Löpning en metafor för livet

Löpning En Metafor För Livet

Lena Brorsson Alminger skriver om kärleken till löpning, men också om faran när det omöjliga och högpresterande blir norm – både i löpning och i livet.

Jag har alltid sprungit. Ända sedan jag lekte häxa som liten och ingen lyckades fånga in mig. Ända sedan jag gick hem från skolan istället för att ta skolbussen och i en av mina allra första tävlingar kom jag med i landslaget. Jag har sprungit i Vålådalen och i Versailles! I Rom och Vännäs. I Honolulu och Gränna. I 10 – 15 år var jag skribent och krönikör i bland annat Runner’s World och för Stockholm Marathon. För mig blir löpning en metafor för livet och i mina krönikor vänder och vrider jag på livsfunderingar. Vem är jag som människa? Vad gör ansträngningen med mig? Vad göra alla dessa meditativa steg med min själ? Blir jag en uthålligare och bättre människa?

Att nudda vid himlen

En gång var det en dokumentär på TV som handlade om den norske motbakkslöparen Jon Tvedt. Det kallas motbakkslöpning i Norge, det att springa upp för långa, branta backar. Motbakkslöpning är ett gott ord, säger lite mer, lämnar lite mer besked. I Norge finns det många motbackar att besegra, älska och frukta.  Jag tror att har man en gång besegrat ett berg får själen en längtan och för alltid vill den på nytt upp och upp. För där uppe är man närmare himlen, närmare livet. Jag har nått ganska många toppar både springandes och cyklandes och på varje topp anar man något oerhört: Jordens rundning, människas omätliga förmåga men också vår egen litenhet.

Lena Brorsson Alminger på Gross Glockner, Österrikes högsta berg, med cykel.
Foto privat Brorsson/Alminger

En gång var vi på en resa i norra Italien och de ursinnigt vackra och dramatiska Dolomiterna ropade naturligtvis sina lockrop. Bergen fanns där för att vi skulle upp på dem och vid en middag frågade Harald, en av resans deltagare, förundrat om det var prestation eller njutning vi ägnade oss åt när vi strävade upp mot de högsta topparna. Naturligtvis var det båda. Att använda sin kropp och utså vedermödor är slitsamt, men också njutning. Njutningen vilar i känslan av att behärska sina muskler och tänja hjärtats förmåga, att betvinga gränser och att finnas till bortom det ombonade, beskyddade och lättjefulla. Och så! Njutningen att nå målet, att nå fram, byta till torr tröja och äta en havrekaka.  Men även utsikten är ju en belöning, den över ett blått jordklot mellan måne och stjärnor och där vi små knytten undrande varför allt detta finns! Jag hann nog inte då förklara detta dunkla för Harald, men kanske förstod han ändå…

Motlut i livet

Jon Tvedt hade varit en av världens bästa orienterare och blev sedan världens bäste motbackslöpare. Han hade benmuskler av titan och alla motståndare besegrade han; höjden, stenarna, dimmorna och vädret. Men han hade en rejäl motbacke i sin vardag också och den tog han sig an med samma tassande urstyrka och ödmjukhet som Skålafjället eller bergen i Kenya. Hans lille son hade fötts för tidigt och av operationerna fått hjärnskador som gjorde att den leende, undersöte, treårige gossen inte kunde gå eller prata. Jon stretchade pojkens ben, gångtränade honom och tog med honom i ryggsäck upp i de hissnande, norska sommarfjällen. Där delade far och son upplevelsen av att vara mellan himmel och jord. Där fanns de omslutna av sin kärlek bland lavor och fjällbjörk.

Allt behöver man besegra; sig själv, höjden, stenarna, vädret och dimmorna.
Foto: Pixabay

Inte bli övermodig

Jag var lite orolig när jag såg världslöparen Jon Tvedts skuttande fötter i de gråmassiva bergen med lillsonen där på ryggen. Även om solen sken ville jag viska: Akta stegen, akta faran. För det mesta är livet gott och det värsta händer ju så sällan och bergen tycks trygga med all sin skönhet. Men vi är också människor. Jon Tvedt var, ofattligt nog, människa. En januaridag var han ute på berget med sin bror och en träningskamrat när något fasansfullt inträffade. Jon fick problem med orken och tappade medvetandet och långt senare när fjällräddningen äntligen nådde fram var allt för sent. Ett bergshjärta hade slutat att slå. Hur kan man dö när man är så stark och obesegrad? Hur kan man dö på berget som når till himlen? För att ibland händer verkligen det värsta. Ändå. Flög han för högt, Jon? Var han för modig? Tänk om det är så att vi tappar skärpan den dagen det omöjliga och högpresterande blir till norm. Tänk om det är så att även om man har nuddat vid himlen med fingertopparna, hoppat 2,40 i höjd eller startat hundra hotell är man ändå bara människa. Utmaningen är att aldrig, aldrig glömma det. Både som löpare och människa. Bilist och företagare. Höjdhoppare och husmålare. Hur bra man än är får man inte tappa fokus eller bli övermodig.

Livet är värt så mycket…