stanna kvar i sitt krigsnödvändiga yrke. General drog bakom sig en tender (en liten vagn för bränsle och vatten), tre tomma godsvagnar, en bagagevagn och två vagnar med passagerare.

Klockan 5:20 anlände tåget till stationssamhället Big Shanty. Orten saknade en egen telegrafstation men kriget hade fått befolkningen att svälla då ett träningsläger för ca 7000 rekryter förlagts hit. Soldaternas tält fyllde ett stort fält på ena sidan av järnvägen. På den andra sidan låg järnvägshotellet Stacy’s där frukost väntade på tågets passagerare. Fuller och järnvägsinspektören Anthony Murphy slog sig ned vid det dukade bordet. Plötsligt hörde männen ett tuffande ljud. Murphy tittade ut genom fönstret och utbrast ”Någon stjäl ditt tåg!” Fuller sprang ut och frågade en vaktpost vem tjuven var. Det förvirrade svaret fick Fuller att tro att det var en desertör från Camp McDonald. En ryttare skickades iväg till Marietta som hade en telegraf. Vad fanns nu att göra för Fuller och Murphy? Männen begav sig av i språngmarsch norrut längs rälsen. En soldat ropade häpet efter Fuller. ”Va! Ska ni förfölja tåget till fots?” ”Ja!” skrek Fuller. Soldaten ryckte på axlarna ”Vilken fullblodsidiot!”

Järnvägarna skapade nya förutsättningar

Dagen när General stals var det precis ett år sedan det amerikanska inbördeskriget hade brutit ut. Vid konfliktens början hade USA:s världens största järnvägsnät. Även om kvalitén ofta var dålig var ångloket ändå det snabbaste fortskaffningsmedlet på land. Två tredjedelar av järnvägsnätet låg i de industrialiserade och tättbefolkade Nordstaterna. Till skillnad från vad som var fallet i Södern hade dessutom dessa järnvägar ofta samma spårvidd och var väl integrerade med andra transportsystem. Järnvägen ändrade radikalt sättet som kriget fördes på och stora slag utkämpades om kontroll över knutpunkter. Järnvägarna gjorde att kriget spred sig från delstaterna vid östkusten till de mer glesbefolkade staterna längre västerut. Områden som omöjligen på egen hand hade kunnat försörja stora mängder trupper blev nu krigsskådeplatser.

Olika standarder på rälsen försvårade långväga transporter. Särskilt som många järnvägslinjer var privata.

Regeringen i Nordstaterna förstod tidigt att ta kontroll över järnvägsnätet. Man skapade myndigheten United States Military Railroads där geniala logistiker planerade trafikflödet på det oftast enkelspåriga järnvägsnätet. De ansvarade både för att snabbt bygga upp saboterade järnvägar och för att utveckla nya metoder att förstöra fiendens räls. Sydstaterna, som bildat Amerikas Konfedererade Stater, hade inte lika briljanta logistiker. Dessutom fanns ett ideologiskt motstånd mot en överordnad myndighet. En anledning till att Sydstaterna lämnat unionen var ju att de motsatte sig en stark centralmakt.

”Old Stars” och spejaren Andrews

I början av 1862 hade de konfedererade staterna stor nytta av att de hade järnvägslinjer som i stort sett följde frontlinjen mot Nordstaterna. Kriget i väster var nu i full gång och Lincoln pressade sina generaler att isolera de olika sydstaterna från varandra. En viktig knutpunkt för de konfedererade transporterna mellan öst och väst var Huntsville i nordöstra Alabama varifrån järnvägen ledde till Chattanooga i nordöstra Tenneesee. I Chattanooga löpte både järnvägsförbindelser och flodtransporter samman. Från staden sträckte sig Western  & Atlantic Railroad (W&ARR) söderut in i Georgia till staden Atlanta. Från denna stad strålade sedan förbindelser till den djupa södern ut.

Karta från en bok av William Pittenger som deltog i räden.

Unionsgeneralen Ormsby Mitchel ”Old Stars” hade som mål att först erövra Huntsville och sedan Chattanooga. Mitchel visste att Chattanooga skulle bli en hård nöt att knäcka då terrängen gynnade försvararna och förstärkningar kunde föras in via W&ARR. Kunde man skära av järnvägslinjen? Den 6 april 1862 hade Mitchel ett möte med den gåtfulle 33-årige spejaren James J. Andrews som tidigare bränt broar i Georgia och kunskapat längs W &ARR. Det beslutades att Andrews skulle leda en räd in i Georgia och den 11 april kapa ett norrgående tåg. På väg mot Chattanooga skulle han förstöra räls och broar. Väl framme i Chattanooga skulle de köra vidare sitt tåg västerut in i områden som kontrollerades av federala trupper. Om allt gick enligt plan skulle Mitchel samtidigt vara på väg mot staden.

Spejaren James J. Andrews fick i uppgift att leda en räd in i Georgia och den 11 april kapa ett norrgående tåg.

Andrews tilldelades 22 män för att genomföra räden. De flesta var lågt rankade oerfarna soldater och den yngste bara 16 år. Viktigt var dock att 5 av dem var lokförare eller maskinister. I små separata grupper smög sig männen över frontlinjen och begav sig söderut genom hällande regn mot Marietta.

Operationen inleddes i motvind

Männens täckmantel var att de kom från Kentucky, en gränsstat med splittrade lojaliteter, och att de letade efter en konfedererad armé att ansluta sig till. Ingen av männen var vana vid dubbelspel och två av dem väckte en sådan misstänksamhet att de tvingades enrollera sig i en sydstatsarmé. De skickades sedan att försvara Chattanooga!

Regnet förvandlade vägarna till lervälling och männen kom fram en dag för sent till Marietta, den 11 april. Då hade Mitchel redan erövrat Huntsville. Det blöta vädret skulle även i fortsättningen försvåra uppdraget. När en del av Andrews mannar ville blåsa av operationen förklarade han att ”Jag ska fullfölja mitt uppdrag eller lämna mina ben att blekna i Södern.”

Klockan 5 på morgonen den 12 april satt han och hans män på tåget norrut. Ytterligare två mannar hade nu fallit bort, de hade helt enkelt försovit sig. Andrews visste att tåget alltid stannade för frukost vid Big Shanty. När personalen och passagerarna strömmat ut gick Andrews nonchalant fram på perrongen iklädd hög hatt. När han såg att kusten var klar gav han tecken åt sina män att koppla bort passagerarvagnarna och bagagevagnen. Andrews, två lokförare och en eldare klev upp i loket, de övriga männen klättrade upp i en godsvagn. General styrde nu norrut.

Tågtjuvarna lämnar Big Shanty. Ur en bok skriven av William Pittenger som själv deltog i räden.

Männen gratulerade varandra till sin framgång. Förstörda telegraflinjer skulle hålla stationsföreståndarna längs vägen i okunnighet. Dessutom skulle de serveras en historia om en brådskande krutleverans till en sydstatsgeneral. Tre möten var inplanerade på växelspår på den enkelspåriga järnvägen och till en början måste därför General hålla den schemalagda farten på 26 km/h.

Misstankar väcktes

Drygt 3 km från Big Shanty körde General in på den lilla Moon’s Station där en grupp arbetare reparerade en järnvägsväxel. Andrews mannar behövde deras verktyg för att demolera rälsen. Men Andrews saknade militär erfarenhet och var ovillig att använda vapenmakt så han nöjde sig med att ”låna” en kofot från de förbryllade arbetarna.

Tågtjuvarna trodde sig vara säkra för förföljare och tog god tid på sig att sabotera telegraf och järnvägen. Ur en bok av William Pittenger som själv deltog i räden.

Andrews grupp rullade vidare och började stanna till för att kapa av telegraflinjer, bygga barrikader av sliprar på rälsen och slita upp telegrafpålar genom att binda fast dem vid en godsvagn och sedan köra iväg. Långsamt och mödosamt bände de upp en räl som de tog med sig för att försvåra reparationer. Det regnade när tåget vid klockan 8 kom till Etowahfloden och körde över den nära 190 meter långa regnvåta bron. Andrews såg ingen mening i att försöka bränna upp den. Längre fram fanns täckta broar som var lättare att förstöra.

På andra sidan floden förgrenade sig en liten järnväg som ledde till ett lokalt järnbruk. Här stod ett lok som Andrews inte observerat under sina spaningar, järnbrukets gamla Yonah. Andrews hade lätt kunnat övermanna Yonah:s besättning och göra loket obrukbart genom att helt enkelt skicka det med ångan uppe i full fart emot järnbruket. Istället rullade General vidare.

Så här framställdes Yonah i en film från 1956. Ett pensionerat lokomtiv från 1830-talet fick den stora äran att spela Yonahs roll.

Mer än en timme senare dök Fuller och Murphy upp i Etowah. På Moon’s Station hade de lånat en handtralla som de lyft runt de saboterade delarna av rälsen. Förföljarna förstod nu att det rörde sig om yankee-sabotörer och hade skaffat skjutvapen. När Yonah:s besättning fick situationen klar för sig var de ivriga att hjälpa till.  

Frustrerande väntan i Kingston

Järnvägsnätet omkring Kingston station. Ur en bok av William Pittenger som deltog i räden.

Nästa station för General var Kingston som med sina 4 växelspår var den viktigaste mötesplatsen för norr -och sydgående tåg på A&RR. Dessutom löpte en liten lokal järnväg hit västerifrån. Andrews berättade om sitt specialuppdrag för de anställda på stationen och försäkrade att det snart skulle komma ett reguljärt passagerartåg från Big Shanty. Han blev trodd men hänvisades ändå till en frustrerande väntan på ett sidospår. Tåg norrifrån, vilka flydde undan Mitchels frammarsch, hade företräde. Som tiden tickade på började stationspersonalen att undra när passagerartåget skulle komma och varför telegrafen förblev stum. Till slut grabbade Andrews helt enkelt tag i växlarens nyckel, ställde om växeln, och gav sig iväg utan att bry sig om mannens hot att han skulle bli arresterad.

Några minuter efteråt tuffade Yonah in i Kingston. Fuller och Murphy bytte nu till loket William R. Smith som stod redo att åka norrut. Tåget rullade iväg, nu lastat både med reparationsverktyg och en grupp berusade, skjutglada milismän.                                                                  

Andrews män höll på att bända upp en räl när de hörde tågvisslan från William R. Smith. Chocken gav dem kraft att bryta sönder rälen. Så upp och iväg. Vid stationen Adairsville mötte General utan problem det södergående loket Texas som drog 21 godsvagnar efter sig.

Trots varningar om att ett försenat passagerartåg var på väg söderut hällde Andrews mannar olja i fyrboxen och förmådde General att överskrida sin egentliga maxfart på 97 km/h. Vid nästa station, Calhoun, var de nära att krascha in i det mötande tåget.

Avstigning för samtliga

När chocken var över kunde Andrews grupp glädja sig åt tanken att det nu inte fanns några fler schemalagda tågmöten och William R. Smith omöjligen skulle kunna ta sig över deras senaste åverkan på rälsen. Männen stannade till för att bända loss sliprar att använda som bränsle för att bränna upp broar när de hörde tågvisslan från Texas. Godsvagnarna var bortkopplade och loket backade mot dem med en fart av över 80 km/h. Fuller hängde på tendern för att hålla utkik framåt.

Slutet på loppet – det stulna lokomotivet ”General” överges

Texas ytterhölje bestod av trä. Det hade varit möjligt för Andrews mannar att lägga sig i bakhåll i en kurva och skjuta sönder förarhytten men istället flydde General. Männen lämnade kvar två av godsvagnarna på rälsen för att sinka Texas. Men då vagnarna varken var bromsade eller urspårade utgjorde de inga större hinder. De flyende kastade ner slipers på rälsen men den höga farten gjorde att de bara studsade bort. Regnet gjorde det omöjligt att bränna några broar bakom sig och bränslet till General höll på att ta slut. Männen kastade t o m in sina huvudbonader i fyrboxen.

Innan Andrews hann förstöra nästa telegrafkabel lyckades förföljarna larma Chattanooga. En officer där förberedde ett överfall men General kom aldrig så långt. Loket hade precis passerat stationen Ringold när det suckade till och stannade i en backe. Andrews mannar hoppade av och flydde åt skilda håll ut i skogen. Men männen kom inte långt. Just denna dag genomförde lokalborna en militärövning och de jagade entusiastiskt rätt på tågtjuvarna. 

General Shermans skörd

General hade klarat den vilda jakten utan några större skador och två veckor senare kunde loket föra de tillfångatagna yankees till Atlanta. Här hängdes Andrews och sju andra. Resten av männen lyckades fly eller utväxlades mot tillfångatagna sydstatssoldater. Deltagarna i räden blev de första som fick motta den amerikanska arméns nyinstiftade Medal of Honor.  

Innan avrättningen försökte en av Andrews mannar övertala sydstatarna att de inte borde hängas som spioner utan behandlas som tillfångatagna soldater. Ur en bok skriven av William Pittenger som själv deltog i räden.

Och hur gick det för general Mitchel? En del militära bedömare menar att om Andrews lyckats med sitt uppdrag hade han kunnat ta Chattanooga inom fem dagar och kriget kunde ha fått ett snabbare slut. Istället dröjde det till hösten 1863 innan general Grant erövrade Chattanooga. Staden och W& ARR blev sedan stödjepunkten för general Shermans skoningslösa fälttåg genom Georgia som tog sin början våren 1864.

Just därför att järnvägen spelade en sådan avgörande roll för Shermans framgångar såg han till att förstöra så mycket som möjligt av rälsen i Södern för att förhindra att fienden använde sig av den. Våren 1865 befann sig Sherman i South Carolina och efter att han skurit av järnvägsförbindelserna till Charleston gav staden upp sitt motstånd. Detta bidrog till att sydstaternas berömde överbefälhavare Lee kapitulerade den 9 april 1865.  

Fakta:

James J. Andrews

Man tror att James J. Andrews föddes år 1829 i den del av Virginia som senare bröt sig ur konfederationen för att som West Virginia ansluta sig till unionssidan. Under kriget verkade han som smugglare och spejare i Södern och samlade information för unionssidan. Samtidigt gick det dock rykten om att han var en dubbelagent. Andrews hängden den 7 juni 1862 i Atlanta och som civil kunde han inte tilldelas Medal of Honor posthumt.

Minnesmärke över Andrews och hans mannar i Chattanoga. Andrews grav syns höger om monumentet. Robert Rynerson från Denver i USA /Wikimedia Commons CC-BY 2.0

William Fuller

William Fuller var född i Georgia och i hans arbete vid W&ARR hade det ingått att långa sträckor springa framför tåget med en flagga i hand för att förhindra kollisioner på den enkelspåriga järnvägen. Efter räden fick han ansvaret för att rekrytera och träna väktare till järnvägen. År 1864 tjänstgjorde han som kapten i Sydstatsarmén. Fullers berömmelse varade länge efter kriget men han överdrev den roll han spelat vilket väckte vrede hos de andra som också deltagit i förföljandet.

The General

General var tillverkad år 1855 i nordstaterna efter en design som var känt som ”American Standard” eller ”eight-wheeler”. Det 22,7 ton tunga lokomotivet hade fyra små ledhjul samt fyra drivhjul som var 1524 mm i diameter. I slutet av augusti 1864 befann sig General i Atlanta som hotades av federala trupper. Innan de konfedererade soldaterna övergav staden ville man förstöra allt av värde för fienden och försökte demolera loket.

Huvudpersonen i dramat, the General Himself visas upp i Kennesaw i delstaten Georgia. Foto: Harvey Henkelmann

Efter kriget kunde General dock repareras och konverterades till kol och sedan bensindrift. När loket pensionerats visades det upp på olika krigskonvent. År 1967 var General på väg mot Georgia när myndigheterna i Chattanooga försökte lägga beslag på loket. Först efter ett beslut från högsta domstolen fick Georgia tillbaka sin General.  Numera finns loketatt beskåda på Southern Museum of Civil War and Locomotive History.   

Läs mer:  The Great Locomotive Chase: The Andrews Raid 1862 av Gordon L. Rottman och Stealing the General av Russel S. Bonds.                                                                               

Emma Bergman

Jag är statsvetare och historiejournalist som bland annat har publicerat i Teknikhistoria och Populärhistoria.