Thomas Sjöberg: ”Min middag med Svennis”

Thomas Sjöberg: ”Min Middag Med Svennis”

Våren 1999 åkte Thomas Sjöberg på tidningen Scanoramas uppdrag till Rom för att porträttera den då mest omsusade fotbollstränaren i världen – Sven-Göran Eriksson. Det var ett par år innan han blev tränare för det engelska landslaget. Tre intensiva dagar i den eviga staden avrundades med något så ovanligt som en avspänd krogmiddag med ”Svennis” och hans dåvarande flickvän Nancy Dell´Olio.

Den korrekte men avmätte portiern på hotell Della Torre Argentina lyser upp när jag berättar varför vi kommit till Rom.

”Ahh, Mister Eriksson. Kan ni be om en autograf åt mig? Är det möjligt?”

Det är fredagskväll och världen har plötsligt krympt. Den strame mannen, Stefano heter han, bekänner entusiastiskt sin Lazio-tro. Vi är förbundna av något stort som överskrider alla hinder i form av olika nationalitet, klass och yrke. På lördagen har Stefanos äldre kollega tagit plats bakom receptionsdisken och slår ifrån sig, delvis skämtsamt, men antagligen också väldigt mycket på allvar, när jag frågar om han vet var Lazios träningsarena ligger. Han är förstås Roma-fan.

Fotboll är viktigt i Italien, viktigare än politik, nästan viktigare än sex. Å andra sidan är fotbollen för italienarna politik och sex på en och samma gång.

”Nämn inte det namnet i min taxi!”, svarar taxichauffören förorättat när vi på söndagen ber honom köra oss till Lazios fotbollsstadion. Ett etikettsbrott av det allvarligare slaget, eftersom Lazio delar hemmaarena med värste konkurrenten Roma. Och killen bakom ratten är naturligtvis Roma-supporter. ”Olympia-stadion, tack”, hade varit en ur alla synpunkter korrekt och därtill mer diplomatisk begäran.

Stadio Olympico är Lazios hemmaarena i Rom. Foto: Liam McKay/Unsplash

Så kan man möta italiensk fotboll för första gången, utan att ens ha sett den utövas. Fotbollen här är lika betydelsefull som livet självt, ja den är i själva verket livet. Och Sven-Göran Eriksson från värmländska Torsby är en stor stjärna, nästan lika stor som de största spelarna.

Första gången jag ser honom är på lördagens träning. Jag har bara sett några tidningsbilder innan, men det är inte på ansiktet jag känner igen en av världens framgångsrikaste tränare, utan på det distingerade grå håret och det lugn som omger hans person. Han går och småspringer på gräsplanen, omgiven av de unga hetsporrarna i ligaledande Lazio som rusar omkring och joxar bollen till varandra och utanför den strängt bevakade arenan trängs fans med teleobjektivförsedda kameror.

Journalisterna från TV, radio och tidningar, som alltid täcker topplagens träningar i sin ständiga jakt på nyheter och kommentarer, sitter i pressrummet och väntar på att träningspasset ska ta slut så att Mister Eriksson, och åtminstone någon av hans välbetalda hingstar, äntligen kommer dit och tålmodigt svarar på alla de frågor som ställs om och om igen, träning efter träning, match efter match, vecka efter vecka, året om. Klubbens funktionärer håller hårt på de stränga restriktioner som omger ett topplag som Lazio och uppför sig som vakter under en Rolling Stones-konsert.

”We have problems”, suckar en italiensk journalist. ”Vi hoppas att få intervjua nån av spelarna, men i år är det svårare än nånsin eftersom Lazio leder ligan. Det är enklare att arbeta med Juventus och Milan.”

Det har gått oförskämt bra för Svennis. Foto: Vinod Divakaran/Wikipedia Commons

Den engelske journalisten John Pitonzo, som skriver för tidningen Italia Football, har fått Sven-Göran Erikssons löfte om en kort intervju efter träningen. De känner varandra ganska väl och John anförtror mig att Svennis är en av de trevligaste och snällaste tränarna i ligan, en man som mäter sin samtalspartner med stadig blick, uppmärksam i umgänget. Denna snabbtecknade karakterisktik är säkerligen inte helt opåverkad av det faktum att John också är Svennis tolvåriga dotter Linas klasslärare.

Presskonferensen följer sedvanligt mönster. Svennis i träningsoverall uppställd framför en skärm fullklistrad med alla de olika varumärken som omger Societá Sportiva Lazio, reportrarnas mikrofoner och bandspelare upptryckta i ansiktet och de lugna, nästan viskande svaren på de eviga frågorna om dagsform, skador och laguppställning inför kommande match. På fötterna ett par Puma, och om det är en medveten manifestation eller som av en händelse en faiblesse för just den modellen vet jag inte, men det står i alla fall ”King” på skorna. Ögonfärgen, till och med de tunna metallbågarna på glasögonen, matchar elegant den ljusblå klubbdräkten.

Svennis italienska är i det närmaste felfri efter tretton år i landet och han verkar vara så assimilerad att bara tanken på att han skulle lämna Italien för exempelvis England…nej, Sven-Göran Eriksson stannar nog kvar. Hans kontrakt löper ännu ett år och redan på måndag ska han luncha med Lazios ägare och president, tomatmiljardären Sergio Cragnotti, för att diskutera sin och lagets framtid. Svennis saknar inte propåer från andra klubbar, men han frestas av Lazios potential i de riktigt stora fotbollssammanhangen och Roms lockelser har få motsvarigheter i världen. För ett par år sedan var han på väg till Blackburn, men efter en meteorologisk koll fann han att där regnar det mest i hela landet och faktum är att hans italienska är långt bättre än hans engelska.

Från Degerfors till Rom

Det har gått nästan oförskämt bra för Sven-Göran Eriksson och han är medveten om att han är lyckligt lottad som får så bra betalt för att göra det han helst av allt vill. Succéerna har inte bara sin förklaring i en ovanligt skicklig tränare, det har också varit frågan om tur och timing. 1979 satt han i möte med ledningen för division III-laget Degerfors, som han just fört upp till division II, för att skriva nytt kontrakt. Lagledningen befarade att Svennis ville ha påökt, och drog ut lönefrågan i det längsta. När han kom hem efter det resultatlösa mötet berättade frun att man sökt honom på telefon.

”Du kan aldrig gissa vilka som ringt.”

”Karlstad?”

”IFK Göteborg!”

”Jaha, de vill väl ha mig som juniortränare, då.”

Svennis trodde fel. Klubbens ledning hade just beslutat sig för att byta tränare för A-laget. Och som av en händelse ville göteborgarna som omväxling ha en ung, okänd förmåga som aldrig coachat i allsvenskan och valet hade fallit på Sven-Göran Eriksson. Förre tränaren Hasse Karlsson hade haft Svennis som elev på en av sina kurser och rekommenderat honom. Det var bara att åka.

”Jag fick bra lag med unga spelare som ställde upp på mina idéer”, säger han.

Och det är så det har varit. Framgång föder framgång. Svennis gjorde IFK Göteborg till allsvenska mästare 1982, UEFA-cupvinnare samma år, segrare i svenska cupen både 1979 och 1982. Sedan ringde Benfica och det var bara att åka igen. Svennis tog portugiserna till ligaguld två gånger och final i UEFA-cupen. Sedan hörde Roma av sig och fick en seger i italienska cupen som tack, och så ringde Fiorentina, och sedan Benfica igen och fick nytt ligaguld, och så var det dags för Sampdoria, som Svennis gjorde till italienska cupmästare 1994.

Och 1997 ringde tomatkungen Cragnotti som köpt Lazio. Och Svennis flyttade på nytt, från Genua till den eviga staden.

Dock, och detta inte ska glömmas, han fick utstå hård kritik i Sverige i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Han hade anammat den moderna, mer professionella och effektiva fotbollstatistiken som utövades av engelsmännen Bob Houghton och Roy Hodgson, tränare för Malmö FF respektive Halmstads BK. Men de som hyllade den gamla svenska amatörismen skällde och folk i publiken skrek ”Åk hem till skogen igen, din jävel”. Tidningen Expressen startade artikelserien ”Mordet på fotbollen” och undrade ”Vart har alla de glada fotbollslirarna tagit vägen?” och gav svaret ”de finns inte längre därför att de psykats ned i sina klubbar av systemtänkarna som hellre tar 0-0 än en förlust”. Svennis taktik, med laguppställningen 4-4-2, representerade den modernt utbildade ”tränarmaffian som mest tänker på sig själv och demonstrerar ett öppet publikförakt”. Expressen hyllade den gamla svenska fotbollen, med sin djupa och breda tradition och ville inte se ett ”strypmord på detta fina spel”. Anklagelsen riktades direkt mot Sven-Göran Eriksson.

Att leda ett lag som förlorar i den italienska ligan är i och för sig inte heller någon skonsam upplevelse. Sven-Göran Eriksson har fått smaka på den hänsynslösa press som drabbar den som misslyckas. De italienska sportjournalisterna agerar åklagare och domare och betygsätter efter varje match samtliga spelare och tränare, där 1 öppnar helvetets portar och 10 erbjuder himmelriket.

”Det är få jobb som innebär examen en till två gånger i veckan. 7 är mycket bra, 10 har nog bara Maradona fått när han slängt in fyra, fem mål i en match.”

Lazios höstsäsong hör till sådana upplevelser. Laget hade åtta skadade spelare samtidigt och resultaten pendlade mellan vinster, oavgjort och förluster. Svennis kunde inte spela med samma gäng från ena veckan till den andra, han hade köpt många nya spelare och kunde inte få dem att förstå att de måste spela fotboll på hans sätt.

”De kom från Spanien och Portugal och dribblade för mycket, sprang för mycket med bollen och tappade den under kontringar. Det var inget stabilt lag.”

Svennis var allvarligt oroad och låg risigt till på sportjournalisternas mer eller mindre officiella rankinglista. Men när så först Allessandro Nesta kom tillbaka efter sin skada två veckor innan jul, och sedan stjärnan Christian Vieri en vecka senare (båda ordinarie i landslaget), så vände det. Av tretton matcher vann Lazio elva och spelade två oavgjorda. Nu rankas Svennis som landets andra eller tredje bäste tränare och förväntningarna är naturligtvis enorma. Det är tjugofem år sedan Lazio vann ligan och för femton år sedan spelade laget en avgörande match för att inte flyttas ned till division III. Hälften av supportrarna, de unga, har redan tagit ut segern. De äldre törs knappt tänka tanken. De ringer till radions sportprogram och ber Mister Eriksson att inte ens nämna ”il scudetto”, det italienska ordet för den trofé som segraren erhåller. Och när segern är säkrad är det Champions League som väntar – och helst en finalplats.

Han säger att han inte längre påverkas av denna oerhörda press. För femton år sedan var det annorlunda, då var han ännu känslig och tog åt sig. Nu kan han stå emot. Hans samlade och kontrollerade personlighet är både medfödd och tränad, säger han.

”Man ska alltid komma ihåg att jag är född i Torsby och det är bra. Och man är aldrig så usel som fotbollstränare som folk vill göra en till när det går dåligt – men heller aldrig så bra som det sägs när framgångarna väl kommer. Jag är mer eller mindre samma person hela tiden.”

Han säger skämtsamt att han egentligen inte skulle behövas, att han har ett självspelande lag. Men den psykologiska och symboliska faktorn av en bra ledare kan givetvis aldrig överskattas.

Ett av hans knep är förmågan att slappna av när han behöver det. Han har lärt sig att kontrollera sin sömn. När han så önskar, somnar han i planet på väg till någon turnering.

”Jag stänger bara av. Trettio sekunder tar det mig, sen är jag borta. Jag mår mycket bättre av det. Spelarna är avundsjuka på mig. Fem timmar senare, när planet landar, vaknar jag. Många av killarna i Lazio kan inte ens få en blund i ögonen.”

Egentligen är det en paradox att en tystlåten värmlänning kommer till Italien och för lag efter lag till toppen. Hans lågmälda profil står i skarp kontrast till schablonbilden av en hetlevrad italiensk ”mister”, som tränarna kallas. Svennis har fått höra att han är för snäll, för gentlemannaaktig, att han inte gormar tillräckligt åt sina spelare. Men i den oförutsägbara italienska fotbollen, där ett bottenlag kan slå ut ett topplag och där det inte finns någon på förhand given segrare, svänger det snabbt från syndabock till hjältegloria.

”Idag säger de till och med att jag är vacker”, flinar Svennis.

Hemma hos Svennis

Den nya Volvo S 80 som Lazio håller sin tränare med har allt utom rätt färg. Den är mörkbrun. Men det bekymrar inte Sven-Göran Eriksson. Bilen är rymlig, tyst och tar honom snabbt och bekvämt mellan hemmet, träningen och matcherna. Han drar gärna på i 160 km/h utan säkerhetsbälte, fast vägskyltarna säger 80, vilket får dottern Lina att le ansträngt i baksätet när vi åker hem till villan efter lördagens träning. Men det sägs att ingen polis skulle ändå bötfälla honom, inte ens om polisen vore Roma-supporter, eftersom Svennis faktiskt en gång i tiden förde Roma till seger i italienska cupen och en andraplats i ligan.

Svennis hyr tre rum och kök i den röda tegelkåkens mellanplan. Här bodde han också när han tränade Roma. Huset ligger högst upp på en av kullarna strax utanför Rom, omgiven av ett larmande motorvägssystem. Vägen upp är förfärligt gropig och tvingar bilburna besökare att vara lätta på gasen. ”Attendi al cane” varnar en skylt vid portarna, men de tre schäferhundarna är sävliga varelser som helst ligger och sover på mattan vid entrédörren. En illa underhållen prydnadsdamm är dekorerad med två monstruösa betongklumpar i obestämbar form och några guldfiskar simmar håglöst omkring i det bruna vattnet bland nedfallna löv och kvistar.

Vardagsrummet domineras av generösa soffor, öppen spis, välförsedd bar, cigarrlådor, en stor TV och drösvis med fotbollstidningar. Svennis stjärnstatus och autografjägare avhåller honom från den exponering som shopping i supermercadon innebär, så han har en hushållerska som hjälper till med de vardagliga bestyren. Tennisbana och pool finns i direkt anslutning till tomten, en facilitet som Svennis gärna utnyttjar. I övrigt är hans nuvarande bostad förvånansvärt anspråkslös. Den är inte vad man väntar sig av en supertränare med en officiell årslön på tio skattefria miljoner, utan helt enkelt en funktionell ungkarlslya, inget annat. Sergio Cragnotti har lovat honom en lyxvåning inne i stan om laget vinner serien. Svennis har hittills tagit ganska lätt på det löftet, medveten om det knappa försprånget till tvåan Fiorentina och om alla de omgångar som återstår.

Det kringflackande livet i den internationella fotbollscirkusen har satt sina spår hos familjen Eriksson, som inte längre är någon sammanhållen enhet. Sven-Göran och Ann-Christin gick skilda vägar för fem år sedan. Hon bor i Florens med dottern Lina, vars umgänge med fadern inskränker sig till helger och lov. Lina spelar fotboll på rasterna i skolan och missar ogärna Lazios hemma-matcher, men, säger hon, ”jag är värdelös på det, du vill inte se mig spela”. Svennis 20-årige son Johan, som vill bli idrottspsykolog, går på Bard College mellan New York och Boston.

Nany Dell Olio på en modermärket Fendis butiksöppning 2014, Foto: Christopher William Adach/Flickr

Den nya kvinnan i Sven-Göran Erikssons liv är affärsjuristen Nancy Dell Olio, italienska född i New York, en klassiskt latinsk skönhet med korpsvart uppsatt hårsvall som i olydiga testar på ett raffinerat och klädsamt sätt faller ned över ansiktet. Svennis sägs vara mån om att hålla sitt privatliv utanför umgänget med journalister, men har inte kunnat hindra de italienska tidningarna från att jaga det uppseendeväckande paret med paparazzis. Så av ren nyfikenhet på hur han tänker hantera saken låter jag honom själv avgöra om och när han ämnar introducera sin bella donna för oss.

Storseger på Olympia-stadion

På kvällen innan söndagens match mot nedflyttningshotade Salernitana åker vi med Sven-Göran Eriksson till Campo della Lazio, lagets träningsanläggning i Formello utanför Rom. Som vanligt inför ett hemmamöte samlas spelarna och deras tränare vid halvåtta-tiden för att äta middag tillsammans i manlig avskildhet. Inget festande, inga hemmakvällar med familjerna innan match. Ingen sex med fruar och flickvänner, inget barntjat. Uppladdningen kräver total koncentration på uppgiften: att till varje pris vinna alla drabbningar. Även bottenlag som Salernitana kan slå till och det gäller att vara förberedd, andligen och kroppsligen. En präst kommer dit och håller mässa med de spelare som är troende katoliker. Middagen består oftast av pasta, grönsaker och frukt, till det bordsvatten eller måttliga mängder vin. Diskreta kypare midnattsblå jacketter, vit skjorta och svart fluga passar upp. Funktionärer i overaller är hela tiden närvarande. Ett parti biljard, en bok och tidigt i säng. Den gamla stallbyggnaden fungerar som ett hotell, varje spelare har sitt eget rum. Det är något stilla rituellt över det hela och vi anstränger oss för att prata med låg röst för att inte störa i kontemplationen. En sällsam känsla av att få vara med om något högtidligt, något som är få utomstående förunnat, infinner sig.

I bilen pratade Sven-Göran Eriksson om den viktiga psykologin för fotbollsspelare, ja toppidrottsmän överhuvudtaget. Han är en hängiven beundrare av den kände norske idrottspsykologen Willy Railo och är övertygad om möjligheten, och nödvändigheten, att förbättra ”den mentala biten”, som han säger. Den som är i god psykisk balans kan också prestera sitt yttersta i jämnare kurvor utan att störas av alltför stor nervositet. Formsvackor bearbetas med hjälp av Railos världsberömda metoder och norrmannen har också anlitats av Lazios tränare.

Innan Svennis somnar för kvällen läser han. Steinbeck och Hemingway var ungdomens hjältar. På nattduksbordet idag: engelske fotbollslegenden Jack Charltons memoarer, en bok om Evita Péron, dikter av svenske poeten Nils Ferlin.

Medan Jens fotograferar ringer Svennis mobiltelefon (märke: Ericsson). Det är mamma. Hon vill bara informera sonen om att skvallertidningen Se och Hör i sitt senaste nummer skriver om hans romans med Nancy Dell´Olio. Svennis suckar. Han blev inte glad när Expressen fyllde en helsida om hans 51-årskalas på en krog i Rom, illustrerad av bilder på honom och hans kvinna. Men den svenska veckopressen är på behaglig distans, Se och Hör betyder inget här. Det är värre med de italienska motsvarigheterna.

Matchen mot Salernitana ska börja klockan tre på Olympia-stadion. Förra mötet slutade 1-0 till Salernitana. Laget kämpar för att undvika en nedflyttningsplats och måste klå Lazio. Allt talar dock för att Sven-Göran Erikssons lag kommer att vinna. Lazio har 48 poäng, Salernitana 20. Lazio har gjort 46 mål och släppt in 22, Salernitana 12 respektive 39. Lazio har vunnit 14 matcher och förlorat 3, Salernitana 5 respektive 13. Lazios främste målgörare, Marcelo Salas, har gjort 11 mål, Salernitanas Marco di Vaio har gjort 7.

Men Sven-Göran Eriksson kan inte ta det lugnt för det. Varje match är på sitt sätt avgörande och utgången idag ingalunda given.

”Salernitana är bra organiserat. De har idéer i laget och har ett oerhört aggressivt och kort spel. De springer på allt och stör hela tiden, vilket gör att man lätt hamnar off-side”, säger Svennis innan matchen.

Salernitanas Marco di Vaio är en gammal Lazio-spelare som är sur på laget för att han inte fick förnyat kontrakt och tidningarna gör gärna en poäng av det inför deras möten, ungefär som när Tomas Brolin i Crystal Palace-tröja för första gången skulle möta sin gamla problemklubb Leeds i januari 1998.

En timme innan kick-off visar Lazio-spelarna upp sig på planen, elegant klädda i välskurna antracitgrå rockar, kostym och svarta välputsade lågskor som glänser ikapp med spelarnas lika svarta kalufser. Jubel från Lazio-klacken, visslingar och burop från Salernitana-klacken: ”Vaffanculo!” Kravallberedd carabinieri med adrenalinstinna schäferhundar söker av arenan och placerar sig strategiskt nedanför läktaren med Salernitanas klack. Hundarna skäller upp mot fansen som för att markera: ”Passa er!”.

Två storbildsskärmar visar en intervju med Sven-Göran Eriksson och på intern-TV-monitorer ser jag hur Lazios spelare, nu ombytta i de blåvita dräkterna, stretchar nere i arenans innandöme. Kvart i tre kommer Svennis upp på planen, klädd i rock och tredelad kostym. Han vinkar till fans och bekanta på hedersläktaren där dottern Lina sitter och Svennis och några andra rockar – Lazios tränargarnityr – omsvärmas omedelbart av pressfotograferna. Det smäller och ryker från Lazio-läktaren. ”Salerno, Salerno, Salerno” skanderar motståndar-fansen, Lazio-sidan svarar med busvisslingar. Fotograferna drar sig bort mot Salernitanas mål, eftersom det är där det förväntas hända saker. Krutlukt lägger sig över Olympia-stadion och sångerna och vrålen från de 50 000 åskådarna är nästan öronbedövande.

Ett par minuter över tre är matchen igång. Det röd-vita Salernitana pressar Lazio, som fumlar och ideligen förlorar bollen, kontringarna tappar fart halvvägs, och Salernitana spelar i huvudsak på Lazios planhalva. Efter 31 minuter gör Salernitanas Ighli Vannucchi inte oväntat 1-0 och det ser mörkt ut för hemmalaget. Röda bengaliska eldar kastas ned från Salernitana-läktaren. Efter 44 minuter gör Lazio 1-1 genom försvararen Paolo Negro. Jublet når himlen, smällare och bengaliska eldar firar kvitteringen, Svennis flyger upp från bänken och assisterande tränaren Luciano Spinosi slår upphetsat en knuten näve i plexiglasskyddet.

Efter halvtidsvilan har Lazio genomgått en metamorfos. Sven-Göran Erikssons andra assisterande tränare är gamle parhästen från Karlskoga- och Degerforstiden, Tord Grip. Deras grej är att Grip alltid sitter uppe på läktaren, för därifrån ser han matchmomenten i ett annat perspektiv än Svennis kan från tränarbänken. I pausen kommer Grip ned och delger honom sina iakttagelser.

”Tord är mycket viktig. Han är min maestro. Jag har lärt mig fotbollen av honom. Jag tog ner honom till Rom, trots att jag redan har en biträdande tränare. Han är ett av de bästa nyförvärv vi har gjort”, säger Svennis till mig senare.

Efter sex minuters planherravälde gör kvartsmiljard-köpet Christian Vieri 2-1. Sedan följer målen med jämna intervaller: 3-1 och 4-1 genom Marcelo Salas, 5-1 (självmål av Salernitanas Salvatore Fresi) och slutligen 6-1 genom Alessandro Nesta.

En ovanligt målrik tillställning för att vara den jämna italienska ligan. Sven-Göran Eriksson har ett utmärkt förhandlingsläge inför lunchen med Lazios ägare i morgon.

Svennis på shoppingtur

Efteråt avverkar Svennis sina presskonferenser. De italienska rutinerna är att ta en kategori i taget: TV för sig, tidningar för sig, radio för sig. Trots massiv trängsel i de trånga lokalerna, trots att han hela tiden får mikrofoner och bandspelare upptryckta i ansiktet, trots att frågorna och svaren upprepar sig, behåller han ett artigt lugn. Svennis är disciplinerad och verkar av allt att döma mötas med oerhörd respekt av journalisterna. Och det är klart, med 6-1 i ryggen blir ens förmåga inte ifrågasatt. Lazio ensamt upptar dagligen två, tre sidor i Corriere dello Sport.

”Det är ju inte lätt för journalisterna heller. De ska ju fylla alla dessa tidningar varje dag. Det har till och med hänt att de frågat, ´jaha, Mister, vad ska vi skriva idag, då?´”.

Utanför arenan står hans Volvo, som han låtit köra dit från Formello eftersom han åkt buss med laget till Olympia-stadion på förmiddagen. Autografjägare och amatörfotografer får sitt. Innan vi skiljs åt säger han att han eventuellt ska äta middag ute ikväll och frågar om vi har lust att hänga med.

”Jag hör av mig”, säger han och drar iväg.

Sven-Göran Eriksson har köpt spelare för en och en halv miljard kronor de senaste två åren.

”Jag har aldrig tidigare varit i en klubb som investerat så mycket pengar i spelare”, säger han senare.

För Lazio handlar det numera om big business. Laget är börsnoterat sedan något år och lyder under samma förväntningar på ökad avkastning som vilket annat företag som helst. En förlust på söndagen och aktien kan gå ned femton procent under måndagens handel. En seger och kursen går upp. Det har till och med hänt att handeln med Lazio-aktien stoppats av börsledningen.

”Jag köpte aktier för 5 900 lire styck. Min biträdande tränare sålde förra veckan för 19 000, tack vare de senaste resultaten.”

Presidenten Sergio Cragnotti, som köpte Lazio för nio år sedan, har ännu inte sagt stopp och belägg. För hans del handlar det lika mycket om ära som för Svennis – att vara med och slåss ”däruppe”, både i Italien och i övriga Europa.

”Fotboll är stort, det blir som en drog även för Cragnotti”, säger Svennis och jämför med Silvero Berlusconi.

”Han var rik och mäktig redan innan, men blev känd på allvar för den stora allmänheten först när han köpte Milan.”

Och så är det kanske. Flera av lagen i italienska ligan har köpts av industrimän. Parma ägs av en stor matvaruproducent, Fiorentina av en filmmogul. Mäktiga män vill bli ännu mäktigare och då ska det också synas. Därför köper de sig en chans till evig berömmelse och den enda vägen i Italien är fotbollen. Och för Svennis, ja, en ligaseger här är det som återstår. Det är det största. Och därför det svåraste. Däri ligger utmaningen.

”Fotbollen är ett spel, du gör det egentligen inte för pengarna, även om det är viktigt. Du gör det för att mäta dig själv med din motståndare och vill du mäta din styrka på toppnivå ska du vara i Italien.”

De bäst betalda fotbollsspelarna i Italien, Inters Ronaldo är en av dem, tjänar runt 35 miljoner kronor om året – skattefritt. Den egentliga kostnaden för klubben är det dubbla.

”Spelare i än högre grad än tränare tittar på pengarna. Med all rätt. Väldigt få spelare har någon annan utbildning. Vid 30-33 är karriären slut. Om de är duktiga har de tio år på sig att tjäna ihop pengar för resten av livet. Och det är inte många som gör.”

Till lönerna kommer bonus för uppnådda mål – cupsegrar, ligasegrar. Matchbonus är avskaffade. Detsamma gäller tränarna. Svennis är ännu inte uppe i den högsta nivån, där årslönen ligger på 20-25 miljoner kronor. Men det kanske bara är en tidsfråga. Under alla omständigheter har han en klubbpresident som inte snålar. Efter en vänskapsmatch mot Atletico Madrid i augusti 1998, kom en direktör för det spanska laget fram till Sven-Göran Eriksson och sade att deras stjärna Vieri var till salu och att han kunde tänka sig att byta klubb. Två dagar senare åt de båda lagens representanter middag på en krog i Milano. Till kaffet och grappan kom affären på tal. ”Men vi vill ha Nedved [tung center i Lazio]”, sade Atletico Madrid-direktören.

Cragnotti vände sig till Svennis.

Cragnotti: ”Kan vi göra oss av med Nedved?”

Svennis: ”Nej.”

Madrid-direktören: ”Då vill vi ha Stancovic.”

Svennis: ”Nej.”

Cragnotti: ”Mister, vad ska vi göra?”

Svennis: ”Vi köper Vieri.”

Cragnotti: ”Vad kostar han?”

Madrid-direktören: ”50 miljarder lire.”

Cragnotti: ”Det är mycket pengar det.”

Svennis: ”Ja, men han gör många mål.”

Cragnotti: ”OK. Vi köper honom.”

Basta. Christian Vieri gick till Lazio för 250 miljoner kronor efter tre minuters diskussion.

Äntligen kommer Nancy

På kvällen ringer Sven-Göran Eriksson till vårt hotell.

”Vi ses på Celestina ai Parioli om en halvtimme.”

Jens och jag spekulerar i taxin: ska han ta med henne? En kvart efter vår ankomst till krogen kommer Svennis i sällskap med kvinnan jag sett på bild i tidningen. De strutsäggsstora Mozarella-bitarna på bordet är inte längre lika intressanta. Vi reser oss och Nancy glittrar med ögonen när vi blir presenterade. Ett svart, generöst urringat liv till slitna, tighta jeans avslöjar att hon inte skäms för sig. Och att Svennis, måhända suggererad av glädjen efter dagens storseger, gärna vill visa upp sin kvinna.

De har jagats av paparazzi-fotografer från just den här restaurangen. Nyheten om deras kärlek skapade en del uppståndelse i Roms vimmelliv och vi förstår att Nancys dåvarande civilstånd drastiskt ändrade karaktär.

TV ägnar som vanligt söndagens alla matcher överdrivet utrymme. Tittarna ringer in till kanalen Tele Monte Carlo och röstar: vem vinner ligan – Fiorentina-tränaren Giovanni Trappatonis erfarenhet eller Mister Erikssons lugn? När han åkte hemifrån ikväll ledde Trappatoni, 52 procent mot Svennis 48. Men han säger, precis som när man reser frågetecken kring hans förmåga att leda sitt lag, ”patience”, uttytt lugn bara lugn, idrottsjournalistiken är nu en gång sådan, det tillhör den mediala dramaturgin, i synnerhet i Italien där nyanserna är sällsynta.

”Här föds man till supporter, det är omöjligt att fly från det”, säger Svennis. Själv är han besatt av den spelade fotbollen, inte av den pratade.

Under kvällens lopp gratuleras han av förbipasserande kroggäster och får skriva autografer. Kring en stjärna som Sven-Göran Eriksson samlas karaktärer, som den glade festprissen Apotekaren, den stilige Skådespelaren och hans son, den bleke Prinsen, medelålders ungkarl som frekventerar jetsetarnas vattenhål och som säger sig vara god vän med svenska drottningen, den sluge Diamanthandlaren som, möjligen sporrad av vetskapen om den vackra Nancys roll i Svennis liv, gärna ser tränaresset som kund. Svennis returnerar artigheterna och all hjärtlighet med imponerande latinsk känsla och då är Torsby långt borta.

I takt med vinet och whiskyn – det går åt en helflaska Glenmorangie på tre personer, Svennis är en av dem – tilltar hans och Nancys flirtande med varandra och på nyförälskat vis smågnabbar de. Nancy är handgriplig i sin uppvaktning av den svenske supertränaren. Hon antyder att hon brukar försöka få sin italienske värmlänning att tappa något av den omtalade kontrollen, att ge sig åt passionen. Svennis ler mot henne och verkar inte ha för avsikt att göra henne till viljes. Han häller upp mera vin och whisky i glasen, tänder en cigarr och njuter av livet.

Tidningsrubrikerna nästa dag skriker i falsett: ”Lazio spettacolo” (Corriere dello Sport), ”Lazio esagerata” (Il Messagero). Sportjournalisterna följer en veckocykel:

Måndags-tidningarna består mest av matchreferat och småintervjuer. Någon av lagens presidenter kanske uttalar sig och är ledsen och ibland ska det svaras på det. Tisdagen, och i viss mån onsdagen, är den stora polemikdagen, då spelare och tränare utan krusiduller får veta vad de går för .Torsdag och fredag spekulationer och analyser inför kommande matcher, lördag laguppställningar, vad tränaren säger etc.

Svennis klarar sig bra under polemik-dagarna. Han fick betyg 7 redan på måndagen, vilket är mycket bra, och resten var idel hyllningar.

Måndag är Svennis lediga dag. Om vädret tillåter brukar han åka ut till havet och äta lunch, solbada eller läsa en bok. Men idag har han mötet med Sergio Cragnotti och senare på eftermiddagen åker han till Milano för att medverka i TV-programmet Contro Campo.

Han släpper av mig vid Campo della Lazio, ber grindvakten ringa en taxi åt mig. Jag undrar vad en ligaseger egentligen betyder för honom. Att den ökar hans marknadsvärde är uppenbart, men rent personligen?

”Framförallt är det ett bra curriculum vitae. Då har jag vunnit den bästa ligan i världen, och det är nåt man kan vara stolt över, tror jag.”

Du är 51 år – vad ser du framför dig?

”Som jag känner det idag vill jag fortsätta i många år än. Men jag har ingen bestämd målsättning, att jag ska hålla på i ytterligare åtta eller tio år. En dag tröttnar man bara, antar jag.”

Ska du och Nancy gifta er (jag kan inte låta bli att fråga)?

”Du…om vi hinner vara vänner tillräckligt länge, så att vi kan upp den diskussionen.”

Medan jag väntar på taxin tittar solen äntligen fram. Det har både ösregnat och haglat under våra dagar i Rom. Vid grindarna hänger en skylt med de senaste resultaten i derbyna mot Roma, 3-1, 4-1, 2-1, 2-0, samtliga under Svennis ledning.

Två veckor senare ringer jag Svennis och får veta att han just skrivit på ytterligare tre år för Lazio. Enligt tidningsuppgifterna har Sergio Cragnotti låtit manna regna från himlen över sin supertränare och fördubblat Svennis lön till närmare 20 miljoner kronor om året. Själv vill han inte bekräfta någon summa, men medger att han fått en ordentlig löneförhöjning.

Jag tänker på vad han svarade när jag bad honom att beskriva sig själv:

”Jag tror att innerst inne vill jag vara normal. Jag vill inte…jag avskyr personer som sätter näsan i vädret och tror att de är nåt, som glömmer bort var de kommer från. Helt säkert har jag såna tendenser också, men jag försöker jobba mot dem i alla fall.”

Mister Eriksson – normal?

Fakta

Namn: Sven-Göran ”Svennis” Eriksson

Född: 1948

Yrke: Fotbollstränare

Uppvuxen: Torsby i Värmland, Sverige

Familj: Barnen Lina och Johan

Karriär i urval: Degerfors, IFK Göteborg, Benfica, Roma, Fiorentina, Benfica, Sampdoria, Lazio, Engelska landslaget, Manchester City, Mexikanska landslaget, Notts County FC, Elfenbenskustens landslag, Leicester City.

Thomas Sjöberg är journalist och författare. Som ung (tidigt 1970-tal) höll han på engelska Birmingham City och samlade allt om laget i klippalbum.