Miljökämpen David Trubridge lyser upp designvärlden

Miljökämpen David Trubridge Lyser Upp Designvärlden

En äventyrlig seglats till Nya Zeeland blev startskottet på en lysande designkarriär. Idag hänger David Trubridge lampor i privathem och offentlig miljö världen över – till och med i svenska hamburgerrestauranger. Följ med Charlotte Brundin på ett exklusivt besök hemma hos designentreprenören i nyazeeländska Mahanga.

Text & foto: Charlotte Brundin

En lång man i svart våtdräkt med en surfbräda kommer emot mig på stranden. Förra gången vi sågs var i kaos och trängsel på Milanos möbelmässa. Kontrasten till den orörda naturen i Mahanga intill Stilla oceanen på Nya Zeelands östkust är svindlande. 

Snart ansluter hustru Linda Trubridge, tillbaka från sin cykeltur och de ger sig ut i de brusande turkosblå vågorna. David på en paddelboard, Linda på en surfbräda.

Kärleken till havet, naturen och en alternativ livsstil tog David och Linda Trubridge från England till ett nytt liv i Nya Zeeland.

Högre upp på en kulle ligger Davids bach, sommarhuset han ritat och byggt och som stod klart för sju år sedan. Det rundande taket har samma form som de omgivande bushklädda kullarna. Huset signalerar David Trubridge miljömedvetna livsstil. Byggt i obehandlat och vädertåligt träslag, med golv av bambu och isolering av ull.

David säkerställde att huset inte byggdes på en urgammal maorisk begravningsplats.

Tre solpaneler på taket genererar energi, huset har ingen brunn eller spolbar toalett. Regnvatten samlas i en tank och pumpas in till kökskran och dusch. För placeringen av huset rådgjorde Trubridge med lokalbefolkningen och undvek därmed att bygga på en urgammal maorisk begravningsplats. 

Sommarsemester för David och Linda är stranden och det enkla livet i samspel med den omgivande naturen på en udde i östra Nya Zeeland.

Tillbaka från stranden sätter vi oss i eftermiddagsljuset med skjutdörrarna öppna mot hav och trädgården, där Davids gallerkupol bildar blickfång i trädgårdens grönska.

Davids Dome i trädgården. Byggd i lokala träslag och med smäcker gallerform, där designen från lamporna går igen.

Bra design skapas i gränslandet till konst och hantverk, och inte via trendspaning och kommersiellt tänk.

Linda lagar en curry på egenlandad fisk, uppdragen i havet utanför husknuten. Oceanens vågor brusar, solen dalar, tui-fåglar ropar högt i träden. Timmarna går. Min i förväg så strukturerade intervju med David Trubridge blir till ett vindlande och spännande samtal kring form och hantverk, livsval och företagande – och vikten av att gå sin egen väg i en kommersiell värld.

Lampan Navicula svävar likt en mikroskopisk organism, en diatom. Modellen blev mycket uppmärksammad när den lanserades för några år sedan. Materialet är tunn bambulaminat som möjliggör formens mjuka böjliga struktur.

Livsstil, hantverk och äventyrslust – och slumpens makt

Efter utbildning i båtbyggeri vid New Castle University i England flyttade David tillsammans med konstnärshustrun Linda ut på landet. De köpte ett nedgånget hus i Northumberland, renoverade med återanvänt virke från skeppsvarv och levde alternativt i sann 1970-talsanda. 

David snickrade möbler och arbetade deltid som skogvaktare på en privat egendom. Både Linda och David hade sjövana sedan tidigare när de 1981 sålde allt de ägde och köpte segelbåten Hornpipe.  Med sina två små pojkar, Sam, då fyra år och William, ett och ett halvt, gav de sig iväg ut på havet.

– Då tänkte vi inte på att emigrera, att segla långt bort var mer ett äventyr och något vi drömt om att göra, berättar David.

Färden över Atlanten från Europa till Karribien tog 23 dagar. Månader till havs blev till år, båten blev familjens hem i tio år när David och Linda navigerade runt i Karibien och Stilla havet.

Så kom Hornpipe till slut att segla in i Bay of Islands, en stor och svindlande vacker bukt högt upp på Nordön i östra Nya Zeeland.

– I början trivdes vi inte alls. Vi hade vant oss vid livet på havet, nu hamnade vi i ett samhälle som nästan var mer västerländskt traditionellt och konventionellt än det England vi lämnat. 

Hit till idylliska Russel på Nordön i Nya Zeeland kom familjen Trubridge. Den lilla staden i Bay of Islands är en populär semesterort, känd av seglare och här bodde familjen på sin båt och försörjde sig via Davids snickeri och med att vakta sommarhus.

Orten Russel, känd för världsomseglare och som arrangör av kappseglingar, har en bebyggelse med sommarhus och villor som klättrar upp över kullarna. Blommande trädgårdar och vita spjälstaket, minner om Old England.

Men här ankrade familjen Trubridge upp och ett nytt liv på landbacken tog sin början. David hade med sig sin verktygslåda och sina idéer, basen i familjens liv i Nya Zeeland. Han satte upp en verkstad, snickrade och reparerade möbler och skapade egna projekt.

– Kulturen här innebär att du måste bevisa vem du är, ingen bryr sig om vad du gjort tidigare, eller vad du säger att du kan.

Trubridge levde knapert på inkomst från möbelsnickeriet och genom att passa sommarhus åt förmögna familjer i bukten. Så småningom sålde familjen båten och flyttade till ett hus längre ner längs kusten i Hastings invid Hawke´s Bay. Davids artistiska möbelsnickeri blev alltmer erkänt, han fick offentliga specialuppdrag och som gästföreläsare för designelever, bland annat i Australien.

Liggmöbeln Body Raft med sin mjukt svängda form, smäckra ribbkonstruktion blev David Trubridge inträdesbiljett till den internationella designvärlden.

Genombrottet på världens designscen kom med den skulpturala liggmöbeln Body Raft som David ställde ut i rookieavdelningen Salone Satellite vid möbelmässan i Milano 2001. Italienska topproducenten Guido Cappellini kom förbi montern, gillade vad han såg och tog Body Raft i produktion. 

Resten är designhistoria om man så vill.

Via Capellini fick David Trubridge fler intressenter och kontakter. Han kunde nu bygga sitt varumärke där lamporna med sina genombrutna mönster och tydlig inspiration från naturen var något alldeles nytt på den internationella designscenen.

Fabriken har David Trubridge ritat och har en bärande stomme av laminerade träbjälkar. Anläggningen drivs till hundra procent av förnybar energi. Under verkstadsgolvet ligger värmeslingor, ledbelysning, sortering återvinning av spill, kompostering av matavfall bidrar till en miljösäker produktion.

Hantverk, återvinning och miljöhänsyn är inbyggt i varumärkets dna.

Bambun kommer från förnybara skogar i Kina som odlas som matkälla. Vi har själva besökt fabriken för att kontrollera att tillverkningen sker på ett bra sätt.

Tidigare på förmiddagen besökte jag designstudio och fabrik i Whatanau, en förort till Hastings på andra sidan den stora bukten Hawke´s Bay. I fabriken arbetar tjugo personer, varav tre i designstudion och hit söker sig även praktikanter från Europa och Asien, några har vi haft från Carl Malmstensskolan i Sverige, berättar David. 

Fabriksbyggnaden med en yta av 1 100 kvadratmeter byggdes efter David Trubridges ritningar. 

– Jag ville använda så mycket virke som möjligt i konstruktionen. Fabriken är den första kommersiella byggnaden här med en bärande stomme av laminerade träbjälkar, berättar han.

Innanför glasdörrarna möts vi av de karaktäristiska lamporna och ett urval specialtillverkade objekt. Receptionen fungerar som ett showroom. 

Showroom med några av David Trubridge lampmodeller i tunt bambulaminat.

En trappa upp finns designavdelningen och backoffice med plats för tidigare prototyper, materialprov, en snäcksamling, foto- och marknadsföringsmaterial och lite till.

Den stora fabrikshallen med takhöjd och plats för maskiner, material och färdiga specialprojekt, som den stora hängande modellen Basket.

Övervåningen i fabriken öppnar upp mot den stora produktionshallen, med lager av bambuplywood och övrigt material, maskiner och i anslutning avdelning med CNC-maskinen.

Snickeriet där lamporna och specialprojekten till utställningar tar form.

Snickeri, prototyptillverkning, produktkontroll, paketering sker i hallen intill. Lamporna skickas i byggsats enligt modellen Seed System och packas i platta paket av återvunnen kartong med monteringsinstruktion. 

Färgade insidor på storsäljaren Coral i väntan på paketering.

Anläggningen försörjs med 100 procent förnybar energi och under verkstadsgolvet ligger värmeslingor. Ledbelysning, sortering och återvinning av spill, kompostering av matavfall, fruktträd och bikupor på tomten är ytterligare åtgärder för en miljösäker tillverkning. 

Huvudmaterial i tillverkningen är bambuplywood, men även återvunnen aluminium används i vissa större lampmodeller. 

På väg ut i världen. Delarna i tunt laminat skickas i kartonger av återvunnet papper.

Artisteri och estetik är byggstenar i David Trubridge designvision och tillverkningen baseras på en långtgående strävan efter hållbarhet, transparens och miljöhänsyn i alla led. 

Pendeln Coral, lanserad 2003, är fortfarande den produkt som säljer mest med en stark efterfrågan redan från start. I Sverige hänger Coral och modellen Ulu i hamburgerkedjan Max restauranger.

Modellen Coral med sitt flikiga mönster likt en korall finns med färgad insida. Modellen av den mest populära och finns bland annat på Max hamburgerrestauranger och ute på Arlanda Flygplats i Stockholm.

Från början gjordes lamporna i lind, men nu tillverkas de i bambuplywood, dyrare än plywood av lind och furu, men producerat helt enligt Trubridge strävan efter miljöhänsyn.

– Bambun kommer från förnybara skogar i Kina som odlas som matkälla. Vi har själva besökt fabriken för att kontrollera att tillverkningen sker på ett bra sätt, berättar han.

Mönstret skärs ut ur bambulaminatet i en CNC-maskin. Som underlag änvänds MDF-board och de kasserade skivorna med sitt urfrästa mönster återanvänds till skåp och arbetsbänkar i fabriken och säljs även till kök och inredningsprojekt.

Övrigt trä som används i fabriken kommer från hållbart odlade skogar på Nya Zeeland, Sydamerika och USA. Bambuplywood och MDF-plattor är behandlade med miljöcertifierat lim och all lack och färg är vattenbaserade produkter. 

En prototyp på fabriksväggen är ett konstverk i sig.
Showroom med runda Floral och hängande lampor Basket. Den återvunna plasten är nu utbytt mot annat material med genomsikt, eftersom även återvunnen plast är bannlyst i produktionen.

I snickeriverkstaden bygger man även specialprojekt. Som de gigantiska lampor som lyser upp Redwood Forest strax utanför Rotorua på norra Nya Zeeland. Ett naturområde med världens längsta trädvandring på hängbroar högt uppe i den mäktiga sekvojaskogen. 

Högt upp i trädkronorna i Rotoroa Whakarewarewa Red Forest hänger David Trubridge gigantiska lampor. I parken kan besökare gå uppe i de stora sekvojaträden på hängbroar.
Teamwork i studion, finputsning av modellen Basket of Light med mönster Kete i tunn träfanér.

Ha roligt – då är chansen större att du skapar något som marknaden inte ens visste fanns! 

I mitten av 2000-talet deltog David Trubridge i en vetenskaplig expedition till Antarktis, såg och lärde om klimatförändringarna. 

– Det var en stark upplevelse och flyttade fokus för mig. Att tala med forskare om växthuseffekten och hur den påverkade jorden.

Trubridge fokus blev att än mer verka för miljösäker tillverkning. En procent av företagets vinst går till en fond som återplanterar naturskog i regionen. Den förbättrade närmiljön har inneburit att en lokal flod renats och flodbäddarna grönskat. 

Pendeln Maru är en av de senaste modellerna från David Trubridge Design Studio. I Sverige samarbetar Trubridge med företaget Offecct där han formgivit ljudabsorbenten Membrane och sittmöbeln Waka.

Nyligen inledde designstudion ett samarbete med Ocean Recovery Alliance. Del av försäljningen av lampan Navicula och nya modellen Maru går organisationens arbete för att rena världshaven.

Men hur hanterar du alla klimatstörande flygresor till producenter och möbelmässor?

– Det är ett dilemma med att bo i detta avlägsna hörn av världen. Jag köper utsläppsrätter och stöder projekt för förnybar energi och hoppas att det gör skillnad. 

Färgstark monter vid belysningsmässan Euroluce i Milano förra året.

David Trubridge formgivning upplevs som naturlik, där organiska former och mönster skapas i trärena ytor. Själv ogillar han att sätta en etikett på sitt formspråk, men menar att det överlappar till miljö och natur.  

– Men jag går inte runt och snokar efter idéer, eller kopierar naturen, vem kan ens göra det?!

Sittmöbeln Waka för svenska producenten Offecct har tydliga drag av Body Raft, det objekt som ledde till David Trubridge internationella genombrott som formgivare.

Fokus på konstnärliga uttryck och hantverk leder till produkter som både fyller människors behov, men som även berikar oss, menar Trubridge.

– Med hantverket kommer en känslomässig omsorg. Bra design skapas i gränslandet till konst och hantverk, och inte via trendspaning och kommersiellt tänk.

Den vanliga vägen vid tillverkning av nya prylar går via marknadsundersökningar och trendspaningar kring material, former och färger och när alla rutor klickats i – en brief till formgivaren. 

– Säkert hittar man också på något som säljer. Men risken är att det ser ut precis som det andra har gjort, eftersom alla göra på samma sätt. 

– Glöm marknaden och experimentera som konstnär, artist och kreatör. Ha roligt – då är chansen större att du skapar något som marknaden inte ens visste fanns! 

Som föreläsare och mentor hoppas David Trubridge medverka till framtida formgivning som kan göra skillnad.

David Trubridge råder sina designelever att ta ett steg bakåt, hålla sig undan från massmarknad och starka kommersiella krafter. 

– Försök inte vara smart och snegla på andra, det blir bara dålig design. Ett on-line joke, en gimmick du glömmer i samma stund du sett det. Vad vi däremot verkligen behöver är designlösningar på miljöproblem, bostadsproblem, invandring, fattigdom – det är här design ska hända. 

När vi blir kopierade är det en nedvärdering, degradering och nedsmutsning av allt vi står för. 

Trubridge lampor blir designkändisar, eftertraktas – och kopieras illegalt. Företaget Designers Revolt fälldes för något år sedan i svensk domstol efter en omfattande internetförsäljning av icke-licensierade designmöbler. Försäljningen skedde via ett bolag baserat i Storbritannien med andra regler kring upphovsrätt än i Sverige. 

En bodyraft som kommit till studion för reparation och några av de senaste lampmodellerna i designstudion.

Men kopierade klassiker av Eames, Sarfatti, Castiglione och Jacobsen letar sig fortsatt hem hos så kallade designorienterade konsumenter. Uttryck för den prylfetischism David Trubrigde så starkt ogillar.

– Första gången jag såg en kopia av mina lampor var i en butik i Hongkong. Det var som att få ett slag i magen. Herregud, de säljer my stuff

– Vi gör stora ansträngningar för att säkerställa att allt vi tillverkar verkligen sker på ett hållbart, ansvarsfullt och miljösäkert sätt. Det gör inte de här företagen. När vi blir kopierade är det en nedvärdering, degradering och nedsmutsning av allt vi står för. 

Mönster Kete i tunn fanér smäcker och ljusspeglande.

Närliggande Australien är ett av de tuffaste länderna att hantera när det gäller försäljning av designkopior. 

Trubridge har lagt ner mycket pengar och tid och lyckades till slut få producenten fälld. I dag tar man hjälp av ett spanskt företag vars affärsmodell är att spåra designkopior.

– De trålar internet, skickar bilder och frågar om det är våra produkter. Är det en illegal produkt går de vidare och stämmer företaget och lyckas i nio fall av tio. 

Men är det inte motsägelsefullt att verka i en bransch som ständigt triggar människor att köpa mer och mer prylar?

– Ja, självklart är det också ett dilemma och stör mig väldigt mycket. Men jag tycker inte att marknaden ska stoppa dig som konstnär och designer.

– Människor har alltid behövt och tillverkat saker. Genom att skapa dem och leva med dem har det gjort oss bättre. Hantverket har fyllt ett behov, men också gjort vår kultur rikare och närt oss som människor, säger David Trubridge.

Sovstugan invid kullarna bakom sommarhuset har en fin obehandlad stående panel, endast påverkad av väder och vind. Taket av korrugerad plåt är typisk för byggnader på Nya Zeeland.

Vad som har hänt under de här senaste tjugo åren är fullkomligt oväntat! 

Kvällsvinden tar tag i våtdräkter och handdukar som hänger på tork på trädäckets stålvajrar. En silhuett som på en båt. 

På bara fötter över gräset tar jag mig ner till det lilla shed där jag ska övernatta. 

Nattens ljud växer i styrka i den bedövande tystnaden, en paradoxal upptäckt för alla som befinner sig i ett avlägset naturlandskap. 

En svart natthimmel fylls med tusentals stjärnor. Nästa morgon, när solen går upp över havet därute och slår in i huset blir det snabbt hett. 

Soluppgång över oceanen och det är inte alltför svårt att förstå att David och Linda Trubridge hittat sitt paradis på jorden.

Livet på oceaner, öar och i hamnar svetsade samman föräldrar och barn och har även påverkat de två sönerna Trubridge i deras livsval.

Äldsta sonen Sam är teaterproducent, bor i huvudstaden Wellington och turnerar runt i världen med sina uppsättningar. Lillebror William är världsmästare i freediving, bor på Bahamas där han leder masterclass i sporten. 

Linda Trubridge är konstnär, målar och skulpterar och arbetar som yogalärare. Livspartnern i vått och torrt, ett oumbärligt kreativt bollplank. 

Linda Trubridges skulptur av en kvinnotorso med genombrutet mönster.

Davids uppfattning om lyx handlar om en naturnära och enkel livsstil.  Som att mala kaffebönor i en loppisfyndad kvarn och brygga kaffe i morgonljuset över köksöns gaslågor. Att ta ett glas i solnedgången, surfa i vågorna och vandra i naturskogen på de omgivande kullarna. 

En kaffekvarn från loppis blev förebild till den egentillverkade kvarn som används varje morgon när bönorna mals och kaffe bryggs i sommarhuset.

Lever du fortfarande din dröm?

– För snart tjugo år sedan arbetade jag i mitt lilla verkstadsskjul vid vårt hus och snickrade möbler. Jag skulle ha fortsatt med det om inget annat hänt, det var tufft men helt okey. Det som har hänt under de här senaste tjugo åren är fullkomligt oväntat! 

Med den trygghet framgång ger kan David Trubridge vid fyllda 68 gå i pension.

– Jag försöker trappa ner lite, stanna här uppe i Mahia mer. Göra saker jag tycker om. 

Han böjer sig och tar fram en ritning i en rulle. Visar vackra böjda linjer på ett skrov, en mjukt rundad stäv att balanserat klyva vågor. 

Kanske cirkeln sluts här för äventyraren, formgivaren, designentreprenören och miljökämpen David Trubridge?

– Ja, vem vet vart den här paddelboarden tar mig, säger han och ler.

Charlotte Brundin

Frilansjournalist/redaktör med uppdrag inom branschpress och copy/content. Skriver om design/inredning, arkitektur/utställningar, trädgård/resor.