Marie Hermanson skriver om isolerade platser

Marie Hermanson Skriver Om Isolerade Platser

En isolerad värld återkommer gång på gång i hennes böcker. Tydligast skildras den i romanen Himmelsdalen, om en vacker dal i schweiziska Alperna som inte är vad den ser ut att vara. Just nu skriver Marie Hermanson de sista raderna på sin nya roman med arbetstiteln Pestön. Karantän och isolering är ämnen i tiden, men hon påbörjade manuset långt innan pandemin bröt ut.  

Text: Maria Molin / Foto: Tommy Söderlund

I den tysta avdelningen på tåget mellan Stockholm och Göteborg läser jag Marie Hermansons berättelse Musselstranden och förflyttas till den bohuslänska kusten där drivor av pärlemoskimrande snäckskal krasar under fötterna. Jag färdas i kajak över ett kristallklart vindstilla hav i den tidiga morgonen. Senare får jag veta att stranden finns på riktigt, att det är hennes barndomsstrand på Lyrön utanför Orust där hon fortfarande tillbringar somrarna. Alldeles säkert har vi alla en sådan magisk plats – de ser bara olika ut.

Marie Hermanson. Foto: Tommy Söderlund
Marie Hermanson. Foto: Tommy Söderlund

I backen upp till Konstepidemin strömmar ljudet från cymbal och elbas från ett öppet fönster. En inspelningsstudio bor granne med konstnärers ateljéer och författares skrivarlyor. På andra sidan av en trafikled finns Slottsskogen, där Marie gärna gör en paus från skrivandet och promenerar omkring.
– För många har självklart pandemin inneburit stora förändringar, men när man skriver är ju isolering ett slags normaltillstånd. Jag går till mitt arbetsrum som vanligt och umgås bara med romankaraktärerna, säger hon och fortsätter:
– Det är ett före detta epidemisjukhus som i dag inhyser ateljéer för olika kulturutövare. Sjukhuset är byggt som fristående paviljonger istället för en stor sjukhusbyggnad och har ingångar åt olika håll för att det ska bli lättare att hålla avstånd.

Hon pekar på en fårskinnsfåtölj vid ett litet bord.
– Det där är besöksstolen.

I det ögonblicket känns det som att jag just klivit in hos en terapeut, men i så fall blir rollerna genast omkastade när jag börjar ställa frågor.
– Jag trivs mycket bättre i din roll, säger hon och syftar på sin bakgrund som journalist.

Ljusskenet från datorskärmen på skrivbordet avslöjar att jag kanske knackade på mitt i en mening. Marie Hermanson är just nu i slutspurten i arbetet med uppföljaren till den senaste romanen Den stora utställningen, som utspelar sig för hundra år sedan och kretsar kring Jubileumsutställningen i Göteborg 1923, då ingen mindre än Albert Einstein höll sin Nobelföreläsning på Liseberg. Hon berättar historien utifrån hans och några andra karaktärers perspektiv, personer vars öden oväntat flätas samman i en rafflande intrig.
– Jag är kvar i samma tid med två av karaktärerna: den unga journalisten Ellen och polisen Nils. Jag tyckte så mycket om att befinna mig där, så jag ville dröja mig kvar. Det är främst tidsandan som jag uppskattar, känslan av optimism, som blir bitterljuv med facit i hand – då man vet att decenniet följdes av betydligt sämre tider.

I verklighetens utmarker
Att röra sig i gränslandet mellan det verkliga och overkliga har blivit hennes signum. Hon skruvar verkligheten ett varv utan att det blir fantasy. En utrotningshotad fjärilsart som förpuppas i en kvinnas lår (Värddjuret), en liten märklig man som bor under en familjs trappa (Mannen under trappan), en vacker alpdal fylld med psykopater (Himmelsdalen) och en herrgård där tiden verkar ha stannat (Skymningslandet) är några exempel. Den senaste romanen, liksom den hon skriver på nu, saknar de övernaturliga inslag som funnits i hennes tidigare.
– Det är så fantastiskt i sig att förflytta sig i tiden, så jag tycker egentligen inte att det behövs någon annan magi.

I det nya manuset med arbetstiteln Pestön, som ska bli hennes trettonde bok, har hon inspirerats av en ö utanför Göteborg som fungerade som karantänstation under 1800-talet och tidiga 1900-talet.
– Under 1920-talet visste ingen riktigt vad man skulle använda den till. Ön heter i verkligheten Känsö, men jag har bytt namn på den och flyttat den längre ut i skärgården, så att den ska bli ännu mer isolerad, berättar hon.

Hennes böcker har blivit översatta till arton språk och särskilt i Tyskland har hon en stor läsekrets. Hon tycker själv att det är svårt att placera sina böcker i en genre. En gåta eller ett brott används ofta som drivkraft i historien, men hennes berättelser är inga deckare. Intrigen och atmosfären är viktig – ofta ett slags vardagsmystiska tillstånd där hon gärna rör sig i utmarkerna av människans psyke.
– Jag plockar lite från alla möjliga genrer och tycker själv att det är roligt när det är ett spänningsmoment i romaner.

Foto: Tommy Söderlund

En stark dröm
Marie Hermanson växte upp i ett villasamhälle i Sävedalen utanför Göteborg, äldst i syskonskaran. Efter studenten gick hon på Journalisthögskolan och läste även litteraturvetenskap eftersom hon drömde om att bli författare. Redan som barn var berättelser viktiga för henne.
– Mamma har talat om för mig att jag gick runt i trädgården och pratade högt för mig själv. Berättelserna fanns i lekarna, fantasin och sagorna som morfar läste för mig. När jag lärde mig läsa blev böckerna en inspirationskälla för egna berättelser.

Efter examen jobbade Marie som journalist på olika tidningar runt om i landet, bland andra Arbetet i Göteborg och Aftonbladet i Stockholm. Hon hoppade runt mellan olika vikariat medan drömmen om att bli författare fortsatte att gro inom henne.
– Journalistiken var lite som ett andrahandsval. Det var intressant att komma in i olika miljöer, ställa frågor och vara nyfiken, men jag hade svårt för nyhetsjournalistik. Snabbheten och sättet att se på verkligheten, att hela tiden bara fråga sig: vad är det som är nytt? Jag var mer intresserad av det fördjupande, att ha tid på mig att gräva ner mig i någonting.

Den första boken, en samling berättelser, skrev hon under en period då hon var arbetslös och promenerade mycket och grubblade.
– En natt hade jag en stark dröm, som fortsatte inom mig när jag var ute och gick. Så jag skrev ner den berättelsen. En kvinna sa till mig i drömmen: ”Det finns ett hål i verkligheten”. Det blev titeln på en berättelse, som sedan blev titeln på hela novellsamlingen.

Hon fortsatte att skriva berättelser parallellt med journalistjobb. Då hon skickade en novell till Bonniers Litterära Magasin uppmuntrades hon att lämna in fler.
– Att bli publicerad stärker ens självförtroende. Jag var väldigt osäker och visste inte själv vad det var jag hade skrivit. Var det en saga? För barn eller vuxna? säger hon och tillägger:
– När jag hade tio noveller som jag tyckte var bra skickade jag dem till Albert Bonniers förlag som ville ge ut dem.  

En mystisk inneboende
När hon som 30-åring bestämt sig för att satsa fullt ut på att bli författare med målet att kunna leva på det, jobbade hon först halvtid som hotellstäderska. Hon var ensamstående med två små barn som hon skulle försörja, tillbringa så mycket tid som möjligt med, och samtidigt hinna skriva.
– Jag kände inte att jag kunde kombinera ett arbete som journalist med att vara författare eftersom du använder samma verktyg, språket, men befinner dig på helt olika nivåer inom dig själv, säger hon.

När hon får en idé vet hon ofta inte var den kommer ifrån, den bara dyker upp i huvudet. Hon tänker i bilder, som en film, och får översätta det till ord.
– Jag tror att man hämtar sitt material, både drömmar och skrivande, från en gemensam källa i det undermedvetna. Skrivande är för mig som en sorts vakendröm. Sedan krävs det förstås mycket arbete för att det ska bli en läsbar bok.

En av Marie Hermansons berättelser som verkligen sprang direkt ur en dröm är den skruvade thrillerartade romanen Mannen under trappan, där en familjeidyll krackelerar då pappan upptäcker att de har en ovälkommen och mystisk inneboende i villan. Romanen filmatiserades och blev en tv-serie på SVT 2009 med Jonas Karlsson i huvudrollen.

En dag kom en granne och knackade på hemma hos Marie, som uppmanade henne att låsa ytterdörren ordentligt eftersom en underlig man gick omkring i kvarteret och öppnade dörrar. Mannen hade gått in hos grannen, bara stått där i hennes hall en dag. 
– På natten drömde jag att jag kom ner i hallen och där stod en kortväxt smutsig man. När jag frågade var han bodde någonstans, pekade han på skrubben under vår trappa. Sedan kilade han in där och när jag tittade in och lyste med ficklampan var han spårlöst försvunnen. Det var en speciell känsla i den drömmen som satte igång fantasin, berättar hon.

Alla har vi väl varit med om att man har försökt återge en fantastisk dröm, men när man sätter ord på den faller den platt ner och tappar sin magi. Det går helt enkelt inte att berätta.
– Då måste man göra om den, gestalta den. Det är det som är själva jobbet och hantverket, säger hon.

Foto: Tommy Söderlund

Mardröm i alpidyll
Det var när hon satt och spelade dataspelet World of Warcraft som hon fick idén till en annan av sina mest kända romaner, Himmelsdalen. Hon gjorde research för en annan roman som hon aldrig fullföljde, som skulle handla om en ung kille som spelar dataspel.
– Jag kom in i spelet och blev fascinerad av att vara i den världen. En stor varg jagade mig och jag var instängd i en klaustrofobisk dal med branta berg på alla sidor. En känsla av panik grep tag om mig. Plötsligt fick jag en idé om en dal i Schweiz som spelplats.

Hit reser Daniel för att besöka sin tvillingbror Max (Helena för att besöka sin tvillingsyster Siri i tv-serieadaptionen som hade premiär förra året på Cmore), som verkar kurera sig på ett lyxigt vilohem. Brodern förklarar att han behöver pengar till räkningen och ber Daniel ta hans plats några dagar medan han åker i väg och ordnar sina affärer. För sent inser Daniel att den vackra dalen inte är vad den ser ut att vara – mer helvete än himmel med andra ord – och att han inte kommer därifrån.

Hon sökte på Google Earth efter en trång dal i Alperna och fick syn på en som såg ut precis som hon tänkt sig, omgiven av lodräta bergväggar. Det var Himmelsdalen i hennes fantasi, byn Lauterbrunnen i verkligheten. Samma vecka bokade hon ett flyg till Genève och tåg upp i fjällvärlden och snart befann hon sig på platsen.
– Sedan tog det flera år att skriva den, för jag krånglade till det för mig. För mig var det en mycket större vision, en hel värld, som ett dataspel. Det var för stort för att få in i en roman.

För några år sedan besökte Marie Hermanson en berättarfestival. Innan hon reste dit tog hon reda på vad ordet berätta kommer ifrån.
– Jag fick veta att det kom från tyskans berichten, som betyder att lägga till rätta. Det är ju precis vad man gör när man berättar, lägger saker till rätta. Livet är så himla rörigt, och när man skriver kan man skapa ett mönster, få ordning på upplevelserna, säger hon.
– Om det händer något på sidan 23 får det en viss betydelse för det som sedan händer på sidan 67. I verkliga livet händer det saker som bara dyker upp och sedan inte får någon som helst betydelse. I skrivandet kan man bearbeta och skapa mening i kaoset. Att bara leva är så förvirrande. Jag tror att det är därför jag skriver.

Maria Molin

Maria Molin är frilansjournalist, bosatt i Visby. Hon skriver personporträtt och reportage för olika tidningar, som Tecknaren och Horisont, med fokus på kultur, i synnerhet konst, litteratur, bild och form. Hon driver också den egna sajten Kulturöjn, där hon porträtterar gotländska kulturpersonligheter.