Lisa Langseth : ”Jag är alltid beredd att åka på spö”

Lisa Langseth : ”Jag är Alltid Beredd Att åka På Spö”

Hon har gjort kometkarriär som manusförfattare och regissör, vunnit priser, fått nomineringar och erbjudanden från Hollywood. Ändå är Lisa Langseth beredd på att det kan gå åt skogen när som helst.  – Jag känner mig aldrig hemma, aldrig safe. Det ger mig ingen trygghet att vara etablerad, tvärtom!  

Foto ovan: Frankie Fouganthin / CC BY

Vi har stämt möte på PR-byrån StrandbergHaages kontor på Drottninggatan och när jag kommer in i det maximalistisk inredda mötesrummet sitter hon redan i den lila sammetssoffan och smuttar på en kopp kaffe. Hon är rak i ryggen, sval och elegant och i sin loppisfyndade vintageblus smälter Lisa Langseth så bra in i den mustiga, gammeldags miljön att hon nästan känns som tagen ur ett Downton Abbey-avsnitt.  

Fotografen undrar om vi inte ska strunta i den ursprungliga planen att byta lokal för fotograferingen och helt enkelt plåta på plats.  

– Ja, det blir bra, då kan folk tro att det här är hemma hos mig! Vi låtsas att vi har så här fint hemma. Inget skit eller några leksaker på golvet, fnittrar hon förtjust.  

Lisa Langseth, Sveriges nya stjärnskott på filmskaparhimlen (om det nu finns någon sådan), är sitt allvarsamma yrke till trots befriande lättsam och enkel. Hon känns nyfiken och har lätt till skratt. Själv beskriver hon sig som extremt känslig och stark på samma gång, men kanske är det när det kommer till hennes konstnärskap och hur det bedöms av andra som den känsliga delen lätt tar överhand.  

Lisa Langseth och Alicia Vikander blev nära vänner under inspelningen av ”Till det som är vackert”. Foto: Gus Kaage / CC BY

Hon växte upp i Stockholmsförorten Hjorthagen, med en familj som varken skydde svåra samtal, politik eller kultur. Drama som konstform upptäckte hon tidigt, när hon som 12-åring såg tv-pjäsen VD av Stig Larsson hemma i tv-soffan och insåg att hierarkier och maktspel fanns i fler former än de hon sett på  skolgården. Det var en befrielse för henne när hon förstod att det gick att sätta ord på verkligheten och dela den med andra. Ändå tog det lång tid innan hon kom på att hon själv skulle kunna göra det jobbet.  

– Det är märkligt för idag känns det så självklart att jag jobbar med det jag gör, och som att jag inte skulle ha överlevt om jag inte haft det här yrket. Jag älskar mitt jobb och är så glad och tacksam för det!  

Efter studenten var hon en rastlös själ, sökte länge innan hon hittade rätt. Hon pluggade enstaka kurser i idéhistoria och filosofi, jobbade extra inom vården och luffade planlöst runt i världen. Det var innan mobiltelefonerna och internet och hon tog sig runt i Indien, Nepal, Tibet, Marocko, Rumänien och Egypten utan möjlighet att hålla kontakt med nära och kära. Idag inser hon att det måste ha varit olidligt för hennes föräldrar att sitta hemma och vänta på livstecken från henne.  

– Mamma har fortfarande kvar ett av de gamla vykorten på kylskåpet, där det står: ”Nu har vi köpt illegala visum till Tibet. Vi försöker ta oss in nästa vecka, jag hör av mig!”  

Hon skrattar åt minnena och spåren från ungdomens odödliga tid och konstaterar att hon idag aldrig skulle våga göra om de våghalsiga resorna. Och aldrig att hon någonsin kommer släppa iväg sina egna barn på något liknande!  

– Det blir ingen Roskildefestival före tjugotre års ålder för dem, säger hon med ett skratt.  

Gör helst sin egen grej

Hon återvände i alla fall välbehållen till Sverige efter alla sina äventyr, och väl hemma igen hamnade hon via en ångestladdad skådespelarkurs slutligen på Dramatiska institutets dramatikerutbildning. Trots att hon kände sig hemma omedelbart blev hon en bråkstake.  

– Det handlade nog helt enkelt om att jag är väldigt dålig på att gå i skolan. Jag har alltid haft svårt för när någon säger åt mig vad jag ska göra. Det låser sig liksom då. Jag vill göra på mitt sätt, säger hon och tar en liten tugga från en bondkaka innan hon lägger tillbaka den på fatet framför sig.  

Hon tror att en del av förklaringen kan ligga i att det varit väldigt lite pekpinnar hemma under hennes uppväxt:  

– Mina föräldrar var väldigt engagerade men samtidig väldigt tillåtande. De hade alltid en idé om att jag måste få gå min egen väg. Så det har jag gjort.  

Som filmskapare är hon tydlig med att hon bara vill jobba med sitt eget material och göra sin egen grej. Att det kan uppfattas som kaxigt tycks göra henne en aning bekymrad och hon är noga att påtala att det är precis tvärtom.  

– Det handlar inte om att jag tycker att jag är bäst, utan att jag helt enkelt inte tror att jag skulle klara av att jobba med någon annans manus, det skulle inte bli bra.  

Men får hon både skriva och regissera själv känner hon sig trygg. Och då går det onekligen också bra för Lisa Langseth.  

Redan under utbildningen blev hon upptäckt och hennes egenskrivna och egenregisserade examenspjäs Godkänd med bland andra Noomi Rapace i en av huvudrollerna, blev hyllad och efter bara ett fåtal föreställningar förflyttad från skolans konferenslokal till Stadsteaterns scen Bryggan.  

– Det var jättestort för mig, det är inte många händelser i min karriär än idag som kommer i närheten av den känslan.  

Snart ringde också Dramaten och ville ta del av det nyblivna dramatikerstjärnskottet och det tog inte lång tid innan det stod klart att Lisa Langseths monolog Den älskade skulle ingå i deras repertoar.  

Succéerna fortsatte att avlösa varandra och hennes karriär gick spikrakt uppåt, när hon plötsligt bestämde sig för att byta inriktning och börja göra långfilm istället.  

Utan någon filmerfarenhet eller utbildning gav hon sig på att som första projekt göra en filmatisering av den egna pjäsen Den älskade. Filmen fick namnet Till det som är vackert och till huvudrollen som förortstjejen Katarina castade hon den unga och då okända Alicia Vikander, som vid det laget nästan gett upp hoppet på en skådespelarkarriär efter att ha sökt och fått nobben från scenskolan inte mindre än fem gånger.  

Nära relation till Alicia Wikander

Relationen med Alicia Wikander talar Lisa varmt om. De blev, trots en betydande ålderskillnad, riktigt nära vänner under filminspelningen.  

– Det var nog för att filmen blev ett gemensamt trauma för oss, säger hon med ett gapskratt, men blir sedan snabbt allvarlig igen när hon förklarar att det sannolikt var den gemensamma oerfarenheten som gjorde att de hittade varandra.  

– Vi hade inget annat val än att vara öppna och ärliga mot varandra och är man det blir man modigare men det blir också så mycket lättare och roligare att jobba ihop.  

Filmen belönades med ett flertal internationella priser och gav Alicia Vikander en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll och Lisa Langseth en guldbagge för bästa manus.  

Efter Till det som är vackert följde i rask takt filmen Hotell även det ett drama med Alicia Vikander i huvudrollen, och med den kom ännu fler lovord och jobberbjudanden som många andra regissörer bara kan drömma om.  

Omslagen til Lisas filmer
Filmerna berör ofta komplexa ämnen och känslor. – Det är tankar jag haft som jag skapar en berättelse kring, säger Lisa Langseth.

Även om hyllningarna, erbjudandena och priserna gjort Lisa Langseth stolt och gett henne bekräftelse på att människor gillat vad hon gör har hon samtidigt haft svårt att riktigt känna glädje och trygghet i sin framgång.  

– Jag är alltid beredd på att åka på spö. Jag känner mig aldrig safe. Det ger mig ingen trygghet att vara etablerad, tvärtom! Ju äldre jag blir desto mer måste jag jobba på att känna mig lugn i min yrkesroll.  

Men kanske är det inte konstigt att hon som manusförfattare och regissör aldrig kan andas ut. Det är en tuff bransch hon verkar i, där konkurrensen är benhård och många slåss om uppmärksamhet och produktionsstöd. Som kvinna är hon i filmbranschen också av tradition redan i underläge, vilket är en av anledningarna till att #Metoo-debatten är så viktig och välkommen även här, menar Lisa Langseth.  

Hon konstaterar att det är ännu värre för hennes kvinnliga skådespelarkollegor, men att strukturerna funnits så länge generellt i branschen att de blivit självklara för många och att  de är svåra men nödvändiga att bryta upp. Även för männens skull.  

– Jag har träffat manliga skådespelare som haft absolut alla förutsättningar för en strålande karriär, men som inte blivit någonting bara för att de här andra männen, de som lyckats bli geniförklarade helt utan anledning, har tillåtits ta all plats. Det är helt sjukt att det fått vara så, säger hon.  

I början på 2018 hade Lisa Langseths tredje långfilm, och första engelskspråkiga film premiär. Filmen Euphoria handlar om systrarna Ines och Emelie, spelade av Alicia Vikander och Eva Green, som delar en smärtsam barndom som de valt att hantera på olika sätt. Euphoria handlar också om döden, vad man lämnar efter sig och att vi har ett fundamentalt behov av försoning.  

Som vanligt är det komplexa frågeställningar Lisa Langseth tar sig an i sina filmer. Men varifrån kommer de?  

Lisa lutar sig tillbaka i sammetssoffan och funderar länge innan hon svarar. Hon gör det ofta. Tar in frågorna ordentligt, funderar länge och väl innan hon svarar.  

– Det är tankar jag haft som jag skapar en berättelse kring. I det här fallet tyckte jag att det var intressant att fundera över hur olika vi hanterar känslor och att det inte finns något rätt och fel.  

Något hon inte vill fundera över är hur hennes filmer tas emot av publik och kritiker.  

– Jag försöker att koppla bort det just nu, det är en överlevnadsstrategi. Om jag skulle sitta och fundera över vad andra tyckte och tänkte skulle jag gå under av nervositet, säger hon.  

Det enda som hjälper att henne då är att gå vidare och fokusera på nästa projekt, det som inte finns någon annanstans än i hennes eget huvud.  

– För det kan ingen tycka någonting om – inte än i alla fall.  

Lisa Langseth har vunnit ett flertal priser med sina filmer, men att tävla skapar egentligen bara obehagliga känslor hos henne.  

– Jag hatar tävlingar och vill bara lägga mig platt. För att jag överhuvudtaget ska orka hålla på i den här branschen måste jag tänka bort konkurrensen.  

Fakta

Namn: Lisa Langseth  

Ålder: 46 år  

Bor: Stockholm  

Gör: Dramatiker, manusförfattare och regissör  

Familj: Man, två barn och tre bonusbarn  

4 x senast jag…

… grät: Det var i morse. Jag var stressad och trött och plötsligt brast det bara.  

… gapskrattade: För fem minuter sedan, jag skrattade mig igenom hela fotograferingen.  

… ångrade något: För någon timme sedan när jag råkade skicka ett sms till fel person.  

… svettades: Precis nu (skratt).  

3 x viktigaste filmerna för världen  

Persona av Ingmar Bergman – Ett fascinerande verk med helt fantastiska kvinnoporträtt.  

Flickorna av Mai Zetterling – En helt vild film, både estetiskt och ideologisk. Ett slags kaosfeministisk statement.  

Jane Campion – jag kan inte välja en film utan säger hela hennes konstnärskap. Jane Campion är en fruktansvärt duktig regissör, både hantverksmässigt men också med en väldigt personlig stil.  

Till sist tänker Helén …

 … att jag älskar när människor överraskar mig. Innan jag träffade Lisa trodde jag att hon skulle vara sådär konstnärligt svår och djup, men så visade det sig att hon var alldeles … vanlig. Fast väldigt härligt vanlig. Och rolig. 

Helen Bjurberg

Jag har bakgrund som barnsjuksköterska, men arbetar sedan femton år tillbaka som frilansjournalist för några av landets största tidningar och magasin med uppdrag framförallt inom hälsa, inredning och porträtt.
Jag har också skrivit böckerna Livet enligt Dagny (Forum), om och med den nu 107-åriga bloggerskan Dagny Carlsson, Mitt liv och mina
hundar (Forum) med musikproducenten och Idoljurymedlemmen
Anders Bagge och Med livet som insats (Lind & Co) om youtubern Carl Démans svåra spelmissbruk.